Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘elakheter’

Ett förundrat inlägg.


 

I morse läste jag i lokalblaskan att Micael Dahlén, du vet professorn med svart nagellack, hade ändrat 40 av sina vanor på ett år. Han hade uppenbarligen möjlighet att ta tjänstledig, för det var vad han gjorde – för att ägna sig åt sin nyfikenhet… Och så slutade det med att han ändrade 40 vanor och bevisade på så vis att förändring inte behöver ta tid.

Grunden till det hela var ett nyårslöfte. Jag trodde inte folk avgav såna nu för tiden, men kanske är det så att man tänker

Nytt år, ny möjligheter.

Och så lovar man sig själv att ändra på sig, helst till det bättre, på nåt sätt. (Vilket ju innebär att det är dömt att misslyckas för en del av oss – alla är inte utvecklingsbara…)

Aristoteles

Aristoteles menade att vi är vad vi upprepade gånger gör.

Micael Dahlén tog till sig Aristoteles ord om att vi är vad vi upprepade gånger gör. Skicklighet är en vana, typ. Och så testade han om han kunde skapa sig några nya vanor. Det började med några ganska enkla vanor som att städa kontoret och börja äta broccoli. Sen blev det en vana i veckan, ungefär. Syftet var att se om han kunde förändra sig som människa. Han var rätt slutkörd, enligt UNT-artikeln, och det var ett annat syfte att se om man kan hitta lyckan genom att ändra saker. En vana han ändrade var att ta bort måsten i sin tillvaro… Men det handlade också om att göra jobbiga saker, förändra sitt sätt att tänka.

Hur gick det då? Enligt artikeln känner sig Micael Dahlén idag starkare som människa. Han har fått en starkare personlighet, menar han. Han har blivit tryggare och öppnare och mer påträngande, säger han i artikeln.

Jag tycker att det låter som ett spännande experiment och önskar att jag hade kraften och orken att förändra massor hos mig själv. Bland annat skulle jag vilja bli bättre på att tänka positivt, att inte ta åt mig lika mycket av människors elakheter och att börja röra på mig mer.

Vad skulle DU vilja förändra hos dig själv om du hade möjligheten??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Ibland har jag lust att skriva precis allt jag tänker. Men hur skulle det se ut? Och vad skulle jag då får för skit för det? Nä, det är torsdag och du serveras en gammal hederlig hiss- (fackmedlem) och diss- (fuckidiot)lista från den gångna, tofflianska veckan.

Fackmedlem


Fuckidiot

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här måndagen är klibbig! Himlen är ljublågrå och luften just klibbig. Ett rejält åskväder med tillhörande regn vore inte fel. Men jag gillar förstås INTE prognoserna som säger sämre väder och betydligt kallare, typ tio grader svalare än de temperaturer vi har haft de senaste dagarna. Här på jobbet har vi behagliga temperaturer på kontoren och det är jag glad och tacksam för.

Innan jag skrider till verket och inleder min arbetsvecka vill jag skriva några ord om elakheter. Så länge människor är elaka mot mig i kommentarer på bloggen eller på annat sätt, lär jag fortsätta att vara elak i alla fall här. Jag är ledsen och sårad och undrar vad jag har gjort somliga för ont eftersom det uppenbarligen är fantastiskt roligt att trycka till mig på olika sätt och vis. Exempel på elakheter hittar du om du läser kommentarerna till mitt CV..

Jag vet att jag har fört diskussioner här med flera så kallade bloggvänner. En diskussion blev bara för mycket och jag avslöjade alldeles för många privata detaljer om min ekonomi. Jag kände mig… inte bara smutskastad, jag kände mig ifrågasatt. Av två personer samtidigt. Det är min blogg och jag uttrycker mina åsikter, inte några fasta sanningar, men i det här fallet berättade jag verkligen sanningen – den finns nämligen svart på vitt.

När inte bara en utan två inte tror på det jag skriver i inlägg eller kommentarer känner jag mig påhoppad. Taggarna utåt. Den som vill kommentera bör göra det med viss hyfs, tycker jag. Det är nämligen ingen rättighet att kunna kommentera mina inlägg. Det är en funktion som finns och som jag vanligen tillåter.

Till sist avslutade jag diskussionen eftersom vi inte kom längre med att stänga av kommenteringen på det akutella inlägget. Uppenbarligen valde en av dessa personer att ta våra olika åsikter personligt. Det handlade inte längre om att diskutera en sak, alltså. Märkligt, eftersom det var JAG som blev ifrågasatt. Den andra personen har jag haft ytterligare diskussioner med och vi kan bli skitarga på varandra och ha helt olika åsikter i stort som smått – men det handlar om att vi diskuterar sak. För det mesta. För så länge nån håller sig till sak och inte kastar skit på min person i en diskussion – eller andra som kommenterar –  blockerar jag ingen. Blockera nån gör jag först när nån inte ger sig utan envisas med att trampa på mig eller mina vänner gång på gång på gång.

Igår gjorde jag 

en rensning i min adressbok

så att säga. Och det tog inte många minuter innan jag var utrensad på andra håll. Mitt skäl till att ta bort människor angav jag på Twitter, vilket syns även på bloggen:

Den som inte hört av sig på en månad ryker!

Varje dag gör jag nämligen en surfrunda hos dem jag kallar Mina Kickor & Pluttar i högerspalten. Som du kanske förstår tar det lite tid. Och jag vill inte längre slösa tid på folk som aldrig kommenterar hos mig eller hör av sig på annat sätt. Jag har nämligen betydligt mer begränsat med tid numera. Från min sida ligger det inget mer i detta än vad jag nu har skrivit. Om andra väljer att ta bort mig utan förklaring är det deras val, men det klart att jag blir undrar varför. Ledsen för att jag inte får veta varför, bara kan gissa och spekulera. Så kvällen slutade i tårar som jag tror att ingen såg, inte ens Fästmön. (Men nu vet både hon och du att jag grät.)

En annan sak, som delvis hänger ihop med ovanstående: en gång vädjade jag här på bloggen om akut ekonomisk hjälp till månadsavgiften (hyran). Det var TRE (3) personer som erbjöd mig hjälp. Tre personer som jag VET inte har det särskilt gott ställt själva. Så klart jag undrade var alla andra som tidigare varit så kvicka på att

ge allmosor

var då. Uppenbarligen är det lätt att ge när man känner för det, inte när det finns behov. För övrigt behövde jag aldrig låna pengar akut av nån av de tre, jag löste det som vanligt på egen hand. (Av princip lånar jag inte pengar av vänner, men min vädjan var som sagt akut.) Detta visar vilka personer som är ens äkta vänner och vilka som bara har låtsats vara det, tycker jag. I fortsättningen undanber jag mig allmosor som ges bara för att visa hur god man är. När man har lust…

Sniffa på den här rosa magnolian – ja för det var en magnolia! – en stund nu, så du får en bättre doft i dig än den unkna lukt jag just har spridit.


Idag väntar nya äventyr.
Jag ska intervjua en forskningsingenjör på förmiddagen och alltså vandra in i husets innersta och hemligaste delar, laboratorierna. Det ska bli mycket spännande! På torsdag förmiddag ska jag för övrigt ta emot ett studiebesök från en verksamhet som knytas till klustret. Då ska jag in i dessa vindlande gångar igen…

För övrigt lite skitsnack: min avföring har återtagit normal färg och allt som är normalt gillar jag! (Jag har alltid varit avvikande, så försök förstå.) Blödningarna fortsätter, nu är de inne på den tionde dagen. Än så länge inga större problem mer än irritation och höga kostnader för skydd.

Äh, what the f! It’s Monday, let’s roll!

Read Full Post »

Torsdag och som vanligt dags för veckans höjningar (tårta) respektive sänkningar (vårta). Här kommer de:

Tårta

  • Älskade, älskade Fästmön (som borde ha guld!)
  • Vännen (som orkade lyssna på mitt gnäll och mina tårar trots att h*n har fullt på sin egen tallrik)
  • Bloggtävlingen.se (som gav mig ett fint presentkort i pris för ett bloggginlägg)
  • Gott sa fisken (en blogg där jag alltid får skratta)
  • Snälla mammor (världen är full av dem!)

                                                                                                                                                        Vårta

  • Vendator (jag har NIX på min telefon)
  • Alla nej (kan ingen säga ja?)
  • Känslan av värdelöshet, tomhet och dumhet (när ska förlamningen släppa???)
  • Bölder (fulla av elakheter)
  • Pengar (alltså bristen av dem)

Read Full Post »

För ett par år sen blev Caster Semenya ett stort samtalsämne. Hon vann VM-guld på 800 meter. Men det var hennes könstillhörighet som diskuterades och man har ifrågasatt hennes rätt att tävla som kvinna.

Nu ska det emellertid inte bli såna här obehagliga diskussioner mer. IOK har meddelat att reglerna ska bli klarare från och med OS nästa år. De kvinnor vars manliga könshormon överskrider en viss gräns ska inte få tävla som kvinnor. Men… det om kvinnan saknar receptorer för att kunna dra nytta av hormonöverskottet kan hon få tävla som kvinna. Solklart, eller? Nja… Det som känns bra är att det är en grupp experter som ska avgöra från fall till fall. Det räcker alltså inte längre med ett labb-test.

Caster Semenya har genomgått en könsutredning. Förra året fick hon OK att tävla som kvinna igen. Frågan är om hon vill och orkar. Diskussione och de sår den tillfogade Caster Semenya inklusive omvärldens elakheter lär ju inte precis upphöra och läkas bara så där…

Read Full Post »

Alla som har blivit mobbade har väl nån gång drömt om att resa sig och slå tillbaka. Och det var precis vad Casey Heynes gjorde. Dessutom filmades det hela och las ut på Youtube. Med vissa konsekvenser som följd…

Filmen har gjort Casey Heynes till en hjälte. Men den har också gjort att mobbaren drabbats av ett fruktansvärt näthat. Mobbaren har fått höra massor av elakheter efter detta, av unga såväl som av vuxna.


Alla mobbade har väl nån gång drömt om att resa sig och slå tillbaka…

                                                                                                                                                             Jag tycker att det är ledsamt att det skulle behöva gå så här långt. Att slåss löser inga problem. Och varför fick inte Casey Heynes hjälp av några vuxna eftersom mobbningen pågått i så många år? Är det inte de vuxnas ansvar att se till att mobbningen slutar och inte den som blir mobbad? Vad tycker du???

Read Full Post »

Det är ingen bra dag för mig idag. Idag är det svårt med sociala kontakter, men jag försöker att ”utsätta mig” för det jag tycker är svårt för att jag vet att det är bästa medicinen. Jag har varit med Fästmön och handlat, jag har haft ett vuxet samtal med Frida och jag har fikat med barnen minus Linn men plus deras snälla mormor. Så säg inte att jag inte försöker. Däremot känns det som om jag var tvär mot två vänner via mejl, men det är svårt att förklara varför jag inte orkar mejla, men klarar att blogga – också om trams. Fast glöm aldrig bort att bloggen är min gratisterapi!!!


Det kan vara svårt att förstå att jag klarar att skriva på vissa håll och på andra håll inte.

                                                                                                                                                     Familjen vill jag orka finnas till för mest. Det är också i familjen jag finner kraft att orka en timme eller en dag till. För där är jag så gott som oförställd. När jag bloggar är jag en roll – ÄVEN om jag skriver mycket personligt och absolut inte ljuger.

Idag räckte krafterna knappt till familjen heller. För hur det än är kan man ju inte sätta sig ner och vråltjuta när man har barn och unga omkring sig. Och det är ju på gott och ont! Jag tränar mig i att hålla masken och behärska mig, samtidigt som jag befinner mig i en omgivning som vill mig väl.

Det bara är en sån där dag idag när inte mycket är bra. Jag är orolig för framtiden, orolig för ekonomin. Och även om jag vet att rättvisans kvarnar mal så skänker det mig inte mycket glädje. Möjligen, som sagt, att jag blir nöjd med att kanske få bekräftat att det inte var mig det var fel på. Men det ger mig inte mitt gamla liv tillbaka och ett jobb måste jag ha så att jag kan betala mina räkningar och inte hamnar på den där parkbänken som alla tror att jag skämtar om hela tiden. Du ska veta att det är allt annat än ett skämt.

Jag känner en sån skuld gentemot Anna och min lilla mamma, framför allt. Anna får bära ett sånt tungt lass och min tanke var ju att avlasta henne. I stället får hon bära mig också vissa dar och det var absolut inte meningen.


Anna du, du skulle inte behöva bära mig också…

                                                                                                                                                                   Min lilla mamma drabbas av elakheter på grund av mig och det har jag svårt att acceptera. Jag erkänner, jag kan vara skitförbannad på mamma ibland, men det har jag rätt att vara – precis som hon har rätt att vara skitförbannad på mig. Men ni skvallerkärringar, gå på mig i stället, inte min mamma. Min mamma har ett tungt nog kors att bära ändå. Jag tycker att hon är beundransvärd hon också som har orkat med allt som har hänt sen sommaren 2006 utan att bli totalt snurrig i bollen!


Fast ibland är hon en riktig kladdmaja, mamma! 😀

                                                                                                                                                        Jag hade tänkt lägga det här inlägget bakom lösen, men jag ska blotta mig. Det ingår i projektet att bli mitt nya jag. Ett ödmjukare jag. Ett jag som vet att allting kan gå itu – och inte bara itu utan till och med i tusen bitar…

Nej, idag är det ingen bra dag, men då borde den ju verkligen kunna bli bättre..?

Read Full Post »

Older Posts »