Rena Stöllestan hela dan

Ett rätt stölligt inlägg.

---

 

Sängen heter Stöllestan, det vill säga Vadstena.

Fy te rackarns vilken dag det var igår! Det var som rena Stöllestan* hela dan här. Det började med att jag råkade få syn på nån som har gjort mig fruktansvärt illa. Humöret sjönk nästan ända ner till Kina. Sen gav jag mig iväg till Stormarknaden för några ärenden. Ja, jag skulle handla lite mat och ett par öl eftersom jag fick lite över när alla räkningar var betalda. Och så skulle jag in till Teliabutiken ett ärende å mammas vägnar.

Enligt en digital skylt skulle det vara sex (6) personal som arbetade just då. Jag såg tre (3). Det minimala könumret som var på tur var 50. På min lapp stod det 60. Det segade på. Trots att jag är bra på att köa är det inte nåt jag tycker är särskilt roligt. Därför hoppade jag in till Systemet. När jag kom tillbaka var det fortfarande nummer 50:s tur… Nåja, jag stod och hängde på min kundvagn och blev nästan mer irriterad på en annan kund som flanerade runt i den trånga butiken och suckade och klagade på att det tog sån tid. När det sen blev min tur fattar jag inte varför jag gick dit. Ville jag ha en social kontakt IRL eller vad? Jag hade enkelt kunnat göra ärendet via nätet… DUMHUVE-TOFFLAN! 

Jag var hungrig när jag kom hem. Frukosten hade varit lite torftig, två rostade mackor, så jag hällde upp cornflakes och mjölk med en klick drottningsylt, som fortfarande levde, i en skål. Sen kontaktade jag Massolit förlag via Twitter angående den där boken jag skulle få för recension. Nåt svar fick jag inte först, men det kom ett mejl – med en länk till en e-bok. Och jag läser för bövelen inte e-böcker heller, utan så länge jag kan – för ögon och förstånd – läser jag på gammalt hederligt sätt. Jag skickade en ny tweet till förlaget och talade om att jag inte läser böcker på detta sätt. Efter ett par timmar (!) fick jag till svar att de inte skickar annat än e-böcker till bokbloggare.

Glöm recensionen!

svarade jag då.

Boken lär jag så småningom inhandla och läsa och bedöma som det verk författarna har gjort. Nån recension blir det inte, bara ett kort inlägg om den här bloggen fortfarande existerar då. Men förlaget kan jag dra sig på en tallpinne.

Det var faktiskt varken Telefon-Trollet eller Gud som ringde utan Svenska kyrkan.

Vad var det mer för stölligt som hände den här dan? Jo, bäst som jag satt här hemma vid datorn och försökte vara lite seriös så börjar min fasta telefon att tokringa. Det är bara mamma och idioter till säljare som skiter i att kolla att jag har NIX som ringer på den. Nu såg jag på nummerpresentatören att det var ett Uppsalanummer. Och eftersom jag är i den situation som jag är svarade jag. Fick en ton i örat och sen bröts det. Fem gånger till, med fyra minuters mellanrum ringde det. Ibland svarade jag, ibland tryckte jag bara på luren och sa inget. Det tutade ibland, det las på i andra änden ett par gånger utan tut.

Telia vaknade på Twitter fram på eftermiddagen.

I samma veva som ringandet vaknade Telia på Twitter. De hade sett min bild från Teliabutiken på Instagram och ett antal timmar senare kommenterade de bilden… fast på Twitter. Ja det här med att kommentera saker i rätt kanal tycks inte ens företagen ha koll på. Men just då var det faktiskt OK, för jag kunde fråga om råd kring eftermiddagens telefonterror. Och hör och häpna, jag tror det var Han Där Uppe i egen hög person!!! Eller nej, hans hantlangare här på jorden var det – Svenska kyrkan, fick Telia fram. Ja, det var inte Kyrkan som ringde utan en fax eller nåt som stod nånstans inom Svenska kyrkan. Men sen kunde Telia inte hjälpa mig mer och efter sex ringningar upphörde det, tack och lov! Jag fick i alla fall med mig ett tips på en kod jag kan knappa in ifall det händer igen. Det kan hjälpa.

Sista stöllerierna inträffade vid halv sex-tiden i Förorten. Jag hade hämtat Fästmön från jobbet och skjutsade henne till Kreta för att hämta hem pizzor till sig och grabbarna. Medan vi väntade på att bagarna skulle göra sin grej, gick vi in på möbelaffären bredvid. Först ser jag en säng som heter Stöllestan, det vill säga Vadstena. Och sen hör jag karl’n i kassan köööra värsta säljsnacket gentemot en familj, döh. På östgötska…

Sen åkte jag hem och lagade mat och sprättade en öl. Och läste Femina, nummer 15 från den 15 april 1962. Men DET blir ett annat inlägg på en blogg nära dig vars utrymme visst aldrig tycks ta slut..!

*Stöllestan = Vadstena på östgötska

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Administration… eller byråkrati, om du så vill

Ett irriterat, men tacksamt inlägg.

---

 

Beslutet om att jag fick biljetter. Fast det kallas Respenning.

Snart har hela dan passerat och jag har bara gått med dammvippan, resten har jag inte hunnit. Varför? Jo, för att jag bestämde mig för att försöka ta hjälp från Arbetsförmedlingen med biljetter för att kunna resa till min intervju på måndag eftermiddag. Det är fantastiskt att ingen INGEN har kunnat upplysa mig om att jag faktiskt kan få den hjälpen – förrän idag. Jag har ju varit arbetslös av och till sen 2009. Däremellan har jag jobbat och de första åren hade jag avgångsvederlag. Då behöver man ingen ekonomisk hjälp. Men när man går på a-kassa får man räkna varenda spänn.

Det var min handläggare Alexandra Norlén som berättade för mig i ett mejl idag på förmiddagen att jag kan få hjälp med biljetter om jag måste resa till en intervju. Det hade jag ingen som helst aaaning om. Jag har ju hela tiden försökt klara mig själv så gott det går. Vem vill ligga samhället till last? Inte jag, helst. Men det är dyrt att resa. Nu har jag 85 kronor på mitt busskort och det räcker in till stan och tillbaka på måndag. I Stockholm hade jag tänkt gå mellan Centralen och Östermalm, men nu har jag fått T-banebiljetter – också! Det tackar jag och mina hälsporrar varmt för! Det går bra att gå i fem minuter för mig, sen får jag skitont i fötterna, nämligen.

Chokladpengar funkar inte i p-automater.

Jag hittade två guldpengar till p-avgift, så eftersom jag har bensin i bilen tog jag den in till Arbetsförmedlingen i stan för att få biljetthjälp. Med mig hade jag ett mejl från min handläggare samt kallelsen till intervjun. På Arbetsförmedlingen var det dystert som vanligt, men inte mycket folk. Jag fick säga mitt ärende och blev tilldelad en nummerlapp av en man. Väntetiden blev ganska kort, men jag hade bok med mig. När det blev min tur kunde tjejen som skulle hjälpa mig inte göra det – för hon kunde inte. Hon bad då mannen som hade gett mig nummerlappen om de kunde byta plats så att han kunde hjälpa mig medan hon delade ut nummerlappar under tiden (det var ingen särskilt strid ström alls idag…). Mannen ville inte. I stället fick jag vänta tills tjejen blev avlöst av två yngre män.

Per tog emot mig så snart han hade startat sin dator. Jag förklarade mitt ärende, visade mina papper och min legitimation. Men datorn ville inte riktigt vara med och Per verkade osäker på det mesta eftersom han frågade den andra killen om saker hela tiden. Ingen av dem visste om jag kunde få hjälp med bussbiljetter i Uppsala och tunnelbanebiljetter i Stockholm. Efter en stund erbjöd han mig en stol. Jag tackade och satte mig, för är det nåt hälsporrarna inte gillar så är det att jag står rätt upp och ner. Pers dator hade sen uppenbara problem med PDF:er och att skriva ut. Till sist fick jag emellertid beslutet med ärendenummer. Ärendenumret skulle jag uppge när jag ringde, sa Per, för jag fick själv ringa till AF:s reseenhet och fixa biljetter. Telefonnumret till reseenheten fick jag på en handskriven lapp av Per. Några instruktioner kunde jag inte få eftersom utskrifterna och PDF:erna krånglade. Men jag satte mig helt enkelt i bilen utanför (jag hade parkeringstid kvar) och ringde. Jag behövde inte alls uppge ärendenummer, utan det var mitt personnummer som skulle anges. Och det kan jag ju. Efter ett par knapptryckningar kom jag fram och fick snabb hjälp – biljetter till såväl tåg som tunnelbana kom per sms medan vi pratade! SÅ ska det gå till, tycker jag!

Byråkratins kvarnar – och teknikens – malde annars otroligt långsamt idag, tycker jag. Vidare anser jag att det är anmärkningsvärt att Arbetsförmedlingen har personal anställd som inte kan – eller vill? – hantera de egna systemen. Har man plockat personal direkt från gatan, eller? Jag vägrar nämligen att tro att jag är den enda i hela Uppsala som kommer och behöver få biljetter för att kunna resa till en anställningsintervju. Vad gäller PDF- och skrivarkrånglet kunde jag ha erbjudit min hjälp, men jag har slutat jobba gratis och tänkte att de som har lön för väl göra skäl för den.

Jag är glad och tacksam för informationen om den här möjligheten från min handläggare, hjälpen och biljetterna, men mycket undrande inför kompetensen hos personalen på Arbetsförmedlingen. Igen.

NU är klockan snart halv fyra och jag ska äntligen sätta dra fram dammsugaren! Förbereda mig inför intervjun får jag göra i morgon, helt enkelt, för nu fikar folk och sen går de hem.

Stort TACK också till Rexxie som försåg mig med denna matnyttiga länk om flyttningsbidrag och ersättning för intervjuresa! (Det är ju en PDF, så det kanske grabbarna på AF i Uppsala inte klarade av.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Vi hänger inte med i all utveckling, men jag tror på nye GD:n”

Ett inskrivet inlägg.

---

 
 

Arbetsförmedlingens tillhåll i Uppsala.

Orden i rubriken är Daniel Strömblads. Han jobbar på Arbetsförmedlingen i Uppsala och var den som fick uppdraget att skriva in mig som arbetssökande idag. Vi fick en lång och bra pratstund, jag och Daniel. För hade jag väntat i en och en halv timme ville jag ha valuta för tiden som försvann när det blev min tur.

Nummer 28 gul var jag.

Jag fick nummer 28 gul… Men jag hade å andra sidan inte trott att jag skulle vara ensam. En bok blev mitt sällskap under väntan. Det blev emellertid lite svårt att fatta vad man läste i sorlet från, gissningsvis, ett femtiotal losers arbetssökande och en del av deras barn som sprang omkring och skrek.

I stället ägnade jag mig åt att observera omgivningen och den inte särskilt effektiva hanteringen av folkmassan. Det gick åt fyra till fem personal för att tilldela de arbetssökande en nummerlapp – en gul, rosa eller grön, beroende på vad ens syfte med besöket var. Gissar jag. Nåt system i kaoset borde man ha. Men nummer hoppades över, ropades upp utan att det riktigt hördes i den icke tysta lokalen, folk tröttnade. En del försvann, andra återkom senare. En aldrig sinande ström av människor.

Samhällets olika skikt

Vad var det för folk som var där då? En del unga så jag, en del i min ålder och äldre än då, några lite yngre än jag, några som inte talade svenska… Och de flesta av oss var där för att registrera vårt misslyckande att bidra till försörjningen genom arbete. Nu behöver vi ersättning från annat håll. För min del a-kassa. En ersättning som har legat på samma nivå i tolv (12) år. Ja, för tolv år sen var ersättningen säkert bra. Idag är den inte ens en tredjedel av min senaste lön.

Bland personalen noterade jag en god representation av samhällets olika skikt. Här fanns halta och lytta, några tanter, en man i min egen ålder och förvånande många arbetsförmedlare med invandrarbakgrund. Det är bra. Jag fick slutligen gå en trappa upp med herr förmedlare Daniel Strömblad.

Ett så übersnyggt inrett inskrivningsrum på Arbetsförmedlingen i Uppsala.

Själva inskrivningen var det inga större problem med. Mina uppgifter fanns kvar (de sparas i två år) och jag hade snällt fyllt in en värdelös blankett medan jag väntade. En blankett som skulle vara grund till en handlingsplan. Jag hade angett att jag inte vill ha hjälp med nånting annat än att fixa ett nytt jobb (det var ett eget svarsalternativ jag skrev till).

Daniel undrade om jag hittar några jobb att söka via Platsbanken. Jag skrattade och svarade nekande. Tipsade i stället om en bättre webbplats med mer nischade jobb för min del.

– Ja, vi hänger ju inte riktigt med i all utveckling, medgav Daniel.

För det är till exempel så att jag söker olika sorters tjänster, inte bara det som arbetsförmedlingen i sina system kallar kommunikatör/informatör.

Daniel kunde visa mig åtta (8) lediga jobb i Platsbanken som var lämpliga för mig att söka. Jag berättade att jag tänkte söka minst det dubbla antalet andra jobb som jag hittat på andra håll. Dessutom var en av tjänsterna rubricerad Informatör, men i själv verket söktes en person med gymnasielärarekompetens. Hur fel kan det bli..?

Byggare och riktig handläggare

Min nya, riktiga handläggare då? (Ja, för Daniel är alltså handläggare för folk inom byggbranschen, berättade han. Visst bygger jag en del, bland annat webbplatser och dito sidor, men… Jag är inom en helt annan bransch, kort sagt.) Tja, jag sa att hon hade ringt mig den 12 maj och att jag bett henne skicka sina kontaktuppgifter, uppgifter som jag fortfarande inte (den 1 juli) har fått. Daniel, som var inne i systemet, såg att det fanns en notering om att hon hade ringt mig. (Jag talade sanning, alltså.) Han skrev ut hennes namn. Jag fattade inte riktigt vad som var förnamn eller efternamn, men det är ju skitsamma. Jag ville bara veta vem jag ska kontakta om jag råkar få jobb.

Utskälld, men bättre utan love

Nånstans i vårt samtal undrade jag hur det är att jobba på Arbetsförmedlingen, en av Sveriges mest utskällda statliga myndigheter.

– Vi har mycket att jobba med så att vi blir bättre, sa Daniel. För några år sen låg Skatteverket i botten, nu har verket fått riktigt bra betyg av människor. Det borde vi också kunna få!

Men management by love, som var den tidigare generaldirektören påfund, tror Daniel inte på. Däremot har han stora förhoppningar på Mikael Sjöberg, som den nye GD:n heter. Han kommer från Arbetsmiljöverket, men har också arbetat som statssekreterare i regeringskansliet.

– Han kan ta politiker, menade Daniel. För får vi inte tillräckligt stora budgetar kan vi inte åstadkomma det politikerna vill att vi gör. Mikael Sjöberg verkar vara en person som kan sätta ner foten ordentligt och förklara vad för lite pengar räcker till och inte räcker till.

Det låter ändå lite hoppfullt, tyckte jag. Jag tänkte på det när jag gick ifrån den här hemska inskrivningen (jag känner mig förnedrad att behöva gå till Arbetsförmedlingen och skriva in mig, därför hemsk). Men när jag kom ut från inskrivningsrummet mötte jag en minst lika stor folkmassa som satt eller stod och väntar på sin tur, med färgade nummerlappar i nävarna. Då blev jag snabbt lika nedslagen igen. Är vi så här många nya arbetssökande bara i Uppsala den 1 juli 2014..?

Jag legitimerade mig med mitt presskort och sa till Daniel att jag nog skriver om det här. Men han har inte läst igenom texten före publiceringen på min blogg.

 
 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två tuffa dar

Ett trött och lite kämpigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: Jag vill tacka Bliwas representant som efter att ha läst detta inlägg tog kontakt via e-post med mig! Strålande kundvård och service!!!

---

 

Nu väntar två tuffa dar. Jag ska inte sticka under stol med den saken. Nattsömnen har varit dålig. Jag har sovit för lite och de timmar jag har sovit har inte gett ordentlig vila. Orolig sömn, vaknade av och till. Det är lite av ett under att jag klarade mig till jobbet utan att somna vid ratten.

Min pappershög med sökta jobb från förra hösten. Nu blir det en ny hög.

Vad händer idag? Först tittade jag in till en av de trevliga och serviceinriktade personerna på HR för att be om ett arbetsgivarintyg. Igen. Det visade sig nämligen vara nya regler – också det igen – när det gäller inkomstförsäkringen. Den kan jag emellertid inte ansöka om förrän jag har fått a-kassa beviljad och utbetalad första gången. (Har jag TUR kommer första utbetalningen i september eller oktober.) För att få ersättning från a-kassan måste jag bland annat bifoga ett arbetsgivarintyg med min ansökan. Det nya är att även försäkringsbolaget, som håller i inkomstförsäkringarna, numera också kräver ett arbetsgivarintyg. Lite kaka på kaka, eftersom ju en beviljad a-kassa förutsätter att jag har lämnat ett arbetsgivarintyg till a-kassan. Men beviljandet i sig är en förutsättning för att få ut någon ersättning på inkomstförsäkringen. Snurrigt, eller? Det papperslösa kontoret sen är nog bra och det går att fylla i blanketter på nätet – om man har en bra dator. Det har inte jag, så jag har faktiskt gjort det via jobbdatorn på arbetstid. Men papperslöst blir det ju inte – blanketterna ska skrivas under och DET kan man ju inte göra med papper när de ligger i datorn. Än. Fast det borde gå med e-legitimation. Fast inte jämt.

För att få ersättning utbetald från a-kassan är också reglerna vad gäller att söka jobb skärpta. Bland annat måste du en gång i månaden redovisa alla jobb du har sökt, förutom att du fyller i ett kassakort med timmar du har varit arbetslös – eller jobbat två gånger i månaden. Aktivitetsrapporten, det vill säga sammanställningen över de jobb du har sökt, fyller du i elektroniskt med e-legitimation och skickar in till Arbetsförmedlingen. Kassakorten fyller du också i elektroniskt och med e-legitimation samt skickar in till a-kassan. (E-legitimation behövdes inte i höstas för detta.)

Om du inte söker tillräckligt många jobb får du ingen ersättning från a-kassan. Vad som är

tillräckligt många jobb

finns inte angivet nånstans vad jag vet, utan verkar vara godtyckligt. Förra hösten, när detta nya med aktivitetsrapporter startade, var det emellertid ingen som klagade på mitt jobbsökeri. Med tanke på det antal jobb jag sökte kändes det rätt och bra. (Se högen på bilden ovan!) Men samtidigt är det en enorm press. Jag tycker att det är bra att man får redovisa vilka jobb man har sökt. Fast jag kan inte låta bli att undra om det bara är kvantitet man ser till och inte kvalitet. Och kollar nån nånsin upp att man faktiskt har sökt de jobb man anger att man har sökt? Ärligt talat tror jag inte att Arbetsförmedlingen har resurser för det. Samtidigt vet jag inte riktigt vad de sysslar med på Arbetsförmedlingen. För förmedlar jobb gör de ju inte. Det kan inte vara nåt roligt ställe att jobba på…

Det är jobbigt att känna att man hela tiden ska kontrolleras, som om man medvetet försöker lura till sig pengar. Jag får ut 9 900 kronor i månaden på a-kassa. Jämfört med den månadslön jag har haft i nästan åtta månader är det inte ens en tredjedel. Så ingen ska tro att det är värt att försöka lura till sig a-kassa. Försök lev på den, får du se! Jag har dessutom ingen sambo eller mak* som kan försörja mig/betala räkningar, utan jag måste fixa allt själv. Några bidrag från andra håll i samhället får jag inte. Och nej. Ekvationen går ju inte ihop.

Nummer nio hade jag vid förra inskrivningen, tror jag.

I morgon infaller alltså tuffa dag två. Då ska jag skriva in mig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen – tillsammans med horder av andra losers människor. Vi får var sin nummerlapp och sen får vi sitta i entrén och vänta på att vårt nummer ropas upp. Jag brukar ta med mig nånting att läsa, men jag har svårt att koncentrera mig eftersom där är så mycket folk. Jag har ju svårt för folksamlingar och sorl, så nästan all min energi går åt till att tvinga mig att sitta kvar och behålla mitt lugn. Hur resten av inskrivningen går till knackar jag nog ner i morgon – om mina energiresurser inte är helt förbrukade – i ett blogginlägg. Jag har en känsla av att jag behöver skriva av mig då.

Idag väntar en hej-då-lunch med en kollega i huset. Och jag har just fått veta att det blir nån sorts hej-då-fika med enheten i eftermiddag. Det senare fick jag veta nu på morgonen och det gjorde mig faktiskt lite glad.

Nu ska jag försöka upparbeta kraft och ork att utföra de allra sista arbetsuppgifterna här. Jag har överlämnat till konsulten i fredags, men jag måste ändå i de sista skälvande minuterna jobba. Det känns rätt tufft, samtidigt som jag har förvånat mig själv med att vara ganska glad idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En seger… eller i alla fall nånting avklarat

Ett inlägg om dagens utflykt.

Idag är det min första arbetslösa dag. Alltså måste jag till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Jag mådde jättedåligt innan, hade svår ångest och med nattsömnen blev det inte mycket bevänt. Men nu är det gjort, vilket för min personliga del är en seger, för andra kanske bara nåt som ska klaras av.

Att ta bussen in till stan var inte att tänka på. Det fungerar inte när ångesten är svår, så det fick bli bil. Stället jag skulle till har flyttat för nåt år sen, men det ligger fortfarande hyfsat centralt. Jag hade svårt att hitta och det berodde nog på att jag mådde så dåligt och var orolig, men också på usel skyltning. Det gick emellertid att hitta både parkering och stället till slut.

Mitt första intryck när jag kom in var att det var väldigt rörigt. Det satt folk på stolar och väntade och det stod några och väntade. En kvinna pratade högljutt om privata saker i sin mobiltelefon hela tiden jag väntade. Det var väldigt otydligt vart man skulle ta vägen, men till sist gissade jag rätt. Jag fick legitimera mig och som tur var fanns mina uppgifter kvar sen förra svängen. Detta innebar att jag slapp sätta mig och mata in saker och ting för sjuhundrafyrtiofjärde gången. I stället fick jag en nummerlapp.

Gul nummer 22 var jag.

Jag fattade aldrig riktigt systemet, men det fanns gula nummerlappar och det fanns rosa. Jag blev gul. (Typiskt, för gult är ju, som bekant, alltid fult.) Det blev en ganska lång väntan, trots att jag hade hängt på låset. Men jag hade Lena Nyman med mig. Tyvärr kunde jag inte koncentrera mig på boken. Den var ändå bra att gömma sig bakom.

Däremot konstaterade jag att jag kände mig som en riktig loser där jag satt och gömde mig bakom boken. Det är svårt att beskriva känslan. Den består av en blandning av att skämmas och att känna sig förnedrad. För nån dag sen var jag efterfrågad och konsulterad, idag var det ingen som frågade efter mina tjänster eller kompetenser. Det är inte så lätt att förklara och då går det inte att riktigt förstå heller. Men jag kände inga positiva känslor, kort sagt.

Sen blev det min tur och jag fick träffa Annika. Vi gick iväg till ett litet rum nånstans och så började vi gå igenom steg för steg. Jag fick papper att ta med hem och läsa, jag fick svara på frågor, komplettera, visa papper med mera med mera. Nästa vecka ska jag dit på ett obligatoriskt möte om a-kassan.

Från och med den 1 september blir det nya regler kring rapportering av till exempel vilka jobb man har sökt. Det känns bra, då är det i alla fall nån som efterfrågar det jag sammanställde förra svängen. Då när jag skulle visa det fick jag till svar att handläggaren inte visste hur man öppnade en bifogad fil eller hur man använde en USB-sticka… Det har hänt en del, tror jag, för Annika var riktigt bra. Inget tjafs. Dessutom kände hon av och förstod att jag inte mådde bra. Jag försökte vara ärlig och jag försökte förklara, men, som sagt, det går inte att förstå en annan människas känslor och upplevelser till hundra procent. Det handlar inte bara om inställning…

Det är en del som har blivit bättre sen sist, upptäckte jag, men det var fortfarande saker som kan bli bättre. Till exempel är placeringen av kommunikatör oklar. Eventuellt hör jag till kulturdelen i organisationen. Annika visste inte. Sånt där struntar jag i, ärligt talat, men jag måste få en handläggare utsedd. Jag vill gärna ha en handläggare som är bra och som inte jiddrar en massa strunt, bara.

Det gick inte heller att lägga in jobbsökningar som

skribent.

Märkligt, för det finns väl folk som skriver saker lite här och var? Det fick bli

copy writer.

Inte riktigt samma, men…

Innan jag gick fick jag kopiera de arbetsgivarintyg jag hade med mig. Därefter gjorde jag iordning mitt medhavda kuvert, signerade min a-kasseansökan och stoppade i originalhandlingarna. Glömde min tröja när jag var halvvägs till parkeringen, men jag upparbetade den sista kraften jag hade till att gå tillbaka och hämta den. På vägen hem svängde jag in till Tokerian och postade brevet till a-kassan.

Kuvertet till a-kassan.

Hela utflykten tog nästan två och en halv timme. Jag är helt slut nu av att försöka hålla mig upprätt, inte bryta ihop och att klara av det som måste göras. Men nu är det gjort och det är en riktig seger! Eller i alla fall nånting avklarat.

Och du som raljerar över mina känslor och hur jag mår kan ju fortsätta att göra det. Det hjälper mig inte, snarare tvärtom. Men du har naturligtvis rätt att tycka vad du vill även om du inte kan förstå hur jag känner.

Till alla andra som stöttar och peppar och skriver snälla saker och tror på mig – TACK!!! Ni är ovärderliga! Utan er…

Livet är kort.

Read Full Post »