Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘raljera’

Ett tacksamt inlägg.


 

Det kom ett brev idag i postboxen. Ett pappersbrev, ett sånt med frimärke. Snigelpost, kallar vi det. Men även om vi raljerar rätt mycket om den tid det tar för brev att komma fram till oss blir vi ju lite glada när vi får ”riktig” post. I alla fall blir jag det – när det inte är fönsterkuvert, vill säga. Dagens brev var inte nåt fönsterkuvert och jag kände inte igen handstilen…

Brev till mig

Brev till mig!


Jag skulle handla lite 
Tokerian och sen hämta Fästmön för att skjutsa henne till jobbet, så jag öppnade kuvertet i bilen – med en viss bävan. Det var nämligen lite tjockt och jag vet att alla inte vill mig väl… Men det här brevet var från en som ville gott. En som gjorde gott! Jag blev så glad att jag grät en skvätt.

Kort och presentkort från Blomsterlandet

Ett gulligt kort och ett alldeles för generöst presentkort hos Blomsterlandet från Elliot och hans morföräldrar.


Vilken liten sötnos han är, Elliot!!! 
Fast han har nog fått lite hjälp av mormor och morfar att skriva kortet och fixa det alldeles för generösa presentkortet hos Blomsterlandet! Tusen, tusen, TUSEN tack till er alla tre!!! 

Det ligger en ganska nyöppnad butik väldigt nära där jag bor som jag ska besöka endera dan. Men jag blev redan så uppiggad av att bara få detta brev med innehåll och den omtanke som Elliot och hans morföräldrar visar, så nu gråter jag nog en skvätt till. Och då kan jag inte visa mig bland folk.

Elliot flirtar

Elliot är inte bara söt, han är omtänksam också!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.



Den sista delen av Mina två liv
inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.


Elin och Fredrik är ett par. 
De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.


Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg, bara.


 

Det känns som om jag håller på att tappa fotfästet. Faller, fast jag borde ha en förvärvad betongklump runt fötterna. Och inte bara jag. Det gör ont att se människor runt omkring mig falla och tappa fotfästet. Duktiga, smarta, vänliga människor. Snart är det bara robotar och ja-sägare kvar. Tyvärr är det så att nån ja-sägare blir jag aldrig. Lyckades inte DLF* banka vett i mig kring detta, lyckas ingen annan heller. Jag är vuxen. Jag står för mina handlingar. För övrigt kan jag erkänna när jag har fel också – vilket ju inte är särskilt ofta (<=== ironiskt skämt!).

Kvällshimmel i juni enkel

Himlen utanför mitt arbetsrumsfönster hemma igår kväll.


Även om jag försöker förklara 
hur det känns kan jag inte göra det fullt ut och i öppna ordalag. Det finns flera skäl till det. Ett av dem är att jag skulle hänga ut andra människor då. Människor jag tycker om och som behöver få bestämma själva om de vill blotta sig eller inte. För egen del har jag inte så mycket att dölja, egentligen. Det handlar mest om att jag inte vill blotta mig totalt. För övrigt finns det ju människor som tror att de känner mig bara för att det läser (vissa av) mina blogginlägg och kanske har gjort så under lång tid. Men vi har inte träffats i verkliga livet, vi har inte umgåtts, vi har inte delat saker. Det är bara jag som har delat med mig av vissa känslor och upplevelser – på bloggen. Det är inte du som läser. Du har, på din höjd, kommenterat. Men du har också trampat på mina känslor och upplevelser ibland – kanske för att jag inte skriver ut ”allt”.

Jag har också trampat. Jag har trampat, hånskrattat, raljerat, spytt galla över… många. Men glöm inte bort att den jag allra mest har misshandlat är mig själv. Har du inte sett det, då har du inte förstått det jag har skrivit. Eller då har mina ord inte nått fram på rätt sätt till ditt hjärta.

Livegenskapen närmar sig… Varje gång dör en liten del av mig. För varje dag tappar jag en bit av den som var jag. Från att ha varit en ilsken – men glad – person med stor självkänsla och hyfsat självförtroende har jag blivit en grå gammal människa som inte tror sig ha nån framtid. Jag har åldrats 50 år under fem år. Och nej. Jag kommer aldrig att tacka DLF för det, trots att h*n en gång trodde det.


*DLF = Den Lille Fjanten, en obehaglig person som jag delade alltför mycket tid med i ett före detta liv

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en artikel om näthatare.


Uppdaterat inlägg med ny länk i slutet!


I morse läste jag 
en debattartikel i Dagens Nyheter som gav mig en intressant och annan vinkling av mina åsikter om näthat. Jag har medvetet själv inte skrivit så mycket i frågan, men nu fick jag en liten öppning.

Det är Jonas Thente som skriver om att näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röst. Jag har faktiskt inte alls tänkt i de banorna. Märkligt, för det borde jag. Jonas Thente menar att det anonyma näthatet är ett tecken på samhällets kris. För det är inte näthatarna som är problemet utan alla andra.

Jonas Thente menar att journalister inte brukar sparka neråt, på dem som redan ligger, så att säga. I stället ger journalisterna röst åt de svaga. Där rynkar jag lite på ögonbrynen och grinar allmänt illa. Det är långt ifrån alla journalister som tänker så – de flesta är ute efter att göra sig ett namn och tjäna pengar. Faktiskt. Dock inte alla! Men kom inte och säg att det finns nån total idealism i journalistkåren. Det köper jag inte! Journalister måste nämligen också kunna försörja sig. Och det gör mindre ont om man samtidigt blir lite känd.

Journalister är emellertid en grupp som ofta också blir näthatade. Är de dessutom bloggare är lyckan total för trollen. Många får dödshot – inte heller jag själv är undantagen detta. Detta har förstås hämmat mitt skrivande, det går inte att komma ifrån. Men liksom Jonas Thente har jag också varit lite taskig då och då mot näthatarna. Jonas Thente skriver:

[…] Jag kan räkna till åtminstone fem uselt stavade dödshot.

Men det där med ‘uselt stavade’ har fått mig att fundera mer på upphovsmännen. Även jag har raljerat med detta att näthatarna i allmänhet brister i språkbehandlingen. Man brukar lustfyllt citera deras åsikter ordagrant. Poängen man vill få fram är förstås att detta är obildade människor – i motsats till oss medelklasspersoner som angrips, vi som läser ledar- och kultursidorna och hånflinar åt barbarerna som kan stava till ‘fitta’ men aldrig till ‘recension’. […]

Om programmet Trolljägarna på TV3 skriver Jonas Thente:

[…] Och avskydda och föraktade har de sannerligen blivit, näthatarna. Hela det officiella Sverige står enat mot denna pest. I tv-programmet ”Trolljägarna” (namnet bygger på en missuppfattning av nätbegreppet ”troll”, men det låter ju klatschigt) letar Robert Aschberg upp hatarna och får dem att stå där blinkande i ljuset med skammen.

Det känns skönt att lindra obehaget med lite traditionell klassmobbning. […]

Det vimlar alltså av puckon och nollor, mer eller mindre… Intressant i sammanhanget är emellertid att se att anonymt hat inte är nånting nytt. Enligt historikern E P Thompson fanns det anonymare hatare redan på 1700-talet. Och de fanns även i Sverige! Jonas Thente citerar Elisabeth Mansén i femte bandet av Norstedts Sveriges historia:

[…] För Sveriges del hade anonymiteten under 1700-talet en stark ställning i det anonyma medvetandet […] Rätten att publicera sig anonymt ansågs både rimlig och önskvärd. […]

Särskilt användes anonymiteten av kvinnorna på den tiden – då fick de ju möjlighet att debattera sånt som jämställdhet och orättvisor…

Nu vill Jonas Thente inte försvara näthatarna – och det vill inte jag heller. Men är det en demokratisk fråga? Jonas Thente försöker i stället förstå näthatarna. Förstå varför de hatar. Det skulle jag också vilja kunna. Förstå, alltså.

Jag tycker att Jonas Thentes ganska långa debattartikel lyfter fram flera tänkvärda saker. Så jag rekommenderar en läsning och därefter en fundering över saker och ting. Här är länken om du missade den i början av inlägget!

Läs här vad Maria Sveland skriver om Jonas Thentes artikel!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Karin Brunk Holmqvist
är en favoritförfattare ända sen jag läste Potensgivarna. Hon skriver roligt och med humor om äldre människor, utan att raljera om dem. Bara just roligt. Men när man har skrivit ett par riktigt bra såna böcker kan det bli svårt att nå upp till samma höjder igen. Och faktum är att jag tycker att författaren inte har lyckats lika bra med Surt sa räven om rabarberna som de tidigare böckerna.

surt-sa-raven

Om intriger i ett koloniområde.


Berta och Gunnar har sålt sin villa
efter många år och flyttat till lägenhet. Men de har turen att komma över en kolonilott. Där umgås de med sina nya vänner Hjördis och Konrad. Men även i ett stilla koloniområde blir det intriger. Gunnar börjar uppträda märkligt och Berta och Hjördis håller också på med nånting mystiskt.

Visst är det feelgood och skratt även i den här boken! Men inte bara. Historien är lite väl tunn. Dessutom tycker jag att gubbarna inte är riktigt snälla mot varandra. Att ljuga och skriva anonyma lappar gillar jag inte! Så kanske är det därför jag inte är lika förtjust i denna bok som i författarens tidigare. När det dessutom vimlar av korrekturfel i den här boken, drar det ytterligare ner det bra.

Medelbetyg blir det, men bara just…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om denna onsdag.


Idag vaknade jag
till en märklig dag. Det är väldigt mörkt ute, men det är också väldigt varmt. Kikade nyss på ena termometern – den visade 13,5 grader! Snacka om skillnad mot sex minusgrader, som det var häromdan…

Mörka moln

Ser mörkt ut…


Ett enda intressant jobb
har jag hittat hittills idag att söka. Jag letade en god stund igår kväll och även nu på morgonen. Det verkar som om det är på väg att mattas av igen. Tyvärr. I stället ägnade jag en timme idag åt att via e-legitimation påbörja nästa månads aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Den rapport som ska skickas in mellan den 1 och den 14 november och i vilken jag ska redogöra för mitt jobbsökeri under oktober månad.

En timme, som sagt… Nog för att det är bra att man får redogöra för vilka jobb man har sökt och andra aktiviteter som har med detta att göra. Men frågan är om nån orkar läsa. Frågan är om nån kollar, ens… Jag får en känsla av att tanken nog var god, men… Om ingen kollar och kommenterar kan man ju fabulera fritt. Jag gjorde ett litet test förra gången, den första gången jag skulle rapportera. Lyfte fram det faktum att jag ännu inte, efter över två månader, fått nån handläggare. Det tog nio (9) dar innan det ringde nån från Arbetsförmedlingen – och HEPP! så hade jag fått en handläggare. En stund senare kom kontaktuppgifter via e-post. Men jag får helst inte ringa utan mejla. Handläggaren, däremot, ringer när h*n vill. H*n ringde när jag körde bil och babblade på så jag blev tvungen att avbryta och be om att få parkera först. Det ger en vink om synen på oss arbetssökande: vi kör inte bil, vi sitter overksamma i soffan och äter chips och glor på TV hela dagarna. Äh, det där sista är som jag fabulerar och raljerar! Det jag egentligen menar är att intresset för oss arbetssökande är lika ljummet som dagens utomhustemperatur. Men jag fick i alla fall respons på min notering om handläggare – även om det tog nio (9) dagar…

Försöker plöja lite nyheter på nätet, men till och med dessa känns antingen mörka eller ljumna. Det kommer kanske en sammanfattning på en blogg nära dig lite senare av några nyhet som sticker ut. Men först blir det frukost och dusch.

I eftermiddag blir jag nog telefonintervjuad för den där veckotidningen jag nämnde igår. Det ska fotograferas också. Fast det kan man ju inte göra genom en telefonlur. Gissar att vi reder ut sånt praktiskt i eftermiddag också.

Nån promenad blir det troligen inte idag, om jag inte hinner efter duschen eller efter intervjun. Morgondagen, däremot, ser helt blank ut, så då kan det bli en riktig långis. Väderappen visar emellertid regn både idag och i morgon. Det känns ju inte så kul att bli dränkt. Inte är det roligt att fota heller när det regnar. Dåligt ljus och blött.

Händer det nåt spännande hos dig idag? Skriv gärna några rader och berätta! Jag behöver lite inspiration att ta mig för nåt annat än att bara städa och tvätta just nu! (Du ser, jag är ganska självisk och har baktankar med mina frågor om dina göranden och låtanden!)


Livet är kort. 

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens utflykt.


Idag är det min första arbetslösa dag.
Alltså måste jag till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Jag mådde jättedåligt innan, hade svår ångest och med nattsömnen blev det inte mycket bevänt. Men nu är det gjort, vilket för min personliga del är en seger, för andra kanske bara nåt som ska klaras av.

Att ta bussen in till stan var inte att tänka på. Det fungerar inte när ångesten är svår, så det fick bli bil. Stället jag skulle till har flyttat för nåt år sen, men det ligger fortfarande hyfsat centralt. Jag hade svårt att hitta och det berodde nog på att jag mådde så dåligt och var orolig, men också på usel skyltning. Det gick emellertid att hitta både parkering och stället till slut.

Mitt första intryck när jag kom in var att det var väldigt rörigt. Det satt folk på stolar och väntade och det stod några och väntade. En kvinna pratade högljutt om privata saker i sin mobiltelefon hela tiden jag väntade. Det var väldigt otydligt vart man skulle ta vägen, men till sist gissade jag rätt. Jag fick legitimera mig och som tur var fanns mina uppgifter kvar sen förra svängen. Detta innebar att jag slapp sätta mig och mata in saker och ting för sjuhundrafyrtiofjärde gången. I stället fick jag en nummerlapp.

Nummer 22

Gul nummer 22 var jag.


Jag fattade aldrig riktigt systemet,
men det fanns gula nummerlappar och det fanns rosa. Jag blev gul. (Typiskt, för gult är ju, som bekant, alltid fult.) Det blev en ganska lång väntan, trots att jag hade hängt på låset. Men jag hade Lena Nyman med mig. Tyvärr kunde jag inte koncentrera mig på boken. Den var ändå bra att gömma sig bakom.

Däremot konstaterade jag att jag kände mig som en riktig loser där jag satt och gömde mig bakom boken. Det är svårt att beskriva känslan. Den består av en blandning av att skämmas och att känna sig förnedrad. För nån dag sen var jag efterfrågad och konsulterad, idag var det ingen som frågade efter mina tjänster eller kompetenser. Det är inte så lätt att förklara och då går det inte att riktigt förstå heller. Men jag kände inga positiva känslor, kort sagt.

Sen blev det min tur och jag fick träffa Annika. Vi gick iväg till ett litet rum nånstans och så började vi gå igenom steg för steg. Jag fick papper att ta med hem och läsa, jag fick svara på frågor, komplettera, visa papper med mera med mera. Nästa vecka ska jag dit på ett obligatoriskt möte om a-kassan.

Från och med den 1 september blir det nya regler kring rapportering av till exempel vilka jobb man har sökt. Det känns bra, då är det i alla fall nån som efterfrågar det jag sammanställde förra svängen. Då när jag skulle visa det fick jag till svar att handläggaren inte visste hur man öppnade en bifogad fil eller hur man använde en USB-sticka… Det har hänt en del, tror jag, för Annika var riktigt bra. Inget tjafs. Dessutom kände hon av och förstod att jag inte mådde bra. Jag försökte vara ärlig och jag försökte förklara, men, som sagt, det går inte att förstå en annan människas känslor och upplevelser till hundra procent. Det handlar inte bara om inställning…

Det är en del som har blivit bättre sen sist, upptäckte jag, men det var fortfarande saker som kan bli bättre. Till exempel är placeringen av kommunikatör oklar. Eventuellt hör jag till kulturdelen i organisationen. Annika visste inte. Sånt där struntar jag i, ärligt talat, men jag måste få en handläggare utsedd. Jag vill gärna ha en handläggare som är bra och som inte jiddrar en massa strunt, bara.

Det gick inte heller att lägga in jobbsökningar som

skribent.

Märkligt, för det finns väl folk som skriver saker lite här och var? Det fick bli

copy writer.

Inte riktigt samma, men…

Innan jag gick fick jag kopiera de arbetsgivarintyg jag hade med mig. Därefter gjorde jag iordning mitt medhavda kuvert, signerade min a-kasseansökan och stoppade i originalhandlingarna. Glömde min tröja när jag var halvvägs till parkeringen, men jag upparbetade den sista kraften jag hade till att gå tillbaka och hämta den. På vägen hem svängde jag in till Tokerian och postade brevet till a-kassan.

Handlingar till a-kassan

Kuvertet till a-kassan.


Hela utflykten tog nästan två och en halv timme.
Jag är helt slut nu av att försöka hålla mig upprätt, inte bryta ihop och att klara av det som måste göras. Men nu är det gjort och det är en riktig seger! Eller i alla fall nånting avklarat.

Och du som raljerar över mina känslor och hur jag mår kan ju fortsätta att göra det. Det hjälper mig inte, snarare tvärtom. Men du har naturligtvis rätt att tycka vad du vill även om du inte kan förstå hur jag känner.

Till alla andra som stöttar och peppar och skriver snälla saker och tror på mig – TACK!!! Ni är ovärderliga! Utan er…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en synnerligen varierande lördag.


Dagen började… varmt.
Eller varmt och varmt… Hett. Redan tidigt på morgonen visade termometern en utomhustemp i solen på över 40 grader…

40 grader varmt

Lite varmt idag, dårå…


Även om inomhustempen
på bilden är nästan 27 grader tycker jag att mitt hem är svalt. Det går ju att öppna alla fönster och göra korsdrag numera!

För att svalka mig gjorde jag en Fästmö-frukost, det vill säga stoppade banan och kanel i filen. Det har Anna lärt mig att man kan göra. Eftersom hon nyligen har varit här finns det dessutom frukt i hemmet!

Fil m banan o kanel

Fästmö-stuk på filen, det vill säga banan och kanel.


Men jag måste ju vara lite egen också.
Därför åt jag tre bitar av mitt svindyra surdegsknäcke, ett mycket passande bröd för mig, eller hur? (Retorisk fråga.)

Surdegsknäcke

Surdegsknäcke åt jag till frukost, passande nog.


Efter duschen var jag lika varm som före,
så det var inte det lättaste att glida i jeansen och den tjockis-svarta tischan. Men är man fet och svettig så är man. Det är bara man själv som kan ändra på det.

Mamma fick en signal innan jag lämnade byggnaden för att möta Anna och Prinskorven på vårt vanliga ställe. Vi for sen gemensamt vidare till Annas snälla mamma och L på Slottet. Elias var ganska medtagen av värmen. Han gillar den inte alls och det gör inte jag heller. Men en mindre kropp har svårare att stå ut än en större…

Det var så hett att jag inte orkade fota några blommor. Ett par koppar kaffe och en härlig hallonbakelse slank däremot ner finfint. Hallonen på bakelsen kom naturligtvis direkt från Slottsbuskarna!

Hallonbakelse

Härlig hallonbakelse med hallon direkt från Slottsträdgårdens buskar.


Elias piggnade till lite
och orkade sen gräva upp lite potatis tillsammans med mormor. Själv konverserade jag mest L. Anna grävde lite hon också.

Sen var det ju det här med att bada… Och jorå, vi gjorde det!!! Vi doppade inte bara tån i ån, Anna och jag doppade oss och simmade ett par tag! Tyvärr var det lite hämmande med en familj som hade lagt beslag på bryggan och ogärna lämnade plats åt oss i fem minuter. En unge stod med kastspö och jag var livrädd att nån krok skulle fastna i en skinka eller så. Moderskeppet till gossen rodde omkring i en gummibåt och kommenterade varje rörelse vi gjorde.

Inte kul att visa upp sitt fläsk, sina proppiga ben och sitt gigantiska och fula ärr (TACK Sjukstugan i Backen för att jag fortfarande lever!), men jag gjorde det ändå. Jaa, jag gjorde det! Och nu kommer INTE nån bild på badnymferna utan en bild på mina blöta badkläder och badlakan.

Blöta badkläder o handdukar

Blöta badkläder och badlakan.


Efter doppet
– nej, vi drunknade inte, Elias var ju badvakt! – hoppade vi in i en stekhet bil och for till Tokerian. När vi anlände kände jag mig rätt klubbad, men faktum är att det är väldigt svalt och skönt inne i Tokerian.

Kalkonklubba

Jag kände mig rätt klubbad.


Och nu ska jag berätta
lite mer om varför jag kallar Tokerian för Tokerian. Somliga tycker då förstås att jag raljerar, så de kan ju sluta läsa här. (Jag förstår förresten inte folk som läser min blogg när de bara retar sig på allt jag skriver. En sån blogg skulle jag bara skita i att läsa!)

Det handlar om att det ibland är lite… hipp som happ med grejorna där inne. Skylttextaren kan inte stava, så man har skickat denn* till affären där Arga Klara brukar handla för att extraknäcka lite i sommar. Och så det är lite muppigt både bland personal och kunder. Men jag älskar faktiskt Tokerian! Jag är så glad att det tar två minuter att gå dit och köpa ostbågar och mjölk och nougat och jag skulle inte vilja byta bort den för allt smör i Småland – eller i nåt annat land heller, för den delen!

Här kommer några förklarande bildexempel från dagens shoppingtur:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Himlen tur och retur
och jag sitter nu hemma. Molnen hopade sig och jag trodde aldrig att det skulle börja! Men det gjorde det. Det ösregnar och åskar i skrivande stund!

Moln

De släpper ifrån sig härligt regn!


Nu ska jag ta mig en bira
och lite ostbågar och bänka mig framför TV:n för att glo på Göingeflixen! Jepp, det är alldeles sant!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan raljerar en del. Så tål du inte det kanske det är bäst att du slutar läsa typ NU.


I kväll var det dags
för den andra delen av Inför Eurovision Song Contest, årets presentation av de låtar som deltar i semifinaler och final. Niklas Strömstedt, stackaren, blev alldeles nertystad av de två kvinnorna i studion, bisittaren Malin Roos och gästen Shirley Clamp. Maj gadd så de två damerna kacklade! Niklas blev tystare och tystare allt eftersom programmet fortskred.

shirley_niklas_malinShirley Clamp gästade Niklas Strömstedt och Malin Roos i den andra delen av Inför Eurovision Song Contest 2013.


Eftersom Fästmön arbetade till klockan 21
såg vi programmet ungefär en timme senare än det gick.

Den här gången tyckte jag att det var bättre låtar. Det fanns både ballader och fartiga låtar och ingen låt var riktigt usel. Framträdandena däremot lämnade en del att önska, liksom koreografi, klädsel och frisyrer, till exempel.

Vitryssland inledde med en rätt OK låt, men med en massa pyjamasbyxor som sprang omkring på scenen.

Moldavien… jorå. För all del. Ganska OK.

Irland… Tja, det hade varit intressant att se artisten, men det var så mycket annat som fladdrade omkring i videon.

Cyperns tjej tyckte jag inledde med orden

Jag är så ensam.

tyckte jag. Shirley Clamp tyckte att hon sjöng nånting

in i vassen

Annars var den rätt OK.

Belgiens låt var också rätt OK, men jag tycker att killen borde överväga att införskaffa silvertejp.

Serbien skickar Draculas tre döttrar varav en dotter har svårt att hålla tuttarna innanför kläderna.

Lettlands band får mig att tänka på Gary Glitter. Lika dåliga var de också.

San Marino skickar samma tjej som förra året, men i år sjunger hon inte om Facebook. Låten var betydligt bättre.

Makedoniens bidrag består av två artister som sjunger var sin låt. Samtidigt. Förskräckligt!

Azerbajdzjans låt var hyfsat OK, men även här borde sångaren överväga silvertejpsbehandling. Och en danskurs.

Trion i studion tyckte att Irlands låt var bäst. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Men bättre låtar var det, som sagt än förra gången.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »