Inte bil(l)igt med bil

Ett inlägg om bilägandets lustar och olustar.

---

 

Nu är jag och min älskade Clark Kent* till doktorn. Översatt till svenska betyder det att jag ska åka och få min bil reparerad. Det där stenskottet, du vet. Jag har inte varit ute i garaget och tittat på bilen sen jag kom hem från Stockholm. Om vindrutan har spruckit lovar jag dig att jag grinar. Högt och ljudligt. Det sved så jäkligt för ett par år sen att behöva hala upp tusenlappar för att jag var seg med att ta mig till Ryds.

My Toyota is fantastic! Men börjar bli till åren kommen…

Jag älskar min bil, men den börjar bli till åren kommen. Och med åren kommer krämporna, precis som hos oss människor. När vi kom hem från Nora hade ena fönsterhissen pajat, till exempel. (Troligen ett kretskort och ett nytt sånt kostade hela 7 000 kronor. För tre år sen…) Sen är det lite annat smått och gott som skulle behöva fixas till. Om jag bara finge en lön…

Du tycker säkert att jag är larvig som talar om min bil som Stålmannen, mannen i mitt liv. Men faktum är att Clark Kent är det hjälpmedel jag ofta behöver för att ta mig ut. Av olika skäl åker jag helst inte kommunalt och nån fungerande cykel äger jag inte, bara en rostig sak som har hängt obrukbar i kallförrådet sen 1999, ungefär. Kort sagt och utan att förklara närmare än vad jag redan gjort behöver jag min bil. Därför älskar jag den.

Häromdan läste jag i Byhålenytt om en stackare som fått sin bil stulen i slutet av 1980-talet  i Metropolen Byhålan. Ja det var en lång sorgeperiod, tänker du, men historien är inte slut än. Mannen fick nämligen helt nyligen parkeringsböter och trängselavgifter på sin stulna bil. Av nåt skäl tycks anmälan ha försvunnit från polisens system. Den stulna bilen är en röd Golf och nu är den efterlyst igen. Kanske dags att koppla in Hasse Aro eller varför inte självaste Brynolf Wendt?..

Fågelbajs på bilen är inte heller kul.

Men du ska inte tro att jag tycker mest synd om mannen med den stulna, röda Golfen som fick böter. Jag tycker nog att det är snäppet värre med bilägaren som fick sina säten nersmetade med kattbajs. Hur polisen vet att det är just kattbajs förtäljer inte historien, men gissningsvis har det tagits prover och analyserats. Även detta skedde i Metropolen Byhålan.

Med dessa två hemska historier tänker jag att… om så är fallet… vad är en sprucken vindruta? Min bil är ju inte stulen och inte nersmetad med bajs, i alla fall. Fast du får gärna hålla en tumme att dagens reparation av stenskott inte blir nåt dyrbart! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 44: Spöken och Häxor

Ett inlägg om glatt och trist i den Tofflianska, gångna veckan.

Torsdag it is, och här serverar jag höjdpunkterna (spöken) respektive lågvattenmärkena (häxor) i min gångna vecka. Håll tillgodo!

Spöken 

• En lösenskyddad dag i Gamla Stan (Nervigt, pirrigt, men bra!)
• En bildrik dag i Stockholm (En bonusdag med min älskade!)
• Så mycket bättre (En kanonstart på säsongen!)
• Spännande författare (Gamla godingar kan faktiskt vara bäst ibland!)
• Gå utanför staketet (Det behöver vi göra lite var och en! Våga, alltså. Prova får du se!)

Häxor

• Olust (Den kommer bara krypande ibland när jag minst anar det.)
• Sommartid – vintertid – normaltid (Nej, jag förstår inte vitsen! Jag vill ha samma tid året om!)
• Ekonomi (Inte roliga saker, det, i Tofflans värld.)
• Föräldrar som fipplar med sina mobiler i stället för att UMGÅS med sina barn (Ja, de finns överallt…)
• Folk som sätter upp sina skitiga skor på bussätet (Dålig uppfostran? Slöhet? Tanklöshet? Puckat!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensamhelg

Ett inlägg om helgen.

Den här helgen har jag haft en ensamhelg. Inte för att Fästmön och jag har gjort slut eller osams (tyvärr, tycker ju en del, dårå) utan för att jag mest ville testa om det funkade för mig. Dessutom jobbar Anna och har tidiga morgnar, vilket skulle göra att även kvällarna blir tidiga, så att säga.

På helgerna försöker jag vila, men det är svårt. Oro och funderingar vill gärna mala. Jag söker inga jobb. Däremot kan jag leta intressanta lediga tjänster som annonseras. Tjänster, som jag sen bokmärker och söker när det har blivit vardag.

På fredagskvällen bjöd jag mig på billig middag och därför kunde jag unna mig lite prästostbågar till senare. Och en öl. Och till detta… tidningen FOTO nr 11/2013 som jag hämtade rykande färsk från postboxen. Men nej. Jag har inte tagit en ny prenumeration, för det har jag inte råd med. Jag ska få tre gratisnummer av tidningen som tack för att jag har deltagit i en enkät. Detta var det andra numret och jag lusläste och slukade. Redan det första numret, som kom för ett tag sen, gillade jag mycket! En riktigt bra tidning – för den som är fotointresserad! 

En riktigt bra tidning! Fast det är en tidskrift, i min värld.

Lördagen innebar inte nån sovmorgon, men jag tog det lugnt hela förmiddagen. Hade en givande sms-dialog med en vän som är alltför långt borta för att ses. Det är så skönt att kunna dela saker med människor som förstår precis hur det är. I det här fallet pratade vi om hur det är att vara ensambarn. Det löser inga problem att prata, men delad börda etc etc. Jag satte mig därför ganska lätt till sinnet vid brunchbordet nånstans runt halv ett.

Helgfrukost. Eller brunch, blev det.

När det finns tid på helgerna brukar jag – och även Anna när hon är med – äta kokt ägg. Vi har lite olika idéer om hur ett perfekt kokt ägg ska vara, men jag har naturligtvis rätt (tycker inte hon, dårå). Jag rostade bröd och öppnade en burk Robertson’s Silver shred. Brittisk citronmarmelad av högsta kvalitet och smak! (Fast den kostar ju lite mer här än på nätet och i Storbritannien…)

Tyvärr kände jag olusten komma krypande. Jag gjorde nämligen ett misstag som jag lovat en annan vän att inte göra. Tog då den vännens råd och sparkade igång lite bra musik till min strykning. Valde Agnetha Fältskogs dubbel-album som kom för några år sen – den med alla hennes stora hits på. Den ena skivan är helt på svenska, den andra på engelska. Inte vet jag vad som hände, men plötsligt blev jag bara väldigt, väldigt ledsen och grinade som en… jag vet inte vad. TROLIGEN påminde musiken om det som hände 2009 och jag gjorde nån dum koppling till nuet.

Den här är verkligen her very best!

VILKEN TUR, ATT JAG FICK ETT SMS JUST DÅ! Jag fick känna mig behövd en stund och passade på att göra lite nyttigheter som att införskaffa och fylla på spolarvätska. Så gick ett par timmar och jag kunde få kraft och ork att ringa mamma. Jag hoppas verkligen att griftegården sköter sitt åtagande och fixar fint hos pappa till Allhelgona. Av nån anledning hade plötsligt fru Blå erbjudit sig att gå dit och tända ett ljus. Nåja, det är ju snällt. Men jag hade ju helst gjort det själv – om det hade varit möjligt. Det är det inte. Jag har insett att jag inte är välkommen nere i södern just nu, för mamma fortsätter att leva i en lögn. Eller… hon underlåter att berätta för De Bekanta och Kusinerna hur jag lever (bara det att ett antal kusiner redan vet för att de har fattat eller för att jag har sagt nåt). Ett exempel är att hon inte nämner att jag har familj här. Det gör ont att inte få inräknas ibland… Klart att De Bekanta undrar varför jag inte kommer oftare på besök när jag inte har familj… Som svar på det har det hetat att jag jobbar så mycket… Denna väv av lögner är svår att ta sig ur. Och tro mig, jag har INTE bett mamma ljuga. Men det blir onekligen tilltrasslat alltihop!

Jag stod och lagade mat när mamma ringde en gång till på lördagskvällen, så samtal nummer två blev bara kort. En stor kastrull spaghetti och kycklingfärs The Old Style gjorde jag. Detta innebär att jag har middag även till i kväll.

Det var ett par intressanta saker på TV igår, men jag tog lite risker och valde att se en känslosam och jobbig film. Det gick bra, jag bröt inte ihop utan grinade bara lite. Tyckte att filmen fått oförtjänt dåligt betyg i TV-tidningen, så jag gav den högsta.

Funderar på att se säsongsstarten av Så mycket bättre i repris idag på förmiddagen. Men ibland känns det nästan som om jag redan har sett vissa TV-program eftersom folk twittrar så daaant om dem.

OM ska jag hinna med att se reprisen måste jag fixa till mig före med såväl dusch och hårtvätt som frukost. För i eftermiddag ska jag bort på söndagsfika!

Vädret är trist, mörkt och grått. Jag vaknade av sirener i morse, men kunde äntligen ta sovmorgon. Det verkar som om alla andra-  utom Somliga som har haft springtävling hela morgonen – sover också. Otroligt dött utanför mitt fönster. Bara en skata som skrattade när jag tog en bild av den allt mer nakna björken utanför arbetsrumsfönstret…

Björken börjar bli naken.

Ha en skön söndag – vad du nu än gör!

Livet är kort.

Read Full Post »

Oro

Helgen har gått i orons tecken, även om jag har försökt att inte visa nånting för nån. Eller knappt nämnt det. Men det är så att ett viktigt möte väntar på seneftermiddagen idag, ett möte om framtiden. Jag känner en olust och en oro djupt inuti, en sån där som anglosaxarna skulle kalla

gut feeling.

Jag tror aldrig jag vänjer vid dåliga besked av det här slaget. Aldrig. Och nu ser jag att jag är på väg att ta ut nåt i förskott, vilket förstås är dumt. Vänta och se. Vänta ända till runt 15.30 idag…

Människor gör mig orolig också och det är nånting jag inte gillar. En person som har avskytt mig i flera års tid vände sig plötsligt om i helgen, log och hälsade så rart, men jag är inte säker på att

smöret i munnen smälte.

Efter år av hån, hot, iskyla och liknande vågar jag knappt tro på nån. Jag känner hur insinuationer biter fast i mig – ett uns av sanning i dem? – eller bara en rädsla för att inte orka fortsätta stå för mina åsikter och den person jag är..?

Är det över snart?

Nej, den här dan borde ha börjat bättre, jag behöver alla positiva vibbar jag kan. Eller också är det helt enkelt så att det som börjar i moll slutar i dur? När ska det bli min tur, jag som inte missköter mig, skolkar, super, försnillar, utan tar ansvar, utvecklar, värnar om..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Felicia försvann

Redan efter några sidor känner jag hur boken griper tag i mig med olustklor. Fy te rackarns vilken barndom Felicia Feldt skildrar i den självbiografiska Felicia försvann, nyligen inköpt av mig i pocket.

Fy vilken barndom!

Det är ungefär ett år sen den här boken ut. Jag har inte vågat ens tänka på den förrän nu. Lägligt nog släpptes den i pocket i januari och en dag hamnade den i kundkorgen.

Boken består av korta brottstycken ur Felicias barndom och vuxenliv. Hon hoppar mellan olika år och olika skeden i livet. Jag tycker bara att det hon skildrar är hemskt. Hemskt och fruktansvärt. Inget barn borde få växa upp i en sån trasig familj som Felicias. En familj där männen ständigt byttes ut, där mamma hade klara missbruksproblem och där barnen straffades på de mest gräsliga sätt för förseelser. Men ingen protesterade – hon var ju dotter till barnexperten Anna Wahlgren.

Nu vet ju inte jag vad som verkligen hände och vad som inte hände. Men det är Felicia Feldts berättelse. Alla barn i en familj har olika berättelser. Att säga att det Felicia skriver är lögn och förbannad dikt, det tror jag emellertid inte ett smack på.

Det här är en tunn, men tung bok!

Livet är kort.

Read Full Post »

”It’s raining again…”

Jepp! I morse, när jag satt vid skrivbordet hemma en stund noterade jag stänk på rutan. Och när jag kom ut var det blött. Det hade snöat i natt, men övergått i regn nån gång. Hoppas snön försvinner, verkligen! Det enda som är trist med sånt här väder är att bilen blir så skitig. Å andra sidan är det ju mildgrader vilket gör det möjligt att tvätta bilen utan att saker och ting fryser (fast).

Vår lediga helg gick så fort! Två hela, lediga dagar kändes som en hel evighet, men timmarna bara rann iväg. Det var nästan lite svårt att komma på nåt att göra, nåt vi verkligen ville göra. Och egentligen var inte innehållet i dagarna det viktiga. Det väsentliga var ju att vi fick vara tillsammans, Fästmön och jag.

Vår helg gick fort!

Tyvärr slutade min helg mindre bra. Jag blev konfunderad. Det är så tråkigt för människor tycks älska beröm och att bli omtalade i positiva ordalag – öppet. Men när det gäller tvärtom – men öppet, alltså, – och dessutom gamla grejor, skrivna för tre – fyra år sen, reagerar man. Nu. Och detta trots att det fanns en önskan om att träffas och prata ut om saker – hösten 2011 hos den part som ansåg sig förfördelad. Men efter ett sjukdomsfall hos den parten återkom den sen aldrig med förslag på ny tid. Och kanske var det lika bra så, jag hade inget behov. Behovet fanns hos den andra parten. Det kändes ändå rätt OK nu, för min del. För mig var det inget viktigt, det handlade om en tid i mitt liv som mest var präglad av rädsla och olust, en tid jag inte ville minnas men som hade varit nödvändig för mig att gå igenom. Jag försökte visserligen ta det enda goda rådet jag fick av en person som annars inte sa särskilt många kloka saker, att försöka lyfta fram de goda minnena. Och faktum är att jag kom på ett par saker. Det var dessa saker jag lyfte fram när vi möttes nu – för det hände(r) då och då. Men jag tror inte att parten ifråga har noterat det. Att baktala nån är för övrigt att gå bakom ryggen, det vill säga när en person av två pratar med en tredje och namnger person ett och pratar skit – utan att person ett får ta del av vad som sägs. Förtala är också ett intressant  ord i sammanhanget. Det betyder beljuga. Det vet jag flera stycken som har gjort om min egen person. Men jag tackar för att vi har yttrandefrihet i vårt land. Vi har rätt att framföra våra åsikter. Rätt att tala om vad vi tycker. Därför vill jag inte att yttrandefriheten beskärs ytterligare. Och därför har jag inte anmält. Än.

Jag borde inte bli besviken. Jag borde vid det här laget veta att det finns människor jag har tyckt om eller tycker om som ömsom smeker och är snälla, ömsom slår och är elaka. De som ställer insinuanta frågor och uttalar negativa påståenden om mig – inte till mig utan till tredje part. Igen. Det gör väldigt ont, men jag gissar att syftet är att det ändå ska nå mig – och göra just ont. Det är att baktala, tycker jag. Den sjukdomen sprids väldigt omfattande och många drabbas om man inte söker hjälp för den. Är det farligt att prata med mig direkt? Jag finns ju här nu! Jag är en annan människa än den jag var för tre år sen, för fem år sen, för tio år sen och för 15 år sen. Därför att jag är utvecklingsbar. Därför att jag också har drömmar och mål som med tiden förändras eller uppnås.

Trots att jag vet hur människor är gjorda det väldigt ont att bli behandlad som luft, en Ingen, i lördags. Jag och en person från min första tid i Uppsala möttes, passerade varandra och låtsades inte känna igen varandra. Ja visst, vi är inte dem vi var för 30 år sen. Du var ett barn då, jag var redan vuxen. Men nu är du vuxen och tar konsekvenserna av alla dina göranden och låtanden. Det har inte gått så bra hittills. Var det därför jag var en Ingen? Tänker…

Idag ska jag luncha med ”Lisbeth”. Det betyder att jag får en rejäl dos av både humor och allvar. Precis vad jag behöver just nu. För jag har tappat modet lite. Jag är konfunderad. Och ute regnar det igen.

Det regnar när jag tittar i backspegeln.

I kväll börjar en ny dansk deckare, Dicte, på TV4. Tio delar ska det bli. Tyvärr går den som sagt på TV4, så frågan är om man inte ska spela in för att slippa alla jäkla reklamavbrott. Samma tjat, om och om igen. Men en reklamfilm skrattar jag ändå lite åt just nu, trots att jag är en Suris!

Livet är kort.

Read Full Post »

Ro och o-ro

Sitter i sängen med leksaksdatorn och filosoferar. Det är svårt att komma till ro i natt, jag känner mig orolig och olustig till mods. Det är som att dan var för bra för att jag skulle få behålla den goda känslan.

Inte är det lätt att kampera ihop med sin mamma heller, men det går ganska bra. Just nu längtar jag efter lite egentid bara. Det handlar om att jag har så många intryck som jag inte riktigt har hunnit smälta. Själva smältandet går delvis genom bloggen, men det är ju också så att en sån som jag ibland behöver dagar för att bearbeta det som har hänt.

I morgon är det fredag och jag har bokat en tid åt mamma hos min duktiga frissa. Eftersom det utlovas regn i morgon vill mamma inte gå på stan efteråt och bli ful i håret igen, så vi åker till Stormarknaden där vi har lite diverse ärenden.

Jag har bjudit över Älsklingen på middag på kvällen. Tänkte slå till på sill och potatis att sköljas ner med en liten klar Göta Kanal Kaptenens blend. Brännvinet köpte jag i Metropolen Byhålan förra veckan och det är både lokaltillverkat och gott! Göta kanal kan göra dig på kanelen, men faktum är att det inte är så starkt och passar därför bra att snapsa på, tycker jag!

Göta kanal kan göra dig på kanelen!

                                                                                                                                                               Kvällen har varit slö. Jag har telefonerat med Anna och mamma och jag har sett på TV. I kväll var det tredje avsnittet av The Killing på TV4. Ganska spännande trots att det är en amerikansk kopia av en dansk TV-serie. Jag har också läst cirka 50 sidor i Arseniktornet. Det är verkligen en bra bok!!! Och så har jag avslutat Tobleronen jag fick av Anna från Åland. Tre trekanter – och jag mådde ganska illa…

En verkligt bra bok!

                                                                                                                                                             Nu hör jag att det regnar och jag ska läsa några sidor till innan jag släcker ner. Regnet brukar ha en rogivande effekt på mig… Men just precis nu kom ett mms med en bild som gjorde mig… ska vi säga… uppspelt..? Avsändaren vet vad jag menar!

Read Full Post »