Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘släkt’

Ett inlägg om att säga farväl, men också om att flyga och digga – in i det sista.


 

Vit orkidé Dendrobium

Sorgen är också ljus.

Idag har jag sagt ett farväl. Ett farväl till en kär person ur den äldre generationen. Ett rikt och långt liv tog slut den första dagen i april. Ändå kom slutet på sätt och vis överraskande. Jag är i alla fall glad för det där sista telefonsamtalet, att jag ringde den där sista födelsedagen i mars. Det enda som grämer mig lite är att jag inte fick berätta om mitt nya jobb – jag vet nämligen att hon brydde sig.

 

 

 

Sorgen är mångfacetterad. Jag känner mycket sorg för att en del av min barndom och min släkt har gått ur tiden. Lite grann en extramormor – min egen mormor var ju bara fem år äldre än jag är nu när hon gick bort. Sorg känner jag också för lilla mammas skull. Snart är hon den äldsta i släkten och det måste kännas… märkligt… Men störst sorg och varmaste tankar går till kusin Karin som nu faktiskt har blivit föräldralös. Och då spelar det ingen roll att hon är vuxen sen många år. Tror jag.

Stina Karin Lotten

Stina, längst till vänster och Lotten, längst till höger sa farväl till sin mormor, Karin i mitten, en av mammas yngsta kusiner, sa farväl till sin mamma. (Bilden är publicerad med tillstånd.)

 

Sjön fyrkantig bild

Efter regnet igår kom solen i kväll.

Fast tro det eller ej… Sorgen är också ljus! Och ljus var den stund i kapellet när vi tog farväl av en tämligen enastående kvinna. En kvinna som när livet gick mot sitt slut låg i sängen, omgiven av sina nära och kära, och diggade

Fly me to the moon…

Det var SÅ rätt med den låten idag! Jag kan bara önska och hoppas att jag själv är så… nöjd och färdig när det är min tur att lämna jordelivet.

Efter gårdagens regn kom solen idag. Den här dagen slutade i ljus. Mot kvällen stod jag vid sjön och försökte fånga solen på bild innan den gick ner. Jag finner tröst och kraft i sjön, Vättern. Här är så vackert att det nästan är smärtsamt! Men faster Eva, hon är på väg till månen, hon, alldeles säkert!..


Vi ses i Nangijala! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vårligt inlägg.


 

Fängelset Uppsala

Fängelset i Uppsala, en vacker byggnad – på utsidan…

Idag har det varit en underbar vårdag, en av årets första. En sån där dag när solen har briserat på himlen och fåglarna har kvittrat, men lite grann av vinterns kyla fortfarande biter i vinden. I stället för att förmiddagsfika tog NK* och jag en promenad runt huset. Det var just precis det vi behövde båda två – ljus och frisk luft. Även på lunchen blir det sol, ljus och luft, för då traskade vi till pizzerian ett par kvarter bort och åt. Jag önskar att jag finge lägga ut fotot på NK när h*n äter sin kebab, men jag har lovat att inte göra det. Du får i stället titta på en bild av Uppsalas gamla fängelse, en ganska vacker byggnad – från utsidan sett – som vi passerade på våra strövtåg idag.

Spår efter flygplan på väg ner

Som vanligt blir det aldrig mer annat än att planer smids och går antingen som de ska eller om intet.

Min arbetsdag har varit lite som vanligt och ändå inte. Som vanligt blir det inte, det blir det aldrig mer. Men jag är nöjdast med att vi kunde slutföra en beskrivning. I övrigt har jag letat efter försvunna saker och hittat dem samt städat lite inför nån sorts överlämning. På eftermiddagen fikade jag med H med flera. Så goa, fina arbetskamrater som jag vet också är och fortsätter att vara kamrater!

 


Nåt som däremot är som vanligt
är det som väntar när jag kommer hem. Varenda kväll efter jobbet inleds med nån sorts administration av nåt slag. Idag var det en räkning som skulle betalas och papper som skulle arkiveras med mera. Vidare har jag odlat yrkesnätverket och fått önskad utdelning på det mesta samt uppdaterat lite här och lite var.

I kväll är det torsdag och då har jag TV-kväll. Antikrundan, förstås, följd av Gåsmamman. Men innan jag kan hälla ner mig i bästefåtöljen med laddad mobil och Antikrundans app påslagen ska jag skura av lite i badrummet och i duschrummet/toan. Jag får besök i helgen och då vill jag att det ska vara rent här. Sen ska jag rengöra mig själv och tvätta håret länge. Det är såå skitigt att jag nästan lånade H:s solhatt idag.

För övrigt fick jag två samtal igår, det ena på fasta telefonen, det andra på mobilen, från ett nummer jag inte känner igen. Är det nån som kan upplysa mig om vem det är? (<== retorisk fråga). Jag vet att jag inte känner nån i Ryssland och jag har nog ingen släkt kvar där… Lurendrejare, med all säkerhet. Sol- och-vårare kanske. Nåja, lämna solen och våren och sluta ring mig. Du är blockerad!

Ryskt nummer

Nej, jag känner ingen i Ryssland så sluta ring mig.


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett antikt inlägg.


 

Antikkunig i JärvsöJärvsö… Då finns det väl inte en käft som inte tänker på en viss Barbro, eller? Men faktum är att det inte fanns ett enda spår av henne i Antikrundan därifrån. Programmet sändes igår kväll och eftersom jag var upptagen då med att fira en 25-åring spelade jag in det på DVD-hårddisken. Jättekul att det trots detta gick att amatörvärdera via appen!

De här prylarna tyckte jag var häftigast i Järvsö:

  • Det stora tennfatet, som en gång funnits på gården varifrån programmet sändes, värderas till nånstans mellan 100 och 1 000 kronor av experten. Det tyckte jag var för lite och värderade det till 1 500 kronor.
  • Bordet grät Knut Knutson över och det var otroligt vackert. Knutte värderade det till 150 000 kronor, jag tyckte 200 000 kronor.
  • Dockskåpsstolen var jättehäftig, men inte var den värd 1 300 kronor som jag ansåg. Expertisen värderade den till endast 150 kronor.
  • Nån vändbänk hade jag aldrig sett förut. Den som var med i Järvsö värderades till mellan 50 000 och 60 000 kronor. Jag la mig för lågt, bara 45 000 kronor.
  • Fickur finns det gott om i min släkt och jag tycker att de är fina. Det i Järvsö värderade både experten och jag till 20 000 kronor.
  • Chaneldräkten med tillbehör värderade Expert-Anette till 40 000 kronor. Jag la mig högre, på 65 000 kronor.
  • Silverskeden var otroligt fin. Den värderades till 75 000 kronor av experten, medan jag tyckte att den var värd 85 000 kronor.
  • Trähinken kom i sällskap med en liten tjej. Jag värderade den till 15 000 kronor, experten till 20 000 kronor.
  • Den renoverade tavlan värderade både experten och jag till cirka 80 000 kronor.

Nästa vecka visar Antikrundan fina saker i Varberg. Kanske är de lättare att värdera än Järvsösakerna. Nåja, jag fick i alla fall diplom som antikkunnig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett länkande inlägg.


 

Magnus Alkarp

Magnus Alkarp när jag intervjuade honom 2013.

Idag lyssnade jag på ett inslag från Radio Uppland där Magnus Alkarp pratade en del om sin kommande bok, Vredens dag (recension kommer på en blogg nära dig den 5 september!!!), och andra spännande saker han har på gång med mera. Med anledning av det han talade om funderar jag över hur naiva vi svenskar är, egentligen…

Här kan du lyssna på Radio Upplands intervju med Magnus Alkarp!


Personligen håller jag mig undan media
så mycket jag bara kan, men det finns folk som fångar upp en ändå. Vännen Jerry har forskat en del på YouTube och grävt fram rörliga bilder från årets Prideparad i Stockholm den 1 augusti.

Här kan du se hela paraden. Fästmön, Jerry och jag skymtar nånstans vid 19:15 minuter in i filmen.


I nästa film syns vi runt 7:30 in i filmen.


Så. Nu räcker det med att framhäva släkten, familjen och sig själv.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ensamt inlägg.


 

Elefant hos mamma

Ensam!

Nä, jag känner mig inte så ensam just nu. Det är inte mig det här inlägget handlar om, även om jag ibland kan känna mig ensammast i hela världen. Den där känslan av att vara så allena och inte ha nån att kontakt just då, i den stunden. Folk jobbar ju, typ… Jag kan inte vänta på andra, jag får nästan alltid kämpa med ensamhetsdemonen ensam.

Igår kväll ringde jag mamma. Det har nu gått över en vecka sen hon fyllde 80 år. Vi hade en bra dag och gjorde en fin utflykt som mamma var mycket nöjd med. Men hon saknar sin släkt. Sin tämligen stora släkt. Alla miljoner kusiner, varav en enda hörde av sig till 80-årsdagen. En (1). Det var mammakusinen B, förstås, den enda av miljonerna som bryr sig. Det är både jag och mamma väldigt glada för. Samtidigt… när mamma själv är noga med att ringa eller skicka ett kort till födelsedagar och bara får tystnad tillbaka… Jag förstår att det känns, men jag kan inte förstå hur svårt det kan vara att köpa ett grattis-kort, skriva sitt namn på det och posta det.

Det är inte lätt att ha sin gamla mamma boendes långt borta. Från början var valet mitt, det vill säga jag flyttade när jag hade blivit myndig. Jag har i princip bott i Uppsala hela mitt vuxna liv. Mamma har i princip bott hela sitt vuxna liv i Metropolen Byhålan. Det är inte bara att flytta för nån av oss då. Mamma är för gammal och sjuk, jag har min familj här samt större möjligheter till en framtid (vill jag tro, i alla fall). Jag kan inte tvångsflytta mamma, men jag misstänker att hon straffas för sin ensamhet av sina så kallade vänner och väninnor och framför allt, miljonerna kusiner. Det gör mig ont. Det gör däremot inte ont att skicka ett kort. Eller ringa nån gång.

Elefanter hos mamma

Sex elefanter hos mamma får illustrera alla miljoner kusiner hon har.


Det här med kusinerna 
är ett känsligt kapitel. Mamma berättade om hur det var när hon var barn och hur födelsedagar firades då. De flesta kusinfamiljer hade flera barn. När vart och ett av dem fyllde år fick födelsedagsbarnet en krona av varje familj, så att h*n kunde köpa sig vad h*n ville.

En satt och räknade hur mycket det kunde tänkas bli och så funderade en ut vad en skulle köpa.

sa mamma.

Sen fanns det fastrar/mostrar och farbröder/fastrar som alltid ‘glömde bort’ födelsedagar också, så dem kunde man inte räkna med, 

fortsatte hon.

Tänk… en krona… Det var mycket pengar på den tiden. För de barnrika familjerna sved det säkerligen att ge bort en krona i present till nån annans unge och för den familjen med bara ett barn var det nog heller inte lätt att få pengarna att räcka till åt alla andras fyllande ungar. Men det gjordes på det viset och det var rättvist. Idag är det bara… orättvist. Och ensamt. Uttrycket

ensam ensamhet

känns lite stämplat i pannan på min mamma.

Vi hade kunnat ordna en födelsedagsmottagning om vi hade skrapat ihop våra gemensamma resurser, mamma och jag.

Men varför ska jag bjuda människor när jag fyller år när dessa människor aldrig hör av sig annars?

undrade mamma. (Säkert tänkte hon som jag också gjorde hur oerhört ledsamt det skulle bli om ingen kom…)

Och jag höll med. Vi unnade oss i stället en fin lunch i trevliga omgivningar, en åktur och… en fika i Tranås. Under bilresan ringde mammakusinen B och de båda kusinerna pratade en stund via en sprakande mobil. (Dålig mottagning i mörkaste Småland.) Mammakusinen B skickade för övrigt även en grattiskort med en present. Det är omtanke och det blev väldigt uppskattat!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett till synes dagvillt inlägg.


 

A city full of empty people

Undras om jag är en av dem som avses i den här texten eftersom jag inte har så många blodsband här i stan…

När man är tillsammans med nån som jobbar inom vård och omsorg får man snart lära sig att stuva om bland dagar och helger. Vårdarbetande följer nämligen scheman som struntar i om det är röda dagar eller så. Därför lekte vi lördag igår på onsdagen eftersom Fästmön var ledig. Och eftersom hon är ledig även idag, men jobbar i morgon leker vi midsommarafton idag.

Igår var vädret först ganska OK, det vill säga det var lagom varmt, solen stekte inte och ösregnet höll sig borta. Det var som en dag gjord för att umgås med nära och kära med tillgång till trädgård. Jag har ju inte många såna här i Uppsala blodsbandsmässigt sett, men som bekant snikar jag gärna in mig i Annas familj och släkt. Vi for alltså till hennes snälla mamma och L i Slottet.

På vägen till Slottet stannade vi för Anna hade ett ärende. Jag satt kvar i bilen och läste min post, det vill säga sprättade upp ett kuvert med en räkning samt läste en av mina facktidningar, Journalisten. Faktum är att veckans nummer var så bra att jag läste det en gång till senare OCH sparade det! Jag kunde inte bara konstatera att Jan Gradvall och jag är väldigt lika när jag har mina brillor på mig,  jag läste också ett reportage om ett företag där jag mer än gärna skulle vilja jobba! Att Omni behöver kvinnor framgick av artikeln, så jag sträckte ut en tass via Twitter och funderar nu på att skriva en spontanansökan.

Lika som bär Tofflan och Jan Gradvall

Lika som bär: Jan Gradvall och Tofflan… eller tvärtom. Jag är den som gör en ful min, Jan Gradvall ser normal ut.

 

Blommor i Slottsträdgården

Några färggranna blommor i Slottsträdgården.

Vi fick ingen kontakt i förväg med Slottsfrun och Slottsherrn, men vi for dit i alla fall. Vi tänkte att vi kunde titta på blommor och gå ner till vattnet och glo om ingen var hemma. Men paret var i Slottet. Det blev ett par fina timmar med kaffe utomhus bland fåglalåt och blomdoft. Jag älskar att bara gå omkring och titta i Slottsträdgården på allt som växer och gror och fota, förstås. Blommor är ungefär som böcker för mig – nåt snällt att fly till – och mycket bra humörhöjare och tröstare!

 

Pionknopp i Slottsträdgården

Pionerna hade inte slagit ut än i Slottsträdgården.

Det var väldigt skönt att bara vara utomhus. Jag har numera mina jeansshorts när jag går ut. Jag skiter i att mina håriga, vita smalben, med blåsvarta inslag av åderbråck syns. Om jag aldrig exponerar benen för sol kan de ju aldrig få nån annan färg än sjukligt blåvit. Men himlen mörknade framåt eftermiddagen och vi gav oss iväg hemåt innan regnet kom. För det klart att det regnade igår!

Dagen till ära – det var ju låtsaslördag – plockade jag fram födelsedagsvinet jag fick av Annas snälla mamma till middagen. Jag stekte kalkon och serverade med tillbehör. Till dessert blev det kaffe och så smög sig handen ner i den där julklappschokladasken med belgiska sjöfrukter som jag grävde fram förra veckan.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Idag leker vi midsommarafton. 
Det passar bra för det regnar och Anna ska till Sjukstugan i Backen. Ja inte till akuten, dårå, utan som ledsagare. I eftermiddag/kväll serverar köket i New Village matjessill med färskpotatis, gräddfil och gräslök samt Östgöta sädes i snapsglasen av tenn. Jag tror inte jag kan misslyckas med att koka färskpotatis. Anna ska sno ihop några laxrullar med pepparrotsfyllning. Och medan folk tycks jobba halv dag idag och Anna gästspelar i vården pinnar jag väl över till Tokerian för att köpa svindyra jordgubbar. Är det midsommarafton så är det! (Och i morgon, på den riktiga midsommarafton, jobbar Anna. Men nån har förbarmat sig över mig och bjudit hem mig. Så glad för det!)

Midsommarbukett med lupin och prästkragar

Vi fick en fin midsommarbukett med lupin och prästkragar med oss hem från Slottsträdgården.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Mina två liv

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.


Ann Heberlein har,
som jag nämnde i det jag skrev om förra programmetsjälv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Du behöver inte googla, du kan fråga mig!

Ett inlägg om deklarationer, varumärken och Google.


 

Dags att deklarera

Nån som brukar läsa denna? Detta är förra årets deklarationsbroschyr.

Senast idag måste alla svenskar som har tjänat pengar lämna in sin deklaration. Jag deklarerade redan före mitten av april, så jag kan vara lugn. Glad är jag dessutom, eftersom jag får pengar tillbaka på skatten i juni månad, den månad när jag inte får nån annan ersättning. Jag har också deklarerat åt mamma. Det gjorde jag annandag påsk. Tänk så smidigt det är med ny teknik och att man bara behöver en kod och ett klick, typ, för att godkänna. Värre är det förstås om man har ändringar och tillägg. Jag själv funderade på att försöka dra av för jobbresor under 2014, men kom fram till att jag knappast överskred 10 000 kronor. Nej, för min del är det mer värt att få skatteåterbäringen i juni än att försöka få litet till fast i höst. För dig som ännu inte har deklarerat har Dagens Nyheter tio snabba tips här!

Domkyrkotornen

Det var länge sen domkyrkotornen var en del av Uppsalas varumärke…

Idag läste jag i lokalblaskan att kommunens varumärke ska revideras. Eller ja. Processen har redan hållit på i två år. Det var tio år sen sist och faktiskt en arkitektfirma som myntade uttrycket

Välkommen hit Välkommen hem

Det är nog bra med varumärkesrevideringar då och då, men generellt brukar jag i rollen som kommunikatör varna för att göra för stora ingrepp. Det tar tid för logotyper och slogans att sätta sig, nämligen. Men ett varumärke ska man förstås vårda hela tiden. Därmed inte sagt att det alltid behöver göras om. Vårda är en annan sak.

Nu håller man på att vässa Uppsalas varumärke, enligt Johan Graffman, vd för Graffman AB, Uppsalabo och den som leder processen (släkt med Eva Graffman, webbredaktör på Uppsala kommun, tro???). Det kan ju hända ganska mycket på ett decennium, menar Johan Graffman – därav vässningen. Resultatet ska bli mer utåtriktat också än sist. Johan Graffman ser emellertid skyn som gräns, för han tror dessutom att Uppsala snart kommer att sluta mäta sig med andra svenska städer (det står så i artikeln, städer, alltså, inte kommuner) och få ett mer internationellt perspektiv. Kan man gissa på att det blir en slogan på engelska? Nåja, för oss skattebetalare hade det också varit lite intressant att få veta kostnaden för vässningen. Jag menar, har den hållit på i två år, enligt artikeln, har den gissningsvis redan inneburit kostnader.

Bäste-tischan från Frida!

Ha ha! Jag fick använda bilden på min nya tischa idag igen!

Ett företag som har ett av världens starkaste varumärken är Google. Jag har sett många listor där Google ligger högst eller högt vad gäller företag som folk vill jobba på. Jag tycker att Google är ett utmärkt verktyg på nätet när jag söker information. Men jag avskyr att få svaret

Det kan du googla på!

när jag frågar kollegor om nåt som går lika snabbt för dem att svara muntligt på. Det är bara ett oförskämt svar. Därför var tischan från yngsta bonusdottern en helt perfekt present! Dessutom är jag ju rätt besser wissrig, har jag fått höra som ett av många pejorativa omdömen om min person av människor som aldrig har träffat mig, så perfekt var ordet!

Men åter till Google nu! Jag läste en väldigt bra krönika, signerad Björn Lövenlid, i lokalblaskan om Googles planer framöver. Krönikan handlar om Googles utspel om att företaget ska investera nästan en och en halv miljard kronor i utbildning och stöd till journalister i Europa. Syftet är att höja kompetensen vad gäller digital journalistik. Vid första anblicken av detta jublar jag, förstås, och hoppas på att våra högskoleutbildade journalister kan få gå kurser i svenska, framför allt stavning och grammatik. Men sen är det ju bra rent generellt, eftersom mediebranschen verkligen behöver just pengar nu.

Samtidigt lyfter Björn Lövenlid ett varningsfinger för det han kallar

Googles enorma marknadsdominans

Google är ju mediebranschens värsta konkurrent, menar han. Förr i tiden sökte man svar på sina frågor i media, numera googlar man, enligt krönikören:

[…] I Sverige tar till exempel ett enda företag, Google in 96 procent av alla intäkter när det gäller den stadigt växande sökmotorannonseringen. Uppgifter som man tidigare bläddrade i tidningar för att hitta tillhandahålls numera alltså nästan alltid av Google. […]

Självklart är ändamålet inte altruistiskt när Google nu ska bidra ekonomiskt till den europeiska journalistiken. Det fattar till och med jag att det handlar om tjäna pengar tillbaka in i företaget. Lite mer oroväckande är ju frågan om Google tänker bestämma vad de europeiska journalisterna ska skriva om. Nu är detta inte troligt, enligt Björn Lövenlid, men han tror säkert att Google försöker styra över så mycket pengar som möjligt till det egna företaget. Med makt följer också ansvar. Och jag tycker att Björn Lövenlid sammanfattar även mina farhågor rätt bra med dessa ord:

[…] Med så mycket makt följer också ett stort ansvar. Under många år hade Google därför ”Don’t be evil” som sitt övergripande motto. Sedan tonades detta ned och så sent som för ett par veckor sedan dök plötsligt ett annat motto upp i dess ställe: ”You can make money without being evil”. […]

 

Och nu vill jag förstås veta om DU…

  • har deklarerat
  • har några åsikter om varumärken
  • googlar???

Skriv gärna några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg.


 

Förra inlägget blev så ilsket, så efter att jag nu har ätit min söndagsmiddag – tre kycklingkorvar med bröd och en klick räksallad till – vill jag skriva nåt positivt.

Idag på förmiddagen gav jag upp jakten på att hitta begagnade utgåvor av två av Laurie R Kings böcker, With child och The art of detection. Letade i stället upp min julklapp från Åsa i Eskilstuna, ett presentkort hos Bokus, och beställde böckerna. Den ena boken hade sjunkit rätt bra i pris, den andra hade blivit lite dyrare.

With childThe art of detection


Jag gillar Laurie R Kings böcker
om polisen Kate Martinelli. Böckerna är spännande, men de handlar också om Kates liv med sin partner Lee. Det är alltid intressant att läsa om lesbiska i andra länder. Här utspelar sig handlingen dessutom i San Fransisco. Laurie R King har också skrivit en serie böcker om Mary Russell och Sherlock Holmes, böcker som utspelar sig på 1920-talet. Av den serien verkar få böcker vara översatta till svenska. Jag har inte läst nån enda i serien. I Kate Martinelli-serien har jag läst två på svenska och en på engelska och de jag beställde idag är på engelska.

Men generösa Åsas presentkort räckte till ytterligare två böcker, De utstötta av Elly Griffiths och Kvinnan i svart av Susan Hill. Det här är Elly Griffiths senaste deckare om arkeologen Ruth Galloway. Jag har läst samtliga tidigare. Det var av en slump jag insåg att Elly Griffiths böcker och jag hängde ihop på två sätt: Norwich (där jag har släkt och Ruth jobbar) samt Sussex University (till vilket Ruth är knuten, om jag inte missminner mig, och i vars närhet jag har bott). Dessutom gillar jag kombinationen historia – deckare.

Kvinnan i svart har jag läst om hos flera andra bloggare. Alla ger den gott betyg och skriver att det är en otäck spökhistoria. Och en sån vill jag ju inte missa! Susan Hill, precis som Elly Griffiths brittisk, blir en ny författarbekantskap för mig.

De utstöttaKvinnan i svart

 

När böckerna har levererats och lästs kommer förstås några rader om var och en av dem på en blogg nära dig. Till dess tackar jag Tomte-Åsa för julklappen – och funderar på vad jag ska handla för de 19 kronor som är över på presentkortet! 😛

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett genomblåst inlägg.


 

Telefonlur

Jag fick i alla fall uppdatera telefonböckerna åt mamma.

Nä, nån balle* fick jag inte göra iordning åt mamma. Det velades fram och tillbaka, ty långfredagens morgon/förmiddag var solig. Kall vind fick avgöra att det skulle avvaktas. Mammas städhjälp får göra det senare i månaden, men naturligtvis inte gratis.

Inte heller blev det nåt besök hos faster E. Vi telefonerade vid lunchtid och lilla fasters hjärta var bråkigt idag. Jag krävde att hon skulle höra av sig om det behövdes skjuts till doktor, för mamma och faster bor väldigt nära varandra. Faster skulle emellertid få hembesök av doktor i familjen, vilket kändes bra att veta.

Av det hela blev en tummetott. Jag fick nämligen sitta med mammas telefoner och rensa och lägga till i telefonböckerna. Eftersom manualen sen länge är borta gjorde jag alla lurar var för sig, trots att det ska gå att kopiera från en lur till en annan. Det var lite ledsamt att ta bort släkt och vänner från telefonboken – en del av dem har lämnat det jordiska, andra hör inte av sig längre.

Aprilsolen lyste så grant mitt på dan och jag tyckte att vi inte kunde stanna inne då. Jag lurade med lilla mamma på promenad i environgerna. Det blåste ganska bra, men när solen tittade fram bakom molnen blev det riktigt varmt och skönt. Vi var ute i över en timmes tid. Därför kunde jag med gott (!) samvete gräva i min hittills ganska orörda godispåse när vi kom hem.

Jag ville sitta en stund vid datorn, mamma vill prata (hela tiden). Därför blir det bara ett kort inlägg med några bilder från vår långfredagspromenad:

Detta bildspel kräver JavaScript.



Har DU promenerat idag eller vad har du ägnat dig åt??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!


*balle = balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »