Ett inlägg om en film.
Igår på lördagen blev vi lite filmsugna. Fästmön kom på att den senaste James Bond-filmen nog kunde vara nåt. På eftermiddagen startade vi därför en liten jakt efter Spectre på DVD. Jakten höll på att sluta i besvikelse, men Tokerian rules – där fanns filmen att köpa för överkomligt pris. Efter middagen bänkade vi oss framför TV:n, med stereon inkopplad så det blev tryck i ljudupplevelsen. Under nästan två och en halv timme glodde vi på James och hans äventyr.
Anna konstaterade att den förra filmen, Skyfall, var väldigt svart. Jag konstaterade att nåt i den här filmen kändes väldigt bekant: den handlade delvis om nåt som är väldigt vanligt i svenska statliga verk – omorganisation. En kände med andra ord igen sig… Uppkomlingen C vill skrota hela 00-systemet med agenter och så vidare och i stället ha total översyn via datorer och övervakningskameror. Men den nya M köper inte riktigt detta. James Bond själv får ett meddelande från förr M med ett uppdrag. Detta uppdrag leder honom på sätt och vis till det förflutna igen. Ja, självaste Blofeld och hans fluffiga vita katt dyker upp.
Många spännande båt-, bil- och helikopterjakter blir det under filmen, men däremot visar inte Q några direkt überhäftiga uppfinningar. Q är för övrigt nästan det enda i filmen som snuddar vid roligt. Bond-kvinnor finns där förstås. Själv är jag mest förtjust i den ”nya” Moneypenny som, till skillnad från sin föregångare, är brun och självständig.
Toffelomdömet blir högt. Det här var en spännande och underhållande film, även om humorn hålls nere.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
