Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet’

Ett litterärt inlägg om serier.


 

Endast 67 år gammal gick Henning Mankell bort idag. Vi är nog ganska många som känner till hans kriminalkommissarie Wallander, inte minst från TV. Men hur är det med böckerna? Jag inventerade mina hyllor med svenska deckare och fann att jag hade läst… två.

Den femte kvinnan och Brandvägg

Den femte kvinnan och Brandvägg är de enda två Henning Mankell-böckerna jag har läst.


Då är det tur att en har goa vänner som Agneta 
som är en av dem som har fyllt på mina att läsa-högar det senaste året. I mars kom hon med två stora papperskassar med böcker och i den ena hittade jag… några Henning Mankell-böcker:

Steget efter Innan frosten Handen Den orolige mannen

Steget efter, Innan frosten, Handen och Den orolige mannen har jag inte läst!


Nu kan jag alltså bättra på mitt Wallanderkunnande 
och även statistiken vad gäller författaren. Jag har väl varit lite… avvaktande och tyckt att Wallander har överexponerats i ”TVfilmsform”. Det ska bli spännande att se om hur jag uppfattar böckerna. Det känns lite tråkigt, bara, att jag inte gjorde det medan författaren levde…

I postboxen idag låg en annan serie-bok av delvis annan genre. Mohamed Omar har skrivit och Rickard Fornstedt har illustrerat den första serieboken om Professor Frans. Jag har ju tidigare läst och skrivit om Mohamed Omars böcker Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet samt Professor Frans och den siste Sturen. En kan alltså numera säga att professor Frans har blivit en serie – på två sätt. Fast eftersom jag själv jobbar nu för tiden vet jag inte riktigt när jag får tid över att läsa och recensera serie-Frans. Dessutom har mitt utrymme här på bloggen krympt till åtta procent. Men… jag ska försöka hinna med innan ”slutet”.

Professor Frans Necronomicon i Upsala

Professor Frans Necronomicon i Upsala låg i min postbox idag.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Professor Frans och den siste SturenÅter är det höst och dimman sänker sig över gaslyktorna i Uppsala. Det ska firas Gustaf Adolfsdag och Frans Stenberg, professor i egyptologi, ser fram emot en gemytlig kväll tillsammans med sin assistent Henning med flera. Men i självaste Domkyrkan sker något förfärligt och professorn får mer levande kungligheter att tänka på än Gustaf II Adolf.

Mohamed Omars andra bok om professor Frans, Professor Frans och den siste Sturen, hittade vägen ner i min postbox häromdagen. Jag greppar den cirka 60 sidor långa novellen – eller kortromanen – och strax sveps jag som sist in i dimmorna. Mohamed Omar är mästerlig när det gäller att bygga upp en kuslig, fuktig stämning bland gaslyktor och facklor och något som droppar i katedralen…

Det är ett annorlunda Uppsala författaren tar med oss läsare till. Här blandas det fiktiva med verkligheten, även vad gäller persongalleriet. Särskilt nyfiken blir jag på den bittre antikvitetshandlaren Christofer – har han någon verklig förebild, tro?

Hänvisningarna till Star Wars, som jag personligen inte känner så mycket till, blir lustiga och får dessutom en konkret och beskrivande funktion, framför allt i slutkampen.

Att tidsbestämma när händelserna utspelar sig är omöjligt, men i någon sorts nutid är det ändå. Det blir extra roligt med referenser till aktuella debatter såsom genusdebatt, tankar om medborgarlön, rökförbud, välutbildade invandrare som jobbar som lokalvårdare, det segrerade Gottsunda med mera. Frenologi häcklas – med rätta, enligt min mening.

Allt detta utspelar sig kring händelsen – någon har stulit Sturarnas kläder, de som visas upp i Domkyrkans skattkammare. Men kärnan är ett försök till hämnd genom kungamord.

Detta är en helt fristående uppföljare till Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet (2014), men professor Frans och lärjungen Henning är desamma. Även denna gång är omslaget gjort av duktige Olov Redmalm. För hur det än är spelar omslaget en stor roll i vår första bedömning av en bok. När det sen gäller inlagan har den givetvis största betydelsen. Det här är en liten bok som tilltalar mig, trots att jag inte är någon riktig sci-fi-fantast.

Båda böckerna är utgivnaAgueli förlag, ett litet förlag som drivs av författaren själv och vilket han även gett ut en diktsamling. Vill du veta mer om boken eller köpa den hittar du mer information här.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag har skrivit om Mohamed Omars tidigare böcker:

Diktboken Skymning öfver Upsala (utgiven på Björkmans förlag)

Diktboken Natt öfver Upsala

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Medan mörkret fallerMedan mörkret har fallit och december månad har inletts har jag läst en riktigt ruggig bok. En bok som bland annat utspelar sig här i Uppsala för nästan på dagen 80 år sen (den avslutas den 8 december 1934). Arkeologen Anna Lihammer debuterade skönlitterärt under året med Medan mörkret faller. Och alldeles nyligen blev boken tilldelad Årets debutpris av Svenska Deckarakademin. Förlaget Historiska Media hade hela två böcker nominerade när årets bästa kriminalromaner skulle utses. (Den andra boken var ju Tyskt rekviem.)

Det är 1934. Nassarna har tagit makten i Tyskland. Det begynnande mörkret faller även i Sverige och i Uppsala. I Anatomiska institutionens källare påträffas nämligen en framstående akademiker. En väldigt död och mördad sådan. Kroppen hittas i ett likkar och har konstiga hål i huvudet. Utsedd att leda utredningen blir polisen Carl Hell från Stockholm, eftersom fallet känns lite för… delikat för Uppsalapolisen. Carl Hell har ett förflutet i Uppsala, som läsaren anar här och var under de dagar utredningen pågår…

 

[…] Uppsala var dessutom ingen plats som han längtade efter att besöka igen. Någonsin, egentligen. Särskilt inte tillsammans med dem. Kunde han komma undan Uppsala tänkte han i alla fall göra sitt bästa för att slippa dem.
‘De är idioter allihopa’, sa Carl. […]

Nej, Carl Hell har inga höga tankar om vare sig Uppsala eller sina manliga kollegor. Därför tar han med sig polissystern Maria Gustavsson till Uppsala. Maria Gustavsson, som är radikal och synnerligen intresserad av en viss läkare. En viss kvinnlig läkare.

Det är spännande att se hur författaren blandar in verkliga händelser i sin fiktiva berättelse. Hon lyckas verkligen få till en mörk och skrämmande skildring. Det är inte utan att jag tycker att Mohamed Omars novell Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet och den här boken påminner om varandra! Inte nog med att handlingarna i båda böckerna utspelar sig i Uppsala och kring Gustavianum. Båda verken innehåller ruskiga mord där gift bland annat är inblandat. Men Anna Lihammers bok innehåller också flera HBTQ-teman, som ska visa sig ha en viss poäng i handlingen.

Anna Lihammer kan verkligen bygga upp en kuslig stämning och samtidigt få med kusliga fakta om samtiden, kring rasbiologer, steriliseringslagen och synen på psykisk sjukdom, till vilken homosexualitet för övrigt räknades. Ganska snart gissar jag i vilket sällskap mördaren finns, men jag klarar inte av att lista ut exakt vem det är. Detta, tillsammans med att jag tycker att det är extra roligt att Uppsala får en prominent plats i berättelsen, (även om det ju handlar om väldigt obehagliga seriemord och tämligen fruktansvärd människosyn) ger många pluspoäng!

Toffelomdömet blir det högsta! Och Tofflan vill gärna läsa mer om Carl Hell och Maria Gustavsson!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg.


 

Medan mörkret faller och penna

Recension på gång!

Det är en otroligt seg dag, klädd i väntans dräkt. Väntan, väntan, väntan… Jag trodde att jag var en van och tålmodig väntare, men jag har svårt den här gången. Det är mycket som står på spel. Under tiden läser jag en bok som jag ska recensera. Det är en deckare, som nyligen fått ett fint pris.

Jag började läsa idag med blyertspenna (den återförda favoritpennan) och har hunnit ungefär en tredjedel in i boken. Det är en märklig bok, en historisk deckare som utspelar sig här i Uppsala bland lik i Gustavianum och underliga rasbiologer… Märkligt nog är detta den andra boken på kort tid som jag läser och som handlar om både mord och Gustavianum. Den förra var ju Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet.

Änglarnas tårar

Änglarnas tårar släpps i kväll i Enköping!

I eftermiddag, när Fästmön har slutat jobba, ska vi ta oss till en annan kommun i länet, Enköping. Det är alltid bra att vidga sina vyer. En bit mat blir det på vägen nånstans innan vi letar oss fram till biblioteket där vi ska bevista boksläpp klockan 19. Belgiska Anna släpper ju den sista delen i sin Bosnien-trilogi och vi är inbjudna av Anna, Vombat (förlaget) och nån som heter Sune. Jag hoppas självklart få recensera även den här tredje delen. Det här är nämligen riktigt bra, men lite otäcka böcker om barn och unga i krig och på flykt från krig.

Och så ska det bli väldigt, väldigt roligt att träffa Anna igen. Jag tror att det var typ tio år sen sist. I ett annat liv för oss båda två. Livet kan ju, som bekant, ändra riktning. Nu hoppas jag bara att Clark Kent* låter bli att gnissla och tar oss säkert både dit i eftermiddag och hem i kväll. Fram till avfärden får jag sällskap i min väntan med litterära lik och knäppa rasbiologer i Uppsala. För jag är ju boktokig.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en novell.


 

Professor Frans StenbergNä, nån stor fan av noveller är jag icke. Däremot gillar jag ruskiga berättelser, deckare, psykologiska thrillers och sån litteratur som är på gränsen till det övernaturliga, det spöklika. Och så gillar jag Uppsala, där jag bor sen 32 år tillbaka. Jag hade därför höga förväntningar när jag, efter en del leveransproblem, slet upp Mohamed Omars gotiska Uppsalanovell med den långa titeln Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet ur kuvertet.

Genast kastas jag in i en mystisk tillvaro, där tiden tycks glida mellan dåtida gaslyktor och nutida iPhones, med dimman som fond. Inne i Gustavianum hittar vi professor Frans Stenberg och hans assistent Henning. Professorn är av en udda sort – som väl många professorer är? Henning tycker att han är lite lik Clark Kent. Men mest utmärkande för professorn är nog den röda fezen han bär då och då.

Det knackar på dörren och in stiger en kyrkoherde med ett dödsbud. Hon ber professorn granska ”fallet”. För utan tvivel är den döde mördad: hans huvud saknas.

Mohamed Omar, som vanligen skriver lyrik, kan sannerligen konsten att bygga upp en kuslig stämning. Persongalleriet lånar drag av såväl levande som döda Uppsalaprofiler – författaren själv tillhör den förra sorten. Det får mig att fnissa förtjust.

Men sen då? Är det spännande? Ja, det är det. Fast som den vana deckarläsare jag är listar jag förstås ut i förväg vem mördaren är. Jag hade gärna sett en lite längre berättelse, faktiskt, just för att dra ut på såväl stämning som spänning.

Omslaget, signerat Olov Redmalm, är otroligt snyggt och ypperligt passande till den här boken. Språket är vackert och böljande, lite som ett musikstycke. Tyvärr stör jag mig på alltför många korrekturfel. De 22 1/2 sidorna inlaga hade vunnit på att korrekturläsas bättre! En och annan språklig miss hakar jag också upp mig på, samtidigt som jag gillar Mohamed Omars lekfulla uttryck som

[…] den där sjuka, sliskfuktiga dimman! […]

Det var riktigt härligt att läsa den här novellen, utgiven på Aguéli förlag, en mörk novemberkväll. För endast 30 kronor plus porto kan den för övrigt bli din – mer information hittar du här! Kanske en liten julklapp..?

Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om Mohamed Omars lyrikbok Skymning öfver Upsala!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mordiskt inlägg, helt enkelt.


 

Det känns svårt att skriva nåt lättsamt efter föregående inlägg. Händelsen berörde mig så djupt – av olika skäl. Ett skäl är att jag faktiskt påtalade vissa saker för en av dem som nu beklagar det lidande de anhöriga fått utstå. Men det är en del av en annan historia och den blir berättad i sinom tid.


 

Bananflugefälla

Tofflisk bananflugefälla.

Idag ägnar jag mig åt nåt så hemskt som mord. Jag har nämligen fått oönskade hyresgäster. Inte nog med att de inte betalar nån hyra, de är irriterande rent allmänt. Många är de dessutom. Och får man en kan man lita på att man får resten av släkten också. Jag talar om bananflugor.

Den som drabbas av dessa irriterande små flygfän har ofta svårt att bli av med dem. Men eftersom jag tittar på och storgillar Sveriges städmästare lär jag mig ett och annat. Nu har jag riggat en fälla tack vare ett ”recept” från programmet. Fast jag har gjort om fällan lite. Den består av en burk med…

  • en del vatten
  • en del rödvinsvinäger
  • två droppar diskmedel

Än så länge har jag inte skördat några offer, men som den hemska människa jag är räknar jag kallblodigt med att göra det. Tanken är att de små flygfäna ska lockas av min blandning så till den milda grad att de drunknar. Visar sig min fälla fungera, kommer självklart en rapport på en blogg nära dig. Annars gör jag såsom jag brukar medieträna tjänstemän och politiker:

Säg ingenting! Men om du säger nåt, ljug aldrig.

I eftermiddag hoppas jag få ägna mig åt litterära ruskigheter i form av en Uppsaliensisk detektivnovell. Det ursprungliga recensionsexemplaret tycks ha försnillats av Posten, men ett nytt ex ska vara på ingång. På väg till en postbox nära mig för recension är också en prisbelönt debutdeckare utgiven av Historiska Media.

Men i kväll utövar jag skärgårdsliv – från bästefåtöljen. Den fjärde säsongen av Morden i Sandhamn inleds nämligen klockan 21 på TV4. Denna gång visas tre delar som är baserade på Viveca Stens deckare I natt är du död.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om författare med lokal anknytning.


 

Inbjudan till Annas bokreleaseDen här gången hittade den rätt – inbjudan till Anna Nilsson Spets nästa bokrelease. I afton hamnade den upp i inkorgen. Det ska bli extra roligt att försöka ta sig till Enköping i novembermörkret nästa vecka. Inte för att jag gillar att köra när det är kolsvart ute, men vad gör man inte för att få träffa Belgiska Anna, en gammal polare (ja man sa så på den tiden!) från början av 1980-talet.

Anna Nilsson Spets kommer från Enköping – därför hålls det boksläpp på bibblan där. Den bok som släpps är den avslutande delen av Hållplats Sverige – Änglarnas tårar. Tidigare har Vombat förlag gett ut Jag, Almina och Sarajevo 1 000 dagar: Jag, AlmaTrilogin handlar om en bosnisk familjs öde under och efter kriget i det forna Jugoslavien. Anna Nilsson Spets har jobbat som flyktingmottagare under 1990-talet och hon har gjort en del resor till Bosnien.

 

 

Professor Frans Stenberg

På väg in!

Medan jag väntar på att det ska bli den 4 december hoppas jag snart (i morgon?) kunna avnjuta en annan lokal (ja alltså Anna Nilsson Spets bor ju numera i Belgien, men…) författares verk. På ingång för recension är nämligen Mohamed Omars detektivnovell Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet. Novellen utspelar sig i Uppsala och på det ursnygga omslaget ser vi Gustavianum. Det bådar gott! Hoppas den landar snart i min postbox.

 

 

 

 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »