Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘öm’

Ett inlägg skrivet mellan värkarna.


 

Lampa

Smärtan är som starkt ljus…

En ska inte skjuta upp till morgondagen vad en kan göra idag. Jag förbannar mig själv för att jag är så… mañana ibland. Fästmön har skaffat ett nät till sin balle* med syfte att katterna inte ska trilla ner. Ja alltså nätet ska förhindra detta. Och nätet skulle vi sätta upp igår. Sen tyckte jag att det var lite dåligt väder, en aning kyligt och kunde vi inte bara göra några ärenden och sen åka hem och äta god mat och dricka svindyrt vin? Jodå. Så blev det. Bara det att jag har haft ont i magen igen sen i fredags kväll… Under lördagskvällen och natten blev det värre. Nu på söndagen får jag ta allt jag ska göra i etapper.

Det är INTE gallan den här gången. Det här handlar om min vanliga, krånglande mage som bestämde sig för att sluta fungera. Fettfri kost funkar inte för mig. Följden har blivit att magen är svullen och öm och att tarmen krampar. Av och till går/sitter/ligger jag som en fällkniv. Av detta har jag nu lärt mig att inte lyssna på andras så kallade goda råd utan följa mina egna som jag vet fungerar. (Det enda vettiga rådet var det jag fick av FEM om mineralvatten, för vätska måste jag få i mig.) Min dietist har sagt att jag ska ta tre matskedar olivolja varje dag. Det skulle jag aldrig kunna göra. Men jag måste ha fett annars blir det… proppar. Smärtan är understundom skarp. Ungefär som att få ett starkt ljus i ljuskänsliga ögon.

 Lampa

Smärtan är… skarp.


Jag kan skrika

Jag har inte tid att vara sjuk!!!

och dunka nävarna i kudden, förbanna livets orättvisa. Men jag kommer inte undan. Jag vet bara tusen andra ting jag borde göra och skulle vilja göra. Nu lyckades jag i alla fall skjutsa hem Anna med stege. Jag hoppas äldste bonussonen håller i den när hon klättrar. Anna skaffade medicin åt mig IGEN, denna gång från apoteket. Jag orkade inte gå ur bilen.

Kristallkrona

Smärtan är som ett skarpt ljussken, men tillvaron i övrigt är svartvit idag.

Mamma har fått sitt söndagssamtal och det blev ju som det blev med det. Hon har lite svårt att förstå om och när nån annan är dålig. Vidare blir det ett stressmoment för mig när hon ena dan säger att hon ska ordna en sak, för att nästa dag undra om jag kan ordna den. Men faktum är att jag just idag bad min lilla mamma ordna en viss del, för jag har så ont.

Idag har tillvaron runt smärtan mest varit suddigt svartvit. Det lättar lite att skriva, det lättar när ingen lägger sig i och tycker saker och undrar och… Fast jag hade gärna haft Anna här hos mig. Hon är inte som ”alla andra”. Men jag vet att hon förbereder sig för en ny jobbvecka som bland annat innebär intensiva kursdagar.

Jag går här, mellan datorn, gästsängen och kökssoffan. Ser på golven som behöver dammsugas, strykhögen som är som ett utropstecken. I morgon hoppas jag att magen är bättre och kroppen inte för svag, så att jag orkar

  1. förbereda mig inför tisdag eftermiddag
  2. fälla sätena i bilen och få in sommardäcken
  3. duscha.
Mugg Det lutar åt ett åk till

”Det lutar åt ett åk till!” stod det på en mugg jag såg igår. Jag hoppas jag mäktar med morgondagens tre ting.

Tre saker som jag bara måste fixa i morgon. På tisdag klockan nio ska jag och Clark Kent** till bilverkstan. Då ska han få på sig sommartofflorna och så ska det göras två garantiåtgärder. Vidare har jag bett att de ska kolla bromsarna också inför besiktningen i maj.

Nu har jag tagit medicinen. Det kan ta timmar innan den verkar, men jag orkar inte sitta uppe och vänta. Jag har bäddat upp i min vanlig säng och fällt ner persiennen. Kan bara hoppas att folk i huset slutar gräla och misshandla en fiol. Det är förstås alltid bättre än att de misshandlar varandra fysiskt. Som boende i samma hus är det ändå rätt jobbigt att det är så lyhört.

Jag fryser, jag fryser! Får nog leta fram morgonrocken och ta med mig pläden in till sovrummet. Går och lägger mig en stund, väntar på att medicinen ska verka. Mellan värkarna har jag skrivit det här inlägget. Jag hoppas att morgondagen blir bättre.


*balle = balkong

**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Öppnas i händelse av min dödI januari nätshoppade jag ett gäng pocketböcker. En par av dessa var böcker som hamnat på topplistor. Nu har jag läst en av dem, Liane Moriartys bok Öppnas i händelse av min död. Men det var rätt idiotiskt av mig att köpa just den eftersom den faktiskt redan fanns i familjen

Boken cirkulerar kring det titeln säger – ett brev. Den perfekta Cecilia går upp på vinden för att leta efter en sten från Berlinmuren. Av en slump hittar hon ett brev från sin man. Brevet är adresserat till henne, med tillägget

Öppnas i händelse av min död.

Problemet är bara att Cecilias man inte är död. Och hur ska hon göra nu? Samtidigt får vi läsare följa ett par andra familjers öden. Människor och öden som hänger ihop med det där förbaskade brevet Cecilia hittar. Och den unga Janie, som hittades mördad för många år sen.

Den här bestsellern är en sorts feelbadroman, om en nu får uttrycka sig så illa. Det är en bok som handlar om

om.

Du vet, om om inte var, då… Jag tycker att den börjar otroligt rörigt, från flera olika håll. Men författaren driver skickligt historien framåt och väver samman människorna i persongalleriet. Slutet är kanske inte jätteöverraskande, men det är ändå väldigt tänkvärt. Trots att en central händelse i boken är ett mord är detta inte nån deckare utan snarare en relationsroman. Författaren är från Australien och jag blev aningen förvirrad när det talades om höst trots att det är påsktid i boken…

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett schlager-inlägg.


 

MelodifestivalenDeltävlingarna i årets Melodifestivaltjosan fortsätter. I kväll är det Östersund som gästas av schlagerspektaklet. Startfältet hittade jag på SvT:s melodifestivalssida. Det är ju inte svårt att i förväg – och utan att ha tjuvlyssnat – gissa vilka som går vidare: en eller båda Andreasarna och så Jon Henrik, som är det lite udda inslaget som faktiskt kan falla mig på läppen.

Kanske, kanske blir det så att jag livebloggar i kväll. Följ mina uppdateringar här genom att använda F5-tangenten. Och du som finns på Twitter kan ha lite koll där när jag (@tofflisen) uppdaterar. OM jag nu gör det… Jag gör det, jag gör det!!!

Jisses, vilket intro! Här sitter jag i bästefåtöljen och är alldeles flåsig. Är det nån som tänker använda appen i kväll???

Så här ser kvällens startfält ut:

  1. Ellen Benediktson: Insomnia
    En nittonåring som är med för andra gången. Oj, där var det tajta brallan! Men rösten är kanon! Låten är annorlunda och kanske ingen schlager, men jag gillar den. Låten gick vidare vid första omröstningen.
  2. Kalle Johansson: För din skull
    Fästmön
    började sjunga: ”Kalle Johansson, Kalle Johansson…” Ja jo hum jorå. En trallvänligt och fastnig låt, men lite falskt sjunger han allt, Kalle. Han var bättre på Tracy Chapman. Ingen direkt koreografi att tala om. Trist.
  3. Andreas Weise: Bring out the fire
    Första gången för Andreas Weise i Melodifestivalen. Jag får lite… Tom Jones-känning, men kanske skulle bringan under den uppknäppta skjortan ha varit lite hårigare för detta. Bra och stark röst, men nä… Mest tjatigt. Låten gick vidare till Andra chansen.
  4. Andreas Johnson: Living to die
    Å. Nu blir det tungt. Och djupt. Kostymen… känner jag igen, på nåt vis. Lite för tungt för min smak. Döden hör liksom inte riktigt hemma i detta ytliga.
  5. Isa: Don’t stop
    Oj, bara 16 år! Då kan man visa magen så där… Lite osäkert röstmässigt. Nej, det håller inte riktigt. Jag tänker… tuggummipop, av nån anledning. Låten gick vidare vid första omröstningen. Låten gick vidare till final.
  6. Kristin Amparo: I see you
    Vilken häftig pipa! But Aaaaaj will ålwöjs lavv jooooo-varning. Låten gick vidare vid första omröstningen. Låten gick vidare till Andra chansen.
  7. Jon Henrik Fjällgren: Jag är fri (Manne Leam Frijje)
    Har tidigare fastnat med näbbskon på scenen. Ett sånt svar borde ge direkt biljett till finalen! Fast de där spökena bakom honom hade han kunnat vara utan. Det dansande paret var inte särskilt samdansade. Ja det här var ju… annorlunda… Frågan är om jojk är schlager. Jag är inte så säker på det. Låten gick vidare till final.

Kvällens basröst: Sanna Nielsen. Det var riktigt roligt, juh!

Kvällens nej: Filippa Bark. Östersund ligger mitt i Sverige.

Kvällens gubben i lådan: Kalle Moraeus.

Kvällens dubbelmormor: Agneta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sorgligt inlägg.


 

tårarPå annandag jul var det tio år sen den fruktansvärda tsunamikatastrofen i Khao Lak. Det var en riktigt hemsk händelse och som vid de flesta såna minns jag på ett ungefär vad jag gjorde då: jag var hemma hos föräldrarna för att fira jul och jag var förkyld och beklagade mig över detta… När katastrofen var ett faktum slutade jag gnälla. Det var ett hemskt uppvaknande ur självömkan, men det var inte svårt att få andra perspektiv på andras lidande och mitt eget, rätt futtiga.

Det var så många människor som fick sätta livet till och så många vars bostäder och livsverk blev förstörda. Många turister dog också. Från Sverige total 543 personer. Den svenska regeringen fick mycket kritik för att den inte hade nån katastrofberedskap. Den som stod för detta utåt sett blev Fritidsresors Lottie Knutson. Hon tog verkligen ett enormt ansvar även om hon egentligen bara representerade ett resebolag… Men där ser man hur viktigt det är med kommunikation – Lottie Knutson var ju vid tillfället Fritidsresors kommunikationsdirektör.

Annandagen 2014 var det många anhöriga som reste till Khao Lak för att delta i minnesceremonier. En del av dessa människor hade varit med om katastrofen på plats, till och med, men överlevt. Dessa människor, som rest dit för att ha semester med familj och vänner och som sen reste hem utan delar eller kanske hela sitt sällskap…

Blött löv med droppar på markenJag hade inte rest tillbaka. Jag har inte heller rest tillbaka till den plats där min pappa drunknade. Där var jag en gång – för att hämta hem min mamma och pappas saker. Jag gick inte ner till vattnet då, jag ville inte se själva… platsen. Jag skulle aldrig kunna förmå mig till det. Däremot såg jag min pappas döda kropp innan han skulle begravas. Först då fick jag svart på vitt att min pappa verkligen var död. Oåterkalleligt. Sorgen hanterade jag sen på olika sätt. Det tog lång tid innan jag släppte fram den, för jag var tvungen att vara stark för mammas skull. Ordna med det praktiska och sånt… Det är mycket praktiskt när en anhörig dör.

Vi hanterar sorg på olika sätt, det är bara att konstatera. Jag har svårt att se framåt utan låta bli att snegla bakåt. Tänka ”om…” eller ”om inte…”. Men pappa är borta nu. Han kommer aldrig tillbaka. Jag, däremot, är här.

Händer ovanpå varandraDan efter annandagen, det vill säga igår, fick vi svenskar veta att det inte blir nåt nyval – eller extraval – i mars nästa år. Ja, livet går ju vidare, vare sig vi vill det eller inte, oavsett om flera hundratusen människor får sätta livet till eller 500nånting eller en. Personligen tycker jag att det känns skönt och rätt att det inte blir nåt nyval. Vad hade det liksom inte kostat? Nu kan pengarna användas till vettigare saker i vårt samhälle, förhoppningsvis.

Viktigast av allt var att blocken med gemensamma krafter kväste det lilla uppstickarparti som i princip har en enda fråga på sin agenda. Ett riktigt otäckt parti, i mina ögon. Men ett parti som i senaste mätningen hade 16 procent av svenskarnas röster. Även sossarna hade gått framåt, så gissningsvis måste Alliansen ha tappat väljare. Hur som helst, nu blir det en svag regering i mångas ögon. Men ändå en regering som står enad mot ett parti som för mig representerar ren och skär ondska. Och jag tänker också att de 13 procent som gav partiet sina röster i valen i september är en del av den ondskan. Jag har mycket svårt att fördra och förlåta. Men nu tänker jag försöka se framåt och hoppas på det bästa.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till stämningshöjande inlägg.


 

jordgubbar

Det finns väl inget godare att äta just nu än dessa ”gubbar”?!

Den mest älskade köpte jordgubbar på hemvägen. Själv stannade jag vid Tokerian och köpte kallskuret till middag. Fantasin när det gäller vardagsmat flödar, som synes. När jag är ensam brukar jag äta mitt huvudmål mitt på dan – och då blir det på lunchställe. Men när vi är två tycker jag att det är mysigt att äta nånting tillsammans på kvällen, om Anna inte jobbar. Just nu jobbar Anna inga kvällar och helger, för igår började hon sitt vanliga sommarvik som administratör. Då är det kontorstid som gäller. Vi samåker på morgonen och sen är Anna så duktig och promenerar hem.

Min dag var till viss del bra, till viss del mindre bra. Den slutade med att jag faktiskt vägrade att utföra en uppgift. Jag såg inget värde i uppgiften, jag hittade inget värde alls trots att jag sökte. Tyvärr kände sig nån annan då tvingad att utföra uppgiften. Sånt kan jag må rätt dåligt av. Det handlar inte om att jag är lat, det handlar om att jag faktiskt inte vill sätta mitt namn vid den här typen av uppgift. Och eftersom jag är i det läge jag är blir det inte svårt att sätta sig på tvären. Ändå känns det inte 100 procent eftersom nån annan då får utföra uppdraget.

Frustrerad, ledsen och lite vilse i tillvaron har jag kämpat med att behärska mig hela dan. Det har gått hyfsat. Men långt ifrån bra. Kände ändå att jag behövde ringa mamma, trots att energinivån stod på low. Vi, det vill säga mest mamma, pratade i 36 minuter. Så är det när barn och ”päron” inte bor på samma ort och kan ses mer naturligt. Inte vet jag om det blir nån tur neråt heller i sommar – jag blir ju snart livegen. Mamma fyller år i mitten av nästa månad. I slutet av månaden är det åtta år sen pappa gick bort. Jag saknar honom fortfarande. Saknaden försvinner aldrig. Sorgen mildras lite. Kanske hade den varit ännu mindre om pappa inte hade gått bort på det sätt han gjorde. Om om inte fanns…

Päronglass med jordgubbar o kaffe

Kvällens energipåfyllning – päronglass med jordgubbar till svart kaffe.

Påfyllningen av energi blev kaffe och päronglass med jordgubbar. Päronglassen smakar som barndoms-somrarna i Varamon, när solen stekte stugväggen så att träet doftade nästan bränt. Och den eländiga Varamosanden i skorna… Längtan bor inuti och vissa dar känner jag mig så underligt rotlös. Rotlös… Hur kan jag känna så..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett ögonblick.


En bild.
Tusen tankar. Inte vet jag hur många som far igenom ditt huvud när du ser den här bilden, men genom mitt…

Arbetsrumsfönstret

En ögonblicksbild genom arbetsrumsfönstret.


Jag älskar mitt arbetsrum.
Här finns hyllorna med alla mina böcker. Här finns morfars skrivbord och farfars arkivskåp i ek med jalusidörr. Här finns Storebror*. Här finns jag – en stor del av dagarna, numera.

Om jag skulle bli tvungen att lämna arbetsrummet skulle det inte vara frivilligt och jag skulle kämpa till sista bloddroppen. Har jag klarat mig igenom flera livskriser, tänker jag inte ge upp bara så där. Aldrig! Men om… OM! Då klättrar jag upp på höghuset på bilden och hoppar rakt ner i asfalten. Splatt!


*Storebror = min stationära dator


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan klagar sin nöd över sin rackiga lekamen.


I natt trodde jag att jag skulle dö.
Säkert. Ungefär en gång om året får jag jätteont i magen på ett visst ställ. Jag får så ont att jag ligger och kvider, kallsvettas och nästan tuppar av. Kan må illa också. Men så går det vanligtvis över på ungefär tolv, femton timmar. Och naturligtvis glömmer jag bort hur ont det gör mellan gångerna.

Sur Toffla ett år
Kände mig så här i natt.


Igår var det emellertid dags igen.
Jag kände att jag var öm i magen redan tidigare, men sen eskalerade det till och skär värk. För att inte störa Fästmön la jag mig ovanpå gästsängen. Jag var så dålig att jag inte ens orkade dra ner persiennen, så nu har väl eventuella nattvandrare skådat min nakna kropp – kanske filmat, till och med, och anmält mig för ofredande. Idioter!

Sömnen blev det si och så med. Jag slumrade, vaknade, vred mig, försökte hitta ett läge där magen gjorde mindre ont. Till sist kräktes jag. Somnade nog till rejält först vid femtiden och vaknade vid nio. Jag har semester idag, ska tilläggas, så jag behövde inte stressa iväg till jobbet.

Magen är fortfarande ond, men den värsta värken har släppt. Anna och jag hade tänkt promenera till hennes mamma idag vid lunchtid. Det blir bilfärd i stället. Anna åker sen på andra äventyr, medan jag åker hem och försöker piggna till.

Förra gången jag fick så här ont sa jag till Anna att jag åker till akuten om det händer en gång till. Fast vem vill åka till akuten på Sjukstugan i Backen när det bara klagas i media på väntetider etc där? Inte jag, tack!

Men, som sagt, jag överlevde den här gången också och nu ska jag försöka göra allt för att bli OK till morgondagen när vi firar Sista april här i Uppsala.


Livet är kort.

Read Full Post »

Min älskade fåtölj! Jag visste att det var 6 000 väl spendarade kronor när jag inhandlade den hösten 2008! I vanliga fall är den underbar, som nyopererad Toffla tycker jag att den är en ren mirakelmöbel. Jag kommer lätt i och ur den och jag låg bekvämt igår kväll, med fotstödet utfällt, och såg på TV.

favoritfåtöljen

Så här såg den ut 2010 och så här ser den fortfarande ut.


Sängen var nåt jag bävade för.
Den är låg och mjuk. Men jag kom både i och ur den ganska lätt. Har pallrat upp med kudde under knäna och kudde på ena sidan. Jag ligger på rygg tills jag vaknar av att det gör ont. Då drar jag mig på sidan, motar med knäkudden – och så somnar jag om! Och du… att sova i sin egen säng är nånting verkligen underskattat…

Före klockan åtta i morse hade jag herrbesök i sovrummet. Två trevliga killar från Elitfönster kom för att försöka fixa den trasiga persiennen i vädringsfönstret i sovrummet, ett av de nya fönster jag fick inmonterade i september. Tyvärr lyckades de inte, så nu är ett nytt vädringsfönster beställt. Leverans: nån gång mitten – slutet av januari.

Allting tar sån tid. Vad jag än gör måste jag vila efteråt minst dubbelt så länge. Det är frustrerande och irriterande, men bra tålamodsträning. Jag har inte särskilt ont, bara lite och det är jag väldigt glad över eftersom jag inte har nån sorts smärtlindring alls efter sjukhusvistelsen. Det är mitt eget val och har med flera saker att göra, inte enbart tjurskallighet. Så nej tack, inga goda råd om smärtlindring – jag behöver ingen smärtlindring just nu.

Jag har tvättat mig hundra gånger, men rester från EKG-lappar och operationstejp sitter som berget. Upptäcker varje dag nya blåmärken. Det värsta har jag nog översidan av högerhanden, en bula som är brungrön just nu och som är ganska öm.

Blåmärke på handen

Aj aj på handen. Men den jävla Ajfånen visar bara hur rynkig min hand är. Blåmärket/bulan är rätt läbbig i verkligheten.


Min dag
har jag tillbringat i kökssoffan. Där kan jag både sitta och ligga och den är skonsamt hård mot ryggen. Men tyvärr har jag svårt att resa mig från liggande till sittande. Du må tro att jag får fina magmuskler!

Fästmön kom hit på eftermiddagen. Det var gott att ses igen. Och jag tror att hon blev nöjd med att upptäcka att jag blivit betydligt mer rörlig sen sist vi sågs. Då, när jag var ett ämligt, ynkligt vårdpaket som inte kunde resa mig från sängen i sittställning utan två personers hjälp. Anna hängde en maskin tvätt som jag hade kört och sen gav hon mig min spruta. Hon stack så fint, så fint. Det sved bara lite.

Halv fyra kom Annas mamma och hämtade henne. De två var så snälla och hämtade ett gigantiskt paket till mig från Bokus. Ett paket som anlänt när jag var inlagd och som jag var rädd skulle skickas tillbaka om det inte hämtades ut inom en viss tid. Anna postade också mitt sjukintyg till jobbet innan hennes mamma skjutsade henne till jobbet. (Kom just på att institution 1 var och åt julbord idag… Själv har jag ätit en macka, lite yoghurt och druckit ett glas mjölk. Men jag är inte sugen på nåt. Inte ens julbord.) Och sen kom Annas snälla mamma hem till mig med det jättestora paketet!

Bokuspaket

Ett jättestort paket från Bokus hade kommit till mig när jag var inlagd.


Tänk, ett paket som vägde
nästan fyra kilo – och inte en pryl i det var till mig själv! Hum hum, somliga har visst varit snälla, medan andra har varit elaka.

nästan fyra kilo tungt paket

Nästan fyra kilo – och inte ett gram var till mig själv!


Jag ringde mamma
när jag hade vilat mig från att betrakta paketet. Sen öppnade jag paketet. I kväll har jag slagit in tre (3) julklappar. Jag grinade när jag inte hade krafter nog att få snörena krusiga, men jag gav fan inte upp. Resten slår jag in en annan dag. Det är ju inte julafton än.

Nu ska jag hälla ner mig i min fåtölj. Jag har njutit av mitt trådlösa bredband hela dan. Leksaksdatorn har varit med mig i köket och när jag inte har orkat sitta upp har jag kunnat surfa på Ajfånen. Den julklappen till mig själv är nog Årets julklapp om jag får välja!

Det har gått en dag på vägen tillbaka. Det är många dagar kvar. Men jag är på banan igen, var så säker.

Vad har du gjort idag då??? 


Livet är kort.

Read Full Post »

För ett tag sen skrev jag här om mina våndor när jag för tredje gången skulle göra en fotobok hos Fuji. Jag saknade ordentliga instruktioner på deras hemsida och jag fick inte den information jag behövde. Efter många om, en hel del svordomar och ett antal men var i alla fall Fuji så justa att jag fick rabatt.

Men… Jag fick också ett par förslag i kommentarer till mitt inlägg om andra ställen där man kan göra fotoböcker. Ett ställe jag fastnade för var Solentro.

  1. För det första tyckte jag att Solentro har ett större urval av olika typer av fotoböcker än andra ställen med fotoböcker. Förresten kan man göra andra böcker där också, inte bara fotoböcker. Roligt
  2. För det andra verkar Solentros fotoböcker vara väldigt enkla att göra.
  3. För det tredje finns kul alternativ som att man kan bjuda in andra och tillsammans med dem göra en bok eller en fotobok. Vilken annorlunda grej!
  4. För det fjärde kan man göra en riktig bok, med ISBN-nummer och allt, och låta Solentro sköta marknadsföringen och publiceringen av boken. Guld värt för den som kanske inte vill ge ut massupplagor.

 

Jag brukar göra fotoböcker till jul, till min mamma. Hon orkar inte läsa så mycket, men gillar att se på mina bilder. Men det är ju inte bara till jul man kan göra fotoböcker – folk fyller ju år, man är med om spännande upplevelser som man vill spara i bokform etc etc.

Nästa gång jag ska göra en fotobok ska jag definitivt testa Solentro. Här ser jag nämligen större och fler möjligheter än hos andra företag som också erbjuder fotoböcker. Fujis fotoböcker har emellertid väldigt hög kvalitet i såväl papper som tryck, det vill jag dock framhålla. Men Solentro känns mer… spännande!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »