Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘oändlig’

Varning! Läskig bild på operationsärr i slutet av inlägget!


Vid den här tiden för 14 dagar sen
var det inte mycket liv i Tofflan. Men jag orkade i alla fall ta en enda bild, på mig själv med syrgas.

Tofflan m syrgas

Inte mycket liv här.


Men nu har det gått 14 dar,
som sagt. Idag hade jag gett mig fan på att klara inte bara en sak utan flera. Jag började med att riva ut sängkläderna för att bädda rent i morse. Sängen står visserligen fortfarande obäddad, men det är på gång.

Sängen ska bäddas med rena lakan

Sängen ska bäddas med rena lakan.


Jag har duschat och tvättat håret.
 Dagens första framgång var att jag orkade stå hela tiden. Pallen använde jag bara när jag skulle tvätta ben och fötter. Jag har smörjt in alla eksem och andra torra lemmar. Det verkar som om eksemen har dykt upp på alla de ställen där jag fick sprutor. Märkligt, eftersom en sån reaktion inte är nån känd biverkning, enligt FASS.

Pallen i duschen

Pallen fick stå åt sidan idag. Jag stod själv!


Spelade lite Wordfeud
på förmiddagen med Fästmön, bland andra. Men det var dåligt med koncentrationen för fokus låg på dagens stora utmaning: en promenad.

  1. Promenadens mål: Tokerian.
  2. Promenadens syfte: Lämna in Lotto och köpa TV-tidning.

Vägen till Tokerian kändes oändlig. Det var inte så farligt halt, men jag gick väldigt försiktigt. Och det gör ont att gå, till vänster om operationsärret.

Gångbana

Vägen till Tokerian kändes oändlig.


Men jag orkade och allt gick bra.
Jag nådde mitt mål och jag kunde gå in och uträtta mina ärenden – minus TV-tidning, som var slut. En snäll tjej på Tokerian var inne i affären och tittade efter TV-tidning åt mig, för jag orkade knappt bara köa i kiosken utanför.

Tokerian

Tokerian – mitt mål för dagen.


På vägen tillbaka
hälsade jag på två pigga hundflickor. Jag längtar mer och mer efter en hund som skulle kunna hålla mig sällskap under ensamma jular och vid andra tillfällen när ”alla andra” är så upptagna. Så kallade vänner behöver inte bry sig mer nu, jag har överlevt både operation och jul.

Vilken tur att det finns vänner utan förledet ”så kallade”… Särskilt tänker jag på FEM, Rippe, tant Raffa och White Lady. Om ni inte hade brytt er om…

Hemma utanför porten har istappen blivit ännu mer spetsig jämfört med igår. Jag skulle verkligen inte vilja ha den i nacken…

Istappen utanför porten

Den här vill jag inte ha i nacken…


Nu är jag trött,
men stolt över mig själv. Stolt att jag klarade av det jag hade bestämt mig för att göra idag. Vägen tillbaka är längre än jag hade kunnat föreställa mig. Mycket längre. Så här ser ärret ut idag:

Operationsärret 27 dec 2012

Dålig bild, men det är skitsvårt att fota sig själv på vissa ställen. Längst ner är en ganska stor sårskorpa, det är inget hål, alltså. 


Och kom ihåg
att bilden visar ärret på utsidan. På insidan tar det också tid att läka, på många sätt och vis.


Livet är kort.

Read Full Post »

Visst är det väl sant som texten går i den gamla frikyrkolåten

Prövningar vi möta få och vi ofta ej förstå
Herrens vägar när han önskar att vi himlen skola nå

Ibland känns det som om vi prövas i det oändliga – och till bristningsgränsen. Ändå har jag det inte värst.

Sitter och förbereder mig inför två viktiga möten på onsdag. Det ena mötet kan i bästa fall leda till att jag köper mig lite tid. Det andra mötet har jag inga förhoppningar kring. Jag står nära ruinens brant just nu. Jag tror inte att nån av er som läser här har förstått det. Men det är ett faktum. Jag klarar mig över sommaren. Kanske. Sen… Ändå har jag det inte värst.


Ibland känns livet som en otroligt lång trappa och jag känner mig lika liten som Elias på bilden…

                                                                                                                                                                  I fredags hände omvälvande saker i familjen. Lite kort om det finns i ett låst inlägg från den dagen. Jag vill inte skriva mer och jag vill inte skriva öppet om det. Naturligtvis innebär det en oro – förutom att alla inblandade måste tänja på sina gränser för ork. Värst är nog emellertid oron. Oron för nån man tycker mycket om. Ändå har jag det inte värst.

I helgen började bilen låta konstigt. Det låter inte alls bra efter bytet av bromsbeläggen. Det låter liksom VÄRRE nu, en och en halv vecka efter att Mekar-Bruden mekat. Jag ska besiktiga bilen den 26 maj och är självfallet urnervös. För utan bilen kollapsar min tillvaro – nåt jag inte heller vill gå in på närmare i ett öppet inlägg. Ändå har jag det inte värst.

Just nu sitter jag och väntar. Jag har försökt fixa en del småsaker här hemma och ärenden. Bland annat har jag granskat siffror så det snurrar i skallen och försökt ringa Mekar-Bruden. Återstår att mejla doktor Anders, för min medicin börjar ta slut. Jag mår illa. Jag har sovit för lite i natt. Jag har ont i mitt vänsterben igen, denna gång i vaden. Ändå har jag det inte värst.


Siffror gör att det snurrar i min skalle.

                                                                                                                                                            I morse glömde jag att mata fiskarna, men jag kom ihåg att prata med fritids och lämna in en lapp (Fästmön messade i morse!). Elias hade en knäpp keps på sig idag till skolan, pinsamt. Jag försöker, men det blir inte hundra procent. Ändå har jag det inte värst.

Trots det undrar jag när eller rent av OM dessa prövningar vi möta få ska ta en liten, liten paus. Det vore inte helt fel…

Read Full Post »