Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lära mig’

Ett inlägg om inre påfyllningar och tömd skalle – utanpå.


 

Den här dan började inte så bra. När jag kom till jobbet var min skärm alldeles svart. Hur jag än klämde och kände på kablar etc ville den inte vara med. Så jag sprang ner till ADB-sektionen IT och fångade upp en av stjärnorna där. Efter en stunds micklande och en omstart av datorn fick skärmen liv igen. Vilken tur att somliga har magiska händer!

ADBsektionen

Vi har stjärnor på vår ADB-sektion.

 

Höstträd

Jag försöker hinna med hösten en stund varje dag.

Jag var sen i morse, men tack vare att grannen visat mig snabbaste bilvägen till jobbet var jag där på tolv minuter blankt. Därför fick jag vänta i friska luften i fem minuter. Idag var det fem grader varmt och ljuvligt skönt, om än inte soligt. Hösten fortskrider utanför och jag försöker få en stunds utevistelse varje dag även om det blir korta visiter.

Det har varit en hektisk dag på jobbet. Det fullkomligt trillar in arbetsuppgifter. Jag är inte världens snabbaste – än! – så det går inte alltid fort. Idag fick jag i alla fall iväg ett granskat dokument till dess författare samt påbörjade en ny granskning. Och kämpade med allt runt omkring, administration av diverse slag. Det är verkligen inte lätt att ta in all. Men jag lär mig och det går framåt och nu har jag provat på många saker – och märker till min förvåning hur mycket jag faktiskt tar in. Känslan att en inte är varken obildbar eller outvecklingsbar är rätt skön. Det ska bli väldigt roligt att få visa en före detta kollega min nya arbetsplats på måndag när hon dyker upp för en lunch!

Det var ganska skönt också att läsa i media att trenden att fler äldre får jobb håller i sig. En är inte helt värdelös, alltså. Det är hela tio procent fler tjänstemän över 50 som fick nytt jobb under årets tre första kvartal jämfört med samma period förra året, visar statistik från Trygghetsrådet. Det är till och med många över 60 som får nytt jobb.

Efter arbetsdagens slut tuffade jag vidare till M som tog itu med min kalufs. Det är alltid trevligt att träffas och prata, vare sig det handlar om böcker, nytt jobb eller rökande grannar (inte mitt problem för tillfället). För min del blir det en stunds skön avkoppling också. Jag bara sätter mig och blir fixad i huvet. Eller utanpå, dårå.

På hemvägen stannade jag till vid Tokerian för att handla lite mat och vid apoteket för att hämta ut lite medicin. Jag passade på att kolla om mina mediciner går att köpa utan recept, för jag tycker att det har blivit så krångligt att förnya recept. Två av tre kan jag köpa utan doktorns inblandning, men det blir förstås dyrare. Eftersom jag behöver även den tredje medicinen slipper jag inte från att kontakta mottagningen. Fast jag vägrar att använda Mina vårdkontakter, jag ringer och läser in på en telefonsvarare. Sen tar det fem jävla vardagar innan det finns ett e-recept på apoteket.

Idag fick jag ingen post som gjorde mig arg. Jag fick bara räkningen på min månadsavgift för bostadsrätten. Jag betalade den direkt. El- och vattenförbrukningen var ungefär som förra månaden, men jag gissar att det märks skillnad vid nästa faktura.

Men nästan bäst av allt idag var att jag via e-post fick min första lönespecifikation på över ett år. Nästa vecka trillar det in lön för de fem dar jag arbetade i september. Förhoppningsvis kommer en liten peng från a-kassan då också, men det kan en aldrig så noga veta, förstås. Hur som helst, känslan att få en lönespecifikation var ganska skön. Jag får påfyllning på kontot…

Nu ska jag fylla på kroppen med ett par rostade mackor också. Lunchen bestod av fisk som smakade nästan okokt. Eller också var det de förbannade morötterna som hade hittat in i min lunchlåda från Findus. Det är bara en sak jag gillar med morötter: färgen.

Fiskgratäng med dillsås o morötter från Findus

Idag lagade Findus fiskgratäng med dillsås och alldeles för många morötter.


Bäst idag blir det klockan 21.
Då åker jag och hämtar Fästmön som kommer på snabbvisit över kvällen och natten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fredagligt inlägg.


 

Äppelmunkar med namn

Det är härligt att vara del av ett jobbgäng igen!

Det är fredag kväll. Jag har jobbat min andra vecka på mitt nya jobb. I det här inlägget tänkte jag inte skriva så mycket mer om mitt jobb än att jag fortfarande trivs och tycker att det är roligt. En del saker är svåra, men jag har som mål att lära mig. Och jag är väldigt glad över alla nya, snälla kollegor, framför allt min närmaste kollega. Vi kommer så bra överens och är alldeles lagom personliga och sociala med varandra. Utbytet i yrket är också bra. Det är härligt att vara del av ett jobbgäng igen. Jaa, det kan inte vara bättre. Så… jag blir lite trött på alla som jobbar och som klagar på sina jobb, som gnäller att de har ett jobb att gå till när måndagen kommer och som sen klagar hela veckan ”på skiten”.

Om en inte trivs på jobbet finns det några alternativ. Att gnälla och klaga, som en person jag följer på Twitter gör varenda dag, hjälper inte. Vill en förändra sin situation måste en vara aktiv. Det är alltid lättare att få nytt jobb om en söker jobb när en redan har ett jobb. Det är mycket, mycket svårare att få jobb när en är arbetslös – tro mig, jag vet. Men självklart lyckas inte alla som redan har jobb heller. Då får en försöka göra det bästa av situationen. Prata med chefen eller facket kan vara ett alternativ om trivseln har med arbetsmiljön eller liknande att göra. En utbildning eller några kursdagar kan göra att en piggas upp också. Tar möjligheterna slut att göra nåt åt jobbet jobbet, så att säga, gäller det att se till att en har fritid som är stimulerande nog i stället.

På mitt förra jobb var det hemskt. Jag sov inte på nätterna och hade ont i magen när jag skulle åka och jobba. Jag pyste på bloggen, men bet för det mesta ihop. Sen blev jag väldigt glad när jag stängde dörren efter mig min sista arbetsdag. Löftena jag gav mig då – att aldrig återvända och att aldrig utsätta mig för nåt liknande igen – har jag hållit. Nu när det har gått ett tag ser jag det som en prövning och en lärdom. Jag lärde mig att det finns människor som inte är ett dugg snälla. Men jag lärde mig också att det finns människor som är snälla. De senare håller jag kontakten med.

Äppelmunk

Boendet kunde vara bättre.

För egen del är boendet just nu så att jag önskar att jag kunde säga

TGIF!*

och gå hem. Men jag är ju redan hemma – och jag trivs inte. Det handlar om allt från grannar som inte hälsar, grannar som snokar, grannar som skvallrar, men mest om grannar som inte visar hänsyn. Inget tycks förändra sig och då är det jag som måste förändra min situation. Eftersom jag inte har nåt fast jobb är det då inte bara att flytta. Ändå drömmer jag om det där huset i skogen eller på landet. Huset, som jag också vet att Fästmön drömmer lite om. Tänk om våra drömmar nån gång kunde slå in och bli verklighet… DET jobbar i alla fall jag på!

Vad har DU för mål just nu??? Skriv några rader i en kommentar, det är fortfarande åtta procents utrymme kvar här!


*TGIF! = Thank God it’s Friday!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tröttkört inlägg.


 

Mappar

Mappar med utskrifter på en del saker jag har åstadkommit på nya jobbet hittills.

Jag är så trött och slut att jag mår illa i denna stund. Men tro inte att jag klagar, det är ändå en trötthet som är sund och normal. En får vara trött när en jobbar. Den som inte har jobbat på mycket länge och som sen plötsligt börjar jobba heltid har all rätt att vara trött. Tycker jag.

Huvudredaktören har varit på plats idag och vi har gått igenom de dokument jag har granskat. Själva uppgiften fattar jag och klarar av, men administrationen runt omkring gör mig smått nipprig. Det är som om mitt RAM-minne tar slut och jag måste tömma det innan jag kan gå vidare. ”Alla” säger att jag plötsligt bara kommer att fatta saker och ting och faktum är att det är lite så. Sen är det inte helt enkelt när det uppstår nya frågetecken under resans gång. Det har i vart fall varit väldigt givande att ha huvudredaktören på plats i två dar (igår hade h*n annan aktivitet för sig). Jag har snappat upp mycket och jag hoppas att det mesta stannar kvar. Sen är jag fullt medveten om att jag lär göra fel, förr eller senare. Jag vet också att ingen dör om jag gör fel, att jag lär mig genom att göra misstag och att misstag går att rätta till.

Lustigt nog ringde Arbetsförmedlingen mig på jobbet strax före hemgång. Jag ombads vara med i en marknadsundersökning. Det var härligt att säga att jag började jobba den 24 september. Betyget jag gav hjälpen jag har fått från Arbetsförmedlingen medan jag var arbetssökande var däremot… ja, du kan kanske gissa.

I morgon bitti går min första laddning om tre dokument iväg till forskare. Idag har jag påbörjat ett nytt arbete som är ganska stort. Ibland stoppar jag saker i fysiska mappar, ibland i mappar på datorn. Många gånger känns det som om jag inte vet vad jag gör. Sen när jag tänker efter, tar det lugnt och arbetar metodiskt klaffar det mesta.

En del saker på mitt jobb tycks ha funnits sen urminnes tider. Idag på eftermiddagsfikat föll mina hökögon på skylten nedan. ADB… det var väl IT på 1980-talet, eller? Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.

 ADBsektionen

Vi har fortfarande en ADB-sektion på mitt jobb. Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.


En fin bonusgrej på jobbet 
är i alla fall denna användbara maskin. Speciellt i vinter lär åtminstone jag nyttja den:

 Skoputsmaskin

Det finns en skoputsmaskin på jobbet. Vilken lycka!


Nu ska jag läsa lite papperspost, 
ta en macka och kanske ringa mamma. Litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitj ska jag också läsa lite om på nätet. Klockan 21 blir det 100 Code på Kanal 5. Jag hoppas att jag orkar hålla mig vaken. Den här veckan har gått väldigt fort och i morgon är det fredag igen. Det är fortfarande roligt att gå till jobbet – jag gör roliga saker, min kompetens tas tillvara och

jag haaar så snälla kamraaater*

Men… Det är snart helg och jag har vissa planer. På lördag står en del hushållsarbete på agendan, men jag måste också åka iväg och köpa ett senilsnöre som jag kan ha till läsglasögonen på jobbet samt en extra mobilladdare. Glasögonen är aldrig med när de ska och den laddare jag har blir sliten av alla transporter. På söndag har jag blivit bortbjuden på middag på kvällen. Då ska vi fira en blivande 21-åring. Hennes pappa lagar mat, hennes mamma gör tårta och jag… Jag bara firar, muppig som jag är.


*Uttrycket: ”Jag haaar så snälla kamraaater” kommer från min pappa. Han skrev det i ett brev till sina föräldrar när han som barn låg på sjukhus. Texten ska läsas på finlandssvenska.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Jo jag har en och annan vän. En av dem är fotograf och heter Henry Diltz. Äh, jag bara skojar! Min vän heter nånting heeelt annat. Men vännen är fotograf, tar bra bilder och tyckte att jag absolut skulle se en dokumentärfilm om Henry Diltz. Just den kvällen filmen gick var jag… låt oss säga… lite håglös. I kväll är jag… lite mindre håglös och tvingade Fästmön att se Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran.

Henry Diltz

Henry Diltz fotad av Henry Diltz. Med en riktig kamera. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

Naturliga nätstrumpor.

Naturliga nätstrumpor. Min bild, Annas ben.

Häromdan sa jag till min vän att jag är så avundsjuk på dem som kan ta bra porträtt. Nån

people person

är jag verkligen inte – vare sig i livet eller med kameran. Den knappa timslånga filmen om Henry Diltz gjorde mig… så glad. Han är nämligen uppenbarligen just en

people person, 

men han gillar också att fota vattenposter, golv och kossor. Henry Diltz bilder är fantastiska i sin enkelhet. Han ser det sköna i det lilla – och när det gäller människor, det oförfalskade, osminkade.

Nu ska jag kolla om det finns några böcker med Henry Diltz-foton som jag kan få tag i (låna, köpa billigt) så att jag kan titta och njuta, för på Play ligger filmen bara kvar till början av oktober. Människor, däremot, kommer jag aldrig att förstå mig på. Det är totalt lönlöst att jag försöker lära mig ta porträtt. Jag får fortsätta plåta blommor, vattendroppar, spindlar, träd, Televinkendockor, bokhyllor, lustiga mönster, möjligen kroppsdelar- ja, sånt som inte kan göra mig illa. Så där som människor kan.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en somrig bok.


 

MarielundI början av sommaren noterade jag i media en nyutkommen bok med lokal anknytning. Boken har ett härligt sommartema och heter också Marielund. Sommardröm vid Uppsala. Historisk litteratur kring Uppsala är inte särskilt ovanlig och den här boken är faktiskt inget undantag. Den berättar, i text och bild, på sätt och vis det tidiga 1900-talets historia när vårt land går från fattigt bondeland till industrialismen och en borgarklass, som har det lite bättre ställt, växer fram.

Från staden Uppsala flyttar borgarna ut till sommarbostäderna i Marielund. Där insuper man frisk luft och lantliv, man promenerar, ror, simmar, spelar sällskapsspel, ägnar sig åt högläsning med mera. Uppsala är ingen stor stad – år 1920 var antalet invånare runt 23 000 – så umgänget i staden blev i princip detsamma både i staden och på landet.

Närmare naturen var det som gällde när stadens industrier släppte ut föroreningar. Snickarglädjen är stor, men man flyttar också hela byggnader, bland annat från Dalarna, som var Sveriges dåtida mall. Boken ger emellertid mer historia längre bakåt i tiden. Kanske var Marielund rentav en helig plats på vikingatiden.

Redan när jag öppnar den gröna påsen som boken levereras i blir jag glad. Detta är en vacker bok och den doftar alldeles nytryckt. Föreningen Marielunds vänners redaktionsgrupp har gjort en fin bok vad gäller text och bild, men också utseendemässigt. Det röda bokmärkesbandet signalerar Kvalitet med stort K. Bokens huvudredaktör Jonas Pertoft är en synnerligen duktig formgivare, något han visar prov på här.

Innehållet mer specifikt då? Det jag gillar mycket är att man som läsare lockas in i historien kring en plats, en byggnad etc och att finns tydliga referenser till var man kan läsa mer på andra håll. Texterna är välskrivna, ofta baserade på samtal och intervjuer med Marielundsbor och alldeles lagom långa. Dessutom är sidorna i boken rikt smyckade med fina illustrationer. De flesta färgbilderna är tagna av Åke E:son Lindman.

Jag lär mig saker när jag läser den här boken också, till exempel att man faktiskt från Marielund kunde ta tåget ända till Paris, hur Lennakatten fick sitt namn, att Uppsala har världens äldsta simsällskap och att det i Sverige fanns något som hette lokaltid som gjorde att tidsskillnaden mellan Strömstad och Haparanda var 45 minuter. Vidare läser jag med stor behållning om arkitektur, natur, sjön, föreningsliv, trädgårdar och järnvägen. Extra kul är Stellan Skarsgårds lilla minnesruta över somrarna i Marielund. Jag kan stå ut med de små korrekturfelen, men jag hade kanske önskat att de inte fanns alls.

Det här är en perfekt presentbok, kanske till och med en julklapp? Tänk att bläddra i denna sommarbok på julaftons kväll, medan snöstormen viner utanför husknuten…

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Boken finns att köpa
på bland annat Studentbokhandeln i Uppsala, Marielunds station, Upplandsmuseet och i Fjällnora. Här kan du beställa boken från Föreningen Marielunds vänner.


Tack Föreningen Marielunds vänner genom Jonas Pertoft för recensionsexemplaret!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett apptestande inlägg.


 

Att fota är kul. Sen kan det ibland vara extra roligt, men också nödvändigt att bearbeta bilderna. Om jag ska använda mina bilder här på bloggen fixar jag för det mesta till dem i Photoshop. Men till Instagram har jag länge saknat nåt verktyg på mobilen att ta till när jag vill göra lite annat än beskära och lägga på ett läckert filter. Igår kväll tipsade Fästmön mig om appen Photo Collage. Jag laddade ner den och testade!

Det bästa med Photo Collage är att appen är gratis. Jag hade inga problem att snabbt och lätt lära mig, efter en kort instruktion från Anna. I appen finns en massa kollagetyper som man kan använda för att sätta ihop flera bilder till en bild. Några typer är för två eller tre bilder, andra för massor. Formerna på bilderna kan bli alla möjliga – trekantiga, raka, sneda, runda, stjärnformade, hjärtformade etc. Vidare går det att lägga till bakgrunder och ramar i olika färger och med olika mönster samt text. Den som vill ha riktigt kul kan också lägga in så kallade stickers, till exempel pratbubblor eller kaninöron. Så rolig är emellertid inte jag.

Jag testade att sätta ihop några av dagens blombilder samt lägga in en text. Det enkla blev faktiskt snyggt och jag la inte in några pråliga ramar eller bakgrunder. Men jag testade olika kollage och gjorde även ett på mina bokhyllor som jag publicerade på Instgram. Båda dessa bilder kan du se i mini-format här intill i högerspalten om du scrollar lite neråt! Slutligen gjorde ett väldigt färggrant kollage av blombilder… Håll i dig nu:

Fotokollage blommor

Färgchock!


Det som tyvärr är mindre bra
med appen är att den kraschar. För mig kraschade den ungefär varannan gång. Och när det inte finns nåt utkast sparat för ett kollage med åtta bilder som man har laddat upp och fixat till (storlek, beskärning, text etc) blir man rätt irriterad. Det är ganska lätt att tappa sugen då, så se till att ditt blodsocker inte är för lågt…

Kollagen du gör kan du sen spara i olika storlekar, men när jag försökte spara i högsta upplösningen kraschade appen. Medium funkade för det mesta utan krasch. Vidare kan du antingen spara ner bilden på din mobil eller skicka upp den direkt, till exempel till Instagram eller Facebook.

I Instagram kan du bearbeta collaget ytterligare och precis som vanligt även lägga på filter. Men det jag ganska snart insåg var att överarbetade kollage är rätt… fula… Det enkla är oftast finast. Hur som helst gör appen det möjligt för dig att sätta ihop flera bilder till en enda, vilket gör att kollaget till bra alternativ till bildspel.

Toffelomdömet kunde ha blivit högt, men eftersom appen kraschar så ofta stannar omdömet på medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om liv och död och dödshjälp och livskraft. Och livshjälp!


 

Blommor till graven

Att prata om döden är en del av livshjälpen.

Dödshjälp är ett svårt kapitel. Det är helt i klass med livshjälp. Hur ofta får vi nåt av dem? (<== retorisk fråga). Så sent som i oktober förra året skrev jag om dödshjälp här och att nio av tio svenskar är för dödshjälp, alltså aktiv dödshjälp, eutanasi. I maj 2010 skrev jag om svårt sjuka Kim som, trots att vi inte tillåter dödshjälp i Sverige, fick det på sätt och vis. Kim ville avstå från livsuppehållande vård och hade skrivit till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen i sin tur gav Kim rätt – för i vårt land har vi rätt att avstå från vård, även livsuppehållande sådan.


Det här är oerhört tunga frågor.
År 2010 och i Kims fall tyckte jag att det var rätt och riktigt. I oktober förra året kunde jag inte ta ställning. Nu är det juni 2015 och det som har hänt de senaste månaderna har inte fört mig närmare en ståndpunkt. Det jag har lärt mig på dessa cirka åtta månader är att det nästan inte finns nånting som är starkare än livskraft. Så finge jag önska vore min önskan att vi fokuserade lite på att ge livshjälp i stället. Att hjälpa medan vi finns i livet. Sen, efter döden, är det ju försent.

Inga samtal på nummerpresentatören

Att ringa nån kan vara livshjälp.

Hur kan man ge livshjälp då? Ibland räcker det med att ringa nån och prata en stund. Prata om hur det är, hur vederbörande mår, visa att man bryr sig. Ibland behöver man hjälpa nån på ett mer konkret sätt, genom att reda ut svårigheter och kanske ge eller skaffa praktisk hjälp med tillvarons problem – alltifrån att fylla i blanketter, gå ut med hunden och kunna betala räkningar till att prata om döden och självmord. Ja, det krävs lite tid och lite mod för att ge livshjälp, det är allt.


Även om livskraften är en stark kraft
hos oss människor finns det stunder när vi inte vill leva längre. Har vi då rätt att avsluta våra liv på egen hand? Har vi själva rätten till våra liv? Som du märker blir frågorna bara större och tyngre. Jag hittar inga entydiga svar. Ska jag själv säga nåt om detta känner jag mig som en politiker av värsta sorten, en sån som kringelikrokar sig runt frågorna och aldrig lämnar raka svar.

Stephen Hawkins är en åldrande astrofysiker med en av världens skarpaste hjärnor. När han var i 20-årsåldern drabbades av sjukdomen ALS. Ingen trodde att han skulle leva mer än ett par år. Men hans sjukdomsförlopp har varit ovanligt utdraget. Idag har han inte så ont av sin sjukdom, men han tycker att det är jobbigt att han inte kan ändra ställning i rullstolen själv och han känner sig ensam. Stephen Hawkins kommunicerar via en pratande dator på sin rullstol. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter:

[…] människor är rädda för att prata med mig, eller för att de inte väntar på att jag ska skriva ett svar […]

Stephen Hawkins vill inte dö, han vill leva. Han säger i artikeln:

Jag blir förbannad om jag dör innan jag har blottlagt fler delar av universum.

Samtidigt är han för aktiv dödshjälp. Han anser att den ultimata kränkningen för en människa är att hållas vid liv mot sin vilja. Han skulle själv överväga aktiv dödshjälp…

[…] men bara om jag lider av stor smärta, inte kan bidra med något längre och blir en börda för människorna omkring mig […]

Hur tänker DU kring aktiv dödshjälp??? Har DU tänkt på livshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan. Självklart får du vara anonym utåt sett, men du måste ha en äkta e-postadress och verifierbar (icke via anonymiseringsservrar) IP-adress för att din kommentar ska publiceras.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lägesbeskrivande inlägg.


 

Jag struntade fullständigt i partiledardebatten igår kväll. I stället såg jag på norska Frikänd och skrev det här inlägget för att tidsinställa det för publicering måndag morgon. För det här med politik och verklighet går inte ihop längre i min värld. Min värld är här och nu och idag är det sista dagen jag får ersättning från min a-kassa. A-kassan, där jag har varit medlem sen 1986. Varje månad sen april det året har jag betalat min avgift – även de månader jag har varit arbetslös. Från och med idag är jag helt värdelös för mitt fack. Och min morfar, som startade fackföreningar, han sitter säkert där uppe i himlen och skäms över sitt barnbarn…

Det är möjligt att jag får nya ersättningsdagar, för jag jobbade trots allt en del förra året. Men några vettiga svar får jag inte från a-kassan. Därför är jag nu på ett möte i stan. Ett möte som jag misstänker går ut på att försöka tvinga mig att jobba gratis eller för en piss i havet. Och det tänker inte jag ställa upp på. Jag vill inget hellre än att jobba, men jag vill också ha skälig lön för det. Att leva på a-kassa går, men det har varit svårt. Systemet tillåter nämligen inte att man jobbar lite grann om möjlighet ges – då straffas man. Dessutom utsätts du för hot hela tiden om att din ersättning dras in om du inte gör si eller så. Jag har skött mig exemplariskt, jag vet det, men jag har misslyckats med en sak: att få ett nytt jobb. För övrigt finns det ingen möjlighet för mig att studera eller omskola mig – vad ska jag leva på under den tiden? Studielån eller studiebidrag får jag inte för jag är för gammal. Så du som ständigt kommer med den typen av råd kan sluta med det. Dessutom har ingen mer än jag själv och min handläggare nån aning vilken sorts jobb jag har sökt och söker. Men det som du kallar för skitjobb får jag inte – med motiveringen att jag är överkvalificerad. Så vilken del av mitt CV ska jag ljuga om, det vill säga ta bort? (<== retorisk fråga)

Solnedgång den 10 maj 2015

Den sista dagen…

 

No dancing except on tables

Dans endast på borden!

Nu har jag en och annan sak på gång. Det vet en del av er. Några vet lite, andra vet mer. Jag vill tänka optimistiskt och ljust på framtiden, men när det blir för svårt gömmer jag mig bland mina böcker. Att greja med hyllorna och litteraturen idag blir min terapi för 2 x 80 kronor plus bensinpengar. Om jag nu får in hyllorna i min lilla bil. Ju mer jag tänker på det, desto mer tveksam blir jag. Fästmön har varit gullig nog att offra en del av sin lediga dag och komma hit för att hjälpa mig bära hyllorna uppför min branta trappa. För när jag tänker på det är jag inte säker på att jag klarar det heller ensam.

Det är inte mycket vi människor klarar av att göra ensamma, eller hur? Det är därför gott att inte vara ensam, att inte ha varit ensam genom de senaste sex årens helvete. Jag hoppas och önskar att jag nån gång i framtiden kan ge tillbaka nåt av det jag har fått av alla snällingar. I bästa fall ska vi dricka champagne snart och dansa på borden. I värsta fall ska jag göra mitt hem till ett Toffelmuseum där snällingar har fri entré att komma och titta på mitt bibliotek. Men då kommer jag själv inte att vara här. Då är jag vinden som blåser förbi din kind och rufsar till ditt nylagda hår en aning.

Till dess jag vet hur det blir måste jag leva i nuet och ha tålamod. Först när jag vet kan jag ta beslut om nästa steg. Jag är dessvärre en otålig natur. Livet har försökt kuva mig. Det har inte lyckats. Jag kommer aldrig nånsin att tacka personen som förstörde det för mig, trots att det var bland det sista h*n sa till mig. Aldrig får h*n heller min förlåtelse, för h*n har inte ens bett om den. H*n ägnar i stället sina dagar åt att göra av med alla pengar h*n har tillskansat sig och har inte vett att känna ödmjukhet. Faktum är att jag har fått lära mig det. Och jag har lyckats – på nästan alla plan, men inte detta. Men jag har gjort mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är gammal. Försök lära gamla hundar sitta – på alla ställen. Det går inte.

Ha lite mer tålamod

I min fortune cookie i fredags…


Det här inlägget kan ingen kommentera.
Jag undanber mig också mejl som låtsas vara välmenande, men som bara är elaka. Skälet är att jag inte vill få fler nålstick från människor som bara vill göra mig illa. Men jag vet vilka mina vänner är och er håller jag närmast hjärtat. TACK för att ni finns!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett småfnulande inlägg.


 

Det blev en märklig onsdag. Min ilska la sig, såsom den alltid gör. Men dessvärre gjorde efterforskningar mig lite orolig inför ett kommande möte i stället. Jag vill verkligen inte trampa i nåt getingbo igen. Det jag läser gör mig emellertid fundersam. Mycket fundersam. Det handlar om flytt, förhandlingar under förhandlingar och… har detta förutsättningar att bli bra, verkligen..? Jag fnular lite smått.

Kvällshimmel april

Is the sky really the limit..?


Ett och annat blev gjort även igår.
En del behåller jag för mig själv. Framåt kvällen gjorde jag en liten utflykt – och fann mig vara eftersökt både per mobil och fast telefoni. Vad gäller mobiltelefonin kan det leda till en trevlig träff nästa vecka med Long Time No See-vän. Det andra samtalet däremot… Jo, det var mamma. Det är bara mamma och försäljare som ringer på fasta telefonen. Med mamma var det bra, däremot är det andra tråkigheter i familjen. Det gör mig så ont om den inblandade. Tyvärr upphör man inte att förvånas över vissa människors… närighet. Baskade människa! 

Nåt längre lyxliv i bästefåtöljen blev det inte. Jag satt där under en halvtimme och då tittade jag på ytterligare ett starkt avsnitt av När livet vänder, denna gång om kvinnomisshandel. Tänk att det är säsongsavslutning nästa onsdag. Vad ska jag sen titta på för att rycka upp mig/lära mig/fatta att jag inte har det värst?! Men mest av allt undrar jag när Anja Kontor får den uppskattning och de priser hon förtjänar för den här programserien…

Idag traskar jag runt här hemma med snabeldraken*. Och så fnular jag lite smått…


*snabeldraken = dammsugaren

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kärringinlägg så här den 1 april.


 

Påskkärring

En riktig påskkärring.

Det drar ihop sig. Idag har jag oljat kvasten och ska bege mig neråt landet. Jag gillar att köra bil, jag gillar att resa – även om resmålen inte är så exotiska som ”alla andras”. Att byta miljö är aldrig fel, inte för en livegen.

Natten har varit sisådär. Jag har haft värk och vaknat flera gånger för att hitta en bekväm sovställning. Det blev inte många timmars sömn, så jag får nog stanna och dricka kaffe på vägen för att inte somna bakom ratten.

Datorn följer förstås med ner till mamma och jag hoppas att routern funkar lika bra som den brukar. Den funkar nämligen bättre hos mamma än hos mig, irriterande nog. Ett och annat blogginlägg blir det nog under påsken. Jag behöver få skriva om de hushållsgöromål och annat jag hjälper min mamma med, vad vi äter etc. Sen måste ju den som inte är intresserad av att läsa sånt läsa det jag skriver. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om olika skäl till att jag bloggar. Men jag repeterar mina skäl och sammanfattar dem så här:

  • att föra en sorts dagbok, eftersom mitt minne är lite kort
  • att upprätthålla mitt skrivande (det är en konst som alla inte klarar av att skriva om next to nothing)
  • att använda vissa texter som arbetsprover
  • att hålla utspridda vänner och familj informerade om vad som händer hos mig
  • att ta in skrivuppdrag (därav trista inlägg med stapeldiagram och siffror en gång i månaden)
  • att utbyta tankar och kraft och mod och tips med andra som befinner sig i liknande läge som jag
  • att ventilera och diskutera personliga ledsamheter och annat som inte är till för allas ögon (bakom lösen)

med mera

Tofflan i sin Leffemössa

En RIKTIG påskkärring.

Sen får andra göra som de vill. Jag läser många andra bloggar, men bloggar som inte uppdateras så ofta tappar jag intresset för. Inte heller läser jag bloggar där man skriver om för mig ointressanta saker. Jag skulle aldrig för mitt liv stå ut med att läsa sånt som inte lockar mig. Jag skulle inte ens sänka mig så lågt som att skriva ett elakt blogginlägg om att folk bloggar om ointressanta saker. Vi har alla våra skäl att blogga – en del vill sälja saker, andra vill marknadsföra sig själva, nån vill skriva dagbok.

Det jag har märkt – och skrivit om! – är att vissa lättsammare saker ofta får fler kommentarer och gilla-markeringar än sån som jag själv uppfattar som djupare. Samtidigt minskar inte antalet visningar. Det är fascinerande och lärorikt att använda sociala medier. Jag lär mig varje dag om sökmotoroptimering, med mera, vilket jag har nytta av i kommande uppdrag. Och jag testar vad som går hem i olika kanaler och för olika målgrupper.

I mitt fall är det de personliga inläggen som är de mest lästa. Kanske för att jag skriver om mitt enkla liv som inte innefattar roliga middagar med kompisgäng (knappt ens lunchdejter!), after work, trädgårds- och huspyssel, barnbarn utan där jag – i text och bild – häcklar mig själv och min matlagning, svär över tillvarons förtretligheter och tvättar min smutsiga byk halvoffentligt. Min tillvaro är inte perfekt – och det kanske är därför jag har så många läsare. Jag tror nämligen att några av oss börjar bli rätt trötta på alla tip-top-texter om salighet i form av inredning, smink, kläder, shopping och andra saker som jag tycker är ytliga – även om jag har all respekt för om andra har nåt av detta som genuint intresse. Bara för att jag inte gillar det behöver jag inte vara elak, eller hur?

 


 

Det är första april idag och jag har ärligt inte lurat nån i det jag har skrivit ovan. Men jag misstänker starkt att det här inte är nåt annat än aprilskämt:

Kommunen vill ha tillbaka tårtpappersfasaden från Åhlénshuset

Hård kontroll av färger väntar husägare

Fotoförbud med selfiepinne väntas i Uppsala

Google

ICA betalar broavgiften


Har DU sett några bra aprilskämt idag??? Eller har du rentav trillat dit och blivit lurad??? Skriv några rader i en kommentar och berätta – så kan vi skratta tillsammans!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »