Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘svägerska’

Ett trött inlägg.


 

Jag är så arg och besviken nu för tiden. Därför var det extra gott att både få en inbjudan till en intervju och att få tillbringa kvällen med delar av familjen. Vi firade Fästmöns pappa som fyllde 79 bast. Han påminde om att de är två som fyller jämnt nästa år, men jag tänker inte tala om vem den andra är. Inte här och nu i alla fall. Eftersom det inte blir nåt go-fika på jobbet på fredag svullade jag rejält med både wienerbröd och tårta. Fast som Annas svägerska sa var ju tårtan väldigt nyttig – det var ju en frukttårta. Jag tog en bit med kiwi på och kiwi är C-vitaminrikt.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Hur det är på jobbet 
ska vi tala tyst om just nu. Men jag kan säga att jag är väldigt, väldigt besviken. Saker och ting – och människor, framför allt – har visat sig vara annorlunda än jag först hade uppfattat. Den här sista månaden har varit rent förfärlig. Vissa personer är som schackpjäser, medan andra leker gudar. Det har gjort – och gör – så ont i mig att se det som händer andra. Dessutom kommer Det Som Hände tillbaka till mig och lägger sig som en tung, blöt och vidrig filt av bitterhet. Hur jag än försöker slänga av mig den ligger den kvar och tynger mina axlar. Men… har jag överlevt så här länge lär jag göra det ett tag till. Jag har saker att se fram emot med spänd förväntan, bland annat intervjun och besked i en liknande fråga. Det är gott att veta att åtminstone några arbetsgivare är intresserade av mina kompetenser och erfarenheter. Intresset är för övrigt omvänt – det är riktigt spännande arbetsgivare med, som jag ser det, stora utvecklingsmöjligheter för den som får jobba där. Så jag räknar ned dagarna med lite, lite tillförsikt och en gnutta hopp, i alla fall. Det är bättre än totalt mörker och hopplöshet.

Ännu fler roliga och spännande saker händer i privatlivet. En lämplig rubrik på ett kommande inlägg om en del av detta skulle kunna vara

Alla heter Anna

eller nånting ditåt. Men det inlägget ska jag inte skriva nu, för nu ska jag borsta tanden och hoppa i säng. Jag vaknade redan klockan fyra i morse av en ivrig Wordfeudmotståndare och det satte sina spår i form av huvudvärk hela dan. Nu ska jag vila en stund så att jag kan upparbeta kraft till det jag ska ta itu med i morgon på jobbet. Särskilt inspirerad är jag inte, ärligt talat, men jag kan vara professionell när jag behöver. Och det som håller mig flytande är såna här hälsningar från en och annan kollega:

Magnet glöm aldrig att du är unik

Den här hälsningen värderar jag högt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fyndigt inlägg.


 

Smala Anna provar nygamla jeans

Smala Anna provar nygamla jeans. Visst sitter de snyggt? Min rumpa blir det ingen bild på, jag är nämligen inte hur vig som helst med kameran…

Ibland är det bra att gå ner i vikt. Det känns lite som att en får en ny garderob igen. Fästmön grävde till exempel fram ett par ursnygga jeans i morse ur sin låda här hos mig. De satt så bra som en smäck ska sitta över rumpan. Inte en smäck en har på huvet. Jag blev lite inspirerad och provade fem par jeans i kväll. Jeans, som har flyttats från

Aktuell garderob

till

Garderob för kläder som jag kan tänkas växa i igen.

Jag kom i fyra par, ganska lätt, dessutom. Nu återstår två par samt ett par svarta skinnbrallor. Det får bli mina mål, men det är många storlekar till dess…

Ett mål för dagen var emellertid inte jeansprovning utan en snabb loppisrunda. Vi började vid Hjalmar Brantingsgatan 4A, nära Vaksala torg, där Ilona och Lotta har sin antik- och vintagebutik. Butiken har fått en ny granne, en affär som säljer barnkläder, och jag studsade lite när jag såg dess namn – Ester och Harry hette nämligen min morfars svägerska och bror, min mammas faster och farbror! I vintagebutiken träffade vi på trevliga Lotta, som gillar att möblera om där. Förnyelse är alltid kul, men där är fortfarande väldigt trångt för en Michelingumma som jag… Och jag såg en tant som nästan sopade ner två kaffekoppar med sin bakdel. Jag saknade leksaksbensinpumpen (den såldes i höstas), men noterade att ”min” syltburk, med ett litet nagg, var kvar liksom den underbara drinkvagnen. Vidare beundrade jag klungan med Hummelfigurer och det läckra barskåpet – tjusigt utanpå och med perstorpsskiva inuti…

Några bilder att njuta av…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Kupan, Röda korset
var det proppat med folk. Somliga gick och babblade svinhögt i en mobiltelefon, andra gick omkring och stank askkopp. Själv hade jag både tvättat armhålorna och borstat tänderna, men har skitigt hår. Jag gjorde dagens första fynd här. Och tro det eller ej, men det var inte nån Maria Lang-deckare från bokbordet (min samling är ju komplett) utan en riktigt fin kinesisk träask för endast 30 kronor.

Ett par bilder…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Väldigt nära Kupan ligger Erikshjälpen
Där var det ännu mer folk och svårt att få parkering – allra helst sen en person rattandes en bil med firmamärket Vattenfall helt idiotiskt ställde sig hindrande i vägen för dem som ville både ut och in. Men vi kom in och äntligen fick jag med mig en bok hem! Jag hittade Uppsalaförfattaren Ulla Bolinders andra deckare Gärningsman i inbundet, hyfsat bra skick med skyddsomslag för 25 kronor. Vidare såg jag kakburkar kända från min köksbänk. Priset för dem var endast 150 kronor styck. Jag har sett högre pris för liknande storlekar och var frestad att slå till. Men en burk räcker och den står ju redan här hemma.

Ett par bilder…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Efter rolig shopping kommer mindre rolig. 
Vi for till Tokerian för att köpa mat. Hur tråkigt som helst, men nödvändigt. Vi belönade oss med kanelbullar som vi tog med ut till Himlen dit äldsta bonusdottern anlänt sent igår kväll och äldste bonussonen fanns sen tidigare. Det blev en liten pratstund och en något större del kattjakt. Kattungarna är lika busiga som vanligt. Dagens mest intressanta för dem var förstås våra bullar. Men se dessa fick de inget av – bara bullpappret…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Och nu är det dags för mig att laga mat. 
Grillpannan ska få prova på kalkonfilé. Till det serverar köket jumbo-frites samt hot béarnaisesås och vitlökssmör samt ett fylligt rödvin.

Ha en fin lördagskväll!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Norska deckare och kriminalserier har ofta samma höga klass som brittiska. Mina förväntningar var på topp när jag hällde ner mig i bästefåtöljen i kväll för att se premiäravsnittet av Mammon på SvT1. Frågan är om en sån hyllad serie verkligen är så där bra som både norsk och internationell media hävdar…

Rollen Peter Verås i Mammon

Jon Øigarden spelar journalisten Peter Verås i Mammon. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Glenn Meling/NRK)


Historien börjar fem år bakåt i tiden. 
Journalisten Peter Verås har fått information av en hemlig källa, Sophia, om en finansskandal. Det är Peters egen bror som har försnillat miljoner. Trots det väljer Peter att gå ut i tidningen med storyn. Han besöker sin bror hemma kvällen efter. Brodern är märkligt lugn. Och naturligtvis bedrar skenet. När Peter är på väg mot sin bil för att åka hem brinner ett skott av i garaget. Exakt på dagen fem år efter broderns självmord levererar en advokat en låst låda till Peters svägerska Eva. Men hon får inte öppna den om inte Peter är med. De tvingas att mötas igen hemma hos Eva. Innehållet i lådan är minst sagt… märkligt.

Den första av totalt sex delar börjar rafflande och snudd på amerikanskt. I och med självmordet vänder det och blir norskt och bra igen, enligt min mening. Ja, jag menar naturligtvis inte att självmord är bra, utan att TV-serien skildrar det hela trovärdigt, inte överdrivet. Det är otäckt och spännande, kort sagt. Extra läskig – och tyvärr aktuell – är scenen där en joggande kvinnlig polis blir förföljd av en man.

Det här är verkligen en toppenserie som visar såväl polisarbete som journalistiskt arbete på ett realistiskt sätt. Toffelomdömet blir det högsta. Klem og nuss x 5 eller…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett verkligt inlägg.


 

höstsol genom trädet

Soligt idag igen! Fast den här bilden tog jag för ett par år sen, ungefär.

Åter vaknade jag till en höstdag med strålande sol! Det är den allra sista dagen i månaden september. Från i morgon går vi in i hösten på riktigt, känns det som. Igår tog jag en härlig promenad, idag blir det bara en kort dito över till Tokerian. Hälen värker en del, nämligen. Inte så att jag inte står ut, men det är dumt att överanstränga och överbelasta.

Som vanligt har jag inlett dagen med att leta nytt jobb, skriva ansökningar, nätverka etc. Men faktum är att jag ska nätverka IRL senare idag, på eftermiddagen/kvällen. Det ska bli så roligt att besöka en av de bästa arbetsplatser jag har varit på de senaste åren! Tyvärr blev min vistelse där bara fem månader lång, men jag fick goda erfarenheter, en boost av självkänslan och gick vidare till ett ännu bättre jobb. På det senare jobbet stannade jag ett år och fem månader. Jag hade gärna stannat längre. Visstidsanställningar kan innebära riktigt spännande uppdrag, men de är också tidsbegränsade. Hade jag haft en rik maka/make som hade försörjt mig skulle jag ha kunnat vara kvar på kanske 50 – 65 procent. Som ekonomiskt ensamstående räcker inte det. Men jag är ändå tacksam att jag fick vara kvar så länge som jag fick. Det blev ju totalt sett nästan två lärorika år.

Ryggsäck och papperspåse

Packat för en firning och bonusmorseverksamhet.

När jag nu återvänder till brottsplatsen (^== skämt!) är det för att fira av en Hjärtegod person som idag jobbar sin sista dag före pensionen. Det blir säkert många kära återseenden! Och så kan man ju alltid luska lite om det inte finns nån som nånstans har behov av en kommunikatör, webbredaktör, skribent eller så…

Efter firningen piper jag ut till Himlen där jag ska bedriva verksamhet som bonusmorsa över natten. Fästmön är nämligen på Lady Gaga-konsert i afton i Globen tillsammans med sin svägerska (<== min sister). Troligen sover Anna därför över i min lägenhet i New Village, medan jag sover över i Himlen och ser till att vårt enda skolbarn gör läxor, äter frukost och kommer iväg till skolan i morgon.

Min sister och jag slog för övrigt telefonirekord igår kväll. Vi pratade nästan lika länge som våra mammor, 47:57 minuter. Men vi enades om att vi är trevligare än mammorna. (Fast genom att tycka så undrar jag om jag känner mig så trevlig..?)

Lite typat att två roliga aktiviteter krockar idag – firning och övernattning hos skolbarn – men jag får försöka räcka till. Det brukar jag göra.

Jag har nätshoppat nya skrivarpatroner till 75 kronor rabatt idag. Kostnaden svider ändå, men billigare än hos InkClub kan man inte handla. Går man dessutom in via deras annons hos Uppsalanyheter.se (i högerspalten) får även Uppsalanyheter nån liten procent i intäkt, tror jag.

Men vad händer hos dig idag, dårå???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


En lista
med några av Sveriges mest lysande skådespelare samt riktigt roliga trailers med bitska kvinnor avgjorde det: jag ville se Fröken Frimans krig. Igår gick första avsnittet av tre på SvT1.

Fröken Friman

Fröken Friman i mitten och hennes gäng. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


I det inledande avsnittet
kommer fröken Friman hem från England där hon vistats i suffragettkretsar. Hon besöker sin halvbror för en bouppteckning, men finner att brodern inte har något till henne. Tillsammans med sin svägerska och en av damerna på pensionatet där hon tar in börjar fröken Friman smida planer om att starta ett livsmedelskooperativ. Det är bara kvinnor som kan bli medlemmar och var och en får köpa andelar. Fröken Friman har en väldig övertalningsförmåga och plötsligt är såväl herrskap fruskap som tjänstefolk med och köper andelar.

Det är är riktigt roligt, fullt av snuskig humor, men också av allvar. Serien sägs vara inspirerad av verkliga händelser under början av 1900-talet och det är den säkert.

Del två går på måndag kväll, tredje och sista delen visas på nyårsdagen. Men del ett fick högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sorg och glädje, nära och kära och hur jävla svårt det är att vara till lags.


Jag vet knappt vad jag pallar att skriva om
här på bloggen längre. Eller jo: jag tänker inte falla till föga och skriva mesiga inlägg så att alla är nöjda och glada. Passar inte galoscherna är det väl bara att sluta läsa mina ord. Jag funderar själv på att dissa folk som har rasistiska åsikter (men bara i lösenskyddade inlägg). Eller såna som bara skriver om hur fantastiskt jobbet är. Eller hur vaaansinnigt duktiga barnen är. Kanske hur jävla dum mak*n är, det senare enbart i lösenskyddade inlägg också. (Inte konstigt att mak*n är jävla dum då, h*n fattar väl att vad det handlar om.) Nej, tillvaron är varken svart eller vit och jag orkar inte vara till lags. Det hjälper liksom inte, för hur jag än är så duger jag inte. Då föredrar jag att vara den jag är, i stället. NOG!

Min lilla mamma fyller år idag, men när jag skulle ringa och gratta var lilla mamma utflugen. Och just som jag själv skulle flyga ut vid lunchtid, ringde hon upp. Därför har vi inte pratat förrän nyssens. Det var bara tur för mamma, för då hade jag haft hela dan på mig att sjunga upp mig och rösten bar lite mer än tidigare på dan…

Mamma äter glass

Mamma äter glass på en bild från slutet av juli förra året. Grattis, mamma!


När man bor 30 mil från varandra
kan man inte alltid tillbringa födelsedagar tillsammans. Mamma fick paket och middag på sin låtsas-födelsedag i förra veckan i stället. Och fyra paket hade hon sparat till idag. Hon har fått telefonsamtal från sin faster och från två kusiner. Och från sin dotter. Så många samtal får inte jag när jag fyller år – för jag har ju varken faster eller kusiner, inte heller nån dotter. Men det glädjer mig att mamma blev lite firad, i alla fall! Grattis!

Själv bjöd jag med mig till Slottet i eftermiddags. Fästmön och Elias skulle hälsa på Mormor/Annas snälla mamma och jag fick följa med. Som bonus var Annas bror och svägerska från Norge där. Riktigt trevligt blev det. Och jag glömde alla sorger för en stund och bara gladde mig åt sommaren, blommorna och att få tillhöra en grupp människor.

Här kan du se några bilder från min eftermiddag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


I övrigt har jag på gång en mejlkonversation
med en av mina uppdragsgivare. Jag köper inte taskigt bemötande och har uttryckt det. Min uppdragsgivare vill veta mer. Det är inte helt enkelt att diskutera via mejl… Kommunikation är svårt, det är det jag säger understundom. Samtidigt är kommunikation nånting som folk alltför ofta tror att de är bra på. Jag är expert, i alla fall enligt LinkedIn. Därmed inte sagt att jag är ofelbar. Jag får höra varje dag hur jag kommer till korta. Det börjar sätta sina spår.


Livet är kort. Det gör så ont ibland.

Read Full Post »

När man är med om nånting svårt, till exempel en separation eller att förlora jobbet, följs detta av en sorgeperiod. Det är en period när man ältar och bearbetar det som har skett och det som gör ont. Efter ett tag kommer man förhoppningsvis ur detta tillstånd – en del som nya människor, knäckta eller starkare. En del människor kommer inte igenom perioden alls.

I morse ringde telefonen strax efter klockan tio. Det var en svägerska eller en brorsdotter till min förra sambo. Hur kul är det att bli påmind om ett sånt misstag? Och man kan ju undra hur fina kontakter de har i den familjen, det var liksom nio år sen hon flyttade

Men den tyngsta påminnelsen om nåt som gör ont fick jag av lokalblaskan vid frukostbordet. Rubriken

Utköpt chef åter på toppjobb

på tidningens förstasida drog till sig mina ögon. Och jag läste artikeln. Jag läste den högt för stackars Fästmön, som säkert inte var ett dugg intresserad. Den som vill läsa artikeln på nätet hittar den med rubriken Kränkte kollegor – fick ny tjänst. Jag är inte förvånad över att det inte går att lämna kommentarer på artikeln!

Jag kände till att den år 2010 från Svenska Kyrkan utköpta chefen var tillbaka på Sjukstugan i Backen sen ett bra tag. Personen har arbetat deltid där. Jorå, jag har flera personer inne i organisationen som förser mig med information om chefen i fråga utan att jag efterfrågar den. Jag vill nämligen så gärna gå vidare, men det blir lite svårt när jag ständigt blir påmind om sånt som gör ont.

Därför kan jag säga att jag inte är ett dugg förvånad att Sjukstugan i Backen tar tillbaka chefen. (Jag och några till slog nästan vad om detta för ett år sen. Trodde man att det var safe nu, efter ett år,  att anställa honom utan att nån skulle reagera? Nu har vi nästan slagit vad om vem han ska peta härnäst…) Denna person som arbetade på Sjukstugan i Backen i samma befattning som han nu har återfått fram till 2005. Därefter arbetade han centralt inom organisationen fram till hösten 2009 då han tillträdde en tjänst vid Svenska Kyrkan.

Journalisten Hannah Davidsson har frågat nuvarande högste tjänsteman på Sjukstugan i Backen hur man tänker när man anställer en person som har kränkt medarbetare. Han svarade:

Man förvissar sig om att den bilden inte är den som man delar. Jag har själv jobbat ihop med honom (chefen) så jag känner honom, och jag har även förankrat att rekryteringen skulle ske […]

Om jag tolkar svaret rätt letar man efter avvikande åsikter tills man hittar några som stämmer överens med sina egna. Eller vad menar karl’n???

Hannah Davidsson frågar också vad den högste tjänstemannen tror att personalen på Sjukstugan tycker om att få en chef som tidigare har betett sig illa. Han svarar:

Det får du fråga dem om.

Och det är synd att Hannah Davidsson inte har frågat personalen eller grävt lite mer och frågat personalen som var underställd honom när han jobbade centralt i organisationen, alltså tjänsten han innehade före tjänsten på Svenska Kyrkan. Hannah Davidsson kunde till exempel ha studerat personalomsättningen åren 2007, 2008 och 2009 och enbart med dessa siffror kunnat få intressanta trådar att rycka i.

För en sak är ganska klar och det är att en person som beter sig kränkande mot kollegor och medarbetare inte bara plötsligt gör det. Genom att studera historien skulle Hannah Davidsson ha hittat ett och annat. Jag själv kunde ha berättat om chefens nämnande av min homosexualitet i jobbsamtal, till exempel. Vad har sexuell läggning med arbetet att göra, liksom? På Svenska Kyrkan handlade det tydligen om att chefen skulle ha

[…] skrivit mejl till några anställda kvinnor där han kommenterade deras utseende och klädsel. […]

Nu blev det emellertid utrett att detta inte var kränkande. Ändå blev chefen utköpt. (Så vad var det då, undrar man?)

Under år 2007 slutade, köptes ut eller omplacerades cirka 50 procent av avdelningen som chefen då basade över centralt inom den organisation varunder Sjukstugan i Backen sorterar. Hade det inte varit lite… intressant att undersöka varför? Och två år senare var det dags igen, men då handlade det om cirka 20 procent av avdelningen som slutade eller som köptes ut. Varför personalen ifråga köptes ut fick varken de drabbade eller fackombuden svar på. Vad som sades till övriga kollegor och personal kan man bara spekulera om…

Skälen till att personal slutar kan ju vara allt ifrån att man har hittat ett nytt och bättre jobb till att man inte trivs. Och den som blir omplacerad vågar nog inte säga varför h*n gick med på det – att stå bredvid och se kollegor bli utköpta utan anledning är tillräckliga skäl att tiga.

Ja, Hannah Davidsson, det var synd att du inte grävde lite mer. Men genom att skriva det här inlägget har jag grävt i gömmor i mitt inre som jag hade täppt till. Trodde jag. Att bli påmind om sånt som gör ont… gör väldigt, väldigt ont…

Read Full Post »

Older Posts »