När livet vänder: Berete

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår vände mitt liv. I kväll visade SvT2 den sista delen av säsongens När livet vänder. Anja Kontor har under en fjärde säsong talat med människor vars liv har varit vänt. Den här programserien har hjälpt mig genom åren att nånstans inuti ha en liten, liten stråle hopp kvar. Tack, Anja! Jag hoppas att SvT är så klokt att de ger dig förtroendet att fortsätta med dina personporträtt – om du själv vill och orkar. Dina program behövs!

Anja Kontor har under våren för fjärde säsongen mött människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Berete blev överfallen och knivhuggen på jobbet.

Denna den sista gången (?) fick vi tittare möta Berete. Inför visningen var jag lite orolig, eftersom det var en mycket otäck händelse som skulle komma till ytan: det handlar om våld på jobbet. Berete jobbade med människor med psykiska funktionshinder. En dag blev hon oprovocerat överfallen av en boende på jobbet. En man med knivar högg ner henne. Ett av knivhuggen tog bara en centimeter från hjärtat. Ett mordförsök. Berete tillbringade över tre veckor på sjukhus, men hon överlevde. Hur klarade hon av att gå vidare och våga leva?

Under programmets gång och när Berete berättar slås jag av den kärlek hon omges av. Det är kärlek från familjen, men också från de boende. Och det är genom kärleken hon överlever. Särskilt rörande är det när hon berättar om sin gamla mamma som kommer för att laga mat och hur mamman tar sig genom hela stan för att inhandla middagsfisken.

Men att läka tar tid. Det tog ett och ett halvt år innan Berete kunde släppa fram sorgen och ilskan. Och en dag insåg hon att hon måste gå vidare och inte stanna kvar i händelsen och bli bitter. Idag är hon till och med redo för kärleken till en annan människa.

Det var ett oerhört fint och givande program som fick avsluta När livet vänder. Jag kan bara hoppas, önska och tro att detta inte är slutet utan att det kommer en fortsättning. För nu har ju mitt liv vänt och jag vill se andras liv vända också.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 27 maj 2016).

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel

När livet vänder: Emma

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Svart långfredag

Ett inlägg om min långfredag.

---

 

En långfredag lika svart som fjädern i mitt påskris.

Tänk, jag börjar låta som gamla Hillman-deckare i rubrikerna till mina blogginlägg! Men faktum är att långfredagen 2016 var ganska svart – såsom en långfredag ska vara. Den var också en kontrasternas dag. Dels korsfästes Jesus, dels var det vårfrudagen, eller Marie bebådelsedag. Alltså Kristus både dog  och blev för första gången mer påtaglig i och med att hans mamma fick veta att hon var gravid med honom. Inte så konstigt att dan var full av känslor och hjärtan på gränsen till att brista!

Tungt hjärta.

En tung dag som jag kämpade under med alla mina verktyg. (Ett alldeles nytt verktyg är klassisk musik på hög volym.) Att jag uppnådde dagens alla mål är i sig en gåta, men gjorde mig nöjd. Fasen så stark jag ändå är! Hemmet är städat och sex jobb är sökta. Mamma fick ett telefonsamtal. Jag åt och drack och duschade. Strök en gigantisk hög. Tittade ut genom fönstret på gråvädret. Gick inte ut, satte inte ens på mig linser utan larvade omkring skumögd i mina gamla brillor. Jag har ont i ena ögat, så det var bra att hornhinnan fick lite luft. Det är så hornhinnor läker med luft. Däremot var det väl inte så väldigt bra att jag överansträngde ögonen med att läsa mycket. Men jag överlever inte utan att få läsa! Just nu läser jag en extremt otäck bok om hur grym verkligheten kan vara. Den känns väldigt realistisk trots att det är fiktion…

Det här med mat är ett kapitel för sig. Inte har en nån lust till det när en är ensam, så frukost blev det inte förrän klockan 15 och då en skål med fil och müsli. Men jag skärpte till mig till kvällen och lagade långfredagslax som den goda katolik jag inte är. Ett alternativ hade förstås varit våfflor, eftersom vårfrudagen även är våffeldagen… Laxmiddagen blev bättre mat än det köket serverade på skärtorsdagen. Då blev det kycklingchorizo med bröd och räksallad. När det gäller mat handlar det för min del om begränsningar i såväl kunskaper som fantasi… Och ointresse. Alltså, jag äter gärna god mat, men slipper helst laga mat. En matlagningsöl och ett glas riesling från Alsace gjorde inga större underverk, men jag blev otörstig och mätt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är emellertid inte bara jag som är stollig. Jag har en alldeles fantastisk amaryllis som blommar just nu, den token. Röd och grann står den i mitt vardagsfönster. Kanske får den mig att känna mig lite mer gulkul idag på påskafton? I vart fall ska jag gå ut och köpa nåt godis att lägga i mitt påskägg. Nä, jag har inte fått nåt påskägg i år och jag har heller inte gett bort nåt.

En av mina amaryllisar tokblommar!

Långfredagens behållning var boken jag läser, men också TV-serien om Kerstin Thorvall, Det mest förbjudna. SvT sände första delen på långfredagen och de två återstående delarna sänds idag och på påskdagen.

Det här inlägget är tidsinställt, så om jag inte vaknar på påskaftonen (en månad kvar till min femtiofjärde födelsedag) – det vet ju bara Gud om jag gör – lever i vart fall mina ord kvar. Forever and ever, eller i vart fall så länge WordPress existerar. Alltid retar jag nån…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Resande i livet

Ett inlägg om troll och inre och yttre resor.

---

 

Man brukar säga att man inte ska göda troll på internet. Jag försöker låta bli, för jag tycker bara att de på ren svenska är så korkade. Dessutom är de fega eftersom de inte vågar stå för vem de är.

I cyberspace har jag också nick. Ett av dem ser du i titeln på den här bloggen. Ändå har jag aldrig dolt vem jag är – jag la tidigt ut bilder på mig själv. Och med den headerbild jag har just nu kan den normalbegåvade räkna ut ett och annat.

Men tro det eller ej, det finns andra sorters troll på nätet än de flänga. När jag började twittra hösten 2010 var Trolluggla den första som vänligt hälsade mig välkommen. Genom åren har vi följt varandra, understundom främst på avstånd. Vi har aldrig träffats IRL, trots att vi bor ganska nära varandra. Kanske handlar det om att vi är olika som personer och i somt har divergerande åsikter (jag kommer inte på nån just nu, men…). Trots detta har jag alltid har hyst den största beundran för Trolluggla som modigt står upp för sina åsikter utan att bli nedslagen av internettroll och annat oknytt. Ofta har Trolluggla stått ganska ensam också. Det känner jag igen från mitt eget liv och därför har jag helt klart tonat ner min ursprungliga kaxighet.

Vänlighet och mod, det är fina egenskaper hos en människa. Därför var det med bestörtning jag läste att Trolluggla har drabbats av det jag här på bloggen benämner Stora C. Men mod, är som sagt en av Trollugglas egenskaper. Därför kan du och jag och vem som helst följa hennes nyligen påbörjade trollresa. Så modig var inte jag när jag drabbades av lilla c, jag skrev bakom lösen. Sjukdom är nånting väldigt intimt och djupt personligt. Jag orkade inte få besök av internettroll i mitt sjukrum. Trolluggla vågar. Och nu ska jag följa hennes resa. Det kan du också göra genom att läsa bloggen Trollresan. Ord i sig kan inte läka cancer. Men dina ord och mina ord i kommentarer kan ingjuta kraft och ännu mer mod i den här tuffa kvinnan. Hon som är mamma, farmor, svärmor och matte och som behövs i många år till.

Jag gillar inte uttrycket fuck cancer, men drabbas man av Stora C får man svära hur mycket man vill. Från mitt håll kommer i stället Grynets ord till små och stora tjejer, jag tror att de funkar här också, Trolluggla:

Ta ingen skit!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det goda inom oss

Ett inlägg om en bok.

---

 

Häromdan skrev jag att det finns nåt gott i oss alla. Och det gör det säkert – även om det är svårt att se ibland. Nu har jag läst ut Det goda inom dig av Linda Olsson. Det var en helt fantastisk upplevelse, kan jag avslöja bums! Boken var väl värd den ”Selma” den kostade.

Vänskap och kärlek är svåra saker. Det är också två teman som återkommer i Linda Olssons böcker, enligt förlaget. Den här gången får vi läsare träffa Marion. Marion, som egentligen heter Marianne och kommer från Sverige, bor för sig själv i ett hus vid havet på New Zealand. En dag träffar hon på en liten pojke. Och hur omaka det här paret än verkar, så är de som gjorda för varandra. Marion tar hand om Ika och Ika hjälper Marion att läka genom att väcka upp gamla – och nyare – minnen.

Detta är en helt underbar bok, med flera bottnar. Till och med en idiot som jag lät tårarna trilla helt fritt.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skador man får av firande

Ett oi-oi-ont-inlägg, som min nästanbror sa när han var liten. (”Det gör oi-oiont!” brukade Magnus säga när det… tja, gjorde ont, dårå.)

 

Blessyr på handen.

Sedan nästan två veckor har jag gått omkring med en märklig blessyr på högerhanden. Fästmön frågade häromdan vad jag hade gjort. Såret vill ju liksom inte läka utan blir snarare värre. Eller sår och sår… Det ser mer ut som ett rivmärke. Nåväl, för såväl Anna som dig som läser dessa rader, kan jag avslöja att skadan har uppstått av för mycket firande. För mycket firande av… persienn. För det är när jag ska dra upp en av kökspersiennerna som handen oskönt smeker en vass kvist på en av mina krukväxter.

Men vad är väl ett envist litet rivmärke på handen mot nästa skada: ryggskott?! Idag åkte vi ju iväg för att fira Annas pappa på födelsedagen. Jag hann väl inte mer än sätta mig i bilen så fick jag ont i ryggen. Och det är väl lite typiskt eftersom jag har semester nästa vecka?! Nu går jag omkring och stönar och gnäller – som om det skulle hjälpa. Jag har telefonerat med mamma och då låg jag raklång på den hårda kökssoffan. Jätteskönt för den onda ryggen! Fast jag var ganska orolig för hur jag skulle ta mig upp.

Hos Annas pappa var det fullt hus, med två av hans barn närvarande med deras respektive, samt sju barnbarn (Annas systers allihopa), några med respektive, fyra barnbarnsbarn till Annas pappa samt hans syster med make. Totalt 21 personer inklusive födelsedagsbarnet (om jag nu har räknat rätt). Man kan säga att mina grannar bredvid ligger i lä där vad gäller ljudnivå. Å andra sidan var vi MÅNGA idag, grannarna bredvid är väl kanske bara fyra, fem personer. I morse lyckades gaphalsarna bredvid väcka mig klockan 6.36. Det är ju jätteroligt – NOT! – när man är ledig. 😡 <== ny, skitful WordPress-smiley

Vi har fått tag i raclette och den luktar skit precis som den ska. Men middag blir det nog inte förrän senare, för farbror Bosse (<== Annas pappa) bjöd på såväl smörgåstårta som vanlig tårta.

Skit på TV i kväll gör att vi nog umgås i stället. Kanske ser vi nån av filmerna som ligger inspelade på min DVD-hårddisk. Nu måste jag upp och röra på mig igen så att ryggeländet inte stelnar. Det kostar på att fira…

Livet är kort.

Read Full Post »

Vilohelg och jobbtankar

Ett inlägg om vilandets förmåga att läka och funderingar över jobbet.

Det har varit en slö helg så här långt. Jag har verkligen känt mig risig. Det blev tidig sänggång igår kväll – efter en dag i vilandets tecken. Sen sov jag ungefär tolv timmar. I morse väcktes jag av en ilsken mansröst som skrek på ett barn som skrek. Naturligtvis skrek barnet ännu mer. Vad är det som får vuxna människor att tro att barn skriker mindre om man skriker på dem?

Det var skönt att ligga på denna.

Efter att ha gått upp en sväng och gått och lagt mig en stund till har jag nu gått upp. Det går inte att helga vilodagen hur mycket som helst. Människor frågar hur jag mår innan jag hinner känna efter. Så nu känner jag efter……… OK, jag hostar, jag fryser lite, men baske mig om inte vilan har läkt ut infektionen! Vågar jag tro det? Jag vet ju att det är ett knep som funkar ibland. Den här gången var jag emellertid övertygad om motsatsen: jag trodde att jag skulle dö i förkylning, eller vad det nu var för virus som har härjat/härjar i min arma kropp. (Det är fortfarande liiite synd om mig, eller hur?)

Min anabox. Fast numera ligger det bara tre piller för varje dag!

Jag har inte gjort många knop i helgen. Inte många nyttoknop. Att städa var inte att tänka på, även om det behövs. Jag mådde faktiskt så dåligt igår att jag inte ens tänkte på städning. Idag mår jag bättre, alltså tänker jag på hur skitigt det är här. Men jag tänker vila idag också. Jag har bara sorterat lite tvätt och fördelat veckans medicin i min anabox. Om jag orkar ska jag stryka. Kanske kör jag en maskin tvätt. Definitivt ska jag duscha och tvätta håret… Jag står knappt ut med mig själv just nu…

I morgon är det måndag och arbetsdag för mig. Som det är nu har jag inget val, jag måste åka och jobba hur jag än mår. Det handlar inte om att jag är väldigt lojal mot arbetsgivare eller kollegor. Det handlar om att jag behöver pengarna, lönen.

Dessutom är jag förstås nyfiken på hur annonsen på tjänsten jag jobbar på ser ut. Den ska komma ut i morgon, nämligen. Två veckor ska den ligga ute. Om jag ska söka eller inte det spörs, det. Jag har försökt klämma chefen på hur enheten ska organiseras och se ut i framtiden, men får inga riktiga svar. Det är nästan så man får för sig att det inte är chefen som styr enheten utan andra händer. Frågan är om det är rätt händer. Om det är de händer jag tror att det är så är de inte särskilt… milda.

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagsmiddag på Maestro

Ett inlägg om en söndagsmiddag.

Vid 17.30-tiden tog vi apostlahästarna och travade bort till Maestro i Gamla Uppsala. Kvällen till ära tog jag mina nya (köpta i april och ännu inte använda) gympadojor på Toffelfötterna. Mina korrekta inlägg ligger i dessa dojs och jag ville testa om det var nån skillnad att gå på dem och på ett par vanliga köpes, som nu börjar bli utslitna. Det var det! Hälen har varit ganska ond de dagar jag har gått mycket på den. Det är som att den inte vill läka riktigt. Lite tungt när det har gått typ ett år och tre, fyra månader… Men, jag ska inte klaga, den är mycket bättre. Det tar bara tid…

Idag var servicen på Maestro utmärkt! Vi fick snabbt menyerna och vi kunde snabbt beställa. Maten kom… snabbt. Jag hade ett speciellt önskemål om kycklingsouvlaki i stället för fläsk dito. Det gick alldeles utmärkt att få! Så gör en restaurang som är mån om sina gäster!

Många brillor på bordet medan vi väntade på mat och dryck.

Jag hade en lätt huvudvärk, antagligen beroende på vätskebrist eller brist på salt. Valde därför en stor härlig ale.

India pale ale var fylligt, gott och svalkande.

Vädret svängde om till kvällen och det blev varmare och soligare. Ölen smakade förträffligt. Och maten sen…

Två kycklingsouvlaki, pommes, tzatziki och grönsaker = jättegott!

Maten smakade super! Pommesen var lagom friterad, köttet perfekt grillat, grönsakerna fräscha och tzatzikin vitlökig, men inte för mycket!

Vi rundade av med var sin kaffe och promenerade sen hemåt för att fundera lite på Pride. Fundera… Leta…

Dagens besök på Maestro får högsta Toffelbetyg.

 

Gästerna däremot fick lägre betyg. Man måste liksom inte skräna när man är på restaurang, tycker jag, för det är inte trevligt. Jag tänker lite matro. Sen kan det ju vara så att andra i ens sällskap vill få en syl i vädret också. Jag hade stundom svårt att höra vad mitt sällskap sa.

Anna med solen i ryggen. Notera det märkliga gröna hålet i hennes mage… En alien???

Nu kollar vi hotell och priser. Anna brukar vara en fena på att hitta hotell till överkomligt pris. Vi sitter vid var sin dator och glor. Fast jag sitter ju och skriver ett inlägg, förstås…

Vad gör du???

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite bra och lite mindre bra

Varning för läskig bild i slutet!

Trött och frusen har jag varit i kväll. Rätt seg. I morgon är det fredag, veckans sista arbetsdag för min del, så då får jag kanske vara lite trött i kväll.

Jag har mest suttit i fåtöljen och läst min bok på gång. Den börjar närma sig slutet och polisen Ann är mördaren på spåren. Antikrundan från Halmstad har jag sett på och spelat lite Wordfeud inemellanåt med Fästmön.

Pratade en stund med M innan jag gick hem från jobbet idag. Det verkar som om lönen är på gång, kanske till och med en ny lön, alltså en höjd lön. Men jag har inte fått nåt besked än på papper om varken anställning eller löneförhöjning, så jag tar inte ut nåt i förskott.

Det dröjer ytterligare en vecka innan min kära kommer till mig, men jag har beställt en DVD som vi pratade om att se under nyår. Det blev inte av, jag var ju inte så jättepigg. Nu har jag beställt den i alla fall. Och lite vacker musik att ha i bilen. Jag blir galen på de skitkanaler som har ersatt Bandit rock, nämligen. Orkar inte med överenergiska radiopratare på morgonen, såna som älskar sina egna röster och såna som skriker i munnen på varandra och avbryter varandra hela tiden. Usch, jag vill ha hårdrock igen!!! Men Sarah Dawn Finer går också bra!

Den här vill vi se!

När jag satt i min fåtölj i kväll kändes det plötsligt väldigt konstigt kring operationsärret. Idag är det fem veckor sen min operation. Allt har gått bra, ärret har läkt fint. Men nu i kväll upptäckte jag att det inte alls är så fint. Det är rött, varmt och lite svullet. Det kan ju bara vara så att jag har råkat sitta emot ärret eller att kläderna har skavt eller nåt. Jag avvaktar och ser vad som händer. Nu ska jag borsta tanden och krypa ner i sängen för att läsa ut min bok!

Nu kommer den läskiga bilden:

Så här rött borde det nog inte vara…

Livet är kort.

Read Full Post »

Och nu är jag lite ensam…

En liten stund ensam idag. Det känns konstigt när Fästmön har varit här i flera dar och vi har varit samman 24 timmar om dygnet. Anna är så lyhörd för hur jag mår. Hon är lugn när jag behöver lugn och rolig när jag behöver skratta!  Nu har hon åkt iväg på några ärenden. Det var väl inte så roligt att åka ensam, men se jag skulle nog inte klara mer än en kvart på stan. Och det vet både Anna och jag. Det kan vara lite skönt att längta en timme eller så också…

Här har Anna nåt bus på gång, det syns tydligt. Bilden tog jag igår kväll. 

Jag har ställt fem soppåsar i hallen. Idag är det nämligen sol. När jag har duschat ska jag gå ut till soprummet och få lite sol på näsan på vägen dit. Jag har inte burit så här mycket på ett tag, så vi får se hur det går. Anna kallar mig

envis och jobbig

och har sagt att hon kan gå med de tunga påsarna när hon kommer hem, men jag vill försöka. Jag ska ju trots allt börja jobba om en vecka.

Amaryllisen fortsätter att vara vacker. Den här bilden tog jag igår framåt kvällen:

Fortsätter att vara vacker.

Och den här bilden tog jag i natt:

Lika vacker på natten!

Nu ropar duschen på mig. Jag ska försöka klara mig utan pall idag, jag tror att det går bra. Magen har varit besvärlig idag. Det gissar jag beror på att jag äter mer än tidigare.

I övrigt läker jag, lite mer för var dag som går. Jag skriver inte ner alla framsteg jag gör här på bloggen, men jag noterar vart och ett i huvudet. Ganska nyligen hade jag en twitterdialog där jag var tydlig med att bloggen är en roll, den ger valda delar av mitt liv. Den som tror att jag IRL (Ulrika) = den jag är i bloggen (Tofflan) har inte förstått att bloggen endast är en bråkdel. Jag gnäller rätt friskt här, men samtidigt har jag fått höra att jag verkar så stark. Jisses, hur många gånger ska jag skriva att jag grät mig genom julafton? Så jävla stark är/varjag inte. Bara väldigt ensam. Och ja, det var på sätt och vis ett val jag gjorde, men jag var för dålig för att fira jul med nån. Det var inte så jäkla kul alls. Jag trodde att det skulle vara OK att vara ensam. Det var det inte. Inte när mamma satt ensam och var ledsen på sitt håll och ”alla andra” firade med sina familjer. Då kände jag mig väldigt, väldigt utanför. 

Men nu struntar vi i julen, den är förbi! Jag väntar till Tjugondedag Knut med att ta bort mitt julpynt och hur andra gör skiter jag i, som sagt. Här håller vi på traditionerna! (Jag, som inte ens skulle ha nåt julpynt…)

Dags att kasta ut pallen, inte granen och hoppa (nåja…) in i duschen. Sen ut med soporna. Ett steg i taget – och nu ska alla bära framåt! Jag har en lunchdejt på jobbet nästa fredag, så!

Livet är kort.

Read Full Post »

Fjorton dagar senare…

Varning! Läskig bild på operationsärr i slutet av inlägget!

Vid den här tiden för 14 dagar sen var det inte mycket liv i Tofflan. Men jag orkade i alla fall ta en enda bild, på mig själv med syrgas.

Inte mycket liv här.

Men nu har det gått 14 dar, som sagt. Idag hade jag gett mig fan på att klara inte bara en sak utan flera. Jag började med att riva ut sängkläderna för att bädda rent i morse. Sängen står visserligen fortfarande obäddad, men det är på gång.

Sängen ska bäddas med rena lakan.

Jag har duschat och tvättat håret. Dagens första framgång var att jag orkade stå hela tiden. Pallen använde jag bara när jag skulle tvätta ben och fötter. Jag har smörjt in alla eksem och andra torra lemmar. Det verkar som om eksemen har dykt upp på alla de ställen där jag fick sprutor. Märkligt, eftersom en sån reaktion inte är nån känd biverkning, enligt FASS.

Pallen fick stå åt sidan idag. Jag stod själv!

Spelade lite Wordfeud på förmiddagen med Fästmön, bland andra. Men det var dåligt med koncentrationen för fokus låg på dagens stora utmaning: en promenad.

1. Promenadens mål: Tokerian.
2. Promenadens syfte: Lämna in Lotto och köpa TV-tidning.

Vägen till Tokerian kändes oändlig. Det var inte så farligt halt, men jag gick väldigt försiktigt. Och det gör ont att gå, till vänster om operationsärret.

Vägen till Tokerian kändes oändlig.

Men jag orkade och allt gick bra. Jag nådde mitt mål och jag kunde gå in och uträtta mina ärenden – minus TV-tidning, som var slut. En snäll tjej på Tokerian var inne i affären och tittade efter TV-tidning åt mig, för jag orkade knappt bara köa i kiosken utanför.

Tokerian – mitt mål för dagen.

På vägen tillbaka hälsade jag på två pigga hundflickor. Jag längtar mer och mer efter en hund som skulle kunna hålla mig sällskap under ensamma jular och vid andra tillfällen när ”alla andra” är så upptagna. Så kallade vänner behöver inte bry sig mer nu, jag har överlevt både operation och jul.

Vilken tur att det finns vänner utan förledet ”så kallade”… Särskilt tänker jag på FEM, Rippe, tant Raffa och White Lady. Om ni inte hade brytt er om…

Hemma utanför porten har istappen blivit ännu mer spetsig jämfört med igår. Jag skulle verkligen inte vilja ha den i nacken…

Den här vill jag inte ha i nacken…

Nu är jag trött, men stolt över mig själv. Stolt att jag klarade av det jag hade bestämt mig för att göra idag. Vägen tillbaka är längre än jag hade kunnat föreställa mig. Mycket längre. Så här ser ärret ut idag:

Dålig bild, men det är skitsvårt att fota sig själv på vissa ställen. Längst ner är en ganska stor sårskorpa, det är inget hål, alltså. 

Och kom ihåg att bilden visar ärret på utsidan. På insidan tar det också tid att läka, på många sätt och vis.

Livet är kort.

Read Full Post »