Nya lagar och skatter nästa år

Ett inlägg om kommande nya lagar och skatter.

---

 

Vid varje halvårsskifte, främst vid nyår, brukar det komma en hel del nya lagar. Vissa skatter förändras också. Jag har inte hunnit surfa runt så mycket och kolla överallt, men Dagens Nyheter har en liten lista på sin webbplats. Bland nyheterna 2016 märks (mina kommentarer inom parentes)…

• höjd bensin- och dieselskatt (ja, vi som åker bil ska straffas för det)
• höjd sänkt tobaksskatt (eh, va??? Ska rökare BELÖNAS för att de sprider sina gifter??? Vänta nu…)
• sänkt RUT-avdrag till högst 25 000 kronor om året (endast enklare arbete inom städning och rengöring kan göras. Som om kommunernas hemtjänst skulle klara av städning… De får ju inte göra saker inom städningen som gamla och sjuka människor bäst behöver…)
• sänkt skatt för pensionärer (äntligen! Människor som har betalat skatt hela livet ska inte straffas för att de blir gamla och går i pension.)
• slopad second hand-skatt (det var ju bara dumt att försöka införa skatt på sånt som en gång redan är skattat för när det köptes och såldes första gången.)

Det bästa är den sänkta skatten för pensionärer med låga pensioner. Men samtidigt tar staten kanske ifrån dessa möjligheten att få städat hemma BILLIGARE och BÄTTRE än med hemtjänst. Och vad är det för dumheter att belöna rökare genom att göra deras gift billigare???

Vilken ny lag eller skatt tycker DU är bäst respektive sämst??? Skriv gärna en kommentar nedan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Grått eller roligt?

Ett inlägg i vilket Tofflan har landat något, i alla fall.

---

 

Grått… I alla fall är glaset i busskuren vid Centralen i Uppsala det.

Att uppleva saker utanför hemmet är berikande och stimulerande. Sen nekar jag inte till att det är lite skönt att komma hem igen också – även om jag gärna hade stannat ett par dar till. Extra tomt kändes det eftersom Fästmön och jag skildes åt vid Centralen i Uppsala för att ta olika bussar hem. Men idag får jag

låna

henne ett par dygn igen, fast hon ska också göra andra saker än hänga med mig hela tiden när hon är här.

Lite grått är det ändå att komma hem när dagarna har varit fulla av intryck. Dessutom vaknade jag inte till nån blå himmel och sol idag, utan molniga, ljusgråa skyar. Redan en kvart över sex vaknade jag av ett herrans liv borta vid nåt soprum. Kommer verkligen sopgubbarna så tidigt? Det är märkligt, men det är faktiskt mer

livat

här där jag bor än på självaste Ringvägen i Stockholm, där jag bodde i helgen… En intern rapport avslöjade också att det varit stark rökutveckling bland folkmassorna här i söndags. Jag är glad att jag inte var här. Samtidigt är jag glad att nån annan än jag kan

se problemet.

Nu är bara frågan hur jag ska hantera det. Uppenbarligen är ju alla inte pratbara. Det är så många som blir stötta när en uttrycker att de utför störande handlingar och liknande. Jag kan också bli förbannad när nån näpser mig, men om förhållandet hade varit omvänt skulle jag åtminstone ha försökt skärpa till mig. Hur roligt är det att veta att man faktiskt stör andra människor? Det är väl bara [och här tänkte jag skriva ett namn] som gillar det? (Fyll i valfritt namn inom parentesen om du vill. Jag tänker ett specifikt namn och undrar hur somliga mår sen, när den här bloggens utrymme är fullt – vilket det är om tio procent. Vem ska då trakassseras och förföljas, tro?)

ICA:s jumbokräftor brukar jag gilla bäst.

I kväll ska jag försöka att duka på ballen*, för vi ska ha kräftskiva. Det är ett sätt att göra tillvaron lite rolig. Jag har ICA:s jumbokräftor framme på tining. Dessa kräftor har inte alltid varit bäst, men det är ändå dem jag har köpt genom åren.

Till skillnad från somliga har jag ju inte tillgång till nåt fiskevatten,

sa hon grinigt.

Det gäller att hitta saker att se fram emot, träffa människor som tillför nåt och göra roliga saker som helst inte kostar nånting. (Jisses, så bra jag har blivit på det senare!) Framöver ska jag bland annat träffa bloggbekantingen Ewa för bokbyte (vi vann böcker hos varandra!). Vidare ska det bli ett besök på den bästa arbetsplats jag har haft för att träffa före detta kollegor och titta på deras nya, fina lokaler. Visst är jag ledsen att jag inte är kvar där, men vikariat och projektanställningar tar ju slut, de sups inte bort, som vissa puckons partners-när-det-passar påstår, ivrigt påhejade av puckot själv och en och annan trollpacka.

Men att skratta är roligare än att gråta, det tycker väl alla? Igår läste jag en artikel om hur vi skrattar i sociala medier. Det är Fejan som har undersökt amerikaner och hur de garvar i cyberspace.

Så här blev utfallet:

1. ha ha (över 50 procent)
2. en emoji (cirka 30 procent)
3. he he (13 procent)

Fantasifullt språk? Eh..? Det är mer alarmerande att bara 15 procent e-skrattar i veckan, tycker jag.

Nån som fortfarande använder tygpåsar för att skratta?

Här på bloggen lägger jag ofta ut en smiley, vilket torde vara likvärt med emojis, som jag använder när jag är social och skrattar via mobilen. Men hur skrattar DU i sociala medier??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varken hackat eller malet – men tuggat?!

Ett lite frustrerat inlägg.

Nä den här dan, som ju är en tisdag, går inte till världshistorien i mina böcker. Hela dan har känts som en parentes. Eller en lång väntan. En väntan förgäves på en dialog. Denna dialog är nu flyttad från måndag, via tisdag (idag) till i morgon bitti (onsdag). Den som lever får se/höra. Jag blir bara irriterad på mig själv med tanke på vad jag har lovat mig själv – att inte hamna i den här situationen igen.

Känner mig inte riktigt på topp, med en krånglande mage och ett tungt och lite värkigt huvud. Det är väl

hela alltet

som trillar över mig ibland, trots mina försök till positivt tänkande.

Presentkort att använda till böcker!

Men hur som helst, en positiv sak låg och väntade på mig i postboxen: ett presentkort! För ett tag sen värvade jag en kollega till mitt fack. Vi skulle båda få var sitt presentkort som tack för detta. Nu var det så länge sen att jag inte minns hur mycket presentkortet är på, men jag tror att det är 300 spänn. Och presentkortet gäller inte bara på min icke-favoritaffär Coop, utan på bland annat Akademibokhandeln. För 300 pix får man nog en rätt bra och ny bok, tror jag bestämt.

Tuggat kuvert. Och ett oläsligt ärendenummer.

Sen låg det också tre räkningar i postboxen och då åkte förstås mungiporna ner. Fast de åkte upp ganska raskt i ett ironiskt leende när blicken föll på ett kuvert. Kuvertet låg inplastat tillsammans med ett brev från Posten. Det, kuvertet, alltså, såg ut som om nån hade tagit två rejäla tuggor av det. Brevet inleddes med ett oläsligt ärendenummer (se pilen på bilden!). Inte var det konstigt att jag skrattade när jag i brevet bland annat läste:

[…] Varje vardag hanterar Posten 20 miljoner försändelser […]

Jag menar, finns Posten? Ja, brevbärare finns ju uppenbarligen. Men troligen underbetalda och utsvultna, så att de måste tugga på det de ska dela ut… Men jag får väl vara glad att jag överhuvudtaget fick det här brevet. Min vän Klara lyckades de ju försnilla post för för ett tag sen.

Varken hackat eller malet idag, men väl nånting tuggat. Det är min sammanfattning av tisdagen. Så här långt. Och snart är den slut.

Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

En titt tillbaka…

För min del har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)

Men nånting hände under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Min fästmö i början av december 2012.

Jag är glad och tacksam för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.

Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

Tre vägar bär till… Tokerian

Det finns tre vägar från mitt hem till Tokerian:

1. Raka vägen (tar fem minuter)
2. Omvägen genom skogspartiet (tar tolv minuter)
3. Långa vägen (tar 13 minuter)

Igår tog jag Omvägen, idag Långa vägen. Vad gör man inte för att få lite omväxling? (Ironi, för den som inte fattar.) Senila Damen Tofflan glömde köpa vissa nödvändigheter till morgondagen igår…

Före allt detta hade jag telefonerat med Mammorna. Fästmöns mamma är den bästa förhoppningsvis blivande svärmor man kan ha! Hon ställer alltid upp när hon kan – även för såna som mig som inte riktigt är familj än. När jag tvagade min hals ringde min egen mamma – på minuten samma tid som igår. Idag, annonserade hon igår, skulle hon ringa

senare, framåt kvällen.

Vad jag kan se är det inte kväll än, men det gjorde ingenting. Det är skönt att veta att min mamma bryr sig om mig, ledsamt att hon alltid ska behöva vara orolig för sitt endabarn, sorgebarnet Tofflan.

Och nu en lång parentes som inte för handlingen vidare
i detta inlägg, men som jag ändå vill ha med:

(Andra sorgebarn finns det här i huset. Före klockan åtta i morse var det ett herrans liv ute i trapphuset, nån som tjongade i trappräcket ett par gånger så det lät som The Bells of S:t Mary, en ytterdörr slängdes igen fem gånger och en port kastades igen en gång. Ja, för jag vill ju tro att det är just barn som inte har bättre vett när det gäller hänsyn, och inte deras så kallade vuxna föräldrar. En söndagsmorgon före klockan åtta ska det vara ganska tyst i huset, tycker jag. Men när ylkonserten körde igång fem över åtta gav jag upp…)

Stärkt av mammornas röster och beväpnad med en hyfsat tydlig handlingslapp spatserade jag iväg. Hälen var rätt OK, den började göra djävulusiskt ont först på hemvägen och då tog jag Raka vägen. Såg en tant som satt på sin rollator i solens sken utanför containerrummet och tänkte att så där vill jag också kunna sitta när jag blir gammal. Jag vill bli… gammal. Lite till gammal än vad jag är idag, i alla fall. Det vill säga… jag vill inte dö. Inte än. Så jag travade på och försökte tänka positivt.

”Rött guld igår…”

När man går Långa vägen går man i en tunnel under gatan. På sidorna av tunneln finns det kullerstenar. Kullerstenar är fina, men inte sköna att gå på när man har en ond häl. Även det faktum att kullerstenarna låg på sidan av gladde mig. (Mer jävla positivt tänkande!)

Kullerstenar vid sidan av gång- och cykelvägen är fint.

Solen lyser lika starkt idag som igår mot en jätteblå himmel. Vackert! Och det var skönt att få både frisk luft (nåja…) och ljus.

Höstsol med en jätteblå himmel.

När man kommer från baksidan ser Tokerian inte särskilt öppen ut. Men den har faktiskt öppet till klockan 21 – alla dagar!

Öppet alla dagar till 21.

En lagom promenad blev det. Och nu har jag vilat hälen medan jag har skrivit dessa rader så att jag orkar stå vid strykbrädan en stund. Senare ska jag kolla om Anna har tid och lust att prata en stund med sin nervösa fästmö. Den senare, som försöker se solens strålar mellan höstdöda grenar…

Sol mellan höstdöda grenar.

Vad håller du på med idag då?

Livet är kort. Jag glömde köpa nåt till middag. Och ändå spelade jag inte Wordfeud inne på Tokerian idag…

Read Full Post »

Brist på fantasi?

I eftermiddag när jag kom hem från jobbet hittade jag min facktidning i postboxen. Det brukar vara snabb läsning, inte mycket som intresserar mig och inga djupare artiklar. Den här veckan var inget undantag – men jag fastnade för en sida med rubriken

10 sätt att få igång samtalet på fikarasten

Men snälla Dimsyn Vision! Har ni dåligt med uppslag på artiklar eller försöker ni fria till medlemmarna eller vad? Ärligt talat tycker jag att det här var det töntigaste jag har läst! En del av ingressen, till exempel:

[…] Blir det tyst när sommarstugorna, husdjuren, barnen och träningen avhandlats? […]

För det första har jag varken sommarstuga, husdjur eller barn och dessutom tränar jag aldrig. Innebär det att jag inte ens kommer in i nåt samtal från början? Knappast! För det andra: På mitt jobb diskuterar vi aktuella händelser i omvärlden, krisen i Grekland, Reinfeldts tankar kring pensionen, teaterpjäser, böcker, filmer, FRA-lagen.

Men är man medlem i Vision kan/ska man uppenbarligen inte snacka om sånt. Nej, när man inte pratar stugor, djur, barn eller träning kan man välja nåt av följande tio samtalsämnen/aktiviteter (mina kommentarer inom parenteser):

1. Satsa en femma – börja tippa tillsammans. (Ja det är ju bra så länge ingen är spelberoende…)
2. Släpp fram poeten – läs en snabbskriven dikt. (Mina kollegor skulle tro att jag hade blivit helt knäpp om jag började deklamera.)
3. Med rätt att tacklas – skaffa ett bordshockeyspel och kör en turnering. (Men hallå! Det är en arbetsplats, inte ett fritids!)
4. Lär känna varandra – alla tar med sig en grej hemifrån, blanda grejorna och gissa vad som tillhör vem. (Jaha, nu är det lågstadielekar också…)
5. Baka, baka liten kaka. (Orka! Och den vill jag ju äta upp själv eller med familjen, hemma, OM det nu bakas!)
6. Smasha chefen – skaffa ett minipingsbord. (Jaha! Ska vi köra rundpingis, dårå? Ska det lukta gympasal på jobbet? Nej fy!)
7. Snacka rät och avig – ta med ett handarbete. (Vi är på jobbet för att jobba, inte ha syjunta!)
8. Fira framgångar – lyfta fram en medarbetare eller nåt positivt som har hänt på arbetsplatsen. (GAH så pinsamt! Tänk om det skulle bli jag! Eller tänk om alla andra lyfts fram – utom jag?..)
9. Räkna till tio – lek kurragömma. (Men vad är det här? Det är som sagt en arbetsplats inte dagis eller lekskola.)
10. Skapa debatt – ta med en intressant artikel ur din senaste fackförbundstidning. (Mina kollegor skulle skratta ihjäl sig om jag tog med artikeln som jag refererar här och jag skulle skämmas.)

Nån som förstår att jag överväger att lämna det här facket? Tyvärr kan jag inte det just nu, men…

Read Full Post »