Söndagsgodis

Ett gott inlägg.

---

 

Det är söndag. Jag är vuxen. Jag kan äta godis alla dar i veckan om jag vill. Naturligtvis borde jag inte. Men jag kan. Godis är gott. Att säga att jag älskar godis är inte nån lögn.

Choklad, förresten, lanserades som en hälsoprodukt när den kom till Sverige. Det lärde jag mig för länge sen under ett besök i Gamla Linköping där Cloetta hade (har?) ett litet museum. En av Cloettas – och Sveriges! – mest kända chokladbitar är Kexchoklad. Den är jättegod, tycker jag, men den är svår att äta utan att skräpa ner. Smulor överallt, du vet.

Eh… oj då… Det blev visst fel bild…

Om tre år fyller Kexchoklad 80 år. Den har förändrats en del genom åren. På 1970-talet, till exempel, kom nya smaker och storlekar. I mitten av 1970-talet fördubblades försäljningen av Kexchoklad. Reklamen för chokladen har gått från slalom (”Slalomåkare faller för läckra kex!”) till 1990-talets klassiska

Go’ och gla’, Kexchokla’!

En gång användes Kexchoklad till och med som muta. År 2004 hade en fånge vid anstalten i Västerås med sig för mycket mat tillbaka efter en permis. En ost och en låda Kexchoklad gjorde att pliten såg åt ett annat håll. Detta ledde senare till att pliten dömdes för mutbrott.

En annan klassiker är Ahlgrens bilar. Ofta när jag ger mig ut på långresa med Clark Kent* har jag med mig en påse bilar i handskfacket. När jag blir trött får jag en sockerkick utan att bli alltför törstig. Men vilka var Ahlgrens, ijenklien???

Ahlgrens bilar – alltid i min bil på långresa!

Bröderna Fredrik och Adolf Ahlgren startade företaget Ahlgrens i Gävle redan 1885. Från början gjorde de färg, tapeter, skokräm, parfym, tvättmedel och bläck. Men 1953 började de göra sina bilar. De hade tänkt göra nåt liknande marshmallows, men skumbitarna blev för små. Nån tyckte att bitarna såg ut som sportbilen Bugatti. Ahlgrens bilar var födda!

Originalbilarna var vita, röda och gröna. Kioskerna sålde dem i lösvikt – för ett öre styck. Det minns inte jag, fast… jag föddes ju lite senare än 1953. De vita bilarna har alltid varit mina favoriter. Smakerna varierar idag – det finns sura, salta, sursockrade med flera. Jag tycker att originalsmaken är bäst. Ahlgrens bilar har också gjorts i andra former än bilar, till exempel julgranar, rymdskepp, rattar, Volvo V70 med mera. Lustigt nog görs Ahlgrens bilar idag i Ljungsbro, där Cloetta finns. Oavsett hur, vad och var gäller fortfarande reklamen för Ahlgrens bilar:

Den är Sveriges mest köpta bil – det finns bara ett sätt att stoppa den – i munnen!

Hallonlakritsskalle är en favorit i min lösgodispåse.

En godisbit som alltid hamnar i påsen när jag köper lösgodis är hallonlakritsskallen. Den är en ganska ny godis jämfört med Kexchoklad och Ahlgrens bilar, bara 14 år. Den som är vegetarian kan inte äta hallonlakritsskalle, för den innehåller ett animaliskt färgämne. Så det är tur att det var ganska länge sen jag käkade rent vegetariskt. Förutom färg innehåller en skalle 46 kcal och 11 gram kolhydrater, men inget fett eller protein.

Hallonlakrits finns även som glögg och mineralvatten. Det låter däremot inte så gott, tycker jag. Förra året utsågs hallonlakritsskallen till Sveriges bästa lösgodis i Hemmakvälls idolgodis-tävling.

Så… vilket är DITT favoritgodis??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det luktade… skit…

Ett stinkande inlägg.

---

 

Alltså, det har, på ren (!) svenska, luktat skit i bilen av och till ett tag. Som sommaren är nu åker AC:n av och på. Idag, när jag stängde av den, stank det skit. Igen. Gödsel. Dynga. Vidrigt! Igår märkte till och med Fästmön det (hon åker ju inte lika mycket och lika långt som jag), men hon skyllde lukten på en dörrmatta av gummi som hon hade köpt och som låg i bagageutrymmet.

Den där gummimattan åkte vi ut till Himlen med igår kväll. Därför kunde det rimligen inte vara den som stank i kväll. Och även om jag är bäst på allt när det gäller bilar beslutade jag mig för att slänga en bläng i bilens instruktionsbok. Den ligger alltid i ena handskfacket (jag har en smart bil med TVÅ handskfack framtill), så jag passade på att läsa lite när jag hade landat på Tokerians parkering efter jobbet. (Ja, jag var tvungen att gå in och köpa müsli och kaffe.)

Och… ehum… det visade sig att NÅN måste ha kommit åt ett reglage. För i stället för frisk luft (nåja…) utifrån var det återvunnen luft från kupén. Med tanke på vilken skitmat vi har satt i oss de senaste dagarna är det alltså inte konstigt att det har… luktat lite illa, dårå, inne i bilen. Nu är reglaget vridet åt rätt håll och det gjorde stor skillnad till och med på den lilla sträckan mellan Tokerian och garaget.

Det luktade skit inne i bilen. Nu luktar det inte skit längre inne i bilen. Bilexperten har slagit till!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Titillating Tuesday..?

Ett rätt typiskt tisdagsinlägg. 

 

Tycker själv att jag är värd en pokal eftersom jag har klarat av veckans värsta dag, tisdag.

Veckans värsta dag är äntligen över. Snart. Det där med att tisdagar är hemska hänger verkligen kvar hos mig. Inte kan jag riktigt förklara det heller. Jag kände ju likadant inför torsdagar för några år sen – nu är torsdag min favoritdag.

Men dagen började fint. Det var faktiskt så ljust och soligt i morse att jag fick rafsa fram ett par skitfula solbrillor ur handskfacket. (De snigga ligger hemma.) Dagen slutade också ganska fint, för när jag gick till bilparkeringen på jobbet hörde jag en vacker fåglalåt. Fast nej. Jag vet inte vad det var för pippi.

Jobbdagen idag innebar möten så gott som hela förmiddagen, med avbrott för lunch, före dagens sista möte. Lite däremellan och runt omkring har jag försökt få några saker rent fysiskt ur händerna.

Annonsen för tjänsten jag håller liv i just nu visade sig inte ha gått ut igår. Nä. Och vem upptäckte felet??? *pekar med hela handen på mig själv* Det kanske var osmart att säga nånting, men… NU är den publicerad och ska så vara till och med månadens sista dag. Det man söker är en person som är en kombination av några av de olika specialistroller som finns på en kommunikationsavdelning eller motsvarande. Och så ska man vara bra på att samarbeta med marknadskommunikatören. Samarbete med intranätredaktören nämns inte. Som det är idag fungerar vi redaktörer lite som back up för varandra. Nu tänker man sig en annan… inriktning. Jag vill inte säga vad jag tycker och tänker just nu. Mest vill jag samla tankarna och fundera på om detta är en tjänst jag vill söka. Jag har ungefär en och en halv vecka på mig att fundera. Flera saker ska vägas in. På plussidan står att jobbet är mer åt kommunikatörshållet samt alla fina ord jag har fått från chefer och kollegor på andra avdelningar om det arbete jag utför idag. På minussidan står… lite annat. Tål att tänka på, med andra ord.

Livet är kort.

Read Full Post »

Glömmer och gömmer – igen…

Nu har det kommit! Straffet för att jag både har suckat och skrattat åt och med mamma om allt hon har gömt och glömt, till exempel den blåa väskan. Häromdan hade jag försnillat en portnyckel och anklagade, halvt om halvt, grannfamiljen för att ha snott den. Sen visade det sig ju att den fanns här hemma.

Igår hittade jag inte mina solbrillor. Jag visste att jag hade haft dem när jag hämtade Fästmön i fredags eftersom jag erbjöd henne att låna dem. (Hon hade gjort en ögonundersökning och var extra känslig i ögonen.) De brukar ligga i främre facket i min jobbväska. Där fanns de inte igår när jag skulle köra i stark höstsol och hämta hem Anna från jobbet. Eftersom de inte heller låg i hallmöbeln var jag säker på att de låg i nåt av handskfacken (jag har två) i Clark Kent*. Fast… där låg de nu inte.

Jag hade ont igår och smärtan gör mig på dåligt humör. Irriterad fräste jag till Anna att nu hade

de där jävla solbrillorna försvunnit också!

I min fantasi fick jag det till att jag hade glömt dem på Tokerian eller på pizzerian i fredags. Det gjorde mig ännu surare. Att jag sen glömde handla allt som stod på lappen när vi stannade till på hemvägen vid ICA Heidan gjorde inte humöret bättre… Jag glömde nämligen ta upp lappen…

När vi väl kom hem efter en färd där jag blivit tvungen att använda de små fula solbrillorna som alltid ligger i ett av bilens handskfack började jag riva i jobbväskan igen. Och HEPP! Där låg de! Fast inte i det främre facket utan i det bakre…

Så nu går jag och undrar vad jag tänker glömma och gömma härnäst. Eller kanske har jag redan glömt nåt idag och uppfyllt dagens glömskekvot… För i morse, när jag kom hem efter att ha skjutsat Anna till jobbet, glömde jag att lägga i handbromsen när jag hade klivit ur bilen för att låsa upp garageporten. Och bilen började rulla bakåt, mot en röd bil som stod på parkeringen. Jag fullkomligt kastade mig (inte så konstigt att jag har ont i ryggen, va..?) in i Clark Kent och fick stopp på honom millimetrar innan den smällde ihop med den röda…

Förresten… det här inlägget hade jag tänkt skriva igår, men jag glömde det…

*Clark Kent = den ende mannen i mitt hushåll – min bil

Livet är kort.

Read Full Post »

Den svarta plånboken och På väg mot en bro

Straffet för att jag häcklade min hulda moder angående den blåa väskan lät inte vänta på sig. Hon skulle kunna skriva ett inlägg om mig, betitlat Den svarta plånboken. Men i stället skriver jag dårå, eftersom mamma ju faktiskt inte har en blogg. Och jag gillar för övrigt att häckla mig själv här också.

Framåt 17-tiden skulle jag åka och köpa mat åt oss. Jag kom ihåg bilnycklarna, solbrillorna, pantpåsen – men inte… plånboken. Och en sån är ju väsentlig när man ska handla… Jag kom ända till ICA Maxi när jag kände iskylan i magen.

Var F*N var plånboken??? Min svarta plånbok!!!

Den låg inte i handskfacket, inte på passagerarsätet. Jag satt inte på den. Den låg inte i bagageutrymmet med pantpåsen. Hade jag tappat den på parkeringen hemma hos mamma? Gasen i botten tillbaka igen. Mamma tyckte att jag hade handlat ovanligt snabbt.

Plånboken! Jag glömde plånboken!

väste jag när jag brakade in genom dörren och såg den  svarta tingesten ligga på byrån framför hallspegeln.

Vi åt middag vid 19-tiden i kväll i stället för vid 18-tiden. Och jordgubbsförsäljningen hade upphört när jag väl kom till ICA Maxi MED plånbok. Köpte en ask svindyra blåbär i stället. Är inte blåbär bra för minnet???

Efter mat och disk ville mamma se på vädret för hundrade gången idag. Sen gav vi oss ut på kvällspromenad för att se på brobygget. Bron som ska frakta tung trafik över vattnet i stället för genom stan.

Vi passerade båtar och fåglar och bryggor. En del har egna bryggor här nere vid sjön.

En and med egen brygga.

                                                                                                                                                                    Ja, till och med vissa fåglar har egen brygga. Och en del människor. Håll med om att det ser mysigt ut…

En människas brygga.

                                                                                                                                                                      En del nedfarter till sjön är inte så stora. Här ligger bara ett par brädlappar nere vid vattenbrynet, men det funkar det med.

Några brädlappar funkar det med.

                                                                                                                                                                Vi kikade mot stan.

Stan låg en bit bort.

                                                                                                                                                                    Luften nere vid vattnet var frisk och andningsvänlig, inte som uppe vid husen, klibbig och tungandad.

Vattnet gjorde luften andningsvänlig.

                                                                                                                                                                 Här är så bedårande vackert att det annars tar andan ur en – på ett skönt sätt, dårå.

Så ända in i vassen bedårande, till och med…

                                                                                                                                                                    Vi såg en svanfamilj som gled på vattnet. Mamma, pappa och tre eller fyra ungar. Svårfångade i kvällsljuset.

En svanfamilj gled på vattnet.

                                                                                                                                                              Och så såg vi den. Den stora byggnationen som ska bli en bro över vattnet.

På väg att bli en bro som ska frakta tung trafik över vattnet i stället för genom stan. Bra idé, tycker jag. Men det tycker inte alla…

                                                                                                                                                                Vi satte oss på en bänk och kikade på bropelarna och på den gigantiska kranen som lyfter dit delar. Nåt för kranfetischisten Monica att njuta av? (Kranen alltså.)

Brobygget och en kran i kvällsljus.

                                                                                                                                                                 Så vände vi hemåt igen. Uppför… Vi vilade många gånger på bänkar, men mamma traskade på bra. En liten stund satt vi på bänken utanför hennes hus och njöt av den ljumma julikvällsvinden. Sen blev det blåbär och mjölk.

Ett litet körsbärsträd nära sista bänken.

Read Full Post »