Ett inlägg om kroppen med mera.
Ful får en vara, men inte dum. Och tänderna är som synes kvar efter tandläkarbesöket.
Som synes överlevde jag tandläkarbesöket. På bilden här intill bjuckar jag på mig själv i terminalglasögon och skitigt hår. Och nej. Jag har aldrig påstått att jag är vacker. Inte blir jag det heller nån gång. Men… jag har alla tänderna i behåll utom två. Dessutom heter det ju att en får vara ful men inte dum.Tandläkarbesöket gick BRA. Det gjorde bara lite ont och var mest obehagligt. Det gjorde ondare i plånboken. Detta vägs emellertid upp av min fina tandhygienist Sara och min lika fina tandläkare Outi hos Dômentandläkarna. Vi har följts åt sen 1990-talet. Det känns tryggt. För jag blir liten och ynklig så snart jag kliver innanför dörren på mottagningen. Sen lyfter Sara och Outi mig. Ja, jag är svag för beröm och det får jag av dem varje gång. Det handlar om att jag sköter mina tänder. Jag gillar ju verkligen Sara och Outi, men jag vill inte så gärna träffa dem, om du förstår vad jag menar.
Nu hittade de dessvärre en lagning som det blivit en spricka i. Detta medför att jag måste tillbaka i april. Jag har betalat ungefär halva totalräkningen idag, det vill säga 1 600 spänn. Nästa gång har jag fått löfte om att avbetala om jag vill och behöver. (En kan undra varför staten anser att tänder inte tillhör kroppen…) Jag tänker försöka betala trots att tuffare tider närmar sig med stormsteg igen.
Snygga kallelsekort skickar Dômentandläkarna, för övrigt.
Nu har jag jobbat i snart ett halvår. Mitt kontrakt har gått ut både en och två gånger. Det går ut en tredje gång den 31 mars, definitivt. Och nej, jag har inte supit bort nåt jobb den här gången heller, som förtalarna K vill ha det till. Mitt kontrakt går ut och min visstidsanställning upphör. Det har varit tungt att hitta tid och ork att söka jobb under resans gång. Det handlar inte bara om att jag har varit trött om kvällar och helger. Det handlar om att jag har trivts. Jag trivs fortfarande med arbetskamraterna och arbetsuppgifterna, så det blir väldigt svårt att lämna. Nu har jag bara fem och en halv arbetsdag kvar. Men visst…. Jag har naturligtvis sökt jobb under tiden. Förhoppningsvis ger det utdelning innan jag behöver ta upp bekantskapen med a-kassan och Arbetsförmedlingen igen. Dessa bekantskaper ser jag inte fram emot att ha att göra med igen. Samtidigt vet jag att rekryteringar tar tid. Idag fick jag till exempel ett nej på ett jobb som jag sökte den 9 mars – 2015…
För att hitta lediga tjänster att söka letar jag både här och där och överallt. Vidare odlar jag de kontaktar jag har och har fått den senaste tiden. LinkedIn är ett bra yrkesnätverk, till exempel, även om där också finns folk som bara snokar. Majoriteten gör det inte. (För övrigt har jag inget att dölja.) Naturligtvis kollar jag Platsbanken hos Arbetsförmedlingen, men utdelningen därifrån är liten. Den är betydligt större på olika jobbsajter. Men frågan är om inte det erbjudande jag fick idag var lite… fel. Bangkok ligger väl inte i Uppsala län..? Visst söker jag även jobb utanför länet, som i Stockholm, men definitivt inte i Thailand!
Eh… inte ligger väl Bangkok i Uppsala län?
Nu har jag klarat av både tänder och jobbsökeri. Men var är fötterna som jag puffade för i rubriken? Jo de kommer nu. Eller snarare… strumpor. I morse såg jag en massa bilder på folks strumpor och fötter. Jag fattade inte varför dessa bilder skulle hjälpa nån annan, så jag slängde iväg en tweet om det. Det tog sju (7) timmar innan nån hövligt kunde förklara vad det handlade om. Majoriteten tycktes mest förnärmade över att jag ställde frågan. Samtidigt vet jag fortfarande inte hur #rockasockan genom att bära olika strumpor kan hjälpa andra, men jag har i alla fall fått klart för mig att det är nån sorts manifestation idag. Själv har jag likadana randiga strumpor på fötterna, ett par strumpor som jag nästan försnillade i helgen. Men DET är ett ämne för ett annat blogginlägg.
Ta i stället en stund av ditt liv och betrakta påskgodiset jag var och köpte idag. Nåt gott till påsken 2016 vill även en sån som jag ha, nämligen. Och nä. Jag tänker inte dricka upp allt.
Påskgodis till Tofflan i form av två påsköl och en flaska Östgöta sädes till påsksillen.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Förstår inte heller syftet
Man kan jue anmäla sig till en väntjänst och tex gå på skansen med en som har downs syndrom.
Tycker jag dårå
Jag hade missat att det var en manifestation för Downs syndrom. Frågan är bara om olika strumpor på fötterna hjälper nån rent praktiskt, det har jag svårt att se.
Jag rockade sockorna igår. Egentligen hjälper det väl ingen rent konkret…men jag tänker att det i alla fall hjälper till att ”sprida någon slags medvetenhet” om människors lika värde…. Med andra ord så rockade jag sockorna av samma anledning som att jag t ex har ett regnbågsfärgat nyckelband och att jag försöker lyfta fram bortglömda kvinnliga forskare då jag kan 🙂
…sedan så gör jag andra, mer konkreta saker, också..men det är en annan historia 🙂
Egentligen är det där med strumporna mig ganska egalt, jag har liksom andra, tyngre saker att tänka på. Som vanligt gäller att var och en bör göra det den tycker är bäst.