Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Diskutabelt’ Category

Ett inlägg om sånt som är på gång.


 

Man får inte göra s man vill

Visdomsord i entrén till Fredens Hus.

Det är alldeles för sällan jag är inne i stan, Uppsala, inser jag. Jag har liksom nästan aldrig nåt ärende dit. Och ärende bör man ha, annars kan man göra annat. Det är ju inte precis gratis att parkera i eller nära centrum. Buss kan jag inte alltid åka och det är inte heller gratis. Nåt som däremot är på väg att bli gratis är entréerna till vissa av våra museer inne i stan. Från och med måndag blir det fri entré på konstmuseet (fantastiskt ställe som inte bara visar gammal konst utan ganska… ny och… chockerande!) och på Bror Hjorths Hus (ett hus jag inte har besökt trots att jag har bott i Uppsala i 33 år i höst…). Och sen tidigare är det gratis att gå in på Fredens Hus (ytterligare ett fantastiskt museum!), Biotopia (här har jag inte heller varit…) och Upplandsmuseet. Med andra ord får jag snart ärenden till stan. På söndagar är det dessutom gratis parkering och då är museerna öppna för besök.

Ett glas vin

Jag provar nog vin hemma i kväll.

Om man ändå är i stan men inte har bilen med sig kan den som är intresserad av viner titta in till en av stans nya vinbarer. På Drottninggatan har Vinbaren öppnat och där erbjuder man gästerna att prova eller dricka nån av de nästan 100 sorters vin man har. Till vinet kan man få passande smörrebröd, charkuterier eller ost.

Den som vill få sig lite Uppsaliensiskt till livs, men samtidigt stanna hemma, kan kika på serien Vikingarna, som börjar på Viasat History den 2 juni. Fast då gäller det förstås att man har den TV-kanalen. TV-serien är i alla fall inspelad i Gamla Uppsala, delvis. Och vem vet? Kanske ett och annat bekant ansikte skymtar förbi..?

Och kanske är det säkrast att stanna hemma och låsa fönster och dörrar. Jag läste nyss på nätet att Radio Upplands fredagsfajt handlade om monster och mördare. På radions webbplats har det funnits en omröstning. Resultatet blev att Uppsalaborna tycker att mördare är läskigare än monster – på film, i alla fall. Seriöst så det förslår… (<== ironi).

Duvor på mattor på balkong

Balkongsittande duvor på Väderkvarnsgatan i Uppsala.

På tal om seriöst… Visserligen har jag skrattat då och då åt duvor (fråga min Fästmö, får du höra!). Man kan anklaga duvor för mycket, men för spioneri… Det var i alla fall vad som hände en pakistansk vit duva. Den stackars pippin, som bar på ett budskap som inte gillades, hålls nu i förvar i Indien. I väntan på rättegång, tro eller kanske dödsstraff?

Lika sjukt otroligt men sant är dessvärre nåt som sker. Det handlar om arbetsgivare som har en fruktansvärd syn på människor och medarbetare. Eller vad sägs om Laholms kommun som sparkade en lärare efter 16 års tjänst – via sms, dessutom?! Sverige, 2015.

Det verkar vara svårt att (sam)arbeta i våra ofantliga offentliga organisationer. Den organisation som ska värna om länsinvånarnas kroppsliga och mentala väl och ve här kan inte samarbeta, vilket i mina ögon öppnar för partier jag inte vill se få nån makt. Tyvärr tror jag inte att alla som behöver har läst Ismail Kamils debattartikel om dialog och samarbete för att värna om patienternas bästa… Den artikeln borde många läsa och reflektera över…

Handske

Gör som ”Lisbeth”, sträck ut en hand och samarbeta! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg.


 

Jag är Zlatan Ibrahimovic

Inte ett citat i den här boken är äkta.

På onsdagen blev det ett himla hallå plötsligt kring boken om Zlatan. Du kanske har hört talas om den, till och med läst boken? Dess korrekta titel är Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia och den som har skrivit boken är David Lagercrantz. Tycker du att det låter konstigt? Jag menar konstigt att en bok som heter Jag är… inte är skriven av jaget? Ärligt talat gör jag det också, men det är faktiskt ganska vanligt att kända personer tar så kallade spökskrivare till hjälp när de ska skriva om sina liv. Zlatan har dessutom med all säkerhet råd att anlita nån annan för jobbet att skriva sin historia.

Men den här boken kom ju ut för ett tag sen, redan 2011. Varför allt rabalder igår? Jo, David Lagercrantz föreläste på årets Hay Festival i Wales (en sorts bokmässa) och berättade då bland annat att han inte har några äkta citat av Zlatan Ibrahimovic i boken. I The Telegraph säger David Lagercrantz att han satt med Zlatan Ibrahimovic i 100 timmar för att kunna skriva boken. David Lagercrantz anser däremot inte att han har ljugit trots att han ville skapa en illusion av Zlatan Ibrahimovic.

En lek med ord och sanningar, i mina ögon. Trovärdigheten sjunker ner till noll. Fast det gör inte så mycket i det här fallet, för en bok om sport och idrott skulle jag inte läsa eftersom ämnet inte intresserar mig. MEN… mer bekymmersamt är det att David Lagercrantz har fått uppdraget att skriva den fjärde boken i Stieg Larssons Millennium-serie. Manus är visst redan klart och utgivning planeras till augusti. Det vete 17 om jag är så intresserad av att läsa den nu.

I skymningen sjunger koltrasten

Sist sjöng koltrasten i skymningen, nästa gång skriver Linda Olsson om mord på bibliotek.

En riktig författare och en braskrivare däremot är Linda Olsson, som jag upptäckte genom mamma. Hon debuterade för nio år sen med boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Sen dess har hon skrivit flera bra böcker, nu senast I skymningen sjunger koltrasten. Den här gången skriver Linda Olsson en thriller tillsammans med Thomas Sainsbury som pseudonymen Adam Sarafis. Boken skrivs i Nya Zealand, där Linda Olsson bor, och är tänkt att bli första delen i en trilogi. Det är även i  Nya Zealand som handlingen i boken utspelar sig, en handling som inleds med en död ung man på ett bibliotek. Boken kommer på svenska i augusti och Adam Safaris, det vill säga Linda Olsson och Thomas Sainsbury, kommer till bokmässan i Göteborg. Boken kommer också upp på min att läsa-lista!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I tisdags visade SvT den första delen av tre av dokumentärserien Mina två liv. Ann Heberlein, författare, teolog och doktor i etik träffar människor som fått diagnosen bipolaritet och låter dem berätta om sina liv, sin sjukdom och dess symtom.

Mina två liv

En dokumentärserie i tre delar om om livet med bipolär sjukdom började i tisdags på SvT 1.

 


Eftersom Ann Heberlein själv
är bipolär får samtalen en stor tyngd och trovärdighet – trots att hon inte vill vara sin diagnos. Det är inte så att hon skäms, utan att hon inte vill vara sin sjukdom. Hon säger vid ett tillfälle i programmet, ungefär:

Man är ju inte cancer bara för att man får den diagnosen.

Vi tittare får lyssna till Olofs, Toves och Lizas berättelser om hur de fick sina diagnoser, hur de hanterar att leva med sjukdomen och hur de mår. Olof ser bipolariteten som en liten del av honom själv, som ett lillfinger. Men, tillägger han…

Det är ett lömskt lillfinger!

Prästen Liza skildrar de maniska perioderna och de depressiva ungefär som en bergsklättring. I början går det bra att klättra uppför, det är spännande och man får en annan syn på tillvaron.

Men sen, när man är där uppe, då finns det bara en avgrund när man tittar ner.

Jag tycker att det var en stark start på den här programserien. Efter programmet insåg jag att jag har en del frågor som jag hoppas jag får svar på under de kommande två delarna. Vi satt också och pratade en stund om mående, Fästmön och jag, efter att vi hade sett den här första delen. Det kan ju lätt bli så att man kanske ser många symtom som sina egna och det är viktigt att vara observant på vad som faktiskt är och vad som ”bara” är tankar och funderingar. För egen del känner jag mig djupt deprimerad då och då, men jag försöker hantera det med de verktyg jag har. Nån större hjälp av ”vården” har jag inte fått. Och att vara orolig för sin ekonomi och sin framtid för att man är arbetssökande är ju inte nån sjukdom, trots att man känner sig lika värdelös som en person med bipolaritet kan känna sig. Det är… ett tillstånd som jag snart hoppas ska gå över.

Det här programmet får högsta Toffelomdömet.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Hattar och grannar

Ytterligare ett rätt blandat inlägg, mest med fokus på humör, shopping och störningar.


 

Det soliga vädret från i morse försvann ganska snart. Kanske hade det med min svåra skada att göra, för mitt humör sjönk också. Notera att den ironiska kaffekoppen från förmiddagens inlägg är utbytt mot en mugg som en gång ägdes av mr Rage (herr Vrede). Nu står den på Återbruket i Uppsala och är till salu för en femma, tror jag.

Mugg för mr Rage

Mr Rages (herr Vredes) mugg finns för nån femma på Återbruket.


Sol ute och sol i sinne må försvinne,
men den här bloggen tar visst aldrig slut. Det måste vara extra sjåigt just nu för den som är både läsare och vidarerapportör, medan andra har roligare saker för sig. Fick man inte följa med? Å, det där att stå utanför vet jag ALLT om. Nåja, så att du och andra inte ska sakna mig alltför mycket brukar jag skriva flera inlägg åt gången när andan faller på och sen sprider jag ut dem genom att tidsinställa dem. Så du har tur – här kommer ett sånt inlägg.

I eftermiddag har vi nämligen fullt upp med shopping. Ja jag shoppar inte, jag kör bara bil. Fästmön får hem barn till helgen och det ska storhandlas på Stormarknaden. Den som känner mig vet vad jag tycker om såväl storhandling som stormarknad. Inte, tycker jag om dem. Men barn och deras föräldrar måste ju få mat och ibland brukar Anna muta mig med en fika.

Innan vi storhandlar ska vi åka och titta på hattar. Nä, jag bara skojar! Anna ska titta på lampskärmar till sitt loppisfynd som hade två trasiga såna. Säljaren tipsade oss om en affär som både tillverkar skärmar till gamla lampor och kan hjälpa till att fixa elen till lamporna också. Lystra antik, som affären heter, har emellertid bara öppet onsdagar och lördagar. Idag är det ju onsdag, Anna slutar förhoppningsvis jobba klockan 14 (om hon inte måste jobba över) och då passar vi på!

Lampskärmar

Nya ”hattar” behövs!


Att storhandla kräver bra nivå på blodsockret. 
Och så ska man helst vara pigg och utsövd också. Jag är varken pigg eller utsövd, för nu är det andra natten i rad som min sömn störs – av grannar. Ibland verkar det som om nån i huset möblerar om vid läggdags (med början runt 23-tiden). Men de senaste nätterna har man startat sin tvättmaskin vid den tiden. Igår kväll var klockan 23.10. Ligger man då och försöker sova och hör ett entonigt surrande oljud som fortplantar sig genom betongen kan man bli smått galen! Då blir jag mr Rage på muggen ovan! Jag är fullt medveten om att man får tåla vissa ljud när man bor i ett flerfamiljshus. Men det sitter information – text och bild – i alla trappuppgångar om vilka regler som gäller för boende i den här bostadsrättsföreningen. En regel är att det ska vara tyst i husen mellan klockan 23 och 7. Nu tycker jag att man måste få till exempel spola på toaletten på natten och tvätta sig under armarna klockan sex på morgonen. Men att starta en tvättmaskin klockan 23 är ren och skär arrogans och brist på hänsyn gentemot andra människor. 

Pojke i porslin s håller för öronen

Tvätta på natten i ett flerfamiljshus är brist på hänsyn. Jag kan inte sova om jag samtidigt måste försöka hålla för mina gigantiska öron.


Igår läste jag
om en undersökning om grannar som Yougov har gjort på uppdrag av Metro. Undersökningen handlar om vad vi stör oss på hos våra grannar och om vi hälsar på varandra. Kontakten med grannar skrev jag om ganska nyligen och där framgår det tydligt vad jag tycker: jag kan hälsa och småprata och hjälpa till med blomvattning, men umgås vill jag inte! (Hälsade och småpratade gjorde jag senast häromdan med en granne. Det gjorde inte ont och var inte svårt.)

Det svenskarna stör sig mest på hos sina grannar är ljudrelaterade fenomen, visar resultaten av undersökningen. Men då är det hög musik, fester, barn, bråk, sex eller ljud från trädgårdsredskap. Vidare stör sig svenskarna på tobaksrök, matos och sopor utanför trappen/huset/trappuppgången. För övrigt är det mest kristdemokrater som stör sig på sexljud. (Undrar om The Knockers var kristdemokrater. Skrikiga ungar hade de i vart fall, vilket var fler än jag som tyckte men kanske bara jag som sa nåt om…)

Tobaksrök är det tredje största störningsmomentet. Det hör troligen ihop med att allt fler är så smarta att de faktiskt inte röker. Detta gör att toleransnivån gentemot rök är betydligt lägre numera än för 20 år sen.

Att man bråkar med sina grannar är inte så vanligt, men det händer att det förekommer slagsmål i trapphusen. Samtidigt är det bara 32 procent som säger sig ha ett bra förhållande till sina grannar. Och bara var fjärde person hälsar på sina grannar…

Ja ja… Jag får försöka finna ro i bruset på Stormarknaden i eftermiddag… Vi lämnar varor och grejor i Himlen och lär väl inte landa i New Village förrän framåt kvällen. Gissningsvis blir det middag i farten innan vi slår ner rö… rumporna och glor på gårdagens premiäravsnitt av Mina två liv, som jag spelade in på DVD-hårddisken. Det är bra och viktigt att visa en dokumentär om psykisk sjukdom, i det här fallet bipolaritet.

Mina två liv

En dokumentärserie på SvT i tre delar om livet med bipolär sjukdom.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om känslor, sår och att ge bort gåvor – och andras saker.


 

Kaffekopp med tecknad figur Social Ekonomi Uppsala 5 kr

Den här kaffekoppen såg jag på Social Ekonomi Uppsala i måndags. Den illustrerar bra detta första stycke i mitt inlägg.

Det är inte alla förunnat att vara Solskenet i nåns liv. Men i morse kunde jag sätta upp det på mitt CV. Fästmön hade klivit upp för att göra sig redo för arbetet. Morgonen var grå och trist. En stund senare, när vi satt i bilen utanför hennes jobb blev det plötsligt soligt. Av detta drog vi båda slutsatsen att det måste vara min förtjänst – jag är helt enkelt Solskenet i Annas liv. (Om du inte fattar att jag är ironisk i den här texten behöver du inte läsa mer.)

Jag skulle vilja fortsätta vara Solsken idag, men efter att ha tampats med tonerbyte i min skrivare är det omöjligt. Tur att det inte fanns några vittnen. Min skrivare behöver jag när jag ”administrerar” för att kunna visa upp att jag ”administrerar”, så att säga. Min skrivare är ingen lyxpryl, den kostade ett par hundralappar för några år sen. Det som är dyrt är toner till den. En behållare svart och en behållare färg behövs och det totala priset ligger på runt 400 spänn. Sånt svider. Men jag har ärligt talat ingen lust att åka in till Myndigheten i stan så snart jag ska göra en utskrift som har med min ”administration” att göra.

Det som händer när jag byter toner är för det mesta att

  1. skrivaren inte fungerar efter tonerbytet
  2. det blir svart bläck överallt – på golvet, på mig etc

Men idag blev det en variation på temat 

Otekniska Tofflan.

Blodsår

Ett blodsår!

Det som skedde idag var att jag lyckades skada mig så att ett blodsår, som barnet I brukade säga, uppstod. I samband med detta passade jag på att KBT:a mig lite och ta en bild. Det är nämligen så att jag svimmar vid åsynen av blod efter en traumatisk vistelse på Sjukstugan i Backen år 2010. Idag höll jag mig på benen – men det var knappt. Och nu sitter jag och skriver med ett plåster på vänster pekfinger för att inte få skit i det djupa såret – som för övrigt gör jätteont när jag skriver. (Det här är självironi.)

Den här gången när jag grejade med skrivaren var det trots allt värt eländet ganska mycket för mig personligen. Jag brukar nätshoppa toner via UppsalaNyheters webbplats (högerspalten) hos InkClub. På så vis gynnar jag två företag här i Uppsala samtidigt som jag tänker lite på miljön (återanvändning av tonerbehållare) och på sysselsättningen (InkClub har anställda i Uppsala samt samarbetar dessutom med Samhall, som ger jobb åt människor med funktionshinder).

Förra gången jag köpte toner fick jag som trogen kund en fin present – det är här det extra värdet för mig personligen kommer in! Jag fick ett paket med två champagneglas från Iittala. Bara så där… Glasen är ännu ouppackade. Tanken är att spara dem för att sen skåla med dem fyllda av champagne när jag har fått nytt jobb. Alternativt ges de bort till nån annan som ska firas. Eller så försöker jag väl sälja dem… (Man ska inte ge bort gåvor man själv har fått, men glasen är ju inte nån gåva från nån jag känner utan från InkClub…) Nån som redan nu vill lägga ett bud på glasen???

Iittala champagneglas

Fina champagneglas från Iittala. Lägg ett bud på dem genom att skriva en kommentar eller mejla mig – adress överst i högerspalten!


En människa som inte tycks ha några skrupler 
vad gäller att sälja andras grejor är Richard Prince, läser jag i Metro. Han är konstnär och fotograf, bosatt i New York – och lever på att göra konst av andras Instagrambilder. Tydligen är detta en mycket lukrativ affärsidé, för enligt Metro

[…] tjänar [han] storkovan. […]

Det är nämligen så att det vi lägger ut på nätet blir allmängods, kan delas fritt och uppenbarligen säljas – i USA, i alla fall. Här i Sverige får man varken låna texter eller bilder hur som helst – men det är inte solklara regler vad som gäller! Så tänk på att det är bäst att fråga om lov först innan du lånar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg – var god dröj. Din väntetid är…



Uppdaterat inlägg:
I skrivande stund har Teliakunder i Uppsala med omnejd, totalt 3 700 abonnenter, drabbats av ett nytt kabelbrott. Enligt lokalblaskan handlar det denna gång enbart om fast telefoni. Så ska du ringa nån myndighet, använd mobilen!

telefon tecknad

Ska du ringa kundservice hos en myndighet? Var beredd på att få vänta!

Det finns väl ingen i hela världen som älskar telefonköer? När man ringer till såväl myndigheter eller internetleverantörer och får sitta och vänta och vänta och vänta. För att inte tala om när man ringer vården eller taxi… Kanske tvingas man lyssna på hemsk pausmusik och/eller en röst som då och då bryter in och talar om vilken köplats du har.

Sist satt jag i telefonkö i bilen. Ja, bilen stod parkerad, vill säga. Jag skulle ringa Arbetsförmedlingens resetjänst för att fixa biljetter till en intervjuresa. Förutom två (2) besök på själva Arbetsförmedlingen blev det telefonkö i cirka 45 minuter eller nåt. Både mobilen och mitt öra kokade en lång stund efteråt.

Tidningen Metro presenterade häromdan resultaten av en liten undersökning där man har ringt kundservice hos fyra stora myndigheter i vårt land. Syftet var att ta reda på hur långa telefonköerna var och hur länge man fick vänta. De fyra myndigheter Metro ringde till under tre dagar efter lunch vid olika tider på eftermiddagen var Försäkringskassan, Skatteverket, Arbetsförmedlingen och Centrala studiestödsnämnden. Innan Metro ringde kollade journalisterna med myndigheternas presstjänster vilka frågor som var vanligast från privatpersoner. Det var dessa frågor Metro köade för.

Resultatet blev att Försäkringskassan hade i särklass den längsta telefonkön. Frågan gällde regler kring sjuklön och Metro fick köa som längst i en timme och 20 minuter. De övriga dagarna var väntetiden i genomsnitt nästan en timme. Skatteverket hade näst längst väntetid, men ”bara” 17 minuter som mest. Arbetsförmedlingens kötid låg på som mest nio minuter. CSN hade kortast kö och kötiden blev aldrig längre än lite mer än två minuter.

telefoner

Telefonkö.


Hur ska man då tolka resultaten?
Det är svårt för en som sitter utanför att göra, men kanske kan både en och två och tre av myndigheterna se över sina webbplatser, där mycket information borde kunna ges – på rätt sätt. Fast ibland behöver man ju faktiskt prata med en människa, framför allt när reglerna är snåriga och kanske ändras ofta.

Själv har jag inte så stora erfarenheter av Försäkringskassan. Sist jag var långtidssjuk, 2012, fick jag god hjälp och det var till och med en handläggare därifrån som ringde mig i stället för tvärtom. Skatteverket har jag också goda erfarenheter av, det vill säga korta väntetider OCH bra hjälp, till och med att räkna ut saker och ting! Arbetsförmedlingen har jag nämnt åtskilliga gånger. Att ringa sin handläggare går inte. Jo det går, men handläggarna svarar aldrig. Mejl är bättre. Då får man oftast svar inom en eller två dagar. Till Arbetsförmedlingens kundtjänst kan man få köa, men det går oftast snabbare att komma fram dit än till Arbetsförmedlingens resetjänst. CSN var det länge sen jag behövde ringa, för 2010 betalade jag det sista på mina studielån. Det gick snabbt att komma fram och snabbt att handlägga, vad jag minns.

Ett tips till dig som behöver ringa Försäkringskassan är att undvika att ringa i början av veckan. Fredagskvällar och helger är bättre och då går det snabbare att komma fram.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett folkilsket inlägg med musikaliska inslag.


 

Bloggen är mitt sociala liv sen ett tag tillbaka. Det är här jag har de flesta av mina sociala kontakter, det vill säga de som inte är Fästmön, mamma eller personalen på Tokerian, ungefär. Kanske är det därför jag är så pratsam – både här och när jag kommer ut i verkliga livet. Tar liksom tillvara på varje chans och möjlighet till att socialisera. Livet i isolering, livegenskap, är onekligen ett annat liv än det jag hade för lite mer än sex år sen. Välkommen om du vill byta, du som tycker att jag skryter så mycket och lever över mina tillgångar. (Vilka tillgångar?)

Tulpaner

Tulpaner är rätt snälla och pratar inte så mycket skit. Dem kan jag titta på här utanför – utan att det kostar nåt. 


Jag älskar böcker mer än folk just nu.
Känner mig trött och ilsken på folk, slut som den artist jag aldrig blev. Framtiden är ett enda stort svart hål. Vissa dar förstår jag inte varför jag så envist kämpar för att hålla mig kvar. Andra dagar tänker jag på mina nära och kära, som är mina ankare här i livet, och på Annika Östbergs ord i mitt exemplar av hennes bok:

Livet är en gåva.

Gåva eller inte, livet är ensamt, lite torftigt och inte särskilt stimulerande just nu. Jag flyr in i mina böcker, till världar och platser jag aldrig har varit. Resa kan/får jag ju inte i verkliga livet. Och sen använder jag mina ord. De strömmar från hjärta och huvud, ner genom armarna, ut ur fingrarna och bland annat ner i bloggen. DÄR kommer frustrationen! Jag skriver mest för mig själv. Ändå blir jag så himla less på alla negativa och spydiga ord jag får tillbaka – förutom Bosse, som jag aldrig har träffat, som var den enda som gladde mig genom att förstå och skratta på rätt sätt.

Det spelar ingen roll vad jag skriver om – det kan handla om mammas gamla tofflor – så får jag skit och oförskämdheter, generaliseringar, oombedda råd (”men lilla gumman, varför gör du inte på MITT sätt i stället?”). Om jag berättar om nåt jag har gjort eller upplevt får jag höra att jag är för glad, för slösaktig, för ytlig och framför allt: för egocentrisk. Skriver jag om nåt som gör mig rörd är jag patetisk, skriver jag ironiskt om mig själv och mina tillkortakommanden får jag stoneface alt. goda råd.

Men skriver jag om andra är jag elak, trots att jag försöker hitta positiva saker hos människor också. Skriver jag om bonusbarnen får jag höra att jag hänger ut dem eller inte bryr mig om dem tillräckligt. När jag skriver om vad jag gör får jag veta att ingen vill läsa om min städning och min matlagning eller om min lägenhet, som är alltför stor för en person (jag får besök av familjen ibland, vi vill inte alla sova i samma rum). Men värst av allt är frågan:

Vad ska du med alla böcker till? Om du säljer dem kanske du slutar gnälla över din taskiga ekonomi.

Jag känner bara att… 

MEN SLUTA LÄS MIN BLOGG DÅ, FÖR HÖGE FARAO!!!

Det blev mera ordning i hyllorna i arbetsrummet.

Låt mig få fly in i dessa. Eller stör det dig så?


I kväll ska jag ägna mig åt
nåt så ytligt som Eurovision Song Contest 2015, finalen. Men jag bloggar inte nämnvärt om den, för då får jag höra saker som att jag inte har nån smak, jag är för gammal för att tycka, jag är elak etc. Det är inte roligt. Jag tittar i stället. Och tycker. Och äter godis av nåt slag. Mina favoriter är i vart fall Serbien och Israel. Jag hoppas att nån av dem vinner. Klockan 21 slutar Anna jobba och schlageräventyret börjar. Jag räknar med att vi missar början, men självklart åker jag och hämtar henne så att vi kan titta tillsammans.

I morgon ska jag träffa goda vänner i verkliga livet. Ja, jag har vänner och det händer att jag träffar dem. Det ser jag fram emot så mycket att jag tänkte ta med ett litet paket. (Elakt, eller hur?.. Och hur 17 har jag råd med födelsedagspresenter? Jo, det ska jag berätta – i ett inlägg en annan dag!)

By the way, jag tycker inte synd om mig. Jag tycker synd om DIG som uppenbarligen går igång på att kränka mig.


PS Vill du läsa om finalen, läs hos Jerry. Han skriver bra om den, trots att vi inte har riktigt samma smak.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 394 andra följare