Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘inlägg’

Ett inlägg om skit. Skräp, alltså. Och homofobi.


Uppdaterat inlägg: Och nu har det kommit ytterligare en tumme ner för att Anna och jag förlovade oss. Varför läser homofober min blogg?


Så klart att det gjorde mig ledsen 
när jag noterade att nån läst mitt inlägg om den 8 november 2013 och gjort tummen ner. Jag tror nämligen inte att det var de fakta jag la fram i inlägget som gjorde nån negativt inställd utan att jag skrev att Fästmön och jag firade femårig förlovningsdag. Den tummen ner sved, kan jag meddela. Och det var väl kanske syftet med den också, eller? Själv skulle jag aldrig ha mage att trampa på nåns kärlek – så länge det är kärlek och inte besatthet, sjuklig svartsjuka eller liknande. Så länge ingen far illa av kärleken, vill säga.

Vad hände den 8 november

Tummen ner för vår femte förlovningsdag.

 

Benen på köksstolen

Morgonstund på golvet, med den obarmhärtiga vårsolen i ögonen.

Annars ligger jag mest här  och tittar på skit. Skräp, vill säga. I morse när jag vårdade ryggen på köksgolvet hittade jag en stor lerkocka. Antagligen nåt som vattumännen drog in i förra veckan, för jag går då inte in med leriga dojor i mitt kök.

Jordhögar i en grop

Kanske en jordkocka från den här högen? (Bilden är från Gamla Uppsala och tagen i höstas.)

Jag ligger här och glor och noterar hur obarmhärtigt vårsolen visar hur skitigt här är. Kanske kan jag promenera runt lite med dammvippan, i alla fall. Bara så jag står ut. Och jag ska ju företa mig lätta promenader, enligt doktorn. Fast idag behöver jag ta en lätt promenad över till Tokerian. Nyponsoppan och filen är slut och det är det jag lever på just nu.

Till påsken ska jag försöka få upp aptiten för då bådas det annan mat. Ägg, lax, sill och Janssons frestelse, har Anna och jag talat om. En liten klar vill jag förstås ha på påskafton och kanske kan jag skippa en tablett just den dan, bara för att få njuta av Östgöta sädes..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sjukt inlägg.

 

bomull på näsan

Den senaste åkomman, dold under en bit bomull.

I min enfald trodde jag att jag skulle må lite bättre efter två dagars vila. Icke. I natt har jag hostat och febrat så underlakanet var allt annat än fräscht. Orka byta. Kan man få en hemsyster när man är vuxen och sjuk och inte orkar göra sånt själv? Nä, tänkte väl att så inte var fallet.

Det finns väl ingen som tycker att det är roligt att hosta. Prova att hosta när du har ont i ryggen, får du se. Man tror att ryggen ska gå av om man inte befinner sig i rätt läge. I morse hade jag så ont i den gamla ryggen att det blev köksgolvet så snart jag hade tvättat av mig. Mycket skönt för ryggen. Mycket oskönt för ryggen att hosta mot det hårda golvet. Magmusklerna är noll och intet, allra mest försvann de med mina aliens. Gissa om jag svär nu över att jag har varit så lat och inte försökt träna upp dem…

En ny åkomma har dessutom infesterat min kropp. Eftersom jag är dunderförkyld kan jag inte ha linser. Går omkring med mina otroligt lätta brillor på näsan. Trots det har jag fått ett sår där glasögonen vilar mot näsan på höger sida. Det gör ont som fan. Men jag pillade in en bit bomull emellan. När jag ligger och blundar behöver jag ju inte ha brillorna på. Fast jag kan ju inte ligga och blunda hela tiden – då protesterar ryggen. JA, JAG GNÄLLER SOM FAN!!  Men jag lovar att jag ska kontakta vården i eftermiddag. Nu pallar jag inte med ryggeländet längre.

Igår kväll slog jag på jobbmobilen och mejlade till enheten att jag är sjuk och blir hemma ett par dar – samt förstås om lite jobb som skulle ha gått ut idag. Gulliga K svarade och önskade god bättring. När jag väl kunde sitta idag tog jag mig i kragen och ringde växeln via den automatiska telefonisten. De är så himla vänliga och trevliga där och lovade att stänga av min telefon och lämna sjukmeddelande.

regn på tennisbanan

Jag har bara regn hos mig…

Det verkar för övrigt vara en riktig skitdag. Utanför fönstret vräker regnet ner. Jag har ont i magen OCKSÅ. Lillgubben ligger hemma i Himlen och är sjuk han med, Fästmön messade just och ska nu försöka pallra sig iväg och jobba efter sin förkylning som fortfarande inte är helt väck. Som om inte det räckte såg jag på Twitter nyss att det har kört in en bil (!) i kexfabriken/besticklådan!.. Hoppas ingen har kommit till skada! Otäckt!

Nu skriker min rygg att jag inte får sitta vid datorn längre. Det här inlägget har tagit en timme att få till, fem minuter i taget. Det hjälper inte att jag hotar ryggen med både amputation och veterinär. Bäst att lyssna på den så jag kan sitta en stund i eftermiddag och googla efter naprapat… Så att somliga, så småningom, ska slippa höra mitt gnäll och mina stön. Vad jag har förstått är finns det de som stör sig på mig vad gäller detta. (Som om jag skulle bry mig…)


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en väldigt speciell snögubbe.

 

Snögubbshund

Snögubbshund med morot i mund.

Nä, nåt längre inlägg blir det inte från min sida idag. Men jag har hört flera saker som nästan har fått mina öron att trilla av. Kanske blir det nåt inlägg om detta senare i helgen. Om tiden räcker till.

Ögonen poppade dessutom ut när jag anlände hem till gården och noterade denna, mycket speciella, snögubbe på framsidan. Gissar att det som vanligt är Lucilles babes som är skyldiga. Visst är den fin, snögubbshunden?!

Nu ska jag återvända till Fästmön i vardagsrummet och dricka upp mitt goda och svindyra amaronevin.


Livet är kort. Just i kväll är det gott.

Read Full Post »

Ett inlägg där tummen pekar uppåt!

USBtumme

En dag med tummen upp är en dag att hålla i minnet!


En del tycker säkert att jag är tråkig när jag skriver om mina tankar kring jobbet eller när jag skriver om jobbet överhuvudtaget. Men den som känner mig vet hur viktigt det är för mig att jobba och vilken stor plats jobbet har i mitt liv. Jag har ju inte haft något fast jobb sen början av 2009, så av praktiska skäl är förstås ett jobb viktigt också: jag behöver en inkomst för att kunna betala skatt och mina räkningar, för att kunna köpa mat och kläder och böcker etc. Utöver det behöver jag ett jobb för att må bra. Ett jobb för mig är inte bara att åka iväg och utföra nån form av uppgifter mellan åtta och 17 på vardagar. Det ska helst vara nånting jag brinner för som jag håller på med dessa dagar. Ett meningsfullt jobb. Ett jobb där jag gör nånting som underlättar för andra människor.

I mitt förrförra arbetsliv var jag väldigt mycket mitt jobb. Så är det, av naturliga skäl, inte idag. Och visst påverkar det faktum att jobbmattan drogs undan under mina fötter mitt sätt att lite grann idealisera det faktum att inneha en tjänst. Men jag fick lära mig den hårda vägen att inte ta nåt – inte ens ett fast jobb, en tillsvidareanställning – för givet. Det har varit – och är – en lång väg tillbaka. Jag har inte nått mitt mål än. Målet är förstås ett nytt jobb, men också att få en ny och bättre självkänsla.

Det är så många av oss som älskar att trycka ner varandra i arbetslivet. Som gillar att påtala fel som till exempel en kollega har gjort eller att chefen inte är nån bra ledare bara för att. Visst är det viktigt att få veta om man gör tokiga saker, men det är också viktigt med positiv återkoppling. Just idag på förmiddagen fick jag positiv återkoppling på två saker. Båda var ganska enkla, men betydde så otroligt mycket för mig som person. Jag ÄR alltså inte bara skit och jag GÖR alltså inte
bara ett dåligt jobb.

Den ena positiva saken var ett bra möte som jag och chefen hade i morse om sociala medier. Inte bara kände jag mig lyssnad på, jag fick ett tack för mina värdefulla synpunkter. Och ändå gjorde jag bara mitt jobb…

Den andra positiva återkopplingen var från en person som uppskattade att jag hade lyft fram en demokratiaspekt, kan man säga, på en av webbplatserna jag jobbar med. Alltså, jag gjorde bara mitt jobb… Igen.

MEN… jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Tack är ett underskattat ord!

Så…

TACK snälla för den positiva återkopplingen! 

(Inte för att de tu läser min enkla blogg, men…). Dessa två gjorde att dagen idag fick tummen upp av mig redan på förmiddagen. Det är inte illa pinkat!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med dagens selfie.


Tro nu inte
att jag håller på att bli helt självfixerad – med tanke på de senaste inläggen selfiesar. Men jag jobbar med min självkänsla och min självuppfattning en hel del. Då kommer det här med den fysiska bilden av sig själv in.

I morse fångade jag mig i språnget på väg ut. En spegelbild i Fästmöns solbrillor, som sedan ett tag vilar i en korg i min hallmöbel.

Spegelbild i solbrillan.

En reflektion, en spegelbild, i språnget.


En reflektion i all hast.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett frågande inlägg.


Frågorna kring eländet vinter
fortsätter. Häromdan hade vår konung en intressant kreation på sin kungliga knopp. Och då måste Tofflan självklart undra om du har mössa på vintern?

Som vanligt hittar du frågan i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar… Och som vanligt kan du inte lämna nån kommentar till det här inlägget. Kommenterar gör du inne i själva omröstningen. Du får själv lista ut hur man gör. (Det klarar en femåring.)

Och ja. Jag hatar fortfarande vinter, snö och kyla. Men tackar på förhand för att du deltar i mina små omröstningar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om WordPress. Och om man vill utveckla det man har där.


Om fyra månader är det fem år sen
jag började blogga. Fem år… Time flies. Och särskilt när man har roligt. Min blogg blev snabbt ett ställe för mig där jag kan hänga – med eller utan vänner. Ett ställe där alla mina ord kan trilla ut, i en snygg förpackning. (Detta även om orden inte alltid är så snyggt sammanställda eller så snygga var för sig…)

Det var Anna som sparkade igång mig. Hon satte ner mig vid datorn, hjälpte mig att skapa ett WordPress-konto och visade mig basfunktionerna. Sen dess har jag lärt mig en hel del – och förhoppningsvis utvecklat en del på min blogg också.

tangentbord i gult

Min WordPress-blogg är ett ställe där jag presenterar mina ord i lite snyggare förpackning. Den som har sett min handstil förstår.


Jag har alltså en gratisvariant av WordPress.
Det går att göra väldigt mycket med en sån, men kanske inte allt som går att fixa med en betalversion. Det som också avgör hur mycket du kan göra med formen, designen, på en WordPress-blogg är det tema man väljer. En del teman utvecklas, andra kommer till och några tas bort – eller ersätts av liknande teman men med flera funktioner.

Nu ska det här inte bli ett inlägg om hur man fixar en bra blogg. Var och en gör på sitt sätt. Det beror lite på bloggens syfte och mål. Kanske har du särskilda målgrupper i fokus. Du kanske driver ett företag och behöver få lite hjälp på traven, kanske nånting mera skräddarsytt inom WordPress. Bevace.se kan vara ett exempel på sån hjälp. Bevace är en webbyrå i Stockholm som är specialiserad på WordPress utveckling.

Men, som sagt, vi som bloggar mest som privatpersoner kan göra en  hel del själv. Bara nåt sånt enkelt som att byta bild i headern gör jag då och då. Min bild är säsongsbetonad. Vidare kan jag lägga in omröstningar, som jag kallar Tofflan undrar… där jag byter fråga varje vecka. Och bilder kan jag lägga in i inlägg, ibland som bildspel om jag vill visa många bilder från ett särskilt evenemang. Rörliga bilder, filmer, kan jag lägga in via YouTube. Den som har betalversion kan lägga in filmer direkt, utan att gå via YouTube.

Webbformulär ska också gå att skapa i gratisversionen, men det är nånting jag inte har gett mig på än. Olika teman har dessutom olika widgetar, små ”fönster” som lätt kan visas och uppdateras. Allt det jag har i högerspalten är widgetar, så dessa kan vara allt från bilder till texter.

Jag trivs verkligen på WordPress, även om jag irriterar mig lite på de annonser som förekommer mellan vissa inlägg. Det är annonser som enbart den som inte är inloggad själv som användare på WordPress ser. Men dessa ligger där för att kunna finansiera gratisversionen. Vill jag slippa dem kan jag betala bort dem.

I övrigt är jag mycket nöjd med WordPress och tänker nog stanna kvar här. Och vem vet… Kanske tar jag hjälp utifrån om jag vill utveckla designen. Det lockar faktiskt lite ibland.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som presenterar veckans fråga.


Jaha. Där kom den. Snön.
Nästan i mitten av januari. Därför undrar Tofflan den här veckan vad du tycker om snön. Frågan, med svarsalternativ och olika kommentarsmöjligheter, hittar du som vanligt i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

Det här inlägget kan du, också som vanligt, inte lämna nån kommentar vid. Hur du kommenterar i själva frågan får du klura ut själv. Det är liksom inte särskilt svårt.

Tack på förhand för din medverkan!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att kämpa på.


Som för det mesta
känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Gubbe m rund botten

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.


Men det handlar inte bara om
att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skoinlägg

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. :-(


Jag har stått och strukit
i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att känna sig O. O som i Olle.


Jag är trött, trött, trött
ta mig tusan jämt. Och ändå sover jag inte som jag ska, när jag ska. (Det är väl därför jag är trött…) I morse hade jag som ett järnbälte runt bröstet.

När jag kommer hem känner jag mig som världens största O-människa. I kväll tvättar jag rött, jag har duschat och jag ska försöka hinna åka och hämta ett paket i samband med att jag ska hämta hem Fästmön från jobbet. Försöker göra mig synlig inför mig själv.

röd tvätt

Jag tvättar rött.


I morse
skrev jag ett inlägg om att inte passa in. Det känns som om ingen förstår mig. Jo. EN – Anna. Det är bara med henne jag kan känna mig avslappnad och tycka att jag är nån. Hon gör mig till nån. Det skrämmer mig lite, för snart kommer den dan när Anna inte är här.

Och morgonens inlägg… det handlar om att jag känner det som att jag inte passar in nånstans, att jag har känt så hela livet, i alla sammanhang. Varför är det svårt att förstå?

Det känns verkligen som om ingen annan än Anna förstår mig. Det är som att jag inte kan kommunicera – och jag ska ju vara proffs på det! Människor missförstår mig. Det måste ju bero på mig. Jag är en, ”alla andra” är många. Det är nästan så jag börjar tro att jag lider av nån sorts afasi. Ibland kontrollfrågar människor mig saker när jag har sagt nånting. Det är i nio fall av tio feluppfattat. Det är mig det är fel på. Det är jag som inte kan uttrycka mig begripligt. Som inte kan passa in.

Och ändå… I sa att jag var så lugn, fin och pedagogisk idag. La mig på rätt nivå när jag skulle förklara… Jag är visst motsägelsefull. Också…

Jag är en glasfigur – för det mesta. Det borde både höras och synas att jag pratar, men jag har ingen mun, inga läppar understundom. Ingen stannar tillräckligt länge för att ta reda på vad det är jag försöker uttrycka. Människor orkar inte med mig. Jag passar inte in. Nånstans. Jag är en O-människa. Jag orkar inte med människor.

Glasfigurer

Inuti glaset är jag.


Jag försöker bjuda
till. Men att le räcker inte längre. Att försöka vara trevlig och intresserad tjänar ingenting till. Det går ju inte att misstolka vad som avses när man börjar fippla med sin mobil mitt i det jag säger. Det blir så tydligt:

Du är icke önskvärd.

Eller, helt enkelt…

Du passar inte in.

Nån jag träffar varje dag har jag börjat prata litteratur med. Det känns fint. Bra. Men jag kan inte ta mig fram här i livet genom att le och snacka böcker. Det räcker inte.

Definitivt orkar jag inte med några kommentarer på det här inlägget. Jag orkar inte ens försöka kommunicera mer på en stund. Det är som att människor antingen vill äta upp mig eller totalt ignorerar mig. Jag måste ta itu med det här. Nu.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

snowflakes in rain

"Den mest spretiga och nördiga på bokbloggshimlen" /Vixxtoria

Rapport från Gummirepubliken

Dessa dagar som går: Livet

jerryolsson.com

En sak i taget

Charlas Värld

Livet här och nu i min värld

Per Vikström @ Internet

Internet, webb, digitalt, sociala medier, projektledning...

kaosredan

"Barn är inte bara en tröst i ålderdomen. De påskyndar den också" Ulf Stenstrup

Pingolina

vardagsdravlar

2000aldrig

Humor och satir - Ingen går säker

augustifarmor

Här kan du handla fantastiska änglar, handstickat och andra små saker och ting.

Tankar ifrån skroten part 2

Ytterligare en egotripp

Frustrationer och annat otyg

....och livet är underbart!

Under skalet på en sköldpadda

In order to move forward, even a turtle must stick its neck out

On The Trigger

Annas fotoblogg

LaXn - Shit Happens Everyday

Shit Happens, Watch me!

Arga Klara

Roligt, relevant, personligt. Jag har en åsikt - har du?

Nillan på nätet ....

En blogg i mängden . . .

FruHattUnderJorden

Asfaltblomma med landetlängtan. Och ibland tvärtom !

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 250 andra följare