Fjorton dagar senare…

Varning! Läskig bild på operationsärr i slutet av inlägget!

Vid den här tiden för 14 dagar sen var det inte mycket liv i Tofflan. Men jag orkade i alla fall ta en enda bild, på mig själv med syrgas.

Inte mycket liv här.

Men nu har det gått 14 dar, som sagt. Idag hade jag gett mig fan på att klara inte bara en sak utan flera. Jag började med att riva ut sängkläderna för att bädda rent i morse. Sängen står visserligen fortfarande obäddad, men det är på gång.

Sängen ska bäddas med rena lakan.

Jag har duschat och tvättat håret. Dagens första framgång var att jag orkade stå hela tiden. Pallen använde jag bara när jag skulle tvätta ben och fötter. Jag har smörjt in alla eksem och andra torra lemmar. Det verkar som om eksemen har dykt upp på alla de ställen där jag fick sprutor. Märkligt, eftersom en sån reaktion inte är nån känd biverkning, enligt FASS.

Pallen fick stå åt sidan idag. Jag stod själv!

Spelade lite Wordfeud på förmiddagen med Fästmön, bland andra. Men det var dåligt med koncentrationen för fokus låg på dagens stora utmaning: en promenad.

1. Promenadens mål: Tokerian.
2. Promenadens syfte: Lämna in Lotto och köpa TV-tidning.

Vägen till Tokerian kändes oändlig. Det var inte så farligt halt, men jag gick väldigt försiktigt. Och det gör ont att gå, till vänster om operationsärret.

Vägen till Tokerian kändes oändlig.

Men jag orkade och allt gick bra. Jag nådde mitt mål och jag kunde gå in och uträtta mina ärenden – minus TV-tidning, som var slut. En snäll tjej på Tokerian var inne i affären och tittade efter TV-tidning åt mig, för jag orkade knappt bara köa i kiosken utanför.

Tokerian – mitt mål för dagen.

På vägen tillbaka hälsade jag på två pigga hundflickor. Jag längtar mer och mer efter en hund som skulle kunna hålla mig sällskap under ensamma jular och vid andra tillfällen när ”alla andra” är så upptagna. Så kallade vänner behöver inte bry sig mer nu, jag har överlevt både operation och jul.

Vilken tur att det finns vänner utan förledet ”så kallade”… Särskilt tänker jag på FEM, Rippe, tant Raffa och White Lady. Om ni inte hade brytt er om…

Hemma utanför porten har istappen blivit ännu mer spetsig jämfört med igår. Jag skulle verkligen inte vilja ha den i nacken…

Den här vill jag inte ha i nacken…

Nu är jag trött, men stolt över mig själv. Stolt att jag klarade av det jag hade bestämt mig för att göra idag. Vägen tillbaka är längre än jag hade kunnat föreställa mig. Mycket längre. Så här ser ärret ut idag:

Dålig bild, men det är skitsvårt att fota sig själv på vissa ställen. Längst ner är en ganska stor sårskorpa, det är inget hål, alltså. 

Och kom ihåg att bilden visar ärret på utsidan. På insidan tar det också tid att läka, på många sätt och vis.

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag på vägen tillbaka

Min älskade fåtölj! Jag visste att det var 6 000 väl spendarade kronor när jag inhandlade den hösten 2008! I vanliga fall är den underbar, som nyopererad Toffla tycker jag att den är en ren mirakelmöbel. Jag kommer lätt i och ur den och jag låg bekvämt igår kväll, med fotstödet utfällt, och såg på TV.

Så här såg den ut 2010 och så här ser den fortfarande ut.

Sängen var nåt jag bävade för. Den är låg och mjuk. Men jag kom både i och ur den ganska lätt. Har pallrat upp med kudde under knäna och kudde på ena sidan. Jag ligger på rygg tills jag vaknar av att det gör ont. Då drar jag mig på sidan, motar med knäkudden – och så somnar jag om! Och du… att sova i sin egen säng är nånting verkligen underskattat…

Före klockan åtta i morse hade jag herrbesök i sovrummet. Två trevliga killar från Elitfönster kom för att försöka fixa den trasiga persiennen i vädringsfönstret i sovrummet, ett av de nya fönster jag fick inmonterade i september. Tyvärr lyckades de inte, så nu är ett nytt vädringsfönster beställt. Leverans: nån gång mitten – slutet av januari.

Allting tar sån tid. Vad jag än gör måste jag vila efteråt minst dubbelt så länge. Det är frustrerande och irriterande, men bra tålamodsträning. Jag har inte särskilt ont, bara lite och det är jag väldigt glad över eftersom jag inte har nån sorts smärtlindring alls efter sjukhusvistelsen. Det är mitt eget val och har med flera saker att göra, inte enbart tjurskallighet. Så nej tack, inga goda råd om smärtlindring – jag behöver ingen smärtlindring just nu.

Jag har tvättat mig hundra gånger, men rester från EKG-lappar och operationstejp sitter som berget. Upptäcker varje dag nya blåmärken. Det värsta har jag nog översidan av högerhanden, en bula som är brungrön just nu och som är ganska öm.

Aj aj på handen. Men den jävla Ajfånen visar bara hur rynkig min hand är. Blåmärket/bulan är rätt läbbig i verkligheten.

Min dag har jag tillbringat i kökssoffan. Där kan jag både sitta och ligga och den är skonsamt hård mot ryggen. Men tyvärr har jag svårt att resa mig från liggande till sittande. Du må tro att jag får fina magmuskler!

Fästmön kom hit på eftermiddagen. Det var gott att ses igen. Och jag tror att hon blev nöjd med att upptäcka att jag blivit betydligt mer rörlig sen sist vi sågs. Då, när jag var ett ämligt, ynkligt vårdpaket som inte kunde resa mig från sängen i sittställning utan två personers hjälp. Anna hängde en maskin tvätt som jag hade kört och sen gav hon mig min spruta. Hon stack så fint, så fint. Det sved bara lite.

Halv fyra kom Annas mamma och hämtade henne. De två var så snälla och hämtade ett gigantiskt paket till mig från Bokus. Ett paket som anlänt när jag var inlagd och som jag var rädd skulle skickas tillbaka om det inte hämtades ut inom en viss tid. Anna postade också mitt sjukintyg till jobbet innan hennes mamma skjutsade henne till jobbet. (Kom just på att institution 1 var och åt julbord idag… Själv har jag ätit en macka, lite yoghurt och druckit ett glas mjölk. Men jag är inte sugen på nåt. Inte ens julbord.) Och sen kom Annas snälla mamma hem till mig med det jättestora paketet!

Ett jättestort paket från Bokus hade kommit till mig när jag var inlagd.

Tänk, ett paket som vägde nästan fyra kilo – och inte en pryl i det var till mig själv! Hum hum, somliga har visst varit snälla, medan andra har varit elaka.

Nästan fyra kilo – och inte ett gram var till mig själv!

Jag ringde mamma när jag hade vilat mig från att betrakta paketet. Sen öppnade jag paketet. I kväll har jag slagit in tre (3) julklappar. Jag grinade när jag inte hade krafter nog att få snörena krusiga, men jag gav fan inte upp. Resten slår jag in en annan dag. Det är ju inte julafton än.

Nu ska jag hälla ner mig i min fåtölj. Jag har njutit av mitt trådlösa bredband hela dan. Leksaksdatorn har varit med mig i köket och när jag inte har orkat sitta upp har jag kunnat surfa på Ajfånen. Den julklappen till mig själv är nog Årets julklapp om jag får välja!

Det har gått en dag på vägen tillbaka. Det är många dagar kvar. Men jag är på banan igen, var så säker.

Vad har du gjort idag då??? 

Livet är kort.

Read Full Post »