Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skriva böcker’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll var det ovanligt bra TV-program för att vara lördagskväll. Hela två (2) program jag ville se. Klockan 20 hällde jag ner mig i bästefåtöljen, startade TV:n och satte på stereon så jag fick lite extra ljud i högtalarna (måste ju försöka höra nåt samtidigt som grannarna har partaj IGEN). Det var Stjärnorna på Slottet och Amanda Ooms dag. Om henne visste jag faktiskt… ingenting…

Stjärnorna på Slottet 2015

Amanda Ooms var säsongens tredje stjärna.


Det slår mig nästan genast 
hur intressant Amanda Ooms är. Och hur fruktansvärt begåvad hon är! Hon har skrivit böcker, är skådespelare, konstnär… Ändå är det den lilla Amandas berättelse om mammans självmord som berör mest – inte det Amanda har gjort eller att hon är ihop med Thåström.

Det blev en lugn dag på Slottet och det behövdes sannerligen efter kontroverserna förra gången. I kväll hörde jag nästan inte Claire Wikholms stämma – jo, en gång, mot slutet och då sa hon nåt neutralt. Det var bra. Det var bra med en lugn dag och fokus på dagens huvudperson. Den som jag är riktigt nyfiken på nu!

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång är det Stefan Sauks dag.


Här kan du läsa om…

Claire Wikholms dag

Morgan Allings dag

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev ingenting mer än sprit – och ett kärt återseende

Ett inlägg i vilket det mesta blir ingenting, men gamla bekanta strålar samman, en fågel följer med hem och Serbien hyllas. Bland annat.


 

Bakelittelefon

Telefonen var tyst, så det företaget har jag nu slutat vänta på.

Rubriken hänvisar förstås till gårdagen. Det var flera saker som blev ingenting. Jag väntade och väntade och väntade, men nada. I de flesta fall. I ett fall gav det utdelning på bra sätt.

Först väntade jag på ett telefonsamtal. En ivrig person ringde i fredags, vi skulle höras måndags eftermiddag, h*n ringde måndag förmiddag… Och så skulle nån annan ringa måndag eftermiddag. Jag har inte hört ett pip därifrån. Nu är det onsdag och jag kan väl säga att jag har slutat vänta. Det är inte första gången ett företag beter sig på det här sättet och vore jag inte i den ställning jag är skulle jag tala om företagets namn.

Sen skulle Micke Vaktis komma och spola mina rör i badrummet. Han skulle till en annan boende och göra samma sak vid 12.30-tiden. Därefter skulle han komma till mig. Att spola rören brukar ta 20 minuter, en halvtimme. När Micke inte hade kommit vid 14.15-tiden gav jag upp. Jag behövde nämligen gå till Tokerian för att köpa middagsmat.

Brända kycklingfiléer

Jag ville inte servera min hårt arbetande älskling kolbitar, så det skulle bli färdiggrillad kyckling till middag.

Eftersom Fästmön jobbade hårt i tio timmar igår kom vi överens om att jag skulle köpa en färdiggrillad kyckling som bara var att duka fram tillsammans med grönsaker till Anna och potatissallad till mig. Det brukar vara smart att gå till Tokerian efter grillad kyckling på förmiddagen. Men nu satt ju jag och väntade på både telefonsamtal och vaktis. Nä, det är väl inte alltför svårt att lista ut att det inte fanns nån kyckling när jag kom heller?! Ingenting-dag, verkligen! Men den snälla tjejen i kassan ringde och kollade och det visade sig att ett gäng pippifåglar var på väg ut i butiken om jag kunde vänta fem minuter. Det kunde jag.

 

 

Alsolsprit

Jag köpte sprit, alsolsprit.

Jag passade på att gå och köpa sprit. alsolsprit, alltså, på Apoteket Hjärtat. Eftersom jag hade koll på pippiskåpet kände jag att jag hade lite tid att vara social och pratade med farmacevten en stund. Det var ju lite kris och katastrof på våra apotek igår eftersom e-receptfunktionen var utslagen under fyra timmar. Apoteken kunde inte skriva ut recept och kunder kunde inte hämta ut mediciner. Vad orsaken var vet man inte, mer än att det var en flera timmar lång driftstörning hos E-hälsomyndigheten. Nån riktigt stor kris hann det aldrig bli på nåt av apoteken i Uppsala, enligt Radio Uppland, men det var självklart problematiskt för såväl apotekspersonal som kunder. Som vanligt gäller att tekniken är fantastisk – när den fungerar. Jag tänker på vilken tur jag själv hade när jag kom ner till mamma i påsk utan mina mediciner. Då var e-recept toppen och tekniken funkade. Min lilla mamma hade tur som åkte till apoteket i måndags. Däremot hade hon otur nog att inte få hämta ut alla mediciner. Den oro jag orsakar har nämligen gjort att mamma har ätit lite för mycket medicin. (Så kom inte och säg att detta Helvete inte har påverkat och påverkar min familj…)

Pippiskåpet var fortfarande tomt efter min sociala träning inne på apoteket. (Ja, du vet, när en inte har ett jobb att gå till får en göra sitt bästa vad gäller sociala kontakter och verkligen anstränga sig till sitt yttersta att prata med nästan vilket folk som helst. Annars blir en folkskygg och isolerad och mår skit.) Jag satte mig i förbutiken och fipplade lite med mobilen. Efter en stund närmade sig två figurer som hade nåt bekant över sig. Och det var mer än bekant, det var före detta kollegan Lena Lys med make!!! Jag har nog tyckt att jag har skymtat henne smyga omkring inne på Tokerian ett par gånger. Men det är många år sen vi jobbade tillsammans, så jag var inte säker. Nu var det tredje gången gillt – och det blev ett mycket kärt återseende! För just från den arbetsplatsen är vi inte så många kvar – i livet…

Jag kom hem från Tokerian glad – och med en nygrillad kyckling. Sen ringde jag ett samtal och fick veta att jag måste vänta till november angående en grej. Mindre bra. Anna och jag tillbringande kvällen efter kycklingen framför TV:n där vi såg den första semifinalen i Eurovision song contest 2015. Jag blev överförtjust i Serbiens låt, resten lät mest falskt och illa i mina öron. Det var så bedrövligt att jag inte hade lust att varken live-blogga eller skriva om eländet – mer än så här – idag. Och så twittrade jag under sändningen, förstås.

Tång för kastrering av häst

En sån här tång tror jag inte att Micke Vaktis har med sig till mina rör. Den används nämligen för kastrering av hästar.

I morse ringde jag vaktis och han hade naturligtvis blivit försenad igår och ringt på hos mig när jag var på Tokerian. Men idag gör vi ett nytt försök och han har lovat att komma efter sin lunch som slutar klockan 12. Det innebär att jag inte heller idag kan tvätta eller skura badrummet och duschrummet, det får bli i morgon. Jag kanske går ett varv med dammvippa och dammsugare i stället i kväll, när jag har skjutsat ut Anna till Himlen. Hon ska vara mamma på heltid ett dygn, men kommer tillbaka hit i morgon efter jobbet.

Dagens roligaste hittills är att jag har anmält mitt intresse att recensera en bok – om att skriva böcker. Ingen ekonomisk ersättning, tyvärr, men ett kul uppdrag, vore det! Det är tio personer som får var sitt exemplar och jag hoppas bli en av dem. Det gäller att försöka göra lite vettiga saker med alla timmar. Att söka jobb är fortfarande prio ett, men det går inte att göra det hela tiden, 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Det räcker med att jag lever med oron och ovissheten hela den tiden.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett något förundrat inlägg och ett inlägg om att söka jobb.


 

naken vid datorn

Det trillar in ett ton mejl varje dag när man är arbetssökande. Fast jag brukar inte sitta naken vid datorn utan ha mysbyxa – enbart hemma, aldrig när jag går utanför dörren!

Knappt hade jag varit ifrån min dator (ett par timmar) på fredagseftermiddagen förrän det hade trillat in två mejl som gjorde mig mycket förundrad. Näst intill stum, faktiskt. Det ena mejlet talade om för mig att jag och 249 andra hade sökt ett och samma jobb.

Fet chans att jag får det, dårå,

tänkte jag modstulet. Men jag är van att få nej och det som gäller är bara att söka igen och igen. En dag blir det napp. Helt fruktlöst har mitt ”arbete” faktiskt inte varit heller, utan att avslöja för många detaljer. Än är jag med i leken, så att säga.

Det andra mejlet gällde ett annat jobb jag har sökt. Mejlet var för att informera mig om att förutsättningarna har ändrats en del sen tjänsten annonserades ut. Kvalifikationerna har skärpts. Den som har sökt behöver inte skriva en ny ansökan, men fler riskerar att sållas bort för att de nu inte har de rätta kvalifikationerna. Till min lättnad (?) noterade jag att jag fortfarande borde vara aktuell för tjänsten, eftersom jag, trots skärpta krav, har det som efterfrågas. Frågan är bara om jag som vanligt har för mycket erfarenhet/kompetens eller är för gammal eller om jag verkligen är med i leken fortfarande.

Jag har en diskussion just nu med en bloggbekanting om hur det är att söka jobb. Eller att vara arbetslös. Vi har väldigt olika erfarenheter och uppfattning om detta. Men jag kämpar som tusan, tro inget annat! Fortfarande. Nu handlar det inte bara om jobbsökeri utan jag har andra saker jag samtidigt måste kämpa emot och med. Det tar liksom aldrig slut. Livet är på det viset. Vad det handlar om reserverar jag för de närmast sörjande i lösenskyddade inlägg. Jag blir så spottad på annars. Och jag orkar inte torka fler spottloskor från folk som bara vill såra mig.

Tofflan i en bok

Jag skriver böcker…

När jag inte söker jobb (att söka jobb tar emellertid ganska mycket av min tid – att leta lediga tjänster och skriva ansökningar, fylla i ansökningsformulär som ofta är alltför ”standardiserade” för att fungera optimalt, uppdatera CV, nätverka etc är inget man gör på en kaffekvart) försöker jag hitta annan meningsfull sysselsättning. Jag skriver böcker, till exempel, och jag läser böcker.

Vidare har jag erbjudit mig att utan arvode sköta en webbplats, att läsa för gamla och lite sånt. Allt blir inte av, av olika skäl. Ett skäl är att man inte får jobba med vad som helst som volontär därför att facket anser att det borde vara lönearbete. Inte heller kan jag åta mig för många gratissysslor ifall jag får jobb. Dessutom måste jag orka med det hela också. Min läkare ville sjukskriva mig tidigare i år, men det ville inte jag. Då hade jag blivit SJUK på riktigt. Jag blir friskare av att ha nåt att göra. Däremot måste jag acceptera att jag inte kan göra vad som helst just nu. Men för tillfället är jag fortfarande med i leken – vill jag tro.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Tja, allt annat än glatt blir humöret efter yet another helvetesnatt. Jag kom i säng vid 23-tiden och slocknade ganska snart – bara för att vakna klockan ett och rusa ut på toa. Sömnen har som vanligt såna här nätter varit av och på. Jag somnade visserligen igen efter klockan ett, men vid tre-tiden var det dags igen, sex-tiden, sju-tiden… Därefter hamnade jag i nån sorts koma och vaknade fem över nio för att vissa minderåriga studsade bollar eller vad de nu gjorde inomhus.

Enda bollen som är tillåten i mitt hem.


Om jag hade haft barn,
vilket jag tack och lov inte har, skulle bollstudsning inomhus vara totalt förbjudet. Det är inte bara riskabelt för inredningen, det är ett otroligt irriterande ljud att lyssna på. Samtidigt slog min skadeglädje i taket när jag noterade att vissas rökmaskin* stått i regnet med locket av hela natten. Ha ha! Hoppas skiten rostar sönder! 

Regn, ja… Det har kommit rejält i natt och även om det är uppehåll just nu ser det inte ut som om det ljusnar. Det blir så tråkiga helger när man inte kan eller vill vara ute på nåt enda evenemang! Samtidigt känner jag att jag inte orkar – inte i skrivande stund, i alla fall. Åter dränerad på all kraft jag har, känns det som. Det känns som om livet rinner ur mig – inte bara rent teoretiskt.

Lördagar brukar jag ägna en längre stund åt lokalblaskan. Det gladde mig att läsa att kära sysslingen fick med en replik på en idiotisk insändare i veckan. Men varför, varför, VARFÖR är kära sysslingen inte längre krönikör på söndagar? I stället publiceras diverse skribenter som antingen svamlar om nåt ointressant eller så kan de helt enkelt inte skriva. Jag tycker klassen på tidningens skribenter snart är lägre än den hos lågstadieelever. (Snacka om klasstänk!..) I vissa fall. Inte i alla. Men här kommer ett citat från dagens lokalblaska som visar den låga nivån (understrykningarna är mina):

Klockan 18 på fredagskvällen påträffades en död man i centrala Uppsala. Mannen påträffades av en förbipasserade privatperson. Det var på en gård i Slottsgränd i centrala Uppsala som kroppen påträffades, […]

Ja, som synes har journalisten inte ens för en mindre notis orkat använda ett synonymlexikon – se mina understrykningar – utan använt samma passivverb i tre på varandra följande meningar. Dessutom heter det väl Slottsgränd och inte i? För övrigt är det naturligtvis en hemsk nyhet, betydligt hemskare än den dåliga svenska journalisten använder!!! 

En av de journalister vid lokalblaskan som kan skriva intressanta saker på god svenska hittade jag tack vare Fästmön via Fejan (nej, jag finns fortfarande inte på Facebook). Anna Ehn är tjänstledig sen ett tag tillbaka – för att skriva böcker. Och det tror jag blir riktigt, riktigt bra! Jag hoppas att jag får äran att recensera ett eller annat litterärt verk här på bloggen!

Nu samlar jag energi för att orka gå ut i soprummet. Tänk så otroligt maratonlångt det kan kännas med knappt 100 meter… Sen blir det uppfräschning av självet så gott det nu går och så frukost. Clark Kent** och jag styr kosan till Himlen nånstans mitt på dan.


*rökmaskin = grill

**Clark Kent = min lille bilman 

Read Full Post »

Jag älskar mitt kök. Men det har ett fel. Jag skulle vilja… Jag skulle vilja slippa se huset mitt emot utanför fönstret. Jag skulle vilja se… en köksträdgård, buskar, träd, en gräsmatta… En dörr direkt ut från köket till hela härligheten…


”…direkt […] till hela härligheten…”

                                                                                                                                                           Jag skulle vilja slippa höra ungar som skriker, ungar som släpar landbandymål över tennisbanans asfalt. Slippa ha före dettingar till grannar, slippa ha grannar som vänder sig bort för att slippa. Mig.

Jag skulle vilja bo i ett hus i skogen, ja. Jag skulle vilja bo där med ”min” Anna inklusive barnen ibland och odla grönsaker och blommor och skriva böcker och inte bekymra mig för räkningarna därför att jag kan leva på mitt skrivande. Och koka äpplemos och svartvinbärssaft!

Jag skulle vilja att inga operationer ställdes in i sista minuten, att antalet diagnoser förminskades, att den som har kränkt andra inte blev miljonär, att den som hellre fokuserar på andras problem i stället för sina egna skulle drabbas av ett uns självinsikt att ta tag i sitt eget liv…

Jag skulle vilja vakna och skratta. Så där hjärtligt som när jag ser på Anna och kärleken bara strömmar igenom kroppen och själen.

Önska, önska runt i ring. Önska kostar ingenting…

Read Full Post »