Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lära mig’

Ett inlägg om inre påfyllningar och tömd skalle – utanpå.


 

Den här dan började inte så bra. När jag kom till jobbet var min skärm alldeles svart. Hur jag än klämde och kände på kablar etc ville den inte vara med. Så jag sprang ner till ADB-sektionen IT och fångade upp en av stjärnorna där. Efter en stunds micklande och en omstart av datorn fick skärmen liv igen. Vilken tur att somliga har magiska händer!

ADBsektionen

Vi har stjärnor på vår ADB-sektion.

 

Höstträd

Jag försöker hinna med hösten en stund varje dag.

Jag var sen i morse, men tack vare att grannen visat mig snabbaste bilvägen till jobbet var jag där på tolv minuter blankt. Därför fick jag vänta i friska luften i fem minuter. Idag var det fem grader varmt och ljuvligt skönt, om än inte soligt. Hösten fortskrider utanför och jag försöker få en stunds utevistelse varje dag även om det blir korta visiter.

Det har varit en hektisk dag på jobbet. Det fullkomligt trillar in arbetsuppgifter. Jag är inte världens snabbaste – än! – så det går inte alltid fort. Idag fick jag i alla fall iväg ett granskat dokument till dess författare samt påbörjade en ny granskning. Och kämpade med allt runt omkring, administration av diverse slag. Det är verkligen inte lätt att ta in all. Men jag lär mig och det går framåt och nu har jag provat på många saker – och märker till min förvåning hur mycket jag faktiskt tar in. Känslan att en inte är varken obildbar eller outvecklingsbar är rätt skön. Det ska bli väldigt roligt att få visa en före detta kollega min nya arbetsplats på måndag när hon dyker upp för en lunch!

Det var ganska skönt också att läsa i media att trenden att fler äldre får jobb håller i sig. En är inte helt värdelös, alltså. Det är hela tio procent fler tjänstemän över 50 som fick nytt jobb under årets tre första kvartal jämfört med samma period förra året, visar statistik från Trygghetsrådet. Det är till och med många över 60 som får nytt jobb.

Efter arbetsdagens slut tuffade jag vidare till M som tog itu med min kalufs. Det är alltid trevligt att träffas och prata, vare sig det handlar om böcker, nytt jobb eller rökande grannar (inte mitt problem för tillfället). För min del blir det en stunds skön avkoppling också. Jag bara sätter mig och blir fixad i huvet. Eller utanpå, dårå.

På hemvägen stannade jag till vid Tokerian för att handla lite mat och vid apoteket för att hämta ut lite medicin. Jag passade på att kolla om mina mediciner går att köpa utan recept, för jag tycker att det har blivit så krångligt att förnya recept. Två av tre kan jag köpa utan doktorns inblandning, men det blir förstås dyrare. Eftersom jag behöver även den tredje medicinen slipper jag inte från att kontakta mottagningen. Fast jag vägrar att använda Mina vårdkontakter, jag ringer och läser in på en telefonsvarare. Sen tar det fem jävla vardagar innan det finns ett e-recept på apoteket.

Idag fick jag ingen post som gjorde mig arg. Jag fick bara räkningen på min månadsavgift för bostadsrätten. Jag betalade den direkt. El- och vattenförbrukningen var ungefär som förra månaden, men jag gissar att det märks skillnad vid nästa faktura.

Men nästan bäst av allt idag var att jag via e-post fick min första lönespecifikation på över ett år. Nästa vecka trillar det in lön för de fem dar jag arbetade i september. Förhoppningsvis kommer en liten peng från a-kassan då också, men det kan en aldrig så noga veta, förstås. Hur som helst, känslan att få en lönespecifikation var ganska skön. Jag får påfyllning på kontot…

Nu ska jag fylla på kroppen med ett par rostade mackor också. Lunchen bestod av fisk som smakade nästan okokt. Eller också var det de förbannade morötterna som hade hittat in i min lunchlåda från Findus. Det är bara en sak jag gillar med morötter: färgen.

Fiskgratäng med dillsås o morötter från Findus

Idag lagade Findus fiskgratäng med dillsås och alldeles för många morötter.


Bäst idag blir det klockan 21.
Då åker jag och hämtar Fästmön som kommer på snabbvisit över kvällen och natten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fredagligt inlägg.


 

Äppelmunkar med namn

Det är härligt att vara del av ett jobbgäng igen!

Det är fredag kväll. Jag har jobbat min andra vecka på mitt nya jobb. I det här inlägget tänkte jag inte skriva så mycket mer om mitt jobb än att jag fortfarande trivs och tycker att det är roligt. En del saker är svåra, men jag har som mål att lära mig. Och jag är väldigt glad över alla nya, snälla kollegor, framför allt min närmaste kollega. Vi kommer så bra överens och är alldeles lagom personliga och sociala med varandra. Utbytet i yrket är också bra. Det är härligt att vara del av ett jobbgäng igen. Jaa, det kan inte vara bättre. Så… jag blir lite trött på alla som jobbar och som klagar på sina jobb, som gnäller att de har ett jobb att gå till när måndagen kommer och som sen klagar hela veckan ”på skiten”.

Om en inte trivs på jobbet finns det några alternativ. Att gnälla och klaga, som en person jag följer på Twitter gör varenda dag, hjälper inte. Vill en förändra sin situation måste en vara aktiv. Det är alltid lättare att få nytt jobb om en söker jobb när en redan har ett jobb. Det är mycket, mycket svårare att få jobb när en är arbetslös – tro mig, jag vet. Men självklart lyckas inte alla som redan har jobb heller. Då får en försöka göra det bästa av situationen. Prata med chefen eller facket kan vara ett alternativ om trivseln har med arbetsmiljön eller liknande att göra. En utbildning eller några kursdagar kan göra att en piggas upp också. Tar möjligheterna slut att göra nåt åt jobbet jobbet, så att säga, gäller det att se till att en har fritid som är stimulerande nog i stället.

På mitt förra jobb var det hemskt. Jag sov inte på nätterna och hade ont i magen när jag skulle åka och jobba. Jag pyste på bloggen, men bet för det mesta ihop. Sen blev jag väldigt glad när jag stängde dörren efter mig min sista arbetsdag. Löftena jag gav mig då – att aldrig återvända och att aldrig utsätta mig för nåt liknande igen – har jag hållit. Nu när det har gått ett tag ser jag det som en prövning och en lärdom. Jag lärde mig att det finns människor som inte är ett dugg snälla. Men jag lärde mig också att det finns människor som är snälla. De senare håller jag kontakten med.

Äppelmunk

Boendet kunde vara bättre.

För egen del är boendet just nu så att jag önskar att jag kunde säga

TGIF!*

och gå hem. Men jag är ju redan hemma – och jag trivs inte. Det handlar om allt från grannar som inte hälsar, grannar som snokar, grannar som skvallrar, men mest om grannar som inte visar hänsyn. Inget tycks förändra sig och då är det jag som måste förändra min situation. Eftersom jag inte har nåt fast jobb är det då inte bara att flytta. Ändå drömmer jag om det där huset i skogen eller på landet. Huset, som jag också vet att Fästmön drömmer lite om. Tänk om våra drömmar nån gång kunde slå in och bli verklighet… DET jobbar i alla fall jag på!

Vad har DU för mål just nu??? Skriv några rader i en kommentar, det är fortfarande åtta procents utrymme kvar här!


*TGIF! = Thank God it’s Friday!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tröttkört inlägg.


 

Mappar

Mappar med utskrifter på en del saker jag har åstadkommit på nya jobbet hittills.

Jag är så trött och slut att jag mår illa i denna stund. Men tro inte att jag klagar, det är ändå en trötthet som är sund och normal. En får vara trött när en jobbar. Den som inte har jobbat på mycket länge och som sen plötsligt börjar jobba heltid har all rätt att vara trött. Tycker jag.

Huvudredaktören har varit på plats idag och vi har gått igenom de dokument jag har granskat. Själva uppgiften fattar jag och klarar av, men administrationen runt omkring gör mig smått nipprig. Det är som om mitt RAM-minne tar slut och jag måste tömma det innan jag kan gå vidare. ”Alla” säger att jag plötsligt bara kommer att fatta saker och ting och faktum är att det är lite så. Sen är det inte helt enkelt när det uppstår nya frågetecken under resans gång. Det har i vart fall varit väldigt givande att ha huvudredaktören på plats i två dar (igår hade h*n annan aktivitet för sig). Jag har snappat upp mycket och jag hoppas att det mesta stannar kvar. Sen är jag fullt medveten om att jag lär göra fel, förr eller senare. Jag vet också att ingen dör om jag gör fel, att jag lär mig genom att göra misstag och att misstag går att rätta till.

Lustigt nog ringde Arbetsförmedlingen mig på jobbet strax före hemgång. Jag ombads vara med i en marknadsundersökning. Det var härligt att säga att jag började jobba den 24 september. Betyget jag gav hjälpen jag har fått från Arbetsförmedlingen medan jag var arbetssökande var däremot… ja, du kan kanske gissa.

I morgon bitti går min första laddning om tre dokument iväg till forskare. Idag har jag påbörjat ett nytt arbete som är ganska stort. Ibland stoppar jag saker i fysiska mappar, ibland i mappar på datorn. Många gånger känns det som om jag inte vet vad jag gör. Sen när jag tänker efter, tar det lugnt och arbetar metodiskt klaffar det mesta.

En del saker på mitt jobb tycks ha funnits sen urminnes tider. Idag på eftermiddagsfikat föll mina hökögon på skylten nedan. ADB… det var väl IT på 1980-talet, eller? Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.

 ADBsektionen

Vi har fortfarande en ADB-sektion på mitt jobb. Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.


En fin bonusgrej på jobbet 
är i alla fall denna användbara maskin. Speciellt i vinter lär åtminstone jag nyttja den:

 Skoputsmaskin

Det finns en skoputsmaskin på jobbet. Vilken lycka!


Nu ska jag läsa lite papperspost, 
ta en macka och kanske ringa mamma. Litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitj ska jag också läsa lite om på nätet. Klockan 21 blir det 100 Code på Kanal 5. Jag hoppas att jag orkar hålla mig vaken. Den här veckan har gått väldigt fort och i morgon är det fredag igen. Det är fortfarande roligt att gå till jobbet – jag gör roliga saker, min kompetens tas tillvara och

jag haaar så snälla kamraaater*

Men… Det är snart helg och jag har vissa planer. På lördag står en del hushållsarbete på agendan, men jag måste också åka iväg och köpa ett senilsnöre som jag kan ha till läsglasögonen på jobbet samt en extra mobilladdare. Glasögonen är aldrig med när de ska och den laddare jag har blir sliten av alla transporter. På söndag har jag blivit bortbjuden på middag på kvällen. Då ska vi fira en blivande 21-åring. Hennes pappa lagar mat, hennes mamma gör tårta och jag… Jag bara firar, muppig som jag är.


*Uttrycket: ”Jag haaar så snälla kamraaater” kommer från min pappa. Han skrev det i ett brev till sina föräldrar när han som barn låg på sjukhus. Texten ska läsas på finlandssvenska.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Jo jag har en och annan vän. En av dem är fotograf och heter Henry Diltz. Äh, jag bara skojar! Min vän heter nånting heeelt annat. Men vännen är fotograf, tar bra bilder och tyckte att jag absolut skulle se en dokumentärfilm om Henry Diltz. Just den kvällen filmen gick var jag… låt oss säga… lite håglös. I kväll är jag… lite mindre håglös och tvingade Fästmön att se Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran.

Henry Diltz

Henry Diltz fotad av Henry Diltz. Med en riktig kamera. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

Naturliga nätstrumpor.

Naturliga nätstrumpor. Min bild, Annas ben.

Häromdan sa jag till min vän att jag är så avundsjuk på dem som kan ta bra porträtt. Nån

people person

är jag verkligen inte – vare sig i livet eller med kameran. Den knappa timslånga filmen om Henry Diltz gjorde mig… så glad. Han är nämligen uppenbarligen just en

people person, 

men han gillar också att fota vattenposter, golv och kossor. Henry Diltz bilder är fantastiska i sin enkelhet. Han ser det sköna i det lilla – och när det gäller människor, det oförfalskade, osminkade.

Nu ska jag kolla om det finns några böcker med Henry Diltz-foton som jag kan få tag i (låna, köpa billigt) så att jag kan titta och njuta, för på Play ligger filmen bara kvar till början av oktober. Människor, däremot, kommer jag aldrig att förstå mig på. Det är totalt lönlöst att jag försöker lära mig ta porträtt. Jag får fortsätta plåta blommor, vattendroppar, spindlar, träd, Televinkendockor, bokhyllor, lustiga mönster, möjligen kroppsdelar- ja, sånt som inte kan göra mig illa. Så där som människor kan.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en somrig bok.


 

MarielundI början av sommaren noterade jag i media en nyutkommen bok med lokal anknytning. Boken har ett härligt sommartema och heter också Marielund. Sommardröm vid Uppsala. Historisk litteratur kring Uppsala är inte särskilt ovanlig och den här boken är faktiskt inget undantag. Den berättar, i text och bild, på sätt och vis det tidiga 1900-talets historia när vårt land går från fattigt bondeland till industrialismen och en borgarklass, som har det lite bättre ställt, växer fram.

Från staden Uppsala flyttar borgarna ut till sommarbostäderna i Marielund. Där insuper man frisk luft och lantliv, man promenerar, ror, simmar, spelar sällskapsspel, ägnar sig åt högläsning med mera. Uppsala är ingen stor stad – år 1920 var antalet invånare runt 23 000 – så umgänget i staden blev i princip detsamma både i staden och på landet.

Närmare naturen var det som gällde när stadens industrier släppte ut föroreningar. Snickarglädjen är stor, men man flyttar också hela byggnader, bland annat från Dalarna, som var Sveriges dåtida mall. Boken ger emellertid mer historia längre bakåt i tiden. Kanske var Marielund rentav en helig plats på vikingatiden.

Redan när jag öppnar den gröna påsen som boken levereras i blir jag glad. Detta är en vacker bok och den doftar alldeles nytryckt. Föreningen Marielunds vänners redaktionsgrupp har gjort en fin bok vad gäller text och bild, men också utseendemässigt. Det röda bokmärkesbandet signalerar Kvalitet med stort K. Bokens huvudredaktör Jonas Pertoft är en synnerligen duktig formgivare, något han visar prov på här.

Innehållet mer specifikt då? Det jag gillar mycket är att man som läsare lockas in i historien kring en plats, en byggnad etc och att finns tydliga referenser till var man kan läsa mer på andra håll. Texterna är välskrivna, ofta baserade på samtal och intervjuer med Marielundsbor och alldeles lagom långa. Dessutom är sidorna i boken rikt smyckade med fina illustrationer. De flesta färgbilderna är tagna av Åke E:son Lindman.

Jag lär mig saker när jag läser den här boken också, till exempel att man faktiskt från Marielund kunde ta tåget ända till Paris, hur Lennakatten fick sitt namn, att Uppsala har världens äldsta simsällskap och att det i Sverige fanns något som hette lokaltid som gjorde att tidsskillnaden mellan Strömstad och Haparanda var 45 minuter. Vidare läser jag med stor behållning om arkitektur, natur, sjön, föreningsliv, trädgårdar och järnvägen. Extra kul är Stellan Skarsgårds lilla minnesruta över somrarna i Marielund. Jag kan stå ut med de små korrekturfelen, men jag hade kanske önskat att de inte fanns alls.

Det här är en perfekt presentbok, kanske till och med en julklapp? Tänk att bläddra i denna sommarbok på julaftons kväll, medan snöstormen viner utanför husknuten…

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Boken finns att köpa
på bland annat Studentbokhandeln i Uppsala, Marielunds station, Upplandsmuseet och i Fjällnora. Här kan du beställa boken från Föreningen Marielunds vänner.


Tack Föreningen Marielunds vänner genom Jonas Pertoft för recensionsexemplaret!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett apptestande inlägg.


 

Att fota är kul. Sen kan det ibland vara extra roligt, men också nödvändigt att bearbeta bilderna. Om jag ska använda mina bilder här på bloggen fixar jag för det mesta till dem i Photoshop. Men till Instagram har jag länge saknat nåt verktyg på mobilen att ta till när jag vill göra lite annat än beskära och lägga på ett läckert filter. Igår kväll tipsade Fästmön mig om appen Photo Collage. Jag laddade ner den och testade!

Det bästa med Photo Collage är att appen är gratis. Jag hade inga problem att snabbt och lätt lära mig, efter en kort instruktion från Anna. I appen finns en massa kollagetyper som man kan använda för att sätta ihop flera bilder till en bild. Några typer är för två eller tre bilder, andra för massor. Formerna på bilderna kan bli alla möjliga – trekantiga, raka, sneda, runda, stjärnformade, hjärtformade etc. Vidare går det att lägga till bakgrunder och ramar i olika färger och med olika mönster samt text. Den som vill ha riktigt kul kan också lägga in så kallade stickers, till exempel pratbubblor eller kaninöron. Så rolig är emellertid inte jag.

Jag testade att sätta ihop några av dagens blombilder samt lägga in en text. Det enkla blev faktiskt snyggt och jag la inte in några pråliga ramar eller bakgrunder. Men jag testade olika kollage och gjorde även ett på mina bokhyllor som jag publicerade på Instgram. Båda dessa bilder kan du se i mini-format här intill i högerspalten om du scrollar lite neråt! Slutligen gjorde ett väldigt färggrant kollage av blombilder… Håll i dig nu:

Fotokollage blommor

Färgchock!


Det som tyvärr är mindre bra
med appen är att den kraschar. För mig kraschade den ungefär varannan gång. Och när det inte finns nåt utkast sparat för ett kollage med åtta bilder som man har laddat upp och fixat till (storlek, beskärning, text etc) blir man rätt irriterad. Det är ganska lätt att tappa sugen då, så se till att ditt blodsocker inte är för lågt…

Kollagen du gör kan du sen spara i olika storlekar, men när jag försökte spara i högsta upplösningen kraschade appen. Medium funkade för det mesta utan krasch. Vidare kan du antingen spara ner bilden på din mobil eller skicka upp den direkt, till exempel till Instagram eller Facebook.

I Instagram kan du bearbeta collaget ytterligare och precis som vanligt även lägga på filter. Men det jag ganska snart insåg var att överarbetade kollage är rätt… fula… Det enkla är oftast finast. Hur som helst gör appen det möjligt för dig att sätta ihop flera bilder till en enda, vilket gör att kollaget till bra alternativ till bildspel.

Toffelomdömet kunde ha blivit högt, men eftersom appen kraschar så ofta stannar omdömet på medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om liv och död och dödshjälp och livskraft. Och livshjälp!


 

Blommor till graven

Att prata om döden är en del av livshjälpen.

Dödshjälp är ett svårt kapitel. Det är helt i klass med livshjälp. Hur ofta får vi nåt av dem? (<== retorisk fråga). Så sent som i oktober förra året skrev jag om dödshjälp här och att nio av tio svenskar är för dödshjälp, alltså aktiv dödshjälp, eutanasi. I maj 2010 skrev jag om svårt sjuka Kim som, trots att vi inte tillåter dödshjälp i Sverige, fick det på sätt och vis. Kim ville avstå från livsuppehållande vård och hade skrivit till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen i sin tur gav Kim rätt – för i vårt land har vi rätt att avstå från vård, även livsuppehållande sådan.


Det här är oerhört tunga frågor.
År 2010 och i Kims fall tyckte jag att det var rätt och riktigt. I oktober förra året kunde jag inte ta ställning. Nu är det juni 2015 och det som har hänt de senaste månaderna har inte fört mig närmare en ståndpunkt. Det jag har lärt mig på dessa cirka åtta månader är att det nästan inte finns nånting som är starkare än livskraft. Så finge jag önska vore min önskan att vi fokuserade lite på att ge livshjälp i stället. Att hjälpa medan vi finns i livet. Sen, efter döden, är det ju försent.

Inga samtal på nummerpresentatören

Att ringa nån kan vara livshjälp.

Hur kan man ge livshjälp då? Ibland räcker det med att ringa nån och prata en stund. Prata om hur det är, hur vederbörande mår, visa att man bryr sig. Ibland behöver man hjälpa nån på ett mer konkret sätt, genom att reda ut svårigheter och kanske ge eller skaffa praktisk hjälp med tillvarons problem – alltifrån att fylla i blanketter, gå ut med hunden och kunna betala räkningar till att prata om döden och självmord. Ja, det krävs lite tid och lite mod för att ge livshjälp, det är allt.


Även om livskraften är en stark kraft
hos oss människor finns det stunder när vi inte vill leva längre. Har vi då rätt att avsluta våra liv på egen hand? Har vi själva rätten till våra liv? Som du märker blir frågorna bara större och tyngre. Jag hittar inga entydiga svar. Ska jag själv säga nåt om detta känner jag mig som en politiker av värsta sorten, en sån som kringelikrokar sig runt frågorna och aldrig lämnar raka svar.

Stephen Hawkins är en åldrande astrofysiker med en av världens skarpaste hjärnor. När han var i 20-årsåldern drabbades av sjukdomen ALS. Ingen trodde att han skulle leva mer än ett par år. Men hans sjukdomsförlopp har varit ovanligt utdraget. Idag har han inte så ont av sin sjukdom, men han tycker att det är jobbigt att han inte kan ändra ställning i rullstolen själv och han känner sig ensam. Stephen Hawkins kommunicerar via en pratande dator på sin rullstol. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter:

[…] människor är rädda för att prata med mig, eller för att de inte väntar på att jag ska skriva ett svar […]

Stephen Hawkins vill inte dö, han vill leva. Han säger i artikeln:

Jag blir förbannad om jag dör innan jag har blottlagt fler delar av universum.

Samtidigt är han för aktiv dödshjälp. Han anser att den ultimata kränkningen för en människa är att hållas vid liv mot sin vilja. Han skulle själv överväga aktiv dödshjälp…

[…] men bara om jag lider av stor smärta, inte kan bidra med något längre och blir en börda för människorna omkring mig […]

Hur tänker DU kring aktiv dödshjälp??? Har DU tänkt på livshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan. Självklart får du vara anonym utåt sett, men du måste ha en äkta e-postadress och verifierbar (icke via anonymiseringsservrar) IP-adress för att din kommentar ska publiceras.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »