Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘blåljus’

Ett gott och gosigt inlägg i såväl rött som blått.


 

Den mest älskades födelsedag har snart passerat. Jag skulle ju har varit där i morse, men verkligheten tillät inte det. Därför åkte jag över på eftermiddagen och avlöste tidigare gäster. Födelsedagsbarnet var lika soligt som vädret. Dessutom var hon extra söt idag i sin röda piké, numera passande den ”nya” kroppen. Jag fick tillstånd att ta flera bilder, men eftersom det alltid ska göras miner lägger jag ut den första jag tog, den när Anna öppnar presenter. Ja, min fantasi är ju ganska enkelspårig när det kommer till födelsedagsgåvor. För att tala klarspråk ger jag helst bort sånt jag skulle vilja ha själv: böcker och rödvin. Sen beror det lite på att födelsedagsbarnet faktiskt också har önskat sig detta, förstås.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Födelsedagen firas emellertid även under tisdagen 
och då med en utflykt på landet eftersom Anna är ledig från jobbet.

Att det inte är så lätt att baka kakor utan socker insåg min kära redan igår kväll, men självklart lyckades hon ändå.  Och fast jag inte skulle… kunde jag inte låta bli – det hade ju varit snudd på oförskämt att inte äta de hemrullade chokladbollarna av LCHF-typ samt den hemgjorda hallontårtan…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Familjen Katt var förstås med och firade 
och av mina fyra bonusbarn endast ett. Tjejerna bor på andra ställen i vårt avlånga land och äldsta bonussonen arbetade. Kattungarna hade fått nya leksaker, men gillade också presentpappret. Mamma Mini sussade mest, fast när hon vaknade var hon mest intresserad av grädden på tårtan…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Polisbil

Poliser under utryckning fastnade vid järnvägsbommarna tillsammans med mig och några till.

Efter en runda på den lokala ICA-affären fick Anna med sig middagsmat till sig själv, grabbarna och katterna. Jag åkte tillbaka till stan och såg tre polisbilar med blåljuset på. En av dem fastnade tillsammans med mig och några andra bilar vid järnvägsbommarna och det måtte ha varit otroligt stressande under en utryckning! Lyckligtvis för min del var de inte ute och jagade mig. Jag sitter ju här och bloggar. Eller är detta inlägg tidsinställt från Hotell Gripen*, tro..? Det spörs, det…

 

 

 


*Hotell Gripen = häktet

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om lite sånt som händer just nu.

 

Fredagens bokpaket.

Fredagens bokpaket bestod av tre böcker som jag ville ha, men som inte finns på bokrean.

Igår, tisdag, startade årets bokrea. Jag har blivit – och blir – bombarderad av framför allt Bokus med erbjudanden. Bokus är för övrigt ett lustigt företag. Så snart man köper en liten bok därifrån överöses man med reklam från dem via e-post. Eller erbjudanden, som de som sagt kallar det. Knappt att man kan freda sig.

Bland de senaste utskicken finns inget som lockar mig, jag blir mest irriterad. Jag har kollat igenom vad som erbjuds på bokrean och funnit att jag redan har dem jag vill ha. Och de böcker jag vill ha och som jag inte redan har, de är förstås inte på nån rea.

Så här har det varit ganska länge, tycker jag. För så där en tio år sen fanns det fortfarande böcker på bokrean som stod på min inköpslista. På den tiden kunde man förhandsboka dem hos sin lokala bokhandlare – bara för att finna att nån hunnit före och fyndböckerna var slut… Ännu lite längre tillbaka i tiden, på sisådär bronsåldern, kunde man fortfarande göra fynd på bokhandeln när rean ändå hade pågått ett tag. Därför tycker jag med rätta att man – eller i alla fall jag själv – kan undra om inte bokrean har överlevt sig själv. Den är liksom ingen höjdare längre. Men…  Enligt Svenska Bokhandlareföreningen har kunderna börjat återvända in i bokhandeln igen.  På Akademibokhandeln tycker man att bokrean aldrig har varit så stor som den är just nu och att den är en sån speciell företeelse att den lär överleva.

Prinsessan Leonore. Foto: Pappa Christopher O'Neill

Prinsessan Leonore Lilian Maria. Foto: Pappa Christopher O’Neill. Bilden är lånad med Kungahusets tillåtelse.

Förutom bokrean har vi fått veta vad vår nyaste lilla sessa ska heta: H.K.H. Prinsessan Leonore Lilian Maria, Hertiginna av Gotland. Och hon ska kallas Leonore. Så nej. Det blev inte Ulrika den här gången heller. Kanske lika bra det, med tanke på att flickan inte bor i Sverige och att fadern är amerikan. Ulrika är så gott som omöjligt att uttala korrekt för icke-svenskar. Dessutom är den lilla söt som socker – och det vet jag ingen Ulrika som är!

En mindre trevlig aktuell händelse var det bomblarm som kom på Arlanda idag. Det handlade om ett plan som skulle ha lyft nånstans kring lunchtid. En del av området runt planet spärrades av. Vid 17-tiden flyttades planet och avspärrningarna hade hävts. Förhoppningsvis var det ingen allvarligare incident. Det var emellertid fullt av blåljus på hemvägen och de flesta av oss bilister höll sig inom ramen för tillåten hastighet, för omväxlings skull… Lite svårt för den som var aningen sen till en hämtning. Men det gick bra.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur Tofflan behövde simborgarmärket, varför kisset luktade illa och hur man kan roa sig själv framför badrumsspegeln när man är rätt ful.


Gårdagen började blött
och blev blötare allt eftersom dagen fortskred. Men framåt hemgångsdags sprack molnen upp och solen tittade fram. Varmt blev det också. Vid 22-tiden på kvällen var det fortfarande över tio grader varmt.

Efter jobbet var planen att jag skulle städa – jag får ju gäster i kväll. Men jag orkade bara skura badrummet och dusch-/toarummet samt damma. Dammsugningen får vi ta en annan dag.

Åkte och hämtade Fästmön när hon slutat jobba klockan 20. Vi planerade fredagen lite och uppdaterade varandra något om senaste nytt.

trappa ner till sjön
Tog ingen bild på översvämningen, så du får titta på Vätterns klara vatten i stället!


Ute i Förorten,
ju närmare vi kom Himlen, insåg vi att vi behövde simborgarmärket. Där måtte ha blivit stopp i gatubrunnarna, för sista biten av gatan var som en mindre sjö. Översvämning. Hoppas det sjunker undan snart eller att nån kommer och pumpar bort eländet.

Jag körde gamla vägen dit till Förorten och hem. Brukar föredra att göra det om jag inte har bråttom. Men nu har grävningarna vid Gamla Uppsala börjat få större konsekvenser för trafiken. Vägen är lite omledd på ett ställe och farten där är sänkt till 30 km i timmen. Jag blev därför rätt irriterad när det kom ett spjut bakom mig och körde om, i betydligt högre hastighet än 30. Sen såg jag att det var en polisbil. Nu är ju det inte riktigt nån ursäkt för att få köra fortare än tillåten hastighet – om det inte var en utryckning. Men det såg det inte ut att vara – varken sirener eller blåljus. Det verkade helt enkelt som om föraren hade missat 30-skyltarna…

Polis
Ajsan bajsan, farbror polisen!


Övertrött och rastlös
kan man sammanfatta kvällshumöret på torsdagen. Det kändes trist att komma tillbaka till ett tomt hem, men jag får ju sällskap snart. Jag hade så tråkigt att jag stod en stund framför badrumsspegeln och gjorde miner. Det var roligt och alldeles gratis. Och tänk så lätt det är att skratta åt sig själv. Det var inte många ansiktsmuskler jag behövde röra för att kollapsa i gapflabb. Jag är rätt ful, nämligen.

Nåt riktigt ruggigt vidrigt hände på torsdagen. Jag åt omelett med svampstuvning och sparris till lunch. Och den där sparrisen… Anna har alltid sagt att det luktar väldigt illa om… urinen när man har ätit sparris. Jag har då aldrig märkt det förut – inte förrän igår. Fy te rackarns, jag trodde nästan att jag hade fått nån infektion av det osedliga slaget! Nej, nu lär det dröja innan jag äter sparris igen, that’s for sure… Ännu på kvällen luktade det… illa!

Hade lite mejlkontakt med Mammakusinen B på kvällen. Hon kommer inte in till boksläppet på tisdag, men hade lyssnat på författaren på Vetenskapsradion i eftermiddags. Jag har också lyssnat på inslaget (som även handlade om queera drottning Kristina som kanske inte var så queer egentligen who knows?) och är nu mycket förväntansfull inför tisdagen!

Jag hoppade i säng tidigt och la mig för att försöka läsa ut min bok på gång. Den är spännande och bra, men jag har inte riktigt haft tid eller ro att sitta koncentrerat och läsa. Nu har jag drygt 50 sidor kvar, mer blev inte läst.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är sant som talesättet säger att en olycka sällan kommer ensam. Den här veckan har jag noterat och passerat tre (3) olycksplatser på väg hem från ”jobbet”. Ja, det är onekligen en farlig väg jag åker.

Idag var det nog värsta olyckan hittills. Tre ambulanser passerade med blåljus och sirener. Och bilkön var kilometerlång. Jag tror vi köade i 50 minuter. Men vad är det att köa jämfört med att få åka ambulans skitfort för att man är skadad? Nej just det!


Jag åker helst hem med Clark Kent*, inte ambulans.

                                                                                                                                                  Samtidigt slår det mig alltid när jag sitter i de vanliga bilköerna på väg hem, framför allt, att cirka 90 procent av bilförarna har ratten i en hand och mobilen i den andra. Och hur bra kör man då? Nej, inte alls bra, skulle jag vilja säga. För även om jag inte alltid har båda händerna på ratten är den ena vänstra så gott som alltid där och den högra sköter jag ju växelspaken med. Hur ska jag då kunna hålla i en mobil?

Jag har blåtand och jag har hört att somliga tycker att det är mer eller mindre larvigt. Men faktum är att det är väldigt användbart när man kör bil. Blåtanden sitter ju i örat och det enda jag behöver göra med en hand är att svara och att trycka av.

Samtidigt är det faktiskt så att man blir ganska okoncentrerad om man pratar i mobilen. Det är ju likadant när man har en passagerare bredvid sig och blir för engagerad i ett samtal med denna. Jag pratar sällan i mobilen i bilen ens med blåtand. Och när jag pratar med mina passagerare svarar jag ofta galet eftersom jag koncentrerar mig på bilkörningen eller skriker

Idiot!

till andra bilförare och cyklister eftersom ingen ju kör lika bra som jag och cyklister tror att de har nio liv.

Jag vet inte om pappas varning i drömmen härom natten var ett tecken på att jag skulle ta det lugnt på hemvägen. En morgon i veckan när jag var på toa hörde jag nån som pratade med mig utanför, men jag hörde inte vad h*n sa. Så jag svarade:

Vad sa du?

Det var bara det att det inte fanns nån där utanför. Fästmön låg i sängen och snusade och jag var ensam uppe i lägenheten. Tror jag… Var detta också en varnande röst?

Hur som helst, jag är glad att jag kom hem utan att ha krockat, även om jag kom hem nästan en timme senare än vanligt. Tack, nån där uppe, Pappi eller så!

PS På tisdag öppnas Strandbodkilen för biltrafik igen och då kan jag faktiskt köra den vägen i stället för krockiga Tycho Hedéns!..

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »