Tänder, fötter och jobbsökeri

Ett inlägg om kroppen med mera.

---

 

Ful får en vara, men inte dum. Och tänderna är som synes kvar efter tandläkarbesöket.

Som synes överlevde jag tandläkarbesöket. På bilden här intill bjuckar jag på mig själv i terminalglasögon och skitigt hår. Och nej. Jag har aldrig påstått att jag är vacker. Inte blir jag det heller nån gång. Men… jag har alla tänderna i behåll utom två. Dessutom heter det ju att en får vara ful men inte dum.Tandläkarbesöket gick BRA. Det gjorde bara lite ont och var mest obehagligt. Det gjorde ondare i plånboken. Detta vägs emellertid upp av min fina tandhygienist Sara och min lika fina tandläkare Outi hos Dômentandläkarna. Vi har följts åt sen 1990-talet. Det känns tryggt. För jag blir liten och ynklig så snart jag kliver innanför dörren på mottagningen. Sen lyfter Sara och Outi mig. Ja, jag är svag för beröm och det får jag av dem varje gång. Det handlar om att jag sköter mina tänder. Jag gillar ju verkligen Sara och Outi, men jag vill inte så gärna träffa dem, om du förstår vad jag menar.

Nu hittade de dessvärre en lagning som det blivit en spricka i. Detta medför att jag måste tillbaka i april. Jag har betalat ungefär halva totalräkningen idag, det vill säga 1 600 spänn. Nästa gång har jag fått löfte om att avbetala om jag vill och behöver. (En kan undra varför staten anser att tänder inte tillhör kroppen…) Jag tänker försöka betala trots att tuffare tider närmar sig med stormsteg igen.

Snygga kallelsekort skickar Dômentandläkarna, för övrigt.

Nu har jag jobbat i snart ett halvår. Mitt kontrakt har gått ut både en och två gånger. Det går ut en tredje gång den 31 mars, definitivt. Och nej, jag har inte supit bort nåt jobb den här gången heller, som förtalarna K vill ha det till. Mitt kontrakt går ut och min visstidsanställning upphör. Det har varit tungt att hitta tid och ork att söka jobb under resans gång. Det handlar inte bara om att jag har varit trött om kvällar och helger. Det handlar om att jag har trivts. Jag trivs fortfarande med arbetskamraterna och arbetsuppgifterna, så det blir väldigt svårt att lämna. Nu har jag bara fem och en halv arbetsdag kvar. Men visst…. Jag har naturligtvis sökt jobb under tiden. Förhoppningsvis ger det utdelning innan jag behöver ta upp bekantskapen med a-kassan och Arbetsförmedlingen igen. Dessa bekantskaper ser jag inte fram emot att ha att göra med igen. Samtidigt vet jag att rekryteringar tar tid. Idag fick jag till exempel ett nej på ett jobb som jag sökte den 9 mars – 2015…

För att hitta lediga tjänster att söka letar jag både här och där och överallt. Vidare odlar jag de kontaktar jag har och har fått den senaste tiden. LinkedIn är ett bra yrkesnätverk, till exempel, även om där också finns folk som bara snokar. Majoriteten gör det inte. (För övrigt har jag inget att dölja.) Naturligtvis kollar jag Platsbanken hos Arbetsförmedlingen, men utdelningen därifrån är liten. Den är betydligt större på olika jobbsajter. Men frågan är om inte det erbjudande jag fick idag var lite… fel. Bangkok ligger väl inte i Uppsala län..? Visst söker jag även jobb utanför länet, som i Stockholm, men definitivt inte i Thailand!

Eh… inte ligger väl Bangkok i Uppsala län?

Nu har jag klarat av både tänder och jobbsökeri. Men var är fötterna som jag puffade för i rubriken? Jo de kommer nu. Eller snarare… strumpor. I morse såg jag en massa bilder på folks strumpor och fötter. Jag fattade inte varför dessa bilder skulle hjälpa nån annan, så jag slängde iväg en tweet om det. Det tog sju (7) timmar innan nån hövligt kunde förklara vad det handlade om. Majoriteten tycktes mest förnärmade över att jag ställde frågan. Samtidigt vet jag fortfarande inte hur #rockasockan genom att bära olika strumpor kan hjälpa andra, men jag har i alla fall fått klart för mig att det är nån sorts manifestation idag. Själv har jag likadana randiga strumpor på fötterna, ett par strumpor som jag nästan försnillade i helgen. Men DET är ett ämne för ett annat blogginlägg.

Ta i stället en stund av ditt liv och betrakta påskgodiset jag var och köpte idag. Nåt gott till påsken 2016 vill även en sån som jag ha, nämligen. Och nä. Jag tänker inte dricka upp allt.

Påskgodis till Tofflan i form av två påsköl och en flaska Östgöta sädes till påsksillen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mammon

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Norska deckare och kriminalserier har ofta samma höga klass som brittiska. Mina förväntningar var på topp när jag hällde ner mig i bästefåtöljen i kväll för att se premiäravsnittet av Mammon på SvT1. Frågan är om en sån hyllad serie verkligen är så där bra som både norsk och internationell media hävdar…

Jon Øigarden spelar journalisten Peter Verås i Mammon. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Glenn Meling/NRK)

Historien börjar fem år bakåt i tiden. Journalisten Peter Verås har fått information av en hemlig källa, Sophia, om en finansskandal. Det är Peters egen bror som har försnillat miljoner. Trots det väljer Peter att gå ut i tidningen med storyn. Han besöker sin bror hemma kvällen efter. Brodern är märkligt lugn. Och naturligtvis bedrar skenet. När Peter är på väg mot sin bil för att åka hem brinner ett skott av i garaget. Exakt på dagen fem år efter broderns självmord levererar en advokat en låst låda till Peters svägerska Eva. Men hon får inte öppna den om inte Peter är med. De tvingas att mötas igen hemma hos Eva. Innehållet i lådan är minst sagt… märkligt.

Den första av totalt sex delar börjar rafflande och snudd på amerikanskt. I och med självmordet vänder det och blir norskt och bra igen, enligt min mening. Ja, jag menar naturligtvis inte att självmord är bra, utan att TV-serien skildrar det hela trovärdigt, inte överdrivet. Det är otäckt och spännande, kort sagt. Extra läskig – och tyvärr aktuell – är scenen där en joggande kvinnlig polis blir förföljd av en man.

Det här är verkligen en toppenserie som visar såväl polisarbete som journalistiskt arbete på ett realistiskt sätt. Toffelomdömet blir det högsta. Klem og nuss x 5 eller…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mordiskt

Ett mordiskt inlägg, helt enkelt.

---

 

Det känns svårt att skriva nåt lättsamt efter föregående inlägg. Händelsen berörde mig så djupt – av olika skäl. Ett skäl är att jag faktiskt påtalade vissa saker för en av dem som nu beklagar det lidande de anhöriga fått utstå. Men det är en del av en annan historia och den blir berättad i sinom tid.

---

 

Tofflisk bananflugefälla.

Idag ägnar jag mig åt nåt så hemskt som mord. Jag har nämligen fått oönskade hyresgäster. Inte nog med att de inte betalar nån hyra, de är irriterande rent allmänt. Många är de dessutom. Och får man en kan man lita på att man får resten av släkten också. Jag talar om bananflugor.

Den som drabbas av dessa irriterande små flygfän har ofta svårt att bli av med dem. Men eftersom jag tittar på och storgillar Sveriges städmästare lär jag mig ett och annat. Nu har jag riggat en fälla tack vare ett ”recept” från programmet. Fast jag har gjort om fällan lite. Den består av en burk med…

• en del vatten
• en del rödvinsvinäger
• två droppar diskmedel

Än så länge har jag inte skördat några offer, men som den hemska människa jag är räknar jag kallblodigt med att göra det. Tanken är att de små flygfäna ska lockas av min blandning så till den milda grad att de drunknar. Visar sig min fälla fungera, kommer självklart en rapport på en blogg nära dig. Annars gör jag såsom jag brukar medieträna tjänstemän och politiker:

Säg ingenting! Men om du säger nåt, ljug aldrig.

I eftermiddag hoppas jag få ägna mig åt litterära ruskigheter i form av en Uppsaliensisk detektivnovell. Det ursprungliga recensionsexemplaret tycks ha försnillats av Posten, men ett nytt ex ska vara på ingång. På väg till en postbox nära mig för recension är också en prisbelönt debutdeckare utgiven av Historiska Media.

Men i kväll utövar jag skärgårdsliv – från bästefåtöljen. Den fjärde säsongen av Morden i Sandhamn inleds nämligen klockan 21 på TV4. Denna gång visas tre delar som är baserade på Viveca Stens deckare I natt är du död.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varken hackat eller malet – men tuggat?!

Ett lite frustrerat inlägg.

Nä den här dan, som ju är en tisdag, går inte till världshistorien i mina böcker. Hela dan har känts som en parentes. Eller en lång väntan. En väntan förgäves på en dialog. Denna dialog är nu flyttad från måndag, via tisdag (idag) till i morgon bitti (onsdag). Den som lever får se/höra. Jag blir bara irriterad på mig själv med tanke på vad jag har lovat mig själv – att inte hamna i den här situationen igen.

Känner mig inte riktigt på topp, med en krånglande mage och ett tungt och lite värkigt huvud. Det är väl

hela alltet

som trillar över mig ibland, trots mina försök till positivt tänkande.

Presentkort att använda till böcker!

Men hur som helst, en positiv sak låg och väntade på mig i postboxen: ett presentkort! För ett tag sen värvade jag en kollega till mitt fack. Vi skulle båda få var sitt presentkort som tack för detta. Nu var det så länge sen att jag inte minns hur mycket presentkortet är på, men jag tror att det är 300 spänn. Och presentkortet gäller inte bara på min icke-favoritaffär Coop, utan på bland annat Akademibokhandeln. För 300 pix får man nog en rätt bra och ny bok, tror jag bestämt.

Tuggat kuvert. Och ett oläsligt ärendenummer.

Sen låg det också tre räkningar i postboxen och då åkte förstås mungiporna ner. Fast de åkte upp ganska raskt i ett ironiskt leende när blicken föll på ett kuvert. Kuvertet låg inplastat tillsammans med ett brev från Posten. Det, kuvertet, alltså, såg ut som om nån hade tagit två rejäla tuggor av det. Brevet inleddes med ett oläsligt ärendenummer (se pilen på bilden!). Inte var det konstigt att jag skrattade när jag i brevet bland annat läste:

[…] Varje vardag hanterar Posten 20 miljoner försändelser […]

Jag menar, finns Posten? Ja, brevbärare finns ju uppenbarligen. Men troligen underbetalda och utsvultna, så att de måste tugga på det de ska dela ut… Men jag får väl vara glad att jag överhuvudtaget fick det här brevet. Min vän Klara lyckades de ju försnilla post för för ett tag sen.

Varken hackat eller malet idag, men väl nånting tuggat. Det är min sammanfattning av tisdagen. Så här långt. Och snart är den slut.

Livet är kort.

Read Full Post »

Oro

Helgen har gått i orons tecken, även om jag har försökt att inte visa nånting för nån. Eller knappt nämnt det. Men det är så att ett viktigt möte väntar på seneftermiddagen idag, ett möte om framtiden. Jag känner en olust och en oro djupt inuti, en sån där som anglosaxarna skulle kalla

gut feeling.

Jag tror aldrig jag vänjer vid dåliga besked av det här slaget. Aldrig. Och nu ser jag att jag är på väg att ta ut nåt i förskott, vilket förstås är dumt. Vänta och se. Vänta ända till runt 15.30 idag…

Människor gör mig orolig också och det är nånting jag inte gillar. En person som har avskytt mig i flera års tid vände sig plötsligt om i helgen, log och hälsade så rart, men jag är inte säker på att

smöret i munnen smälte.

Efter år av hån, hot, iskyla och liknande vågar jag knappt tro på nån. Jag känner hur insinuationer biter fast i mig – ett uns av sanning i dem? – eller bara en rädsla för att inte orka fortsätta stå för mina åsikter och den person jag är..?

Är det över snart?

Nej, den här dan borde ha börjat bättre, jag behöver alla positiva vibbar jag kan. Eller också är det helt enkelt så att det som börjar i moll slutar i dur? När ska det bli min tur, jag som inte missköter mig, skolkar, super, försnillar, utan tar ansvar, utvecklar, värnar om..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Glömmer och gömmer – igen…

Nu har det kommit! Straffet för att jag både har suckat och skrattat åt och med mamma om allt hon har gömt och glömt, till exempel den blåa väskan. Häromdan hade jag försnillat en portnyckel och anklagade, halvt om halvt, grannfamiljen för att ha snott den. Sen visade det sig ju att den fanns här hemma.

Igår hittade jag inte mina solbrillor. Jag visste att jag hade haft dem när jag hämtade Fästmön i fredags eftersom jag erbjöd henne att låna dem. (Hon hade gjort en ögonundersökning och var extra känslig i ögonen.) De brukar ligga i främre facket i min jobbväska. Där fanns de inte igår när jag skulle köra i stark höstsol och hämta hem Anna från jobbet. Eftersom de inte heller låg i hallmöbeln var jag säker på att de låg i nåt av handskfacken (jag har två) i Clark Kent*. Fast… där låg de nu inte.

Jag hade ont igår och smärtan gör mig på dåligt humör. Irriterad fräste jag till Anna att nu hade

de där jävla solbrillorna försvunnit också!

I min fantasi fick jag det till att jag hade glömt dem på Tokerian eller på pizzerian i fredags. Det gjorde mig ännu surare. Att jag sen glömde handla allt som stod på lappen när vi stannade till på hemvägen vid ICA Heidan gjorde inte humöret bättre… Jag glömde nämligen ta upp lappen…

När vi väl kom hem efter en färd där jag blivit tvungen att använda de små fula solbrillorna som alltid ligger i ett av bilens handskfack började jag riva i jobbväskan igen. Och HEPP! Där låg de! Fast inte i det främre facket utan i det bakre…

Så nu går jag och undrar vad jag tänker glömma och gömma härnäst. Eller kanske har jag redan glömt nåt idag och uppfyllt dagens glömskekvot… För i morse, när jag kom hem efter att ha skjutsat Anna till jobbet, glömde jag att lägga i handbromsen när jag hade klivit ur bilen för att låsa upp garageporten. Och bilen började rulla bakåt, mot en röd bil som stod på parkeringen. Jag fullkomligt kastade mig (inte så konstigt att jag har ont i ryggen, va..?) in i Clark Kent och fick stopp på honom millimetrar innan den smällde ihop med den röda…

Förresten… det här inlägget hade jag tänkt skriva igår, men jag glömde det…

*Clark Kent = den ende mannen i mitt hushåll – min bil

Livet är kort.

Read Full Post »