Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘trösta’

Ett summerande inlägg.


 

Trappa i Vaksala kyrka

Ensamheten kan vara väldigt ledsam. (Bilden är från Vaksala kyrka.)

Det går faktiskt nästan inte att förklara hur det känns när jag har lämnat av Fästmön i Himlen och hon har stängt bildörren. Det är inte roligt (= understatement) att bo på var sitt håll när två bara vill vara en. Men så är det av olika skäl. Jag gör mitt bästa för att förändra min del av det hela. Jag for hem ensam till en tom och kall lägenhet. En matlåda från frysen stod på tining till söndagsmiddag, men först blev det ett samtal till lilla mamma. Jag ringde mamma igår också och hon var ledsen och deppig. Det är svårt att trösta nån som är ensam, jag vet själv hur ledsam ensamheten är ibland.

Jag har annars haft en bra och vilsam helg. Vi har tagit det lugnt och ätit och druckit enkelt, men dyrt och gott. Vi firade typ

Hallå vin!

och njöt av det goda i livet, samtidigt som vi också sände tankar till dem som inte längre är bland oss här på jorden.

Fredagen tillbringade vi i Himlen med busungarna Katt och deras mamma. En behöver aldrig ha tråkigt när det finns kattungar som showar i närheten. Jag la ut ganska många bilder på dem här på bloggen igår, men två bilder sparade jag till idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vi åkte in till New Village 
nånstans mitt på dan igår. När vi kom hem till mig kunde vi konstatera att det saknades vissa medikamenter. Det blev därför bara en snabb titt in i Ilonas och Lottas retro- och vintageaffär på Hjalmar Brantingsgatan 4A (när får butiken ett namn, tro?). Till min stora sorg (?) upptäckte jag att den fina leksaksbensinpumpen fick en ny ägare medan vi var där. Jag tröstade mig med att glo på en drinkvagn, fina glas och en dräkt som skulle ha kunnat tillhöra Jackie Kennedy, inte Tofflan Tofflansdotter. Jag har viss självinsikt, alltså.

En tur till Stormarknaden blev det därefter, för vi behövde både medicin och mat. Sen fick vimsmajorna flamsa tillbaka till Himlen för att hämta läkemedelstillbehör. Lördagen hade nästan gått över i kväll när vi återvände till New Village. Mamma fick sitt telefonsamtal och vi fick kaffe och bulle.

När mörkret hade sänkt sig for vi ner till Gamla kyrkogården i stan. Där var hur mycket folk och bilar som helst och en gubbe krävde att jag hissade ner mitt bilfönster så att han kunde tala om för mig att jag körde där jag inte fick köra. Orka! Han hade gjort större nytta om han hade stått i andra änden av gatan och lekt polis och motat bort alla felparkerare som stod på både cykelbana och trottoar. Gubbar!

Vaksala kyrka for vi sen till. Där tycker vi båda att det är så fint och Anna har viss anknytning dit. Det pågick en gudstjänst så vi tittade bara in lite snabbt i den gamla 1100-talskyrkan. Sen famlade vi oss genom mörkret, med marschaller på båda sidorna av gångvägen, upp till minneslunden. Tyvärr var det en unge som nån hade släpat dit som babblade hela tiden, annars var där väldigt vackert och rofyllt. (Nej, låt helst inga barn komma till mig.)

Hemma tog vi var sitt glas vitt till en räkbomb och därefter vidtog en ganska mastig filmkväll – endast avbruten med 50 minuter Downton Abbey. Vi såg för övrigt ganska många filmer den här helgen och om dem skrev jag här idag. 

Vi satt uppe länge igår och därför stannade vi i sängen länge i morse. Kaffe och böcker på sängen en söndagsmorgon är inte alls fel. Jag läste ut en deckare om amerikansk politik och grep därefter en bok om svensk politik, på sätt och vis, att läsa härnäst. Den senare börjar bara som väldigt hemskt. Författaren Eva Franchell berättar om att hon har haft två bästa vänner. Den ena blev mördad och den andra dog i cancer. Så sorgligt…

Söder om helvetet och Väninnan

Från amerikansk politik till svensk.


Innan vi anlände till Himlen
i eftermiddags tittade vi in på Fullerö handel. Den affären bara växer och växer – precis som dess priser. Men fina grejor säljer de! Vi köpte inget utan tittade bara.

Nu har jag ätit spaghetti och kycklingfärs från frysen och jag ska hälla ner mig i bästefåtöljen och läsa en stund innan Bron börjar. I morgon är det måndag och en ny, härlig arbetsvecka väntar på mig. Jag hoppas att du också har nån sån att se fram emot!


Här är några bilder från min helg:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om aktuella saker, lokalt samt nationellt.


 

Äntligen kom regnet igår kväll! Det var över 20 grader varmt långt in på kvällen. När så regnet började smattra mot tak och rutor sjönk utomhustemperaturen här till behagliga 18 grader. Idag har jag vaknat till en morgon som är mulen och blåsig på riktigt. Jag hoppas att det kommer mer regn. Då slipper jag mycket rök – utan att jag går in på detaljer.

Tjockgrill

När det regnar slipper jag mycket rök och stank av gris.


Med regnet kom också
ett mejl med information. Karma tycks åter ha slagit till, denna gång mot vuxenmobbare. Jag kan inte påstå att jag gottar mig åt denna persons olycka till hundra procent. Men det känns lite, lite bra att h*n fick smaka på sin egen medicin. Förhoppningsvis ger det insikter och lärdomar för resten av (arbets)livet.

Tidigt i morse läste jag en krönika signerad Frida Boisen. Hon skriver att vår värld inte är frisk utan sjuk, men gör inga jämförelser med svåra och ibland dödliga sjukdomar. Därför håller rubriken som liknelse, till skillnad från en viss lokal politikers, ett kommunalråd i opposition, blogginlägg. Även politiker är människor och har rätt till känslor och personliga åsikter, men som förtroendevald kanske man ska vara liiite mer aktsam hur man formulerar sig när man skriver saker som vem som helst kan läsa. Detta till trots kan jag faktiskt förstå liknelsen, men i det här sammanhanget blir den nästan lika olycklig som när en viss pastor sa att såna som jag är cancersvulster. Fallet blev faktiskt prövat i domstol och Åke Green blev först dömd i tingsrätten 2004 för hets mot folkgrupp, därefter friad i Hovrätt och Högsta domstol 2005 – med hänvisning till yttrandefriheten och religionsfriheten. Skillnaden är emellertid att Stefan Hanna, liksom Frida Boisen, säger att Sverige är sjukt, medan Åke Green anser att homosexuella är sjuka och abnorma.

mobilprat vid ratten

Mobiltelefoni i alla former borde totalförbjudas vid ratten.

Idag läste jag också om att det kan bli skärpt lagstiftning kring att sms:a vid ratten när en kör bil. Hurra i såna fall! För jag ser faktiskt bilförare varje gång jag själv är ute och kör som sitter med ratten i ena handen och mobilen i den andra, blicken ömsom lyftad, ömsom sänkt ner mot telefonen. Det är inte OK! Att köra bil kräver uppmärksamhet från föraren. Det har skett så många olyckor den senaste tiden och det skulle inte förvåna mig om sms – eller i vart fall mobiltelefoni av nåt slag – har varit inblandat. Men… det finns en fortsättning… sen när olyckan väl har skett vad ser en då? Jo, en jädra massa människor som fotar och filmar olycksplatser! Helt sjukt, enligt min mening. I höst tillsätter regeringen en pliktutredning. Jag hoppas att resultatet av den får bort alla fotande, filmande och hindrande människor vid olycksplatser. Det handlar om människor som faktiskt står i vägen för räddningspersonal och dito fordon. Eller om människor som filmar en förtvivlad människa som hoppar framför tåget i stället för att försöka hjälpa eller trösta.

American vintage

Får en träffa flickor i den nyöppnade butiken, tro?

Nä vet du, på seneftermiddagen idag flyr jag verkligheten och besöker en nyöppnad retro-, antik- och vintagebutik på Hjalmar Brantingsgatan 4 A här i Uppsala och tittar på fina saker. Det är bland annat ett kommunalråd i majoritet som driver den, till skillnad från den ovan nämnda bloggaren som är kommunalråd i opposition.

Till kvällen tänker jag bänka mig framför TV:n klockan 21 och se den första delen av fyra av Safe house, som visas på TV4. Det är en brittisk kriminaldramaserie från i år som handlar om en familj som behöver skydd efter ett överfall. TV-veckan i övrigt är tämligen mager. Torsdagskvällen räddas av Broadchurch klockan 21 på TV4. Lite glad är jag i alla fall åt att Vera på SvT1 på fredagarna ska ersättas av tre delar av Black work, en brittisk kriminalserie med timslånga avsnitt, som startar klockan 22. Annars är det inget mer sevärt förrän på söndag när tredje delen av sex av norska thrillerserien Mammon visas klockan 21 i SvT1.

Vad händer hos DIG idag??? Skriv några rader och berätta, för du vet ju att jag är nyfiken!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sin egen doktor

Ett allt annat än pjåskigt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: För ett antal år sen hade vi en egen familjedoktor, doktor Britt-Marie. Det var emellertid inte hon som höll mig sällskap på golvet. Vår doktor Britt-Marie kan du läsa om här!

 



Nä, vården ger jag inte mycket för.
Läkare är väldigt bra på att skriva ut recept och jag är glad att det finns e-recept – med tanke på att jag glömde mina mediciner hemma i påsk när jag gjort en långresa. Men sen… Mina besök i vården är så få som möjligt och för tillfället endast en gång i månaden.

Igår förmiddag gjorde jag nån fånig, men oförsiktig rörelse och vips började ryggen bråka med mig. Jag vet att jag sitter väldigt mycket och det är dåligt för en dålig rygg. Samtidigt behöver fötterna få vila så att hälsporrarna läker ut. Det innebär att jag försöker gå en del korta promenader, men några maratonlopp blir det inte. Igår, när jag hade skjutsat Fästmön till jobbet mitt på dan, bestämde sig ryggeländet för att motarbeta mig. Hur jag tog mig ur bilen är en gåta och det tog tid, men det gick.

Hemma packade jag upp, skrev ett inlägg på halvstående fot och därefter placerade jag min feta lekamen på köksgolvet, med benen i rät vinkel på en köksstol. Ner kom jag, men det är alltid spännande att se om jag kommer upp. Det vimlar ju inte precis av folk här hemma som kan hjälpa mig till stående läge.

På köksgolvet med en bok

På köksgolvet.


Britt-Marie
höll mig sällskap
på golvet medan jag avlastade ryggen och medan jag gjorde mina övningar, men jag måste säga att det är skönare att sitta och läsa i en kökssoffa än att ligga och läsa på ett köksgolv. Dessutom var jag förbannad, för jag hade ju tänkt putsa fönstren åt framsidan, det vill säga köksfönstren och sovrumsfönstret. Det var inte att tänka på. Jag tröstade mig med lite go-fika som Anna hade skickat med, för jag tog mig upp för egen maskin från det kalla golvet och fikade vid köksbordet. Man är väl civiliserad?!

Eftermiddagsfika

Go-fika på lördagen.


Mamma fick ett samtal 
och yngste bonussonen och jag hade sms-kontakt hela dan och kvällen. När jag telefonerade trampade jag som vanligt omkring här i min enoooorma (NOT!) lägenhet. Men ryggen blev bara värre och värre. Framåt kvällen lagade jag mat – och passade på att hota ryggen med både Paraflex och Tradolan. Jag är en sån som inte tar tabletter om jag inte måste för att överleva. Men när lördagen hade gått över i kväll kände jag mest för att hoppa ut genom ett av mina skitiga fönster på grund av smärtan. Det hade nog varit lite dumt. Eller? 

Lördagsmiddag fiskgratäng och Paraflex

Lördagsmiddagen bestod av micrad fiskgratäng och hot om Paraflex.


Nä, några piller blev det inte. 
Jag skulle ju ut och köra bil vid 21-tiden för att min älskade födelsedagsflicka skulle få vara hemma hos sig 21.30 i stället för 22.30. Det gick nästan bra att köra bil – förutom när jag skulle trampa ner kopplingen. Efter avslutad tur satt jag i bilen utanför garaget en god stund innan jag kunde ta mig ur och öppna porten. Men allting går – utom tennsoldater och små barn. Det fanns ingen hemsjukvård att ringa till, ingen pappa som på starka armar bar in mig. Kan själv. Dessutom är jag min egen doktor, jag. För när solen gick ner gjorde jag en vårdplanering – som jag dessutom följde!

Solnedgång

När solen gick ner gjorde jag en vårdplanering.


Jag har en toppenbra värmande gel 
i min sjukvårdslåda. Den (krämen, alltså, inte lådan!) smorde jag in mig med under kvällen. I stället för att knapra en tablett hällde jag upp en liten skål prästostbågar som jag vräkte i mig och som dessert, ett par bitar Merci ur julklappsasken från yngsta bonusdottern. Detta sköljde jag ner med en berest starköl (den var med mig i Metropolen Byhålan i påsk). Det är nämligen så att jag vet att alkohol tar bort smärtan vid inflammationer. Ja, det är farligt, men mitt förhållande till alkohol är gott och stabilt. Det blev denna enda öl, lite mer värmande kräm och sen sängen. Det gjorde ont att ligga, men jag lyckades till sist hitta en ställning som funkade. När jag somnade visste jag att jag antingen skulle vakna helt handikappad – eller i bättre skick…

Nä. Inte heller idag kan jag putsa några fönster. Tror jag. Tack och lov beror det inte på ryggen utan på vädret! För ryggen är bättre! Jag kunde ta mig ur sängen utan problem, jag kan gå, jag kan sitta lite längre stunder. Det är fortfarande farsartad akrobatik när jag ska ta på mig strumpan på vänsterfoten. Men ryggen är mycket, mycket bättre!

Förra våren gick jag till en naprapat i min desperation över ryggen. Mottagningen höll till i källarlokaler i det som en gång var ett av stans sjukhus. Man kunde bara betala kontant och pengarna försvann ner i ett kuvert i en låda. Inget kvitto, ingen stämpel i högkostnadskortet. Och kvällen före mitt tredje besök ringde nån och berättade att jag inte kunde få komma eftersom naprapaten jag gått hos hastigt hade slutat… Notera, att detta var den ENDA naprapatmottagning som den organisation som har ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa hade avtal med 2014! Det finns andra naprapatmottagningar – men bara för den som kan betala en tre gånger mer.

Jag är hur glad som helst att jag är min egen doktor. Med skitiga fönster och regn utanför.

Regn på tennisbanan

Idag regnar det. Tennisbanan blir pool igen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett soligt måndagsinlägg.


 

 Sol mellan träden

Sol hittade jag mellan träden i helgen. Idag finns den överallt, känns det som.

Tänk att en måndag kan vara så solig och vacker! Idag behöver jag inte jaga nån sol – den finns här och lyser klart och starkt. Det är inte ett moln på himlen utanför. Jag ska in till stan mitt på dan och träffa F. En gång var jag kund i F:s företag. Nu träffas vi, som vanligt när det gäller mig, alltför sällan. Men det blir riktiga långsittningar när vi väl träffas. Det lär inte bli nåt undantag idag. Lite märkligt, det där ändå, att man kan gå från ett företagare-kund-förhållande till två människor som gillar att prata om ”allt”. Det är en sån där guldkant i tillvaron jag sparar på.

Gårdagen blev en halvseg historia. Jag skjutsade hem Fästmön från jobbet när hon hade slutat på eftermiddagen eftersom hon åter skulle bli mamma på heltid – helgen blev bara en bonusvisit hos mig mellan arbetspassen. En timme efter skjutsningen var jag hemma i New Village igen. Av nån anledning kändes det väldigt ensamt just då. Detta, i kombination med andra tankar som tär, gjorde att humöret inte var det soligaste. Jag ringde i alla fall lilla mamma för att få höra om 98-årskalaset. Hon gav mig alla detaljer och jag lyssnade i 40 minuter. Sen hjälpte jag henne telefonledes med några räkningar. Och så fick jag två minuter att prata. Just igår önskade jag extra mycket att mamma var mamma – nån som lyssnade, sa nåt klokt och tröstande i stil med att:

Det ordnar sig! 

Castelforte Valpolicella ripasso

Det fanns ett glas Castelforte Valpolicella ripasso kvar till söndagsmiddagen.

Lagade till middag på rester från frysen. Det fanns ett glas rött kvar och det sköljde jag ner maten med. Sen parkerade jag mig i bästefåtöljen och läste 150 sidor ur min tegelsten på gång. Det är en spännande, men märklig historia om en man som kan resa i tiden. Hans primära uppgift med tidsresorna är att förhindra mordet på president Kennedy. Naturligtvis passar han på att ingripa på andra ställen i människors liv också – och det är inte alltid varken lätt eller så smart… Vad jag tror att författaren kort och gott vill säga med den här boken är att låta det förflutna vara just det förflutna, nånting vi inte kan, bör eller ska försöka ändra – det går ju inte. I stället ska vi se framåt. Det låter lätt och logiskt, men… Tja, du vet kanske själv hur det kan vara.

Kvällen i bästefåtöljen avslutades med ett par goa vänner per sms och därefter Arne Dahl samt Fortitude. Arne Dahl-filmerna är sisådär. Jag tycker i vart fall att de blir lite bättre för varje gång, trots att jag också tycker att alla pratar östgötska till slut. (Ska jag av alla människor säga…). Men Fortitude… jag blir bara mer och mer irriterad och ofokuserad och igår slutade det med att jag i stället för att sitta stilla och glo gjorde mig iordning för natten. Nej, jag tycker det är ursegt och rörigt. Jag la mig i sängen och glodde på Poirot på 7:an i stället.

Just som jag höll på att somna bzzade mobilen. Och jag är ju nyfiken, så jag blev tvungen att glo. Det slutade med att jag gjorde en systemuppdatering. Den som nån gång har gjort såna på sin mobil vet att det tar lite tid… Sen var jag klarvaken och fick läsa mig trött.

Nu ska jag sätta fart och fräscha till mig, slänga i mig en droppe fil och sen bussa in till stan. Det är alltid nervöst. Men jag har överlevt hittills. Idag är det ju dessutom en solmåndag, så jag är övertygad om att jag når mitt mål.

Vad händer hos DIG denna måndag??? Svischa inte bara förbi, skriv gärna några rader och berätta så jag har nåt att se fram emot att läsa när jag kommer hem i eftermiddag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett varmt inlägg.


 

Luftballong mellan husenNej jag tänker inte klaga på värmen! Jag njuter – även om omständig-heterna tvingar till mest inne-sittande. Det blev en stunds sittning på ballen* igår kväll. Där var ganska tyst och stilla. En ballong svävade fram mellan husen.

Tack och lov grillade ingen! De flesta barn verkade också trötta och loja i värmen.

Men ett litet drama utspelade sig på tennisbanan:

Två små flickor, vi kan kalla dem Rosa och Grön, kom åkande med var sin kickbike in på tennisbanan. Nånting gick snett och Grön gjorde sig illa. Hon började förstås grina. Torr-grina, som vi brukar säga. Med det menas gråt som upphävs för att få uppmärksamhet, inte för att man är ledsen eller har ont. Rosa försökte trösta, men tappade snart intresset varpå Grön tystnade. Men så passerade några småpojkar utanför tennisbanan, varpå Grön gav hals igen. De söta småpojkarna (ja, de var verkligen söta!) gick då fram till den lilla Grön-flickan och tröstade henne samt hämtade kickbiken hon hade slängt ifrån sig. Friden sänkte sig åter över området och jag tänkte för mig själv:

Jaa, det finns fortfarande små gentlemen! Värme till dem!

Skymning öfver Uppsala till Tofflan

Recension på gång!

Jag satt med blyertspenna och boken jag ska recensera. Fast jag ville ju helst sitta vid nya datorn… Det är bara att erkänna: jag är kär! Den är liten, behändig och snabb som tusan! Dessutom är den tyst. (Så tyst att jag hör för mycket av vad som pågår utanför mitt fönster…) Att jag har en snabb lina underlättar förstås, liksom det faktum att datorn är ganska tom än så länge. Men det är en sån fröjd att kunna skriva utan att datorn till exempel måste stanna upp och hämta andan, ungefär – nåt som medför att den liksom står stilla. På senare tid har Storebror** haft flera såna vaken-apnéer. Det har medfört att även jag har hållit andan: har den tappat det jag skrev eller finns det kvar???

Igår kväll bad jag om tips på bildbehandlingsprogram här på bloggen, men också via Twitter. På bloggen fick jag ingen respons (vilket var väntat eftersom den har en viss målgrupp), men på Twitter fick jag snabbt svar. Det blev ett och annat tips på gratisprogram att ladda ner från nätet. Samtidigt fick jag även en signal om att det finns ett Photoshop med licens tillgängligt tack vare min nästanbror. Jag ska ringa senare och kolla upp det, för hur det än är så är jag mest van vid Photoshop.

Så eventuellt blir det en tur ut i verkligheten idag igen. Det är nog dessa turer som gör mig tröttast och inte värmen. Samtidigt är jag ju glad att människor vill umgås med mig, bryr sig om mig och vill hjälpa mig. Felet ligger hos mig. Jag skäms och är rädd att jag ska tråka ut folk med det jag säger. Bland annat. Det tar kraft och energi att bara försöka vara. Just nu gör jag så gott jag kan.

Gammal dator

Storebror får flytta ut i förrådet.

I övrigt ska jag släpa ut Storebror i förrådet, för se kasta honom kan jag inte! Inte än… Dessutom behöver jag ta ut moderkortet, eller vad det heter, så att jag inte lämnar ut saker jag inte vill ska lämnas ut – ifall nån nu skulle råka bli sugen på att kika närmare på datorn.

Vi har fått akut sjukdom i familjen och jag finns lite på stand by om det är nåt jag kan hjälpa till med. Fästmön sköter kontakterna i såna fall.

Annars är det läsning på ballen idag som gäller. Jag har sökt mina första jobb via nya datorn, men sätter mig säkert en stund senare igen och letar. Recensionen måste vara klar innan jag åker till mamma och dessutom vill jag läsa ut min bok på gång. Jag tycker att den lilla boken är tung att ta sig igenom och jag läser den inte med glädje eller fladdrande hjärta, snarare med tunginthet. Nej, den passar mig inte att läsa just nu, egentligen. Men självklart ger jag inte upp och tänker att lite av det tunga kanske beror på att det är så varmt..?


*ballen = balkongen

**Storebror = min gamla stordator

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Snart blir det inga fler hissande och dissande torsdagsinlägg. Men här kommer i alla fall ytterligare ett med glimtar från den Tofflianska veckans höjdpunkter (semester) respektive dalar (livegenskap). Det är inte svårare än så här:

Semester


Livegenskap

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ensamt inlägg.


 

Annas brillor farmor pappa farfar

Annas gröna brillor ligger framför fotot på farmor, pappa och farfar på halvabordet i hallen. 

Nu är jag ensam igen! Tänk, det känns så otroligt tomt när Fästmön har åkt hem till sitt för att vara mamma på heltid i två veckor! Ingen som strör glasögon överallt, ligger i min soffa, äter upp mitt knäckebröd, ockuperar toa, snarkar bredvid, busar och flamsar, pussar mig… Men redan i morgon syns vi igen, för då åker jag till Himlen.

Hallstabletter

Hallstabletter är alltså tabletter från Halls…

För att trösta mig i kväll strosade jag lite på Kajs efterträdare för att shoppa lite medan Anna började storhandla inne på Tokerian. När jag var klar hade Anna hunnit till… typ frukten. (På Tokerian kommer först kött och grönsaker, sen ost och frukt. Inte så långt, alltså…) Inne på MM-affären förfasade jag mig över hur illa man stavar. Men Anna upplyste mig om att det faktiskt var en medveten felstavning. Fast ändå. Jag tycker att det är DUMT att uppmuntra felstavning. Nä, några såna hamnade inte i min plastpåse! Däremot lite annat och bättre..?

Kex, bok

Sött, salt och lektyr till tröst.

Det som följde med mig hem i påsen var två paket finger-kex från Cadbury’s, en burk danska salta karameller och lite hygienprylar. Till kvällen kan jag alltså tröstäta både sött och salt och ha sällskap av min bok på gång. Om här är lästyst, förstås. När jag klev in nyss, efter att ha skjutsat ut Anna till Himlen och tagit en snabbfika där, spelade nån i huset entonig musik IGEN. För att stå ut var jag tvungen att kontra med musikradio. Usch, jag som bara vill ha tyst!..

Ett halvt paket färsk, fylld pasta samt ostsås och ett glas rött blir min middag i afton. TV visar andra delen av Jonathan Creek framåt 22-tiden. Det tycker jag är en bra och lagom spännande deckarserie, så den ska jag försöka hålla mig vaken för att se.

Denna lediga dag har jag slappat mest, men också fått en del vettigt gjort. Installerat nytt virusskydd på en av mina datorer, till exempel, och telefonerat med en Kobra som tycks ha tappat stinget… Det är nog dags att somliga inser att de har mött sin Överkvinna…

Tycker du att kvällen är trist kan jag rekommendera Flator på SvT Flow. Då får man fnissa lite åt naiva tjejer, men också förundras över hur härligt förändrade tiderna är! Jag har sett alla sju avsnitten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »