Han ändrade 40 vanor på ett år

Ett förundrat inlägg.

---

 

I morse läste jag i lokalblaskan att Micael Dahlén, du vet professorn med svart nagellack, hade ändrat 40 av sina vanor på ett år. Han hade uppenbarligen möjlighet att ta tjänstledig, för det var vad han gjorde – för att ägna sig åt sin nyfikenhet… Och så slutade det med att han ändrade 40 vanor och bevisade på så vis att förändring inte behöver ta tid.

Grunden till det hela var ett nyårslöfte. Jag trodde inte folk avgav såna nu för tiden, men kanske är det så att man tänker

Nytt år, ny möjligheter.

Och så lovar man sig själv att ändra på sig, helst till det bättre, på nåt sätt. (Vilket ju innebär att det är dömt att misslyckas för en del av oss – alla är inte utvecklingsbara…)

Aristoteles menade att vi är vad vi upprepade gånger gör.

Micael Dahlén tog till sig Aristoteles ord om att vi är vad vi upprepade gånger gör. Skicklighet är en vana, typ. Och så testade han om han kunde skapa sig några nya vanor. Det började med några ganska enkla vanor som att städa kontoret och börja äta broccoli. Sen blev det en vana i veckan, ungefär. Syftet var att se om han kunde förändra sig som människa. Han var rätt slutkörd, enligt UNT-artikeln, och det var ett annat syfte att se om man kan hitta lyckan genom att ändra saker. En vana han ändrade var att ta bort måsten i sin tillvaro… Men det handlade också om att göra jobbiga saker, förändra sitt sätt att tänka.

Hur gick det då? Enligt artikeln känner sig Micael Dahlén idag starkare som människa. Han har fått en starkare personlighet, menar han. Han har blivit tryggare och öppnare och mer påträngande, säger han i artikeln.

Jag tycker att det låter som ett spännande experiment och önskar att jag hade kraften och orken att förändra massor hos mig själv. Bland annat skulle jag vilja bli bättre på att tänka positivt, att inte ta åt mig lika mycket av människors elakheter och att börja röra på mig mer.

Vad skulle DU vilja förändra hos dig själv om du hade möjligheten??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blir vid min bräda och sypuff

Ett hemlikt inlägg.

---

 

Hiawatha. Men vad hette hans tjej???

Idag blir jag mest hemma. Igår var det nämligen en otrolig ute-dag för mig, från förmiddag till kväll. Och sånt är jag inte van vid – jag blir trött. Så där trött så att när det är dags för läggdags och Fästmön kommer med sina tokiga påhitt, blir det mest flams och alldeles försent innan vi blundar och blir tysta. Gårdagens strax-före-läggdags-fråga* gällde vad Hiawathas tjej hette. Hiawathas tjej??? (Först försökte jag med Pocahontas, men det var ju naturligtvis fel. I mina ögon är de båda Disneyfigurer, i verkligheten är de nånting annat.) Jag satt vid datorn och googlade förtvivlat, men Anna, som googlade via mobilen i sängen, hann först. Och svaret är..? Tja, gissa tre gånger först så ska jag berätta sen! Och det är ingen idé att du försöker googla, bara ett tips!

Den här dan började med uppstigning i ottan och skjuts av Anna till jobbet. Det är bra, det passar mig perfekt. Då kommer jag upp i tid, för förmiddagarna är mina bästa skrivtider. Efter skjutsningen sätter jag mig disciplinerat vid datorn och letar lediga jobb att söka och skriver ansökningar. När jag är nöjd med dagens insats blir det ett blogginlägg och nyhetsläsning på webben före hushållsjobb och frukost. Ibland blir det frukost vid lunch och hushållsarbete efteråt. Det beror på hur det går med ”allting”. Idag hittade jag tre jobb som jag sökte, varav det ena är riktigt intressant. Jag läser också med nyfikenhet hur andra i liknande situation som jag lägger upp sina dagar. Och fnissade mycket igenkännande när jag såg hur Inna gör. Många likheter där!

Jag är världsmästare i strykning.

Men idag blir jag mest hemma, alltså. Jag ska ställa mig vid strykbrädan, för jag är ju världsmästare i strykning. Sen ska jag stoppa en ganska ny strumpa som har fått ett hål vid stortån. Jag blir vid min strykbräda och min sypuff, helt enkelt. Jag borde ta ett varv med dammsugaren, men Anna slutar redan klockan 14 och jag vill inte hålla på med sånt när hon kommer hem. Jag kan spara det till i morgon när hon jobbar ända till 16 eller till helgen, när hon jobbar båda dagarna.

Och så ska jag kolla lite tågtider, för på fredag ska jag ut och resa igen. Kul att Anna kan följa med för en gångs skull eftersom hon är ledig.

Vad gör du för rafflande idag då??? Skriv gärna några rader och berätta från världen utanför!!! Och kom du på vad Hiawatahs tjej hette???

*strax-före-läggdags-fråga = en sån där fråga som man vet att man borde kunna svara på, men man kommer inte på det! Och då måste man ta reda på svaret innan man kan gå och lägga sig/somna. Ibland går det fort, ibland kan det ta lååång tid…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En orolig grav

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett par år sen gjorde jag Elly Griffiths bekantskap – i bokform. Författaren, som skriver om arkeologen Ruth Galloway. Det handlade till en början om nyfikenhet i samband med ett ställe där jag har bott (Brighton) och ett ställe där en del av min släkt kommer ifrån (Norfolk). Och naturligtvis om min förkärlek för deckare och intresse för historia. Nu har jag plötsligt läst den femte boken i serien, En orolig grav.

Den här gången får Ruth ett dödsbud – en gammal studiekamrat, Dan, har blivit innebränd. Dagen därpå kommer ett brev från sagde kamrat. Dan skriver att han har gjort en sensationell arkeologisk upptäckt och behöver Ruths hjälp eftersom hon är benexpert. Ruth får en inbjudan från universitetet i Blackpool att undersöka Dans fynd och tar med sig Cathbad och dottern Kate. Fast hon får också anonyma, hotfulla sms. Och Dans död är ingen olycka – hans ytterdörr var låst. Från utsidan…

Spännande och mystiskt är det som vanligt. Den här gången finns även ett par HBTQ-trådar invävda i historien. Stämningen är kuslig, även om man både som Ruth och läsare letar naturliga förklaringar. Men kanske är detta inte den mest kusliga boken i serien. För mest av allt är det trivsamt och historiskt.

Toffelomdömet blir inte det högsta, men högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Redan torsdag…

Ett inlägg om min onsdagskväll och min favoritdag.

Tänk! Det är redan torsdag. Min nya favoritdag. Skälen till det senare är ju att det verkligen är nerförsbacke nu mot helgen plus att Antikrundan visas på TV i kväll. Ja, som du ser har jag inte stora krav på livet. Helg och ett TV-program…

Nåja, jag tänker sitta med appen framför Antikrundan i kväll och värdera prylar. Försöka få ett nytt och BÄTTRE diplom. Jag skickade för övrigt in länkar till mina två inlägg om appen till Antikrundan via e-post, enligt tips från en inblandad på Twitter. Jag har fått noll återkoppling. Noll! Det i sig är nästan värt en svart bak till Antikrundan, men nu råkar jag gilla programmet ändå. Så en sån värdering blir det inte härifrån. Än. Men det är dåligt att inte svara på mejl!

Nivån ska höjas i kväll!

Onsdagskvällen var en lustig kväll. Jag hade jobbat av och till med ett inlägg under gårdagen på raster, så jag kastade mig direkt in i badrummet och duschrummet/toan för att städa. Det behövdes. Sen telefonerade jag med mamma. Hon pratade i 30 minuter, jag i två. Det enda jag fick säga var att hon kan köpa Allers idag om hon vill se en rätt fin bild på sin dotter samt att Anna och jag ska träffa några kompisar i helgen. Det senare visste hon om sen tidigare, men hon frågade faktiskt vilka de var. Jag ljög inte, men jag undanhöll sanningen. Och sånt har jag skitsvårt för! Nåja, all shall be revealed på söndag, eller nåt, gissar jag.

Vidare hade jag två sms-dialoger samtidigt. Dessutom försökte jag äta mackor också. Den ena dialogen var med en förälskad vän, den andra med en vän som skrev om rökning. Det gällde att hålla tungan rätt i mun när jag svarade, om jag säger så. Jag är jätteglad för min förälskade väns skull, men rökning är nåt jag avskyr. Ja, du förstår kanske problemet?.. Det hade ju blivit lite lustigt om jag svarade fel…

Det blev en välbehövlig dusch innan jag kunde slå ner röven i favoritfåtöljen och lägga Nyckeln på magen för att läsa. Jag är mer än halvvägs i den över 800 sidor långa boken. Den är ganska snabbläst, kan jag meddela. Däremot har det väl inte hänt så där jättemycket på över 400 sidor, vilket ju är lite förvånansvärt. Eller kanske har jag lite för höga krav, det är ju trots allt en ungdomsbok.

Torsdagen startade i kyla. Temperaturen har sjunkit igen och ligger nu på ungefär elva minusgrader. Jag lyckades sträcka mig i ryggen på ena sidan redan i morse. Det gör djävulusiskt ont, ända upp till nacken, men påminner mig om dem som har ont i sina ryggar jämt. Jag lär ha ont en dag. En viss skillnad.

Ajsan bajsan, den gör ont idag.

Men dagen startade med ett riktigt gapflabb. Just när jag skulle rusa ut genom ytterdörren gjorde grannen det också. Vi höll på att skrämma slag på varandra på trappavsatsen i mörkret. Sen asgarvade vi!

Min torsdag ska jag ägna åt att jobba på dagtid. Jag och K har dessutom köksvecka, så jag hänger en del i lunchrummet bland skitiga tallrikar och muggar också.

Men vad gör du idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Nyfikenheten är det inget fel på här!

Livet är kort.

Read Full Post »

Öl, kort och klapp – med förstavelsen jul

Ett inlägg om diverse julprylar och en rodnande Toffla.

Alltså jag skäms… 😳 Och det är inte ofta jag gör det, ska jag säga. Men i år har jag bestämt mig för att inte skicka några julkort eller julklappar. Tidigare har jag inte haft råd eller varit sjuk. I år skyller jag på tidsbrist. Det där med julkorten kommer jag allt längre ifrån. Det känns inte viktigt att skicka ett kort till nån som man har kontakt med en gång om året – via julkort…

Men sen är det de här snälla, som tant Raffa, som man har så gott som daglig kontakt med via våra bloggar… Dem man verkligen borde skicka julkort till. Idag trillade det in ett härligt rött kort från henne och familjen. Tack snälla!!! Tyvärr har jag då inte skickat nåt till dig/er… 😳

Julkort från Tant Raffa med familj.

Sen finns det andra vänner som man inte träffar så väldigt ofta på grund av avstånd, men som man träffar när det går och som man hörs av med på andra sätt. Såna som FEM. Som skickade en hård julklapp idag… Nu skäms jag 😳 ännu mer…  Tack snälla, men jag har inte skickat nåt till dig!!!

Julklapp från FEM.

Nää… Tofflan är en självisk en. Jag tror till och med släkten i England har gett upp nu. De brukade skicka såväl kort som paket. De första åren efter pappas bortgång svarade vi i alla fall och tackade. Men sen känns det så… konstigt att bara skicka grejor och hälsningar till varandra en gång om året. Mamma och jag beslutade att rationalisera bort det. Ja alltså, det var ju jag som fick sköta kontakten eftersom mamma inte skriver på engelska. Nu har jag nästan helt förlorat kontakten med såväl mina bryllingar som pappas sysslingar. Det blir så när man lever olika liv. Och när man känner att släkten inte alltid förstår de svårigheter man har hamnat i… (I will say no more, för det handlar om min mamma också.)

Som sagt, Tofflan är en självisk en… Hon lät arbetskamrat I guida sig till centrum och där köpte hon julöl till dagarna tre. Till sig själv. Mamma nyttjar inte alkohol.

Årets sex julöl.

Nu vet jag var jag kan handla på lunchen, om det behövs, i alla fall. Ibland känns det ju jobbigt om jag måste handla på kvällen, när jag har kommit hem efter jobbet. Fast i morgon blir det så, om än en snabb tur. Lite senare i morgon kväll ska jag sen skjutsa ut Fästmön tillsammans med lite klappar till Himlen.

Passade på att äta en riktig slasklunch när jag var på shoppingtur. Magen är i uppror nu, kan jag meddela. Stället hade en… ska vi säga… intressant inredning…

Intressant inredning på dagens lunchställe… Lampan i kombo med skeppet och sen målningen med en palm ovanför luckan…

På jobbet då? Tja, idag har inte varit mer annorlunda än föregående arbetsdagar. Jag får mest jobb via e-post, vilket får mig att fundera på om människor är rädda för att kommunicera öga mot öga på min arbetsplats. När jag kan försöker jag därför titta in hos folk. På så vis lär jag mig ansiktena bakom namnen samt var personerna sitter. Nån form av introduktion med rundvandring har det liksom inte blivit, så jag gör det på mitt sätt. Och HEPP! Rätt som det är är min tid där slut och över och då behöver jag inte minnas nånting. Tre månader går ganska snabbt. Jag är glad för inkomsten dessa månaders arbete ger och för att slippa a-kassans och Arbetsförmedlingens hot och felaktigheter ett tag. Och nej… Du trodde väl inte att nån på Arbetsförmedlingen har besvarat nåt av mina mejl än..? Hur dåligt är inte det?! Skäms!

På kvällens agenda står strykning. Det ska jag fixa nu innan jag tar en macka och glor på tredje och sista avsnittet av Morden i Sandhamn. Sen är det bedtime. I morgon kommer chefen tillbaka efter sin semester och eftersom han och jag är ensamma på förmiddagen ska jag försöka få ett samtal med honom.

Vad händer hos dig då??? Skriv gärna några rader och berätta! Nyfikenheten är det ingen brist på, även om känslan för hyfs lämnar ett och annat att önska…

Livet är kort.

Read Full Post »

Dryyygt…

Ett inlägg om tillvarons dryghet.

Igår var det en dryg dag. På många sätt. Jag känner att jag varken får tillräcklig stimulans eller återkoppling från nåt håll.  Jag är van vid fullt ös, medvetslös. Nu går dagarna i varandra och för det mesta är de lika tråkiga. Det är lätt att tappa sugen. OCH NU VILL JAG INTE HÖRA, FRÅN NÅT HÅLL, ATT JAG KLÄR MIG I NÅN JÄVLA OFFERKOFTA. DETTA ÄR ETT KONSTATERANDE. Jag älskar att jobba. Jag älskar att ha mycket att göra. Det gör det extra svårt att inte få jobba.

MEN… jag fick goda knuffar och puffar från en ny bekantskap på Twitter, både i söndags och igår. Det är jag glad och tacksam för! Detta resulterade dessutom i att jag igår sökte ett jobb jag kanske skulle ha missat annars samt tog kontakt med en reklambyrå och föreslog en träff. Det trista var bara – ja, för det måste ju alltid vara nåt trist – att ingetdera möttes med nån form av återkoppling – eller ens notifieringar att jag nått fram. Då är det lätt att tystna.

I natt hade jag svårt att både somna och sova. Vid femtiden i morse gav jag upp. Satte mig vid datorn och knappade in min första aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Det tog över en timme. Onödigt jobb – jag har alla efterfrågade uppgifter i en Excel-fil, men filer kan man inte skicka in till ett webbformulärsystem. Nu är rapporten avlagd, i alla fall och uppdraget utfört  – till nästa gång. En tyngd tillfälligt avlyft från mina axlar. Jag har fått en bekräftelse via e-post att rapporten har kommit fram. Jag kan släppa detta – tills nästa månad.

Dagens utsikt från balkongen.

Idag lär jag fortsätta städningen från igår. Den jag tappade lusten för. En av mina största rädslor är att bli apatisk. I det tillståndet vill jag inte hamna! Så jag städar väl lite mer idag.

I eftermiddag ska jag prata med min bank om försäkringar. Nån ringer mellan klockan 13 och 15. Därför blir det nog ingen promenad idag förrän efter samtalet. Möjligen. Jag behöver gå och handla också, filen håller på att ta slut. Skulle behöva kolla läget med mamma, men det får jag göra framåt kvällen. Jag är orolig för henne när hon inte mår bra. Det är svårt med avstånd ibland. Vid andra tillfällen kan det vara rätt praktiskt.

Några pengar från reparationsfonden har inte hittat till mitt konto än. Det suger! dök upp under natten! Prisa Gud för 2 700 kronor!!! Jag äter ur det som finns i frys, kyl och skåp, men saker och ting tar ju slut. Jag har 400 kronor i plånboken att hushålla med. Nästa utbetalning från a-kassan kommer den 24 oktober. Kan du se problemet? OCH NU VILL JAG INTE HELLER HÖRA, FRÅN NÅT HÅLL, ATT JAG KLÄR MIG I NÅN JÄVLA OFFERKOFTA. DETTA ÄR ETT KONSTATERANDE. Det är tur att jag kom på att jag har krediter på flera av mina plastkort. Det är sånt jag går runt på.

Jag är inte heller tillräckligt desperat än för att nappa på folks skambud på fina prylar jag säljer. En del människor är rent oförskämda när de prutar! Skulle aldrig falla mig in att ge bort en sak för halva det pris jag ursprungligen har begärt. Lite kan jag tänka mig att gå ner i pris, men inte 50 procent. Skäms på dig att komma med såna förslag!

Det ser ut att bli ytterligare en tuff dag idag. Fast var så säker på att jag tänker göra allt för att mota bort det svarta och dumma tankar. Såna jag hade igår. Att bara få somna in och aldrig vakna mer… Det skulle lösa många problem. Det skulle underlätta för somliga. Just nu hänger livet på en skör, skör tråd, i ärlighetens namn. Men jag ska spotta upp mig och ta nya tag och roa människor. Det tycks vara min lott i livet att vara klassens clown. När jag inte är det vänds ryggar mot mig. Det gör ont. Det gör mig ilsken. Det gör mig motiverad att fortsätta leva – bara för att retas. Men tro inte för en enda sekund att det är lätt eller roligt.

Vilka demoner kämpar du med idag??? Eller kämpar du inte alls??? Du vet att jag gillar att läsa vad du har för dig! Skriv gärna några rader, så stillas min nyfikenhet och jag känner mig mindre ensam!

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland troll, vikingar och… nya vänner!

Ett inlägg om några timmars samvaro.

Äntligen blev den av, träffen – eller Tweetupen, som det visst heter! – med Anna och Åsa, två Twitterbekantskaper till mig. Anna och jag har träffats tidigare i Stockholm, men den här gången hade vi dragit med Åsa till Uppsala.

Vädret blev kanon så i stället för att luncha på stan sågs vi i Gamla Uppsala. Bland troll och vikingar… (De där trollen de tycks fortsätta att förfölja mig! En del är så korkade att de också avslöjar sina namn för andra… Mer än vad jag har gjort…)

Bland troll och vikingar…

Lunch intogs på Odinsborg och den vänliga Anna bjöd mig på den som tack för taxichaffisandet..? (Det hade jag gjort gratis!) Det blev ett engagerat samtal vid matbordet, det är onekligen spännande att träffas tre personer som jobbar inom samma gebit fast på olika håll och på olika sätt – en av oss egenföretagare, en av oss konsult på väg till anställning (tummar hålls!) och en av oss arbetssökande före detta anställd…

Efter lunchen skuttade vi upp på en av högarna. En mansperson lyckades ställa sig i vägen typ hela tiden när jag skulle fota mina gäster, men till sist gav jag upp och photoshoppade bort honom. Kvar är bara hans skugga till höger i bild. Vid orange pil den typiska Uppsalasilhuetten!

Anna och Åsa i motljus, Uppsalasilhuetten vid orange pil och skuggan av en man.

Högarna är verkligen urhäftiga… Jag kan inte ta nog med foton på dem…

Häftiga kullar, va?!

Vi kom både upp och ner helskinnade. Det är så häftigt att stå där uppe och kika ut…

Gamla Uppsala högar i motljus.

Efter bergsbestigningen tog vi en kort tur fram mot kyrkan. Vi såg ett brudpar som fotograferades, så vi gissade att det skulle bli bröllop.

Gamla Uppsala kyrka.

Underligt, men… trollen hade letat sig ända in i kyrkan också. Jaa, troll spricker i solljus så där har jag ju skälet!

Troll till och med i kyrkan.

Våra misstankar om bröllop bekräftades, för inne i kyrkan höll kyrkvärdarna på att dekorera bänkarna med små buketter. Vi hann i alla fall titta lite på kyrkan invändigt. Jag tände ett ljus för pappa och för Karin. Pappa skulle ha fyllt år i oktober och i början av månaden är det ett år sen vännen Karin gick bort.

Små buketter vid varje bänkrad i kyrkan.

Tanken var att avsluta med en tur på Disagården. Dessvärre möttes vi av ett stort hänglås på grinden. En skylt utanför gården deklarerade

Stängt för säsongen!

Och därmed avslutade vi med en promenad tillbaka till bilarna. Anna fick skjuts till tåget och jag hoppas hon kom med ordentligt. Åsa vet att hon kan ringa om motorn skulle skära eller en rem skulle råka gå av…

Nu tar vi snart lördagskväll och jag ska bege mig till Himlen. Vad ska du göra i kväll? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet att jag gillar att få min nyfikenhet stillad.

Livet är kort.

Read Full Post »

I rymden finns inga känslor

Ibland önskar jag att jag hade en touch av Aspergers, just den där touchen av känslofrihet. Men nej, alla människor med Asperger har inte den delen. Asperger är en mycket mer komplex diagnos än så. Ja, den är till och med så komplex att den är på väg att upplösas till fler och mindre diagnoser. Därför var det med stor nyfikenhet jag tvingade Fästmön att sitta ner och glo på I rymden finns inga känslor på SvT 1 när hon nu äntligen har kommit hit.

En film om en kille med Asperger.

Bröderna Sam och Simon delar lägenhet. Simon har Asperger och behöver ha fasta rutiner för att tillvaron och livet ska funka. När Sams flickvän gör slut blir tillvaron kaotisk. Sam mår naturligtvis inte bra och Simon har svårt att hantera förändringen. Hans mål blir att hitta en ny tjej till brorsan. Fast det blir ju lite svårt för det här med känslor är inte riktigt Simons grej…

Jag kan förstå att den här filmen har fått kritik och kallats överdriven. För om man inte skulle överdriva, vore det ju svårt att se egenheterna hos Simon, som ju ser rätt normal ut. Det är ungefär som när homosexuella ska skildras på film, det måste, på sätt och vis överdrivas för att det tydligt ska framgå vad det är för typ.

Den här filmen är bra. Den ger glimtar av olika aspergersymtom, men visar också på konsekvenser som dessa får för personen själv och omgivningen.

Det blir inte högsta betyg, men högt!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tungt och sammanbitet, men bra avslut

Det har varit en otroligt tung dag, på många sätt och vis. Jag orkar inte gå in på detaljer, men du som läser här kanske förstår att det inte är så lätt att dela kontor med den som fått ens drömjobb. Det är väldigt, väldigt tufft och tårarna har hängt i klasar i ögonfransarna flera gånger idag. Ja, jag har visat en del kollegor hur det känns, för helt och hållet har jag inte kunnat vara sammanbiten, men jag har INTE brutit ihop.

Idag på eftermiddag var jag så iväg på en anställningsintervju på ett bemanningsföretag. Jag träffade en urtrevlig tjej som bemötte mig med öppenhet, glädje, nyfikenhet och respekt, så troligen var jag för ärlig… Trots det fick jag intrycket att jag inte var riktigt körd…

Och när jag klev innanför dörren här i New Village stod min älskade Fästmö i hallen! Jag hade inte riktigt fattat att hon hade tid och lust att komma hit i kväll, men det gjorde hon. I skrivande stund är hon på Tokerian och köper sig lite mat, för nåt sånt har jag inte hemma.

Min ros var hos mig när jag kom hem i kväll!

Mamma skulle bli hämtad av Riksfärdtjänsten klockan 13 idag. Jag har ännu inte fått nåt telefonsamtal från henne att hon har kommit fram, men jag vet hur hon är – att hon måste landa först. Precis som sin dotter. Så ännu är jag inte orolig.

Det har varit en tung dag och jag har bitit samman. Jag är helt slut och nu först känner jag att jag kan släppa fram tårarna. Inte så kul för Anna, men jag orkar inte behärska mig längre. Och jag är så glad att hon kom hit och gör ett bra avslut på denna ganska hemska dag! (Förutom mötet med den trevliga tjejen som intervjuade mig, dårå!)

Förutom alla känslor har jag djävulusiskt med smutstvätt och har kört igång maskin nummer ett… När Anna har ätit ska vi fika och äta Tokerians smarriga kanelbullar!

Read Full Post »

Ö bööömb??? And ö böööd

Porten studsade några gånger. Metallocket till postboxen skramlade till. Fästmön skrek att jag fick tillåtelse att gå ner och kolla posten – jag KBT-tränar ju, som bekant, att INTE gå och glo i postboxen stup i kvarten. 😉

Det låg ett paket i boxen! Negativa jag tänkte genast:

It’s ö bööömb, it’s ö bööömb*!

Men naturligtvis tog nyfikenheten överhanden och jag tog in det och slet upp det. Och inte var det nån bomb, heller! Det var snälla Semester-Siv som hade skickat en bok och vaniljchoklad från Mexico! TUSEN TACK, raring, du är för gullig!!! För övrigt tycker jag att din sysselsättningsidé som du skrev om lät kanon. När drar vi???

Inte var det nån bomb i paketet, heller, utan en bok och en mexikansk vaniljchoklad och två kort!

                                                                                                                                                              Just som jag fotade innehållet noterade att jag att det är nåt som växer och spränger inne i sovrummet. Och det har faktiskt inget med snusk att göra! Min tvåfärgade S:t Paulia i sovrummet har fått en knopp, ö böööd**!

S:t Paulian i sovrummet har fått en knopp, ö böööd!

                                                                                                                                                         Jaså, tyckte du att det är svårt att se den lilla knoppen? Nå men följ den röda pilen, dårå!

Följ pilen så ser du knoppen.

                                                                                                                                                         Nu blir jag snart ensam, för Anna ska åka och jobba. Och nån mat har jag inte heller, det glömde jag köpa igår. Vilken tur då att jag har fått en vaniljchoklad från Mexico – det blir ju en alldeles utmärkt middag! 😛

                                                                                                                                                          *ö bööömb = a bomb = en bomb
**ö böööd = a bud = en knopp

Read Full Post »