Done is better than perfect: Ugnsrengöring

Ett skrubbat inlägg.

---

 

Jag börjar definitivt bli frisk – även om det inte låter så för den som hör min lilla (?) röst. När jag är riktigt sjuk, som jag var i förra veckan, struntar jag i det mesta i mitt hem. Men jag avskyr när det är skitigt och så snart jag mår lite bättre kan jag ligga/sittligga/sitta och förfasa mig över förfallet. En grej som har varit skitig väldigt länge är min ugn. Och nu började läget bli riktigt akut, med rökutveckling – och därpå följande hostattacker på grund av risiga luftrör – vid användning av ugnen. Alltså stod det

Gör rent ugnen!

på min att göra-lista i köket. Idag tog jag tag i eländet.

Inte tror jag att Marie-Louise och Marlene tar hjälp av min favoritkarl när det gäller rengöring. Men jag backar inte för Mr Muscle. Jag tror att det han innehåller är förskräckliga saker. Fast det innehöll även min ugn och ont ska med ont fördrivas, n’est-se pas?

Jag sprayade på Muskelmannens ugnsrengöring i kall ugn och höll på att kvävas. Snabb igen med luckan efter fotografering! Det blir ingen före-bild utan rengöringsmedel, för ugnen var vidrigt skitig.

Ugnsrengöringen fick verka i en halvtimme i den kalla ugnen.

Medan ugnsrengöringen verkade i ugnen passade jag på att diska ugnsgallret med stålull. Det gick åt tre stora bitar och jag var väldigt glad att jag hittade ett par gummihandskar som skyddade mina frökenhänder… Fy te rackarns så fast fettet satt!

Ugnsgallret vilar ut på diskställsgallret efter att ha tvagats med handskbeklädd Toffelhand och stålull.

Tio minuter kvar… Det innebar att jag hann ta en fika. Sen grep jag mig an det sista och torkade ur ugnen med en fuktig disktrasa. Jag fick ta hällskrapan till hjälp på det värsta och lite diskmedel blev det också på ugnsluckans glas. Och se vilket strålande, glänsande resultat:

Glänsande ren ugn!

Hum ja… Helt perfekt blev ugnen naturligtvis inte, men den duger. Du vet väl att

done is better than perfect?

Nu ska jag åka ut på äventyr och byta in fyra träben. Klarade jag av min äckliga ugn, klarar jag av träbensbyte.

Men vad händer hos DIG idag??? Skriv gärna några rader och berätta så har jag nåt kul/intressant att läsa när jag kommer hem igen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vilken TUR att jag läser tjocka böcker…

Ett inlägg om en händelserik dag som jag känner mig nöjd med.

---

 

Gardinstrykning idag igen.

Ryggalainen ÄR inte OK. Så snart jag har suttit en stund bråkar den med mig. Därför blev morgonens administration som den blev. Men vilken tur att nån ändå tyckte att jag administrerade bra, för jag blev raskt inbjuden på en träff på fredag med anledning av det jag författade i morse! DET känner jag mig rätt nöjd med, för det har jag åstadkommit på egen hand. Sen får somliga tycka att det är skryt, för mig är det ett konstaterande. En viss skillnad. Mer om detta kommer i ett lösenskyddat inlägg senare!

Så snart jag visade mig med putsmedel, trasa och skrapa lyste aprilsolen genom sovrumsfönstret. Till sist struntade jag i att man inte ska putsa fönster i solsken och putsade ändå. Det blev helt OK resultat, faktiskt. Mörkläggningsgardinerna och lite annat smått och gott tvättade jag tidigt. Detta förde med sig att jag nu på tidiga kvällen kunde stryka dem (och lite annat) och hänga upp. Det doftar ljuvligt rent och fräscht i sovrummet!

Men resten av dan då? Jo, att bära in sommardäcken i bilen krävde sin kvinna. Eftersom ryggen är som den är förlitade jag mig på armar och ben, det vill säga starka och böjda. Jag bar nära kroppen. Det gick bra.

Efter att ha tvättat händerna deklarerade jag. Det ser mycket lovande ut. Jag bestämde mig för att strunta i att försöka deklarera för resor till och från arbetet 2014, för det skulle troligen inte innebära nåt annat än en senare utbetalning av det överskjutande eftersom sånt tar tid att handlägga.

Jag började läsa en tjock bok igår kväll.

Jag hade tid för däckskiftning vinter till sommar klockan 14.45, men bestämde mig för att ta omvägen ner på stan för att ordna biljetter. Där var världens mest omständliga människor före mig. Samtidigt förstår jag somligas tårar, för i den här världen av byråkrati förutsätts att man inte bara har tekniska kunskaper, man ska ha modern teknisk utrustning också. Byråkraten var dock tålmodig och hjälpte fint. Men sanden i timglaset rann neråt och jag kunde knappt fokusera på min tjocka bok som jag hade med mig att läsa i samt som portfölj för underlag. När det blev min tur saknades ett organisationsnummer på inbjudningskortet. Byråkraten lovade att ombesörja saker och ting samt messa mig när allt var klart för mig att ringa. Nu är det kväll och jag har fortfarande inte fått nåt sms… Huuuuummmmmmm…

Till bilverkstan FLÖG jag efter att ha trasslat mig ut från stan som var en enda stor byggarbetsplats. Med andan i halsen anlände jag fem minuter före utsatt tid. Trodde jag. Det visade sig att jag hade tid först klockan 15.45… Vilken tur att jag hade min tjocka bok med mig, som sagt… Fast ärligt talat hade jag svårt att koncentrera mig. Trött var jag också. Så jag läste bara lite och twittrade om en chipsätande pojke med flera i stället – allt för att hålla mig vaken. Nåja, det är ju bättre att vara tidig till ett möte än försenad.

Clark Kent* glider nu omkring i sina sommartofflor. Vintertofflornas saga är all. Mönsterdjupet är inte tillräckligt för nån mer vinterkörning och dessutom har däcken fått torrsprickor. Sommardäcken, däremot, är i fint skick. Nu hoppas jag kunna skrapa ihop 4 x 800 kronor till servicen i november då jag också brukar skifta till vinterdäck. Det ska nog gå, jag har över ett halvår på mig.

I mitt spännande liv har det varit en synnerligen händelserik dag. Men hur har DIN dag varit? Skriv gärna några rader och berätta!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Hur många julklappar köper du i år?

Ett inlägg i vilket Tofflan redovisar resultaten av den gångna veckans fråga.

Nu är det snart jul. För en del är det mycket att fixa innan julfriden kan infinna sig, för andra är det mer lagom och några struntar helt i fixet – och kanske julen. Den gångna veckan undrade Tofflan hur många julklappar du köper i år.

Så här fördelade sig de 33 inkomna svaren:

30 procent (tio personer  svarade: Mjaaa… Det är nog 20 plus, det… 

21 procent (sju personer) svarade: Nånstans mellan fem och tio. 

18 procent (sex personer) svarade: Kanske upp till fem stycken. 

18 procent (sex personer) svarade: Fler än tio, men inte fler än 20, i alla fall. 

Nio procent (tre personer) svarade: Inte en enda! 

Tre procent (en person) svarade:
Ingenting planerat, men hittar alltid en snygg tröja till sambon!

Caroline kommenterade:

Jag tycker om att ge bort julklappar! Vi har som tradition att rimma på alla klapparna och innan rimmet är löst får man inte öppna klappen. Det kan ta tid, ledtrådar ges, mycket skratt 🙂 Det viktiga är ett ”bra” rim (nödrim helt ok) och innehållet behöver inte vara dyrt alls. För mig är det också viktigt att göra paketet fina.

Stort TACK till er alla som klickade i ett svar och till er som kommenterade! Julklappar är uppenbarligen en viktig och engagerande fråga.

Livet är kort.

Read Full Post »

Och nu är jag lite ensam…

En liten stund ensam idag. Det känns konstigt när Fästmön har varit här i flera dar och vi har varit samman 24 timmar om dygnet. Anna är så lyhörd för hur jag mår. Hon är lugn när jag behöver lugn och rolig när jag behöver skratta!  Nu har hon åkt iväg på några ärenden. Det var väl inte så roligt att åka ensam, men se jag skulle nog inte klara mer än en kvart på stan. Och det vet både Anna och jag. Det kan vara lite skönt att längta en timme eller så också…

Här har Anna nåt bus på gång, det syns tydligt. Bilden tog jag igår kväll. 

Jag har ställt fem soppåsar i hallen. Idag är det nämligen sol. När jag har duschat ska jag gå ut till soprummet och få lite sol på näsan på vägen dit. Jag har inte burit så här mycket på ett tag, så vi får se hur det går. Anna kallar mig

envis och jobbig

och har sagt att hon kan gå med de tunga påsarna när hon kommer hem, men jag vill försöka. Jag ska ju trots allt börja jobba om en vecka.

Amaryllisen fortsätter att vara vacker. Den här bilden tog jag igår framåt kvällen:

Fortsätter att vara vacker.

Och den här bilden tog jag i natt:

Lika vacker på natten!

Nu ropar duschen på mig. Jag ska försöka klara mig utan pall idag, jag tror att det går bra. Magen har varit besvärlig idag. Det gissar jag beror på att jag äter mer än tidigare.

I övrigt läker jag, lite mer för var dag som går. Jag skriver inte ner alla framsteg jag gör här på bloggen, men jag noterar vart och ett i huvudet. Ganska nyligen hade jag en twitterdialog där jag var tydlig med att bloggen är en roll, den ger valda delar av mitt liv. Den som tror att jag IRL (Ulrika) = den jag är i bloggen (Tofflan) har inte förstått att bloggen endast är en bråkdel. Jag gnäller rätt friskt här, men samtidigt har jag fått höra att jag verkar så stark. Jisses, hur många gånger ska jag skriva att jag grät mig genom julafton? Så jävla stark är/varjag inte. Bara väldigt ensam. Och ja, det var på sätt och vis ett val jag gjorde, men jag var för dålig för att fira jul med nån. Det var inte så jäkla kul alls. Jag trodde att det skulle vara OK att vara ensam. Det var det inte. Inte när mamma satt ensam och var ledsen på sitt håll och ”alla andra” firade med sina familjer. Då kände jag mig väldigt, väldigt utanför. 

Men nu struntar vi i julen, den är förbi! Jag väntar till Tjugondedag Knut med att ta bort mitt julpynt och hur andra gör skiter jag i, som sagt. Här håller vi på traditionerna! (Jag, som inte ens skulle ha nåt julpynt…)

Dags att kasta ut pallen, inte granen och hoppa (nåja…) in i duschen. Sen ut med soporna. Ett steg i taget – och nu ska alla bära framåt! Jag har en lunchdejt på jobbet nästa fredag, så!

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens dissning: Lucia på jobbet

Kollegan Ellen (som egentligen heter nånting helt annat och som har sett det förr) om luciatåget på jobbet:

Äh, jag struntade i det. Var det bra?

Read Full Post »

28 dar kvar (till den totala förnedringen)

Det gick inte att sova i morse. Trots att jag kände mig tämligen mörbultad efter gårdagens övningar och var rejält fysiskt trött, blev sömnen kort. Men säkert tillräcklig. Tyvärr satte ältandet igång i morse och min enda lösning blev att stiga upp ur sängen, fixa java och slänga på datorn för att skriva av mig på den här gnällbloggen.

Idag är det 28 dar kvar tills den totala förnedringen drabbar mig. Till dess att jag måste gå till Arbetsförnedringen igen och stå med mössan i handen och be om hjälp – som jag inte får. Det första halvåret jag var arbetssökande struntade de i mig totalt. Jag hade ju min försörjning och eftersom jag varken var funktionshindrad eller ungdom så var jag väl inte särskilt intressant att hjälpa.(Jag ska förklara det där med funktionshindrad strax.) Min första handläggare träffade jag aldrig. Jag blev ombedd att rapportera till henne var åttonde vecka. Via e-post.

Men när jag fick en ny handläggare ville JAG ha kontakt och efter några vändor konversation via e-post även med DENNA handläggare fick jag så en tid – efter hennes sommarsemester. Vi träffades några gånger och jag fick också träffa en psykolog där tre gånger eftersom jag var mitt uppe i en kris på grund av det som inträffat. Varje gång jag gick från både psykologen och handläggaren grinade jag. I en vecka. Jag fick höra såna idiotiska saker att jag trodde mina öron skulle trilla av och mina ögon ramla ut med alla tårar. Till exempel: Jag hade ont i en axel. Då tyckte en av dem – minns inte om det var psykologen eller handläggaren – att jag skulle be min läkare skriva ett INTYG att jag hade ett funktionshinder. DÅ skulle de lättare kunna hjälpa mig till ett jobb…

Vid ett annat tillfälle frågade jag min handläggare om de förmedlar några jobb eftersom det korrekta namnet är Arbetsförmedlingen. På detta svarade hon nekande, det är inte så de jobbar, sa hon. Ett ärligt svar, men…

Men droppen var nog när min handläggare skulle ha flera veckor på sig att leta fram ett test. Jag bad nämligen om hjälp att titta på mina erfarenehter utöver dem som jag valt ut till mitt CV för att se om jag kunde bredda mina jobbsökningar. Så småningom fick jag ett test som jag skulle göra hemma. Därefter skulle jag gå igenom testet med en annan person på Förnedringen. Testet skulle ta rätt lång tid att göra. HA! Det tog mig högst fem minuter. Och redan efter fråga två slog jag bakut: allting handlade om mina intressen och vad jag skulle kunna kunna tänka mig att skaffa mig för utbildning. Testet var nämligen utformat till att gälla för en 20-åring. Inte för en tant som då nästan var 48… Vid genomgången av testet fick jag åter igen försvara mig varför jag inte vill starta eget. Och så fick jag höra om DEN handläggarens framgångsrika barn i USA. VARFÖR ÄLSKAR HANDLÄGGARE OCH COACHER ATT PRATA OM SINA FRAMGÅNGSRIKA BARN?

Efter detta hade jag åter en tid hos min ordinarie handläggare. Denna tid fick jag avboka eftersom jag blev sjuk. Magsjuk. Då KAN man inte gå ut, allra minst till Arbetsförnedringen. Jag ringde och lämnade ett meddelande på min handläggares telefonsvarare och jag tror också att jag mejlade. Fick senare mejlsvar där det stod att jag skulle höra av mig när jag blev frisk. Det gjorde jag. Jag mejlade och bad att få slippa komma om det nu inte var så att jag måste. Skälet jag angav var att jag inte ville gråta i en vecka efter varje möte. Det var helt OK, svarade hon och avslutade sitt svarsmejl med att jag ju kunde höra av mig om jag behövde hjälp igen.

Och nu är jag snart framme vid den dan när jag MÅSTE kontakta Förnedringen igen. Jag behöver hjälp, men ärligt talat tror jag inte att jag får nån. Men jag gissar att jag måste gå dit om jag ska få nån a-kassa.

Idag har jag valt att skriva ett öppet inlägg om det här. Jag har tidigare skrivit mest låsta inlägg – av olika skäl. Bland annat har jag blivit rådd att lösenskydda dessa inlägg ifall presumtiva arbetsgivare läser min blogg. Det har inte hänt ett skit. Jag är lika arbetssökande som tidigare. Så nu skriver jag öppet.

Jag behöver ett arbete den 1 december. Jag vill inte gå till Arbetsförnedringen och göra förnedrande tester och gråta i en vecka. Jag vill arbeta. Jag har en lång och gedigen erfarenhet som informatör och redaktör. Jag har inga småbarn. Jag vill inget hellre än att arbeta. Mitt CV finns i huvudet på denna blogg.

Varje dag från och med nu ska jag räkna ner dagarna till förnedringens datum. Jag hoppas att alla DLF:ar i hela världen känner sig mycket nöjda nu med det de har åstadkommit. (Och jag orkar inte förklara vad DLF står för, den som vet det vet därför att h*n är smart – eller skyldig.)

Read Full Post »