Mötesmåndag

Ett inlägg om möten och solsken och böcker, förstås, men ingen sång.

---

 

Ett träd jag passerade under idag.

Den här måndagen visste jag skulle innebära en massa möten. Ärligt talat känns det ju inte så… lockande… när solen plötsligt dyker upp och det blir runt 26 grader varmt… Då får en se till att en tar en stund då och då ute i friska luften och i solskenet. Jämfört med en del på jobbet såg jag redan i morse hur fruktansvärt blek jag. Lustigt nog ser jag ut som en tomatsoppa i ansiktet på mitt Campuskort. När det togs var jag väl ännu blekare… Mitt Photoshoppande är inte alltid lyckat. Eh… ja… Därför får du glo på en helt oredigerad bild av ett träd jag passerade på väg till ett möte idag.

Dagens möten. Det ser ut som om jag hade jag ett par timmar mötesfritt på eftermiddagen, men så blev det inte riktigt.

Dagens möten handlade till stor del om introduktion och information till mig som nyanställd. I morse fick jag en rejäl dragning av avdelningschefen om vår organisation och vad vår avdelning jobbar med. Just när jag tror och tycker att jag får grepp om saker och ting… förlorar jag det och allt känns snurrigt. Därför föreslog jag att jag ska träffa enhetschefer, men också teamledare och team för att prata med dem om kommunikation, förväntningar, texter som behöver uppdateras etc. Det vann gehör och tack vare ett spontant möte på eftermiddagen bokade jag mitt första möte med två team. Vidare satte jag min enhetschef i arbete och såg till att jag blev inbjuden till ett teamledarmöte på torsdag. Sen blev jag kallad till ett arbetsmöte i morgon förmiddag och så ska jag delta i stabsmöte på tisdagseftermiddagen. Jorå, de sa att det var många möten, men nu känns det mest som om alla möten snurrar till saker och ting för mig… När ska jag jobba, typ? Jag har möten inbokade redan nu fram till midsommar…

Ett av dagens möten var i en del av Uppsala som jag hittills sällan har besökt. När jag pluggade vid universitetet var jag understundom i krokarna, men idag passerade jag och N, som var modig nog att våga samåka med mig, en helt underbar park som gått mig förbi alldeles. Vasaparken är sannerligen en oas i Uppsala och ganska centralt belägen, fast ändå inte i centrum. Här finns allt ifrån lekparker och grönytor till svanar och ett museum. Och en del av byggnaderna intill parken är otroligt vackra!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mötet nere på stan gav emellertid inte så mycket, men jag fick ändå ett par saker jag ville kolla upp när jag kom tillbaka till jobbet. Och på vägen hem passerade vi huset jag ska till i morgon förmiddag på mötet – och huset vi ska flytta till om ett år. Vidare hann jag mejla en tänkbar ny a-kassa och dito fack. A-kassan överraskade med att svara på mina mejl (följdfrågor) och det bådar gott. Sånt är jag inte van vid från Akassan Vision, där de har varit inte bara otrevliga utan också ganska usla på det där med kommunikation. Inte vet jag om eller när jag får min sista ersättning från dem heller, förresten. Jag betalade en räkning nyss och då såg jag däremot att jag får lön på onsdag. Tänk, jag får lön för knappt tre veckor i maj och det är ändå dubbelt så mycket netto som jag fick från a-kassan på en månad… Jag känner mig som en miljonär!

Ett paket från Bokus med två Mors dags-presenter och en bonusmorsabok hade knölats in i min postbox idag.

Arbetsdagen tog slut nästan lika snabbt som den började. Hemma i postboxen hittade jag TVÅ paket. Det ena var från Bokus och innehöll två Morsdags-presenter (och en liten pocketbok till mig själv – jag är ju trots allt bonus-morsa!). Därför blev jag tvungen att springa över till Tokerian, köpa postpåse och posta presenterna så de hinner fram till lilla mamma före helgen. Eftersom Bokus förutsätter att gamla tanter använder modern teknik fick paketen ta omvägen om mig samtidigt som detta dessutom alltså kostade mig 45 kronor för ett nytt porto. Vilken tur att jag har råd. Synd att Mors dags-pakets-idén från Bokus faller på så platt bara. Minuspoäng igen.

Men i min box fanns också ett annat paket. Från Hoi förlag kom Susanne Ahlenius nya bok, Dödligt dubbelspel. Jag läste hennes första bok i den blivande trilogin i höstas och gillade den. Böckerna tillhör genren erotic crime och jag var lite orolig om jag skulle palla det, pryd som jag är. Det gick hur bra som helst med Dödlig åtrå, så tvåan ska väl också funka. Ett recensionsexemplar är detta och boken står i tur att bli läst och omskriven efter Martin Falkmans Tunneln i slutet av ljuset som jag läser just nu och som jag också ska recensera.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så… Nu ska jag ta ett par mackor och läsa lite med blyertspenna i handen. Jag är nöjd att jag har fått iväg Mors dags-presenterna, glad för övriga böcker jag får tillgång till och tacksam – varje sekund! – för mitt nya jobb. Men störst av allt är kärleken och jag får alldeles för lite av Fästmön för tillfället!!!
 

PS Tack vare alla möten idag fick jag tid att systemuppdatera såväl min privata mobil som tjänstemobilen. Sånt tar ju som bekant lite tid, men under möten använder jag inte mina mobiler.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det kom ett brev…

Ett tacksamt inlägg.

---

 

Det kom ett brev idag i postboxen. Ett pappersbrev, ett sånt med frimärke. Snigelpost, kallar vi det. Men även om vi raljerar rätt mycket om den tid det tar för brev att komma fram till oss blir vi ju lite glada när vi får ”riktig” post. I alla fall blir jag det – när det inte är fönsterkuvert, vill säga. Dagens brev var inte nåt fönsterkuvert och jag kände inte igen handstilen…

Brev till mig!

Jag skulle handla lite på Tokerian och sen hämta Fästmön för att skjutsa henne till jobbet, så jag öppnade kuvertet i bilen – med en viss bävan. Det var nämligen lite tjockt och jag vet att alla inte vill mig väl… Men det här brevet var från en som ville gott. En som gjorde gott! Jag blev så glad att jag grät en skvätt.

Ett gulligt kort och ett alldeles för generöst presentkort hos Blomsterlandet från Elliot och hans morföräldrar.

Vilken liten sötnos han är, Elliot!!! Fast han har nog fått lite hjälp av mormor och morfar att skriva kortet och fixa det alldeles för generösa presentkortet hos Blomsterlandet! Tusen, tusen, TUSEN tack till er alla tre!!! 

Det ligger en ganska nyöppnad butik väldigt nära där jag bor som jag ska besöka endera dan. Men jag blev redan så uppiggad av att bara få detta brev med innehåll och den omtanke som Elliot och hans morföräldrar visar, så nu gråter jag nog en skvätt till. Och då kan jag inte visa mig bland folk.

Elliot är inte bara söt, han är omtänksam också!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rena Stöllestan hela dan

Ett rätt stölligt inlägg.

---

 

Sängen heter Stöllestan, det vill säga Vadstena.

Fy te rackarns vilken dag det var igår! Det var som rena Stöllestan* hela dan här. Det började med att jag råkade få syn på nån som har gjort mig fruktansvärt illa. Humöret sjönk nästan ända ner till Kina. Sen gav jag mig iväg till Stormarknaden för några ärenden. Ja, jag skulle handla lite mat och ett par öl eftersom jag fick lite över när alla räkningar var betalda. Och så skulle jag in till Teliabutiken ett ärende å mammas vägnar.

Enligt en digital skylt skulle det vara sex (6) personal som arbetade just då. Jag såg tre (3). Det minimala könumret som var på tur var 50. På min lapp stod det 60. Det segade på. Trots att jag är bra på att köa är det inte nåt jag tycker är särskilt roligt. Därför hoppade jag in till Systemet. När jag kom tillbaka var det fortfarande nummer 50:s tur… Nåja, jag stod och hängde på min kundvagn och blev nästan mer irriterad på en annan kund som flanerade runt i den trånga butiken och suckade och klagade på att det tog sån tid. När det sen blev min tur fattar jag inte varför jag gick dit. Ville jag ha en social kontakt IRL eller vad? Jag hade enkelt kunnat göra ärendet via nätet… DUMHUVE-TOFFLAN! 

Jag var hungrig när jag kom hem. Frukosten hade varit lite torftig, två rostade mackor, så jag hällde upp cornflakes och mjölk med en klick drottningsylt, som fortfarande levde, i en skål. Sen kontaktade jag Massolit förlag via Twitter angående den där boken jag skulle få för recension. Nåt svar fick jag inte först, men det kom ett mejl – med en länk till en e-bok. Och jag läser för bövelen inte e-böcker heller, utan så länge jag kan – för ögon och förstånd – läser jag på gammalt hederligt sätt. Jag skickade en ny tweet till förlaget och talade om att jag inte läser böcker på detta sätt. Efter ett par timmar (!) fick jag till svar att de inte skickar annat än e-böcker till bokbloggare.

Glöm recensionen!

svarade jag då.

Boken lär jag så småningom inhandla och läsa och bedöma som det verk författarna har gjort. Nån recension blir det inte, bara ett kort inlägg om den här bloggen fortfarande existerar då. Men förlaget kan jag dra sig på en tallpinne.

Det var faktiskt varken Telefon-Trollet eller Gud som ringde utan Svenska kyrkan.

Vad var det mer för stölligt som hände den här dan? Jo, bäst som jag satt här hemma vid datorn och försökte vara lite seriös så börjar min fasta telefon att tokringa. Det är bara mamma och idioter till säljare som skiter i att kolla att jag har NIX som ringer på den. Nu såg jag på nummerpresentatören att det var ett Uppsalanummer. Och eftersom jag är i den situation som jag är svarade jag. Fick en ton i örat och sen bröts det. Fem gånger till, med fyra minuters mellanrum ringde det. Ibland svarade jag, ibland tryckte jag bara på luren och sa inget. Det tutade ibland, det las på i andra änden ett par gånger utan tut.

Telia vaknade på Twitter fram på eftermiddagen.

I samma veva som ringandet vaknade Telia på Twitter. De hade sett min bild från Teliabutiken på Instagram och ett antal timmar senare kommenterade de bilden… fast på Twitter. Ja det här med att kommentera saker i rätt kanal tycks inte ens företagen ha koll på. Men just då var det faktiskt OK, för jag kunde fråga om råd kring eftermiddagens telefonterror. Och hör och häpna, jag tror det var Han Där Uppe i egen hög person!!! Eller nej, hans hantlangare här på jorden var det – Svenska kyrkan, fick Telia fram. Ja, det var inte Kyrkan som ringde utan en fax eller nåt som stod nånstans inom Svenska kyrkan. Men sen kunde Telia inte hjälpa mig mer och efter sex ringningar upphörde det, tack och lov! Jag fick i alla fall med mig ett tips på en kod jag kan knappa in ifall det händer igen. Det kan hjälpa.

Sista stöllerierna inträffade vid halv sex-tiden i Förorten. Jag hade hämtat Fästmön från jobbet och skjutsade henne till Kreta för att hämta hem pizzor till sig och grabbarna. Medan vi väntade på att bagarna skulle göra sin grej, gick vi in på möbelaffären bredvid. Först ser jag en säng som heter Stöllestan, det vill säga Vadstena. Och sen hör jag karl’n i kassan köööra värsta säljsnacket gentemot en familj, döh. På östgötska…

Sen åkte jag hem och lagade mat och sprättade en öl. Och läste Femina, nummer 15 från den 15 april 1962. Men DET blir ett annat inlägg på en blogg nära dig vars utrymme visst aldrig tycks ta slut..!

*Stöllestan = Vadstena på östgötska

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vilken TUR att jag läser tjocka böcker…

Ett inlägg om en händelserik dag som jag känner mig nöjd med.

---

 

Gardinstrykning idag igen.

Ryggalainen ÄR inte OK. Så snart jag har suttit en stund bråkar den med mig. Därför blev morgonens administration som den blev. Men vilken tur att nån ändå tyckte att jag administrerade bra, för jag blev raskt inbjuden på en träff på fredag med anledning av det jag författade i morse! DET känner jag mig rätt nöjd med, för det har jag åstadkommit på egen hand. Sen får somliga tycka att det är skryt, för mig är det ett konstaterande. En viss skillnad. Mer om detta kommer i ett lösenskyddat inlägg senare!

Så snart jag visade mig med putsmedel, trasa och skrapa lyste aprilsolen genom sovrumsfönstret. Till sist struntade jag i att man inte ska putsa fönster i solsken och putsade ändå. Det blev helt OK resultat, faktiskt. Mörkläggningsgardinerna och lite annat smått och gott tvättade jag tidigt. Detta förde med sig att jag nu på tidiga kvällen kunde stryka dem (och lite annat) och hänga upp. Det doftar ljuvligt rent och fräscht i sovrummet!

Men resten av dan då? Jo, att bära in sommardäcken i bilen krävde sin kvinna. Eftersom ryggen är som den är förlitade jag mig på armar och ben, det vill säga starka och böjda. Jag bar nära kroppen. Det gick bra.

Efter att ha tvättat händerna deklarerade jag. Det ser mycket lovande ut. Jag bestämde mig för att strunta i att försöka deklarera för resor till och från arbetet 2014, för det skulle troligen inte innebära nåt annat än en senare utbetalning av det överskjutande eftersom sånt tar tid att handlägga.

Jag började läsa en tjock bok igår kväll.

Jag hade tid för däckskiftning vinter till sommar klockan 14.45, men bestämde mig för att ta omvägen ner på stan för att ordna biljetter. Där var världens mest omständliga människor före mig. Samtidigt förstår jag somligas tårar, för i den här världen av byråkrati förutsätts att man inte bara har tekniska kunskaper, man ska ha modern teknisk utrustning också. Byråkraten var dock tålmodig och hjälpte fint. Men sanden i timglaset rann neråt och jag kunde knappt fokusera på min tjocka bok som jag hade med mig att läsa i samt som portfölj för underlag. När det blev min tur saknades ett organisationsnummer på inbjudningskortet. Byråkraten lovade att ombesörja saker och ting samt messa mig när allt var klart för mig att ringa. Nu är det kväll och jag har fortfarande inte fått nåt sms… Huuuuummmmmmm…

Till bilverkstan FLÖG jag efter att ha trasslat mig ut från stan som var en enda stor byggarbetsplats. Med andan i halsen anlände jag fem minuter före utsatt tid. Trodde jag. Det visade sig att jag hade tid först klockan 15.45… Vilken tur att jag hade min tjocka bok med mig, som sagt… Fast ärligt talat hade jag svårt att koncentrera mig. Trött var jag också. Så jag läste bara lite och twittrade om en chipsätande pojke med flera i stället – allt för att hålla mig vaken. Nåja, det är ju bättre att vara tidig till ett möte än försenad.

Clark Kent* glider nu omkring i sina sommartofflor. Vintertofflornas saga är all. Mönsterdjupet är inte tillräckligt för nån mer vinterkörning och dessutom har däcken fått torrsprickor. Sommardäcken, däremot, är i fint skick. Nu hoppas jag kunna skrapa ihop 4 x 800 kronor till servicen i november då jag också brukar skifta till vinterdäck. Det ska nog gå, jag har över ett halvår på mig.

I mitt spännande liv har det varit en synnerligen händelserik dag. Men hur har DIN dag varit? Skriv gärna några rader och berätta!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Solmåndag

Ett soligt måndagsinlägg.

---

 

Sol hittade jag mellan träden i helgen. Idag finns den överallt, känns det som.

Tänk att en måndag kan vara så solig och vacker! Idag behöver jag inte jaga nån sol – den finns här och lyser klart och starkt. Det är inte ett moln på himlen utanför. Jag ska in till stan mitt på dan och träffa F. En gång var jag kund i F:s företag. Nu träffas vi, som vanligt när det gäller mig, alltför sällan. Men det blir riktiga långsittningar när vi väl träffas. Det lär inte bli nåt undantag idag. Lite märkligt, det där ändå, att man kan gå från ett företagare-kund-förhållande till två människor som gillar att prata om ”allt”. Det är en sån där guldkant i tillvaron jag sparar på.

Gårdagen blev en halvseg historia. Jag skjutsade hem Fästmön från jobbet när hon hade slutat på eftermiddagen eftersom hon åter skulle bli mamma på heltid – helgen blev bara en bonusvisit hos mig mellan arbetspassen. En timme efter skjutsningen var jag hemma i New Village igen. Av nån anledning kändes det väldigt ensamt just då. Detta, i kombination med andra tankar som tär, gjorde att humöret inte var det soligaste. Jag ringde i alla fall lilla mamma för att få höra om 98-årskalaset. Hon gav mig alla detaljer och jag lyssnade i 40 minuter. Sen hjälpte jag henne telefonledes med några räkningar. Och så fick jag två minuter att prata. Just igår önskade jag extra mycket att mamma var mamma – nån som lyssnade, sa nåt klokt och tröstande i stil med att:

Det ordnar sig! 

Det fanns ett glas Castelforte Valpolicella ripasso kvar till söndagsmiddagen.

Lagade till middag på rester från frysen. Det fanns ett glas rött kvar och det sköljde jag ner maten med. Sen parkerade jag mig i bästefåtöljen och läste 150 sidor ur min tegelsten på gång. Det är en spännande, men märklig historia om en man som kan resa i tiden. Hans primära uppgift med tidsresorna är att förhindra mordet på president Kennedy. Naturligtvis passar han på att ingripa på andra ställen i människors liv också – och det är inte alltid varken lätt eller så smart… Vad jag tror att författaren kort och gott vill säga med den här boken är att låta det förflutna vara just det förflutna, nånting vi inte kan, bör eller ska försöka ändra – det går ju inte. I stället ska vi se framåt. Det låter lätt och logiskt, men… Tja, du vet kanske själv hur det kan vara.

Kvällen i bästefåtöljen avslutades med ett par goa vänner per sms och därefter Arne Dahl samt Fortitude. Arne Dahl-filmerna är sisådär. Jag tycker i vart fall att de blir lite bättre för varje gång, trots att jag också tycker att alla pratar östgötska till slut. (Ska jag av alla människor säga…). Men Fortitude… jag blir bara mer och mer irriterad och ofokuserad och igår slutade det med att jag i stället för att sitta stilla och glo gjorde mig iordning för natten. Nej, jag tycker det är ursegt och rörigt. Jag la mig i sängen och glodde på Poirot på 7:an i stället.

Just som jag höll på att somna bzzade mobilen. Och jag är ju nyfiken, så jag blev tvungen att glo. Det slutade med att jag gjorde en systemuppdatering. Den som nån gång har gjort såna på sin mobil vet att det tar lite tid… Sen var jag klarvaken och fick läsa mig trött.

Nu ska jag sätta fart och fräscha till mig, slänga i mig en droppe fil och sen bussa in till stan. Det är alltid nervöst. Men jag har överlevt hittills. Idag är det ju dessutom en solmåndag, så jag är övertygad om att jag når mitt mål.

Vad händer hos DIG denna måndag??? Svischa inte bara förbi, skriv gärna några rader och berätta så jag har nåt att se fram emot att läsa när jag kommer hem i eftermiddag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med i leken..?

Ett något förundrat inlägg och ett inlägg om att söka jobb.

---

 

Det trillar in ett ton mejl varje dag när man är arbetssökande. Fast jag brukar inte sitta naken vid datorn utan ha mysbyxa – enbart hemma, aldrig när jag går utanför dörren!

Knappt hade jag varit ifrån min dator (ett par timmar) på fredagseftermiddagen förrän det hade trillat in två mejl som gjorde mig mycket förundrad. Näst intill stum, faktiskt. Det ena mejlet talade om för mig att jag och 249 andra hade sökt ett och samma jobb.

Fet chans att jag får det, dårå,

tänkte jag modstulet. Men jag är van att få nej och det som gäller är bara att söka igen och igen. En dag blir det napp. Helt fruktlöst har mitt ”arbete” faktiskt inte varit heller, utan att avslöja för många detaljer. Än är jag med i leken, så att säga.

Det andra mejlet gällde ett annat jobb jag har sökt. Mejlet var för att informera mig om att förutsättningarna har ändrats en del sen tjänsten annonserades ut. Kvalifikationerna har skärpts. Den som har sökt behöver inte skriva en ny ansökan, men fler riskerar att sållas bort för att de nu inte har de rätta kvalifikationerna. Till min lättnad (?) noterade jag att jag fortfarande borde vara aktuell för tjänsten, eftersom jag, trots skärpta krav, har det som efterfrågas. Frågan är bara om jag som vanligt har för mycket erfarenhet/kompetens eller är för gammal eller om jag verkligen är med i leken fortfarande.

Jag har en diskussion just nu med en bloggbekanting om hur det är att söka jobb. Eller att vara arbetslös. Vi har väldigt olika erfarenheter och uppfattning om detta. Men jag kämpar som tusan, tro inget annat! Fortfarande. Nu handlar det inte bara om jobbsökeri utan jag har andra saker jag samtidigt måste kämpa emot och med. Det tar liksom aldrig slut. Livet är på det viset. Vad det handlar om reserverar jag för de närmast sörjande i lösenskyddade inlägg. Jag blir så spottad på annars. Och jag orkar inte torka fler spottloskor från folk som bara vill såra mig.

Jag skriver böcker…

När jag inte söker jobb (att söka jobb tar emellertid ganska mycket av min tid – att leta lediga tjänster och skriva ansökningar, fylla i ansökningsformulär som ofta är alltför ”standardiserade” för att fungera optimalt, uppdatera CV, nätverka etc är inget man gör på en kaffekvart) försöker jag hitta annan meningsfull sysselsättning. Jag skriver böcker, till exempel, och jag läser böcker.

Vidare har jag erbjudit mig att utan arvode sköta en webbplats, att läsa för gamla och lite sånt. Allt blir inte av, av olika skäl. Ett skäl är att man inte får jobba med vad som helst som volontär därför att facket anser att det borde vara lönearbete. Inte heller kan jag åta mig för många gratissysslor ifall jag får jobb. Dessutom måste jag orka med det hela också. Min läkare ville sjukskriva mig tidigare i år, men det ville inte jag. Då hade jag blivit SJUK på riktigt. Jag blir friskare av att ha nåt att göra. Däremot måste jag acceptera att jag inte kan göra vad som helst just nu. Men för tillfället är jag fortfarande med i leken – vill jag tro.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bakläxa, LinkedIn!

Ett missnöjt inlägg.

---

 

I onsdags skrev jag ett inlägg här om hur nöjd jag var med hjälpen jag hade fått från LinkedIn med min profilsida där. Tyvärr var jag för snabb att höja hjälpen till skyarna, likaså att ge supporten credit för utfört arbete i den enkät jag fick svara på efter ärendets avslutande. (Det ska bli intressant att se om jag får en NY enkät nu när jag har öppnat ärendet igen och INTE är lika nöjd…)

Det fel som har uppstått är att puffbilderna på LinkedIn till vissa av länkarna till mina arbetsprover har oförklarligt bytts ut mot bilder jag har skickat upp till Instagram. Men klickar man på länken kommer man till rätt text och där syns korrekt illustration. Helt obegripligt och väldigt skumt! Plötsligt har gamla puffbilder, som har legat på min profilsida på LinkedIn sen mycket lång tid, bara bytts ut utan att jag har gjort nån redigering av vare sig min profilsida eller sidan som länken går till.

Jag fick gott bemötande och god service av Hannah som erbjöd sig att manuellt byta ut puffbilderna till de korrekta. Fint! Bara det att Hannah nog inte förstod att bilderna var puffar och att det är texterna – och länkarna till dem – som är det viktiga. Som det ser ut nu ser man en kort ingress och en bild – men ingen ruta där man kan klicka sig vidare för att läsa mer, som det var upplagt förut. Hannah la alltså in korrekt puffbild, men den viktiga länken till arbetsprovet/texten tog hon bort. 

Det tog ett par dar innan jag upptäckte detta – allt såg ju rätt ut. Därför kontaktade jag supporten på LinkedIn igen igår. Det svar jag nu har fått är det jag fick i början: det har med kodningen att göra. Men jag håller inte på med kodning och hur kan prylar som har legat väldigt länge på LinkedIn plötsligt bli fel utan att jag har gjort nåt? Jag kan inte heller ladda upp länkar till nya arbetsprover eftersom den puffbild dessa visar då kommer från Instagram.

Uppenbarligen är det nån bugg nånstans. Jag tycker inte att det är användarna som ska jobba på/med tekniken utan de som har webbplatserna. I det här fallet handlar det om en plats på nätet där man knyter och underhåller yrkeskontakter med mera. Vidare hänvisar jag alltid till min sida på LinkedIn i mina jobbansökningar. Men det får jag sluta med, för jag kan ju inte visa upp nånting som är fel. Det ger ett synnerligen oprofessionellt intryck.

Till dess att LinkedIn har löst detta, tänker jag ligga lågt med att hänvisa till min profil där. Inte heller tänker jag försöka uppdatera den – det tar tid, det blir fel och det skapar irritation. Vidare kan jag inte längre rekommendera vänner och bekanta att skapa en LinkedInprofil eftersom det uppstår fel som LinkedIn inte kan rätta till. Sorry!

Det blir en svart bak för buggar som användarna inte ska behöva fixa åt webbplatser och sociala medier.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kylslaget och skomakeri

Ett röjande inlägg.

---

 

Potatis, lök, glögg och champagne – vad mer behöver en Toffla ha i sitt kylskåp?

Den stora röjningen av det som har varit fortsätter. Men först fällde jag en tår över nån som tagit tid på sig att fatta ett beslut. Min tolkning är att jag blev bortvald. För den som inte kan stå upp för det som är fel, den tiger och samtycker. Det är så människor gör i krig. När man själv inte drabbas, blundar man. För om man skulle öppna ögonen kan det ju hända att man skulle råka se nåt.

Den smärta detta orsakar är kall och vass och obönhörlig. Därför passade det bra att jag idag grep mig an nästa röjningsobjekt: kylskåpet. Det var faktiskt inte lika vidrigt som jag hade trott, men det behövdes likväl göras. Det blev rent och fräscht och jag skulle gärna välkomna Marie-Louise att ta några baktprover nu. (Hon skulle säkert hitta minst salmonella.)

Bara utsidorna kvar… Lulu, BLUNDA!

Igår kväll hade jag tagit in kylväskan från förrådet. Eftersom den stod i vägen i köket var det bara att sätta igång arbetet efter annat, sedvanligt morgonbestyr. Jag tryckte ner mjölk, fil, ost och smör i väskan och sen fick den stå på ballen* medan jag skurade inomhus. En del kylvaror fick bo på en köksbänk. Det var en märklig blandning matvaror, men potatis, lök, glögg och champagne kommer man rätt långt med. (Champagnen är för övrigt från nyårsafton… 2009 (?), glöggen och det mousserande vinet från 2012. Värst vad jag super…)

Kylen blev klar på nån timme, alla fack och hyllor diskade och avtorkade. Det som återstår nu är utsidorna, som är belamrade med kort, roliga saker, magneter etc. Lulu Carter skulle få ett veritabelt anfall om hon såg detta. Men eftersom det är minimal risk att hon läser min blogg, lägger jag ut en bild. Och skulle det vara så att Lulu tittar in får hon blunda.

Nu är högertofflan trasig också.

Jag måste över till Tokerian för att köpa fil och superlim. Det är inte bara personen som är trasig utan toffla nummer två. Nu har sulan på högertofflan lossnat. Den vänstra limmade jag för ett tag sen och den sitter fast ordentligt. Det blir till att leka skomakare. Superlim är dessutom billigare att köpa än nya tofflor.

På seneftermiddagen idag planerar jag att gå på bio. Jag har julklappen från facket 2013 kvar. Det är en biobiljett och den går ut i morgon. Snål som jag är… etc etc. Det blir en prövning att ta sig ut och ner på stan. Det anses säkert som lite konstigt att gå på bio ensam, men jag gör nästan ingenting i sällskap längre, så det är inte konstigt för mig. Fästmön tipsade mig för ett tag sen om filmen Pride. Det är en dramakomedi, vilket ju ligger lite utanför mina prefrenser, men man kan ju bli glatt överraskad om man vågar.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Upphittat och inte ett barr, eller..?

Ett självironiskt inlägg.

---

 

Envist klängde den sig fast, den lilla garntomten.

Vem var det som sa att granen inte barrade så mycket? Var det samma person som sa att man kanske hittar en (1) tomte efter att man avjulmöblat och burit ut kartongen i förrådet? Härom kvällen hittade jag ju en tomte bakom pappa. Igår kväll var det färdigt igen. Då upptäckte jag en liten garntomte som envist klängde sig fast vid ljuskronan i vardagsrummet. Glad såg den ut också, antagligen för att den hade lyckats lura mig och hålla sig kvar. (Som du märker har jag ett mycket personligt förhållande till mitt julpynt.)

Nu är den emellertid nerplockad – och ligger tillsammans med pappas tomte i hallen och väntar på att bli utburen i förrådet. Det tar tid. Allt tar tid just nu. Men det ska bli bättre med det.

Sen var det det här med barren… Det var… ”Nån” som skröt om att granen inte barrade så mycket, bara just när allt pynt plockades av. Det var i och för sig ganska sant. Men jag städade noggrant efteråt – både med sopkvast och skyffel och dammsugare. Noggrant? Hum… det tycks som om jag inte riktigt har kläm på det där

inte ett barr…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Samtliga barr upphittade EFTER den noggranna städningen…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Han ändrade 40 vanor på ett år

Ett förundrat inlägg.

---

 

I morse läste jag i lokalblaskan att Micael Dahlén, du vet professorn med svart nagellack, hade ändrat 40 av sina vanor på ett år. Han hade uppenbarligen möjlighet att ta tjänstledig, för det var vad han gjorde – för att ägna sig åt sin nyfikenhet… Och så slutade det med att han ändrade 40 vanor och bevisade på så vis att förändring inte behöver ta tid.

Grunden till det hela var ett nyårslöfte. Jag trodde inte folk avgav såna nu för tiden, men kanske är det så att man tänker

Nytt år, ny möjligheter.

Och så lovar man sig själv att ändra på sig, helst till det bättre, på nåt sätt. (Vilket ju innebär att det är dömt att misslyckas för en del av oss – alla är inte utvecklingsbara…)

Aristoteles menade att vi är vad vi upprepade gånger gör.

Micael Dahlén tog till sig Aristoteles ord om att vi är vad vi upprepade gånger gör. Skicklighet är en vana, typ. Och så testade han om han kunde skapa sig några nya vanor. Det började med några ganska enkla vanor som att städa kontoret och börja äta broccoli. Sen blev det en vana i veckan, ungefär. Syftet var att se om han kunde förändra sig som människa. Han var rätt slutkörd, enligt UNT-artikeln, och det var ett annat syfte att se om man kan hitta lyckan genom att ändra saker. En vana han ändrade var att ta bort måsten i sin tillvaro… Men det handlade också om att göra jobbiga saker, förändra sitt sätt att tänka.

Hur gick det då? Enligt artikeln känner sig Micael Dahlén idag starkare som människa. Han har fått en starkare personlighet, menar han. Han har blivit tryggare och öppnare och mer påträngande, säger han i artikeln.

Jag tycker att det låter som ett spännande experiment och önskar att jag hade kraften och orken att förändra massor hos mig själv. Bland annat skulle jag vilja bli bättre på att tänka positivt, att inte ta åt mig lika mycket av människors elakheter och att börja röra på mig mer.

Vad skulle DU vilja förändra hos dig själv om du hade möjligheten??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »