Antikrundan i Uppsala: Sex timmar för tre minuter

Ett inlägg om en lördags köande.

---

 

Att köa i sex timmar och sen få höra att jag själv kan googla på värdet kanske hade gjort nån annan förbannad. För mig var det ändå en häftig upplevelse att ha varit med om detta igår, när Antikrundan besökte Uppsala.

Klockan tolv skulle portarna öppnas till Uppsala Konsert & Kongress och antikintresserade med spännande saker släppas in. Jag åkte ner vid elvatiden – och hittade slutet av kön på husets baksida. Fast då ringlade den sig några varv på framsidan först. Det var en het dag och första timmen hade jag turen att stå under ett skuggande träd. Därefter blev det hett om örona. Eller mest om ansiktet och nacken – jag försökte snurra runt då och då för att inte bränna mig. Det lyckades väl sisådär. Fejan och nacken hettade som eld under lördagskvällen.

Det hettade bra…

Fästmön anslöt vid 12-tiden och det var tur. Det finns inte så mycket en kan roa sig med när en bara står och står och står. Men hon stod troget vid min sida, smet bara iväg för att köpa dryck åt oss en gång och när vi kommit runt till framsidan, kaffe åt oss och bulle till mig. Barnen, det vill säga 23-åringen och 13-åringen, fick klara sig utan sin mamma under lördagseftermiddagen. När vi nästan nått målet, det vill säga experten och hans bord, ringde äldsta bonussonen. Anna blev entledigad från matlagningen.

Vi fick så småningom en kölapp…

En försökte kika lite på vad andra hade med sig och vilka föremål som filmades för TV. En kvinna släpade på en enorm träfigur med ett hål nånstans strax under mitten. Självklart spekulerade jag i vad det hålet var till för. Eller vad som eventuellt saknades där. Annars var det konst, klockor, skrin och en och annan märklig mackapär som paret bakom oss hade med. Jag tror aldrig de fick veta vad det var – jag hörde fragment av ett samtal dem emellan efteråt, på en närbelägen lokal.

På avstånd beundrade vi antikexperter, men träffade också på det härliga gänget C, A och B som fotade hej vilt. En annan gammal bekant steg ur kön för att hälsa och pinsamt nog kände jag inte igen Arne först. Det var väl en sex år sen eller mer sen vi sist sågs. Mindre hår ovanpå huvudet, mer i ansiktet gör viss skillnad, vilket jag tänkte och han själv sa.

Efter ungefär sex timmars köande fick vi en kölapp och tillträde till lokalen. Att gå runt och titta fanns det varken ork eller tid för vid det laget. Vi blev placerade i ytterligare en kö, men denna var kortare och gick direkt till litteraturexperten, som jag ville träffa.

Jag hade med mig…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I ett av 15 band Sveriges historia, ett uppslagsverk jag fått av pappa efter farfar, hittade jag för länge sen en Stockholms Posten från den 15 mars 1792. Jag tog med mig den del av uppslagsverket i vilken jag förvarar tidningen och halade upp den ur min rygga. Litteraturexperten tog boken, vände på den och deklarerade att det inte var nåt värde i den. Jag bad honom öppna boken på ett visst uppslag där Stockholms Posten låg. Han tog upp tidningen, inte särskilt försiktigt, och sa lojt:

Jag har nog sett en åtta stycken Stockholms Posten idag…

Jag bad honom vända på tidningen och läsa det som var skrivet med bläck.

Ah! Då är det en annan femma. Den här är det värde i!

Fast vad det var för värde tyckte han att jag skulle googla på… Bara det att jag har försökt göra det och inte hittat nåt. Det var liksom för att få svar av en expert som jag gick till Antikrundan. Jag hade inte förväntat mig att få höra att jag skulle googla på det, nåt jag självklart redan har gjort och gör då och då, hittills utan nån framgång. Idag på morgonen fick jag i stället god hjälp och bra tips från Uppsala Auktionskammare, som sett mina bilder på Instagram. Stort TACK!

Miniatyrerna då? Litteraturexperten sa om den ena…

Den är ju inte ens bunden…

Varpå jag svarade:

Nej, det är små kort med bibelord i asken.

Han tittade en gång till på den silvriga asken de låg i och sa att han inte orkade kolla om den är gjord av silver.

Den lilla miniatyrbibeln, Nya testamentet på engelska, tittade han nästan inte på, trots att jag försökte göra honom lite intresserad genom att påpeka att det i dess silverfodral finns ett förstoringsglas.

Värdet för miniatyrerna sattes till 500 kronor styck. Och värdet på Stockholms Posten får jag alltså googla på. Eller nej, jag har fått annat tips från Uppsala Auktionskammare, ju!

Jag är inte missnöjd med min lördag. Det var en häftig upplevelse att få ha varit med, även om det mest innebar att stå i kö. Aningen frustrerande var det dock med de svar och det bemötande jag fick av experten, men jag är inte besviken – jag är van att googla på saker sen tiden vid Sigtuna kommun, om en säger så… Om miniatyrerna hade jag gärna velat veta mer, särskilt tidsbestämma dem. Det jag själv tror är att det lilla Nya testamentet följde med min pappas farmor Mabel från hemlandet England när hon flyttade till Finland som fru Hurtig.

Den som tänker ta sig till en Antikrundeinspelning nån gång rekommenderar jag följande:

• vatten (om det är varmt)
• drick lagom (det kanske inte finns tillgång till toa hur som helst…)
• paraply (skydd mot solen)
• ha sällskap (du fördriver tiden och du kan gå ifrån en stund, kanske sitta ner)
• bra skor
• lätt matsäck och gärna nåt som ger snabb energi
• saker du orkar bära och hålla reda på. Du ska nämligen göra det ett antal timmar…

Annas och mina vägar skildes snabbt åt efter den så kallade värderingen. Jag traskade över torget och unnade mig en lördagsmiddag och två stora starköl på lokal. Soulfood på Väderkvarnsgatan har bra priser på riktigt bra mat, trots att de tagit bort grillspetten från menyn!

Medan jag åt kollade jag läget med Kommunalrådet, som öppnade sin retro-, antik- och vintagebutik igår. Tyvärr hade jag inte möjlighet att gå dit, men på onsdag är affären öppen kl 15 – 18 och då ska jag ta mig till Hjalmar Brantingsgatan 4 A.

Hemma i New Village värmde jag morgonens överblivna kaffe och la mig på sofflocket. Jag var så trött att jag inte ens orkade sitta i bästefåtöljen…

Kanske ser du skymten av mig på TV i januari, när denna inspelning från Uppsala visas på SvT. Till dess får du nöja dig med de bilder jag tog igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gående bord ett alternativ?

Ett språkligt inlägg.

---

 

Ibland är det trångt om plats även på webben. De stackars journalisterna försöker klämma in så mycket som möjligt för att det ska bli rätt. Ändå blev just den här rubriken på lokalblaskans webbplats väldigt fel:

Sittserveringstillstånd är bra att ha på krogen.

Ett sittserveringstillstånd är väldigt bra att ha om man äger en krog. För gästerna vill väl liksom inte stå? Ett förslag till lösning serverar (!) Avdelningen för Oombedda råd emellertid här: gående bord.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Öppet brev: Ge mig GD-posten!

Ett omorganiserat inlägg.

---

 

Kära Statsministern, Gud eller Nån!

Nu tycker jag att det är dags att du ger mig den där posten som generaldirektör vid Myndigheten. Myndigheten och jag har haft så många mindre lyckade möten och eftersom jag får göra allt arbete i princip själv kan jag inte hjälpa att jag tycker att här behövs en Omorganisation. Ja, med stort O. För en myndighet som inte lever upp till sitt namn, som inte utför det namnet säger att den ska göra, behöver ses över. Rejält. Med en teoretisk högtryckstvättmaskin.

Du kanske hävdar att ett namnbyte skulle vara enklare. Betänk då bara alla miljoner som skulle behöva läggas på att låta en extern aktör skapa en ny grafisk profil. Nej, just det. Inte värt det. Dessutom tror jag att även du tror och vill att tanken med Myndigheten var god – och den har möjligheter att faktiskt leva upp till sitt namn! Med rätt uppdrag och efter en rejäl ”tvätt”, alltså.

Det behövs en rejäl högtryckstvätt.

 

Det är här jag kommer in. För jag har ju fått göra allt från handlingsplaner och att tipsa om tester och hur man genomför stormöten med heterogen målgrupp till att få återkoppling av rapporter, telefonsamtal och e-post, få till stånd personliga möten samt coachning inklusive översyn av handlingar. Med mera. Jag börjar bli trött på att få göra det utan lön.

Det finns mycket kompetens inom Myndigheten, men du förstår, Kära Statsministern/Gud/Nån, de som vill göra nåt bra lyfts inte fram. I stället får vi ”kunder” träffa oengagerade och sömniga personer i nån sorts Tröstlöshetens väntrum. Ett väntrum fyllt av den där ovan nämnda heterogena målgruppen. Eller människor, med ett annat ord.

Först och främst vill jag därför flytta ner ett antal frontfigurer från Myndighetens telefoniska Kundtjänst till golvet. Där sitter en massa duktiga och lösningsorienterade Myndighetsanställda. Jag pratade med en senast i morse. Anita gjorde verkligen allt för att hjälpa mig. Men till vilken nytta när Myndigheten inte ens svarar i telefonen..?

Ta då ner dessa frontfigurer till Tröstlöshetens väntrum så att de får göra det braiga jobb de gör per telefon fast på golvet. För de anställda som står där har till och med svårt att ordna de mest basala ting som att beställa biljetter. I verkliga livet skulle vi aldrig acceptera att en kund först får höra

jag ordnar det nu under eftermiddagen, lita på mig

till att nästa dag skamset få lyssna till ursäkten

det kom sjukdom emellan.

Det duger inte när detta kan orsaka inte bara irritation utan inkomstbortfall och framtida men för kunden. Kunden befinner sig nämligen i en väldigt utsatt position och sånt som sjukdom existerar inte på kundens papper. Däremot i verkligheten, förstås, men det får kunden hantera bäst den vill.

Ta ner frontfigurerna från den telefoniska Kundtjänsten till golvet.

Som steg två vill jag se till att alla anställda handläggare går en kurs i att svara i telefonen alternativt att ringa tillbaka samma dag. Att bara ha kontakt via e-post räcker inte när det handlar om Myndighetens uppdrag. Det rätta uppdraget, vill säga. Det räcker inte heller att hänvisa kunder till att googla (!) – uppenbarligen kan varken en del kunder eller anställda det. Då måste man prata. Igår såg jag ett förträffligt exempel på hur en anställd bemötte och hjälpte en kund i tårar. Mer sånt!

Det tredje steget är att anställa byråkrater vid Myndigheten som vill vara lite mindre byråkratiska än ”alla andra” och lite mer flexibla. Nöjda kunder skapar nämligen nånting som kallas goodwill. För kunder pratar med varandra och åsikter sprids från mun till öra till mun i alla oändlighet. En dag kan det faktiskt vara så att även Myndigheten behöver rekrytera personal AKUT. Men vem vill jobba på ett ställe som de flesta/många tycker illa om?

Kära Statsministern/Gud/Nån, jag kan räkna upp ännu fler steg och jag kan tala om för dig hur stegen skulle kunna genomföras. MEN… och här kommer det: det krävs en insats från dig också:

Myndigheten behöver nämligen få rätt uppdrag
och tillräckligt med resurser för att utföra detta på bästa sätt.

Jag kan dessutom mycket väl tänka mig att de anställda som har tätast kundkontakt IRL får arbetstidsförkortning. På så vis blir myndigheten ett föredöme när det gäller att måna om sina anställda. Vidare kan även Myndigheten sätta fler människor i arbete och bidrar på så sätt också till att minska arbetslösheten här i Sverige. Och sen vill jag inte höra talas om särskilda satsningar på unga och utlandsfödda! Alla människor har lika värde, sägs det och det betyder att alla kunder hos er har rätt att få hjälp till en framtid. För om vissa grupper ska få särskilda förmåner kan vi lika gärna införa ättestupa igen.

Nå… När kan jag tillträda GD-posten?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det knakar och gör ont

Ett levande inlägg.

---

 

Uppdaterat: Radio Uppland har korrigerat stavningen i rubriken på sin webbplats

 

På väg att rasa ner?

Den gistna gamla ryggen knakar och gör ont. Ibland tycker jag det knakar i den så det borde höras för andra. Men det kanske är tur att jag har varit ensam sen i lördags så ingen har hört nåt. Tänk om skelettet bara rasar..? Inte så kul att plocka upp den figuren från golvet…

Jag kan inte sitta långa stunder. Det gör att dagens administration blir synnerligen hattig. Och att böja sig ner och ta upp papper från skrivaren är allt annat än skönt. Att böja sig ner överhuvudtaget är inte skönt. Men svårast av allt är att sätta på sig en strumpa på vänsterfoten. Vilket spännande liv jag lever!

Att göra vettiga saker mår både min kropp och själ bra av. Därför ska jag fortsätta att putsa fönster och stryka. Båda aktiviteterna innebär att jag står och det gillar ryggen. Idag tar jag sovrumsfönstret och det är bara ett, tack och lov. Mörkläggningsgardinerna ska jag tvätta nu. De är snabbtorkande och jag kan med all säkerhet sätta upp dem till sovdags.

Regntunga skyar…

 

Efter en regnig och grå söndag, när de flesta verkade vara griniga och sega, tittar nu solen fram. I eftermiddag ska jag till bilverkstan och få däcken skiftade från vinter till sommar. Mina axlar klarar inte riktigt det och ryggen klarar det definitivt inte just nu. Det största utmaningen blir emellertid att få ut däcken ur förrådet till bilen. Jag kan liksom inte ens böja ryggen så bra och rulla däcken. Men, men, problem är till för att lösas och på nåt sätt ordnar jag detta. Det är märkligt, ryggskott eller vad 17 det nu är, tycks komma varje gång det är dags för däckbyte…

Igår kväll gjorde jag inga som helst storverk. Jag lagade mat på rester från frysen, glodde på TV, hjälpte en vän med tekniska problem, telefonerade lite kort med Fästmön, avslutade en bok och började läsa en ny bok, ett fynd från bokrean i år. Det är den sista boken av totalt fyra som jag inhandlade på årets bokrea. Tre av böckerna köpte jag via Bokus, men jag har ännu ett presentkort kvar på 300 kronor där. Det suger jag på så länge jag kan…

Det här inlägget är i spretigaste laget. Jag skyller på den knakande och onda ryggen som gör att jag flera gånger under tiden jag har skrivit måste resa på mig och gå en sväng. Då tappar man liksom tråden. Det undrar jag om de högskoleutbildade journalisterna på Radio Uppland också har gjort. Den här rubriken har legat ute sen halv sex i morse. Eller FINNS det nåt som heter MÅN och vad är det i såna fall??? Jordmån? Kan en sån rånas? Har den ens ett hem?

 

För övrigt, uttrycket

done is better than perfect

stämmer bra in på mitt nyputsade köksfönster. Aprilsolen är skoningslös i sitt omdöme.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att sko sig är inte det lättaste

Ett inlägg om skor.

---

 

Det är synd att säga att jag är nån skofetischist. Fast precis som när det gäller kläder är skor ett nödvändigt ont. Man behöver ju helt enkelt ha kläder på kroppen och nåt på fötterna när man ger sig av hemifrån. Men att sko sig är inte det lättaste.

Mitt skoproblem är lite divergerat. Jag har ganska stora fötter för mitt kön (fast på könet ska jag naturligtvis inte ha några skor), nånstans mellan 41 och 42. Jag tycker att jag har breda fötter, men det sa ortopeden att jag INTE har. Han tycker att jag har fina fötter – fast höga valv. Och det är dessa valv som orsakar mina hälsporrar.

Jag tittar då och då på pjuck när jag är ute på mina shoppingturer. Men eftersom jag får ont i foten av att gå och stå tittar jag också på skor på nätet. Idag på seneftermiddagen hittade ett ställe med bra sortiment och bra priser. Är det fri frakt och fri retur funkar det ju lika bra att sitta vid datorn och handla skor.

Sköna Marie har tillräckligt med utrymme i häldelen för inlägg samt en kant som håller inläggen på plats.

Först och främst behöver jag ett par nya tofflor. Eller inneskor av sandaltyp. Jag har tidigare haft väldigt bra innesandaler av märket Sköna Marie. Nu hittade jag ett par röda på rea! I häldelen av sandalen lägger jag ett inlägg, så just den delen måste vara både rymlig och ha en kant som håller inläggen på plats. Det går i och för sig att limma fast inläggen, men ibland behöver jag ju flytta inläggen till andra skor. Sköna Maries sandaler är toppen på det viset att de både är tillräckligt breda för inlägg och har den där kanten.

 

Nike airmax, min drömsko.

Snart blir det ju varmare och lättare att gå utomhus. Ett par nya gympadojor till våren vore inte helt fel. Jag drömmer om ett par Nike airmax. Fast den drömmen kostar närmare 1 300 spänn, så den får förbli just en dröm…

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Högar med ord

Ett inlägg om det skrivna ordet.

---

 

Jisses så många ord jag har skrivit den senaste tiden! Inte behåller jag dem för mig själv heller, jag skickar dem vidare. Jag när nån sorts förhoppning om att nån ska nappa och välja just mig för det jag kan. Det är svårt att hålla modet uppe när det bara kommer nej, nej och nej till svar. Men skam den som ger sig! I högen nedan ligger över 200 ansökningar. Det räcker med att en enda av dem når fram till nån som säger ja. En.

Sökta jobbhögen nu på morgonen den 14 oktober 2014.

Jag har skickat iväg andra ord också. Jag är van vid att få nej och misstänker starkt att detta svar trillar in även här. Men självklart när jag en förhoppning även i detta fall. Samtidigt känns det OK att ha fått ihop det jag har fått ihop, även om det bara skulle vara för mig själv. Kanske kan jag gå vidare nu, också utan några svar från ett visst håll. Jag tror inte ens att jag skulle ta chansen om det fanns möjlighet till en konfrontation och en frågor-och-svar-stund. Ärligt talat skulle jag inte stå ut en sekund i somligas närvaro. Men det klart… Vissa dar undrar jag vad h*n gör med alla sina pengar och bostäder och bilar. Och lite avundsjuk är jag på sätt och vis. Mest för att jag inte har kunnat ge min familj det h*n har kunnat – h*n tog ju ifrån mig grunden.

Fast pengar är inte allt. Framför allt ger det ingen garanterad lycka. Och jag har en bestämd känsla av att det inte är så lyckat som en del tycks vilja visa upp. Varför skulle det annars finnas ett visst intresse för yngre, kvinnliga förmågor? Beats me.

Idag lägger jag ingen lök på laxen, men jag ska servera extrapris-lax med potatis och sås i afton. Fästmön tillbringar dagen med sin äldsta dotter och dimper sedan ner här. Anna höll hög hastighet hela dan igår, så jag tänkte att hon skulle få slippa att stå i nåt kök idag. Bara sitta, i stället.

Och själv sitter jag i mitt arbetsrum och fantiserar om hur jag ska få plats med ännu fler ord här. Ord i tryckt form. Jag behöver minst två bokhyllor till för att få ordning på torpet! Men var ska jag ha dem? Jag går och viker lakan och bäddar medan jag funderar.

En del av mina böcker. Det finns flera lika överfulla hyllor längs en annan vägg i rummet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Konsten att gå vidare

Ett själviskt men också familjärt inlägg.

---

 

Vegetarisk taco.

Igår var det lördag och då åt jag tacos hos familjen i Himlen. Vegetarisk taco, för min del. Det var riktigt gott! Familjen, förresten… Den kändes väldigt… decimerad… Det var Fästmön och jag och grabbarna hemma. Yngsta bonusdottern var hos sin boyfriend och äldsta har ju flyttat till norra Sverige. Det var så tomt att jag var tvungen att messa lite med Norrländskan. Förhoppningsvis får vi se en glimt av henne nån gång nästa månad, i krokarna när yngsta bonusdottern fyller 20 år. Tänk, 20 år! Anna är verkligen ingen småbarnsmorsa längre.

Det har varit spännande att få ha hängt och få fortsätta hänga med den här familjen. Jag har många gånger undrat hur ”barnen” har sett på mig. Jag har nog inte varit mycket till förebild eftersom en ovänlig själ drog bort en del av grundtryggheten för mig – det vill säga gjorde mig arbetslös. Det har understundom varit ganska tufft och jag har inte varit den vuxna människa jag har velat vara framför barnen när de var yngre. Nu är de äldre. Det är lättare att förklara vissa saker. Men det är ju fortfarande så att jag inte har svar på allting, till exempel inte om den där grundtryggheten som drogs undan och varför det blev så. Jag har fullt sjå ännu efter fem och ett halvt år att hantera detta. Framför allt förhålla mig till det faktum att jag aldrig får några svar. Jag vet att det är så och det ställer till problem för mig att gå vidare – men också för att jag inte kan ge andra, framför allt familjen, några förklaringar.

En del i mitt sätt att hantera det och gå vidare är att skriva en bok om det. I morgon, måndag, ska jag skriva om ytterligare några månader av mitt liv. Snart är tiden till ända och boken likaså Jag hoppas att mitt liv inte är det, jag hoppas att jag orkar kämpa vidare. Vissa dar känns det omöjligt, medan jag andra dar ger mig tusan på att fixa det här. På nåt sätt…

Men det är ännu söndag och mitt på dan. Jag sitter vid Annas köksbord och skriver dessa ord. Igår satt jag i hennes soffa och skrev. Och lekte med webbkameran på datorn. Tänk så roligt man kan ha det – och så gräsligt ful man kan vara…

Webcamselfie av en gräsligt ful människa.

 

Döskallelykta eller mitt rätta jag?

Innan den här dan är slut ska en av oss ha provat på gokart, en av oss ska ha tankat sin bil på kredit och en tredje ha trollat fram mat på bordet. Alla tre aktiviteter är konstarter i sig. Mest avundsjuk är jag nog på den som ska testa gokart, den som har hela livet framför sig att prova saker. Den som inte är som jag som måste hitta sätt att lura mig själv att orka gå vidare.

Det är gott att ha familj. Det är lättare att gå då på alla sätt och vis. Jag hade gått under utan familjen, det vet jag. Och jag är ständigt rädd för att en ny Katastrof ska stå bakom hörnet och dra undan den lilla flik av trygghetsfilten jag kramar just nu. Jag står här. Jag tänker inte dö nu. Jag ska gå vidare. Leva.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvinnan i rosa morgonrock

Ett återseende inlägg.

---

 

Hon är tillbaka! Kvinnan i rosa morgonrock är hemma igen. Jag vet inte hur många morgnar vi har mötts öga mot öga genom ett fönster! Tidiga morgnar. En äldre kvinna och jag. Jag har varit på väg att göra mig klar för arbete, hon har gjort nåt jag inte gillar särskilt mycket: rökt.

En morgon var hon inte där längre. Det gick många morgnar, många dagar, veckor och månader, faktiskt. Vid nåt tillfälle har jag sett en man stöka omkring lite. Men inte kvinnan.

Som jag har undrat! Är hon på nåt sommarställe? Har hon flyttat? Är hon sjuk? Har hon kanske till och med avlidit?

Idag är hon tillbaka. Jag såg henne plötsligt när jag stod och strök mina oformliga, tjockissvarta linnen. Hon står inte i sin rosa morgonrock och röker, hon sitter ner och röker inte. Lårbensbrott, hjärtinfarkt, stroke??? Jag vet inte. Jag vill inte glo för mycket. Men jag hoppas att hon kände min blick och ögonen som sa

Välkommen hem, jag har saknat dig!

För det har jag. Nu känner jag mig genast mindre ensam. Jag hoppas att hon stannar. Och att våra blickar snart möts igen. Att hon rentav står där i morgon bitti, i sin rosa morgonrock, och gör nåt som jag inte gillar särskilt mycket: röker.

Kvinnan i rosa morgonrock har i verkligheten ett HELT annat plagg i en TOTALT annan färg på sig om morgnarna.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Klämdagens dag?

Ett klämdags-inlägg.

---

 

Läste på Twitter på förmiddagen att någon undrade vilken dag vi firar idag. Skälet till att personen undrade var att det verkar vara så tomt på våra arbetsplatser. Så nån lustigkurre svarade:

Klämdagens dag?

Min arbetsplats. Här är väldigt lugnt idag…

I Kexfabriken (eller Besticklådan), där jag jobbar ett tag till, har vi begränsade öppettider idag. Men vi ska jobba som vanligt – annars får vi ansöka om semester eller komp. Jag var lite orolig att jag skulle få larma av och på i morse när jag anlände. Hade tur och slank in med postkillen. Och ett par själar förutom jag själv har sen dess dykt upp för att arbeta idag. Fast det är väääldigt lugnt.

Jag har städat lite på webbplatsens startsida, läst, besvarat och skrivit några mejl, tagit ett och annat telefonsamtal, planerat inför nästa vecka. Nu har jag en stund över och ägnar därför min RAST åt att skriva några rader samtidigt som jag tar en cappuccino vid datorn.

Solen lyser från en härligt blå himmel. Men det är betydligt kyligare, bara några grader varmt. Senare idag ska det bli sämre väder igen, hörde jag på bilradion i morse, och det ska komma nederbörd.

Innan jag lämnar orten jag arbetar på ska jag ha lunchat med en ny bekantskap. Inte vet jag hur det kom sig, men jag lyckades bjuda hem mig själv till personen ifråga på te och nybakade scones. Inte alls likt mig att vara så framfusig. Och jag brukar inte gå hem till människor den första gången jag träffar dem. Idag är det lite av praktiska skäl. Ett är att så många fik verkar fira Klämdagens dag, ett annat är att sconesbagaren bor på fem minuters gångavstånd från jobbet. Det blir perfa att få smaska i sig nåt gott och näringsrikt innan jag åker hem och fortsätter städa och stryka. Hade en tanke att jag skulle försöka ge mig på ballen* – det vill säga städa av där ute, rulla ut mattan, ställa upp möblerna etc. Men om vädret blir sämre skrinlägger jag den planen.

I afton blir det sen lugna puckar för min del. Även om jag inte gnäller så mycket här på bloggen har jag fortfarande ganska ont i ryggen. Jag försöker ta det försiktigt och när jag jobbar går jag ibland små inspektionsrundor på våningsplanet. Att stå och jobba funkar inte. Då gör det ont inte bara i ryggen utan i högerfoten, där en hälsporre gör idoga försök att påminna sig. Men i kväll fäller jag ner mig i min fåtölj och glor och lyssnar på lite schlager först, deckare sen. Jag har visst missat en del av båda under tiden jag var sjuk. Och förra fredagen var jag ju så extra dålig med inte bara ryggont utan magvärk och feber. Jag trodde inte att jag skulle kunna åka och jobba i måndags. Men det gick.

Fästmön är i skrivande stund på väg till ett viktigt möte. Jag hoppas förstås att det går bra för alla inblandade. Ut till Himlen i Förorten tänker jag mig under morgondagen för att stanna till söndag. På söndag kväll ska jag ladda för introduktionen av personen som ska ta över det jag har jobbat med från och med måndag. Själv stannar jag kvar på samma arbetsplats ett par månader till, men gör lite andra saker. Ungefär.

Vad gör du idag??? Firar du Klämdagens dag eller jobbar du??? Skriv gärna några rader och berätta!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I natt drömde jag att jag bodde i Umeå

Ett inlägg om slutet av en födelsedag.

---

 

I natt jag drömde, något som…

Egentligen var det inte min natt det här inlägget skulle handla om, utan gårdags-kvällen. Men det var en sån fantastiskt märklig dröm jag hade att jag inte bara så där kan låta den passera. Jag drömde nämligen att jag hade blivit tvångsförflyttad – av Arbetsförmedlingen – till Umeå. Och där skulle jag studera vid universitetet. Oklart vad jag skulle studera. I drömmen sprang jag (<== ja, jag vet! Det där med jag och springa låter otroligt, men det var ju en dröm) mest omkring – och letade efter godis (<== mer likt verkligheten). Och sov. Sen vaknade jag och fann att både rygg och mage är riktigt snälla mot mig idag. En underbar känsla som jag njuter av – så länge den nu varar. Men just nu. Njuter. Jag. Tack.

Nemea reserva 2009

Det var lite oklart in i det sista huruvida jag skulle palla att dinera på lokal igår kväll. Även Fästmön var jättetrött och inte heller kurant. Men bord var bokat ända uppe på Akropolis höjder. Och vi hade tur: bussen gick från dörr till dörr, så gott, som. Min kondis är urusel och när smärtan slår till kan jag få förlamande ont och behöver bara lägga mig ner tvärt. Allt gick emellertid bra. Äldsta bonusdottern hade tipsat om att jag skulle dricka vin, och det lyssnade jag på. Kanske var det rätt medicin för kvällen..?

Anna på Akropolis. I bakgrunden råkade paret som käkat blängsylta komma med på bilden. Asch då!..

På Akropolis var det fullsmockat med folk, så det var verkligen tur att jag hade bokat bord! Vi fick sitta i vår sedvanliga lilla hörna, ganska lugn sådan, tack och lov. Men först trodde vi att vi hade kommit till Dårhuset numero uno. Eftersom man inte bara kliver rakt in och sätter sig på en välbesökt restaurang utan inväntar personal, blev vi ståendes innanför entrén en stund. Och där blev vi uttittade av nån som hade käkat rejält med blängsylta. Jisses, vek inte ens undan med blicken när vi mötte den, något förvånade. För så klart man/vi undrar varför nån bara utstuderat glor på en/oss. Typ hela tiden. När vi sen satte oss fortsatte gloendet, då även på andra. Så då var det väl inget speciellt med oss, helt enkelt. Skönt, vi är nog ganska normala, nämligen (tro det eller ej).

En liten kopp grekiskt kaffe avrundade måltiden. Kaffet var som tjära.

Det var jobbigt för ryggen att sitta stilla under en trerättersmiddag, särskilt som det var ganska trångt. Men det gick bra, jag snurrade lite i stolen. Magen skötte sig finfint. Jag åt långsamt, njöt och glufsade faktiskt inte i mig allting utan lämnade. En liten dockkopp grekiskt kaffe, som tjära, fick runda av måltiden. Med tanke på att jag levt på flytande i ett par dygn var detta helt rätt. Magen krampade bara lite och först när vi kom hem. Men det var ungefär som för att låta mig veta dess existens.

Bussresan hem gick bra även om jag förundras över att vissa män/killar bara måste sitta med benen brett isär. För oss bredarslade tanter innebär det att vi får sitta på sätets kant. Inte så skönt och definitivt inte värt det hutlösa pris UL tar för resan. 

Det borde vara straffbart att sitta med benen brett isär.

En fin kväll avslutade en fin födelsedag. Jag fick så många fina presenter av Anna och mamma och jag hade min nya röda bandero på mig på kvällen. Men kvällen höll på att börja med sju års olycka när Anna utövade kast med liten spegel inne på toa. Nu blev det varken stopp i toaletten eller nåt annat elände, bara en yttepytte buckla på sophinken där inne. En buckla att skratta åt under kommande dar. Lite som den buckla – eller bula, heter det – som Den Nyfikna Annapannan fick när den lutade sig lite för nära handtaget till ett av köksfönstren i morse… Men det är en helt annan historia…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »