Iskyla, människor jag är nyfiken på och en och annan blomma

Ett inlägg av den filosoferande sorten om allt från iskyla till vackra blommor, via människor som INTE har glidit genom livet på ett bananskal.

Idag är det söndag, strålande sol och Mors dag. Jag pratade med mamma igår, men jag ska självklart ringa idag också. Att bli ihågkommen på Mors dag är viktigt för henne. Igår när jag ringde svarade mamma med iskylerösten. Den där kalla rösten som skrämde vettet ur mig när jag var barn. Rösten, som indikerade att när mamma hade fått säga alla de elaka saker hon ville, då… Rösten, som var signalen på att flera dagars total tystnad skulle följa på de kalla, hårda orden. Ja, tycker du att jag är långsint ska du veta att min mamma kunde tiga i flera dar. Ibland utan att man visste vad man hade gjort. Det skulle man gissa sig till. Det var inte alltid lätt att vara barn i min familj.

Isigt.

Så ursäkta mig om det är lite svårt ibland fortfarande mellan mig och mamma. Och visst kanske jag hade pressat mig till att åka dit i helgen om inte… Nu är det emellertid som det är. Jag ska föreställa vuxen idag och kan hantera det här på ett annat sätt. Men inuti blir jag lika ledsen, rädd och frustrerad som när jag var barn.

Nu släppte iskylan i rösten igår, det tog trekvart. Jaa, ingen kan påstå att jag inte bryr mig om min mamma. Jag blir väldigt arg när jag får höra sånt. Det är inte mitt fel att mina föräldrar inte skaffade fler barn. Jag bor 30 mil från mamma, jag kan inte åka dit bara för att hon känner sig ensam några timmar en dag eller behöver hjälp att plantera. Mamma förstår det när man får resonera med henne en stund. Men det finns andra som uppenbarligen inte förstår eller känner till hela situationen och jag tycker i ärlighetens namn att de ska tiga, inte göra varken mamma eller mig mer ledsna och sårade. Däremot sänder jag en tacksamhetens tanke till mammakusinen B som har förmågan att förstå både mamma och mig. TACK!

Idag ska jag jobba lite för min nyaste uppdragsgivare. Det ser jag fram emot. Den kommande veckan ska jag sätta min byline under två artiklar om Uppsalamänniskor som jag är väldigt nyfiken på. Jag är spänd och förväntansfull och samtidigt full av nån sorts vördnad för dessa människor. De har nämligen gått igenom livet när det, livet, inte har varit särskilt enkelt. Till skillnad från andra som glider fram på bananskal eller i gräddfiler.

Här springer jag i rött tillsammans med dagens intervjuoffer på stranden i Varamon. Jag kanske är fyra, fem år gammal, han… sju, åtta?

Jag har varit vaken en god stund. Skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Tanken var att krypa ner i sängen igen när jag kom hem, men det är för många tankar som snurrar just nu – allt från sånt som den student vi plötsligt insåg att vi ”får” den 5 juni via kommande arbete fram till helgen när jag kanske får herrsällskap här hemma…

Även idag är huset tyst. Jag har inte gjort mycket väsen av mig heller. Har fördelat veckans medicin (mot bråcket på magmunnen och brister i blodet) i min Anabox, vikt och lagt in det som hängde kvar av gårdagens rena tvätt. Laddat en ny maskin smutstvätt, men väntar ett tag. Det är ju söndag.

Min Anabox.

Jag har gått runt och tittat på mina krukväxter. Plockat bort lite döda blad. Funderat vad jag vill ha på ballen*. Tror det blir en enda blommande växt på bordet. Kanske rentav skaffar den idag..?  Jag har presentkort kvar sen 50-årsdagen förra året.

Min doftranka har fått för sig att blomma.

Noterade att flera av mina blommor, inte bara Mårbackapelargonen i köket, blommar. Doftrankan i vardagsrummet, till exempel, har inte blommat på många herrans år. Porslinsblommorna, en i vardagsrummet och en i gästrummet, har redan blommat båda två en gång.

Porslinsblommorna har blommat.

Porslinsblommor är vackra, men dess blommor doftar starkt och är kletiga. Den jag har i vardagsrummet fick jag av före detta arbetskamraten M på en av mina arbetsplatser i slutet av 1990-talet. Då hade M:s barn blivit allergiskt mot blomman.

Himlen är alldeles klarblå. Det blåser lite idag också, men kökstermometern visade över 21 grader i solen redan vid 6.30 i morse. Det ser ut att bli en fin dag idag hos mig. Det hoppas jag att du också får!

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Oro

Helgen har gått i orons tecken, även om jag har försökt att inte visa nånting för nån. Eller knappt nämnt det. Men det är så att ett viktigt möte väntar på seneftermiddagen idag, ett möte om framtiden. Jag känner en olust och en oro djupt inuti, en sån där som anglosaxarna skulle kalla

gut feeling.

Jag tror aldrig jag vänjer vid dåliga besked av det här slaget. Aldrig. Och nu ser jag att jag är på väg att ta ut nåt i förskott, vilket förstås är dumt. Vänta och se. Vänta ända till runt 15.30 idag…

Människor gör mig orolig också och det är nånting jag inte gillar. En person som har avskytt mig i flera års tid vände sig plötsligt om i helgen, log och hälsade så rart, men jag är inte säker på att

smöret i munnen smälte.

Efter år av hån, hot, iskyla och liknande vågar jag knappt tro på nån. Jag känner hur insinuationer biter fast i mig – ett uns av sanning i dem? – eller bara en rädsla för att inte orka fortsätta stå för mina åsikter och den person jag är..?

Är det över snart?

Nej, den här dan borde ha börjat bättre, jag behöver alla positiva vibbar jag kan. Eller också är det helt enkelt så att det som börjar i moll slutar i dur? När ska det bli min tur, jag som inte missköter mig, skolkar, super, försnillar, utan tar ansvar, utvecklar, värnar om..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Tokerian tur och retur. Del 206.

Glä! Vi ska till Pride på torsdag och vad händer? Lingonen trillar in! Tofflan blev därför tvungen att hasa över till Tokerian för att inhandla choklad nödvändigheter. Och få sig ett uppmuntrande skratt åt följande:

• två riktiga apor eyeballade Tofflan på väg mot Tokerian. Tofflan eyeballade tillbaka – nån j***a ordning får det väl för f*n vara!
• en militant tant styrde sin gubbe mot rätt diskmedel. Gubben var ovillig.
• en jättesöt liten tjej kånkade och bar en skittung varukorg.
• två ganska unga kvinnor gled omkring i var sin fotsid dräkt. Den ena (dräkten, alltså!) var bajsbrun, den andra zebrarandig. Det såg ut som om de var på väg till ett cocktailparty och inte inne på Tokerian för att köpa falukorv.
• en skum figur, helt klädd i tjockis-svart, gled runt längs hyllorna och spred iskyla, en riktig Mårran. Figur var iklädd en tank-top som var alldeles för kort vilket innebar att en stinn buk, totalt onådd av en endaste solstråle, tittade fram över shortslinningen. Och ur shortsen stack ett par blåvita ben med långa, mörka hårstrån ut. Huvva! säger jag bara. Jag blev riktigt rädd!

Minus strumporna idag, dårå!

 

• en gigantisk mansperson hade uppenbarliga problem att få byxorna att stanna uppe – trots både hängslen och livrem.

Ja men se där! Det var ju en riktigt rolig stund! Roligast hade jag åt Mårran-figuren, som jag såg spegelbilden av i ett av skyltfönstren. Det var ju jag, liksom…

Read Full Post »

Den svarta plånboken och På väg mot en bro

Straffet för att jag häcklade min hulda moder angående den blåa väskan lät inte vänta på sig. Hon skulle kunna skriva ett inlägg om mig, betitlat Den svarta plånboken. Men i stället skriver jag dårå, eftersom mamma ju faktiskt inte har en blogg. Och jag gillar för övrigt att häckla mig själv här också.

Framåt 17-tiden skulle jag åka och köpa mat åt oss. Jag kom ihåg bilnycklarna, solbrillorna, pantpåsen – men inte… plånboken. Och en sån är ju väsentlig när man ska handla… Jag kom ända till ICA Maxi när jag kände iskylan i magen.

Var F*N var plånboken??? Min svarta plånbok!!!

Den låg inte i handskfacket, inte på passagerarsätet. Jag satt inte på den. Den låg inte i bagageutrymmet med pantpåsen. Hade jag tappat den på parkeringen hemma hos mamma? Gasen i botten tillbaka igen. Mamma tyckte att jag hade handlat ovanligt snabbt.

Plånboken! Jag glömde plånboken!

väste jag när jag brakade in genom dörren och såg den  svarta tingesten ligga på byrån framför hallspegeln.

Vi åt middag vid 19-tiden i kväll i stället för vid 18-tiden. Och jordgubbsförsäljningen hade upphört när jag väl kom till ICA Maxi MED plånbok. Köpte en ask svindyra blåbär i stället. Är inte blåbär bra för minnet???

Efter mat och disk ville mamma se på vädret för hundrade gången idag. Sen gav vi oss ut på kvällspromenad för att se på brobygget. Bron som ska frakta tung trafik över vattnet i stället för genom stan.

Vi passerade båtar och fåglar och bryggor. En del har egna bryggor här nere vid sjön.

En and med egen brygga.

                                                                                                                                                                    Ja, till och med vissa fåglar har egen brygga. Och en del människor. Håll med om att det ser mysigt ut…

En människas brygga.

                                                                                                                                                                      En del nedfarter till sjön är inte så stora. Här ligger bara ett par brädlappar nere vid vattenbrynet, men det funkar det med.

Några brädlappar funkar det med.

                                                                                                                                                                Vi kikade mot stan.

Stan låg en bit bort.

                                                                                                                                                                    Luften nere vid vattnet var frisk och andningsvänlig, inte som uppe vid husen, klibbig och tungandad.

Vattnet gjorde luften andningsvänlig.

                                                                                                                                                                 Här är så bedårande vackert att det annars tar andan ur en – på ett skönt sätt, dårå.

Så ända in i vassen bedårande, till och med…

                                                                                                                                                                    Vi såg en svanfamilj som gled på vattnet. Mamma, pappa och tre eller fyra ungar. Svårfångade i kvällsljuset.

En svanfamilj gled på vattnet.

                                                                                                                                                              Och så såg vi den. Den stora byggnationen som ska bli en bro över vattnet.

På väg att bli en bro som ska frakta tung trafik över vattnet i stället för genom stan. Bra idé, tycker jag. Men det tycker inte alla…

                                                                                                                                                                Vi satte oss på en bänk och kikade på bropelarna och på den gigantiska kranen som lyfter dit delar. Nåt för kranfetischisten Monica att njuta av? (Kranen alltså.)

Brobygget och en kran i kvällsljus.

                                                                                                                                                                 Så vände vi hemåt igen. Uppför… Vi vilade många gånger på bänkar, men mamma traskade på bra. En liten stund satt vi på bänken utanför hennes hus och njöt av den ljumma julikvällsvinden. Sen blev det blåbär och mjölk.

Ett litet körsbärsträd nära sista bänken.

Read Full Post »

Bak jag höll mig undan, men tårar och två gapflabb är nära

För omväxlings skulle höll jag mig undan BAK idag. Och då ska du veta att jag är ganska BAKfixerad. Fast idag var det ju inte favoritBAKen som skulle knådas utan en deg som plötsligt, med Fästmöns arkitekthänder och assistans av Elias, blev till detta mästerverk:

Tjusigt! Men karamellerna räckte bara till takets ena sida, KONSTIGT nog…

                                                                                                                                                             Nu sitter Anna i sin soffa med fötterna upplagda på bordet och vilar sig en stund. Ser rätt skönt ut. Det måste vara jobbigt att vara mästarinna på både BAK och arkitektur.

Det är ansträngande att jobba med BAK.

                                                                                                                                                             Själv sitter jag vid min lilla leksakslåda och brister ut i gapflabb då och då när jag läser om/tänker på Annas handhållning igår kväll. Det är bara min Anna som kan göra sånt – och som kan få mig att flabba så!

Jag sitter och funderar över en årskrönika över detta år 2010. Detta fasansfulla år. Först trodde jag att 2009 var det värsta, men det blev sämre ändå. Därför är jag så glad att Anna finns i mitt liv – hon är nämligen den enda som kan få mig att verkligen gapflabba. Titta här, till exempel!

Och skratt har ju en förlösande effekt – precis som tårar. Bara det att det har varit lite för många tårar de två senaste åren. När jag går tillbaka så långt som till hösten 2008 och läser i min dåvarande dagbok om iskylan jag utsattes för på jobbet, då gör det ont ända längst in i mitt inre. Du som har tillgång till mitt lösenord kan läsa en beskrivning av ett grymt händelseförlopp här. Jag läste inlägget häromdan och det gör så ont, så ont fortfarande och känns precis som om det var igår.

Det jag ville komma fram till är att Anna är den som har lockat ur mig de två senaste årens två gapflabb. TVÅ gapflabb på lika många år. Igår kom det andra och det var cirka ett och ett halvt år sen jag gapflabbade sist. Åt Anna. Jag skrattade krampaktigt. Jag skrattade hjärtligt. Jag skrattade så. Tack, älskling, jag skrattar fortfarande då och då!

Fast lite bekymrad är jag över huruvida morfar har fått ryggraden totalt uträtad och en fruktansvärt akut uppnäsa efter min tilltryckning. Vi kanske skulle ringa och kolla…

(Elias leker som sagt skola just nu och har utnämnt Anna till rektor, sig själv till biträdande rektor och mig till assistent. Biträdande rektor tar alltid så lång lunch för han har så mycket att göra, enligt Elias. Vidare har tydligen biträdande rektor ansvar för dagens grönsaker, för nu har ämnet svängt från frånvarande elever, som rapporterades till mig, assistenten, till majs, paprika och gurka. Hmmm… Det gäller att hänga med i svängarna här så man inte gör som en viss annan Uppsalaskola än Elias som hade annons i lokalblaskan idag. Med ett stavfel i annonsen. Vem vill skicka sin unge dit, liksom???)

Nu är det en viss ung man som har börjat att tjata enträget om mat, så jag tror att jag ska resa mig och göra en insats. BAK undkom jag, men inte mat.

Read Full Post »