Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘IRL’

Ett minnesvärt inlägg.


 

Femina från månaden och året jag föddes. Gåva från en av butiksägarna.

Jag fick en fin gåva i onsdags.

Nu ska här ske ett litet experiment. Jag ska upprepa händelser i den gångna veckan och se hur det går utan hjälp/fusk. Ett djupt andetag och…

Två roliga saker minns jag genast. Det ena är en ny bekantskap som jag gjorde i tisdags. Möten med människor IRL tar mycket energi från mig, men ger också väldigt mycket. Att socialisera, att prata med nån som är levande och verklig är bra för mig. Ännu mer prat blev det på onsdagen när jag besökte Uppsalas nyaste retro- och vintagebutik. Däremot är jag lite osäker på vad som sas där. Jag fick med mig en fin gåva. Men vad som sades…

För tillfället har jag mitt förhållande i en bil. Och på ICA Solen. Fästmön debriefar, jag lyssnar och sen blir det min tur. Jag pratar för mycket, alldeles för mycket, om ingenting. Sen är det dags att åka hem. Men i torsdags var jag bjuden till Himlen på middag. Vi åt lax. Jag tog en jättestor portion lax, ris och hollandaisesås. Jag saknar hemlagad mat.

Den gav 60 spänns vinst!

Mamma vann 60 kronor åt oss. 

Igår ringde jag mamma. Det enda jag minns från samtalet är att det var 43 minuter långt och att hon hade vunnit 60 kronor på vår Trisslott. Vi turas om att köpa en trisslott varannan vecka. Jag måste komma ihåg att det är min tur i veckan.

Dåliga saker… Två personer ljög för mig. Ljög mig rakt upp i ansiktet gjorde den ena, den andra ljög i skrift. Det förvånade mig. Det förvånade mig att båda gjorde det så lättvindigt. Det verkar vara helt OK för dem. Inte för mig. Det är nog nu. Samtidigt är det svårt – för mig, dårå. Det är två personer som står har stått mig nära. Det förvånar mig också att jag så tydligt minns detta.

Mer dåligt… Eh… jag fick ingen bok från Massolit förlag att recensera. De skickar bara länkar till e-böcker till bokbloggare. Glöm recension, dårå!

Jag såg en ny brittisk deckarserie och gav den medelbetyg. Manusförfattaren hörde av sig och lämnade en kommentar här på bloggen (på den tiden det gick att kommentera här, ha ha ha!).

Tomater.

Jag ska vattna tomater.

Sen är det… stopp. Blankt. Jag har påbörjat ett nytt lappsystem som ska komplettera kom-ihåg-listan på en av bänkarna i köket. Nej vänta! Jag skrev ju upp idag att jag ska vattna tomater! Ett uppdrag, minsann. Det kändes gott att bli tillfrågad, minns jag. Det är så sällan jag kan göra nåt tillbaka för den personen. Men sen är det… Ingenting. Ja jo, jag har läst, förstås och sett på TV. Läst… Monstret och… Pardans och…

Inte så dåligt. Allt detta ovan minns jag, åtminstone delvis. Jag får vara nöjd med det. Det kunde vara värre.

När jag tänker framåt då. Utan att kolla kalendrar och lappar… Nej, jag minns inte nåt som är inbokat nästa vecka – mer än tomaterna. Fast jag kommer inte ihåg vilken dag. Tur att jag har det uppskrivet.

Nu är det nog dags att gå och lägga mig. Jag hittar fortfarande till sovrummet och sängen och jag vet ännu vad som ska göras innan jag drar täcket över huvet.

(Glatt överraskad. Trodde inte jag skulle klara så mycket. Och jag har inte fuskat!)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt stölligt inlägg.


 

Säng Vadstena

Sängen heter Stöllestan, det vill säga Vadstena.

Fy te rackarns vilken dag det var igår! Det var som rena Stöllestan* hela dan här. Det började med att jag råkade få syn på nån som har gjort mig fruktansvärt illa. Humöret sjönk nästan ända ner till Kina. Sen gav jag mig iväg till Stormarknaden för några ärenden. Ja, jag skulle handla lite mat och ett par öl eftersom jag fick lite över när alla räkningar var betalda. Och så skulle jag in till Teliabutiken ett ärende å mammas vägnar.

Enligt en digital skylt skulle det vara sex (6) personal som arbetade just då. Jag såg tre (3). Det minimala könumret som var på tur var 50. På min lapp stod det 60. Det segade på. Trots att jag är bra på att köa är det inte nåt jag tycker är särskilt roligt. Därför hoppade jag in till Systemet. När jag kom tillbaka var det fortfarande nummer 50:s tur… Nåja, jag stod och hängde på min kundvagn och blev nästan mer irriterad på en annan kund som flanerade runt i den trånga butiken och suckade och klagade på att det tog sån tid. När det sen blev min tur fattar jag inte varför jag gick dit. Ville jag ha en social kontakt IRL eller vad? Jag hade enkelt kunnat göra ärendet via nätet… DUMHUVE-TOFFLAN! 

Jag var hungrig när jag kom hem. Frukosten hade varit lite torftig, två rostade mackor, så jag hällde upp cornflakes och mjölk med en klick drottningsylt, som fortfarande levde, i en skål. Sen kontaktade jag Massolit förlag via Twitter angående den där boken jag skulle få för recension. Nåt svar fick jag inte först, men det kom ett mejl – med en länk till en e-bok. Och jag läser för bövelen inte e-böcker heller, utan så länge jag kan – för ögon och förstånd – läser jag på gammalt hederligt sätt. Jag skickade en ny tweet till förlaget och talade om att jag inte läser böcker på detta sätt. Efter ett par timmar (!) fick jag till svar att de inte skickar annat än e-böcker till bokbloggare.

Glöm recensionen!

svarade jag då.

Boken lär jag så småningom inhandla och läsa och bedöma som det verk författarna har gjort. Nån recension blir det inte, bara ett kort inlägg om den här bloggen fortfarande existerar då. Men förlaget kan jag dra sig på en tallpinne.

Telefontroll

Det var faktiskt varken Telefon-Trollet eller Gud som ringde utan Svenska kyrkan.

Vad var det mer för stölligt som hände den här dan? Jo, bäst som jag satt här hemma vid datorn och försökte vara lite seriös så börjar min fasta telefon att tokringa. Det är bara mamma och idioter till säljare som skiter i att kolla att jag har NIX som ringer på den. Nu såg jag på nummerpresentatören att det var ett Uppsalanummer. Och eftersom jag är i den situation som jag är svarade jag. Fick en ton i örat och sen bröts det. Fem gånger till, med fyra minuters mellanrum ringde det. Ibland svarade jag, ibland tryckte jag bara på luren och sa inget. Det tutade ibland, det las på i andra änden ett par gånger utan tut.

Telia logga

Telia vaknade på Twitter fram på eftermiddagen.

I samma veva som ringandet vaknade Telia på Twitter. De hade sett min bild från Teliabutiken på Instagram och ett antal timmar senare kommenterade de bilden… fast på Twitter. Ja det här med att kommentera saker i rätt kanal tycks inte ens företagen ha koll på. Men just då var det faktiskt OK, för jag kunde fråga om råd kring eftermiddagens telefonterror. Och hör och häpna, jag tror det var Han Där Uppe i egen hög person!!! Eller nej, hans hantlangare här på jorden var det – Svenska kyrkan, fick Telia fram. Ja, det var inte Kyrkan som ringde utan en fax eller nåt som stod nånstans inom Svenska kyrkan. Men sen kunde Telia inte hjälpa mig mer och efter sex ringningar upphörde det, tack och lov! Jag fick i alla fall med mig ett tips på en kod jag kan knappa in ifall det händer igen. Det kan hjälpa.

Sista stöllerierna inträffade vid halv sex-tiden i Förorten. Jag hade hämtat Fästmön från jobbet och skjutsade henne till Kreta för att hämta hem pizzor till sig och grabbarna. Medan vi väntade på att bagarna skulle göra sin grej, gick vi in på möbelaffären bredvid. Först ser jag en säng som heter Stöllestan, det vill säga Vadstena. Och sen hör jag karl’n i kassan köööra värsta säljsnacket gentemot en familj, döh. På östgötska…

Sen åkte jag hem och lagade mat och sprättade en öl. Och läste Femina, nummer 15 från den 15 april 1962. Men DET blir ett annat inlägg på en blogg nära dig vars utrymme visst aldrig tycks ta slut..!


*Stöllestan = Vadstena på östgötska

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan avslöjar att hon inte är så bra på att lyssna, alla gånger, men att hon gärna vill hjälpa om hon kan.


 

Tofflans öra, kind och öga

Det är inte alltid jag lyssnar, mina stora elefantöron till trots…

Det är inte alla förunnat att känna sig behövd. För egen del försöker jag ta alla chanser till det, eftersom jag har begränsade sociala aktiviteter bortom cyberspace, det vi kallar In Real Life. Sen vill jag gärna hjälpa om jag kan. På intet sätt är jag emellertid nån expert på att lyssna även om jag försöker mig på det. Idag hade jag ett uppdrag hos L och Annas snälla mamma på eftermiddagen. Men det var ett par saker jag skulle fixa först under förmiddagen. Bland annat skulle jag slänga in lokalblaskan till Lucille & co. Inte hade jag tid att lyssna då, inte. Jag blev bara irriterad på att deras lås var så knäppt. Sen insåg jag att de redan hade kommit hem… Sååå pinsamt – även om det faktiskt var Lucille som hade sagt att de skulle komma hem först i kväll… Vi fick en kort pratstund medan jag förberedde min avfärd. Utan att gå in på närmare detaljer kan jag bara hålla med om att vissa sjukdomar är hemskare än andra för närstående.

Dator med windows

En Samsung försökte jag få lite bättre fart på idag.

Hos L och Annas snälla mamma var det lite teknikstrul och ”städning” som behövdes. Jag tipsade om en del tricks och förenklingar samt gjorde några smärre ingrepp. Inte vet jag om deras dator piggnade till, men jag tror det. Medan den jobbade på enligt mina kommandon intog vi kaffe på en inglasad balle*. Det kom naturligtvis en insikt till mig att så skulle jag också vilja ha. Inglasat, alltså. Men… det är ju det där med att kunna betala…Drömmar är gratis, fast tänk så man skulle kunna förlänga utesittarsäsongen både framåt och bakåt. Sen grejade jag lite till med en mobiltelefon som vägrade ringa upp andra telefoner. Dessvärre fick jag ge upp. Detta i sin tur gör nog att ägaren blev mer motiverad att inhandla en smartphone. Det tror jag blir jättebra.

Sin familj och sina vänner hjälper en för att en vill. Betalt tar man inte. Men jag såg i ögonvrån hur Annas snälla mamma kom med en grön påse när det drog ihop sig för avfärd för min del…

Grön påse

En grön påse…


På hemvägen köpte jag fisk till middag. 
Inte kunde jag motstå att inhandla ett paket frysta, röda godingar heller. Och HEPP! så försvann en tiondel av månadens matpeng. Men det skiter jag i. Ska inte jag få äta kräftor bara för att jag är arbetslös?

ICAs jumbokräftor

ICA:s jumbokräftor brukar jag gilla bäst.


Vid garaget hemma i New Village 
träffade jag en granne som alltid har varit väldigt vänlig. Vi brukar småprata lite när vi ses vid våra bilar eller på affären, men idag tog vi sällskap en bit. En del av ett livsöde fick jag höra. Det gjorde att jag inte kunde låta bli att lämna mitt visitkort och ärligt säga

Ring om du behöver hjälp! Så länge jag är arbetslös har jag för det mesta tid.

Sen gick jag hem och strök kläder och funderade lite på vad jag ska packa. Jag bestämde mig också för att inte satsa på att stressa fram nästa bokrecension, utan den får göras när vi har kommit hem igen. I kväll vill jag vara lat och se en Kommissarie Banks som jag spelade in från SvT på DVD-hårddisken igår kväll. Först blir det emellertid middag. Till firren kokar jag färskpotatis (hoppas att dillen lever!) och serverar romsås.

Och nu undrar du väl vad det var i den gröna påsen??? En burk och fyra askar plockade jag upp…

Svart vinbärssylt, hallon, blåbär och kantareller

En burk och fyra askar med gott från naturen!


Det var en burk svartvinbärssylt, 
två askar med bär (blåbär och hallon) och en ask med kantareller. Varifrån den svampen kom har jag en viss aning om. Hoppas det svider riktigt ordentligt för den så kallade ägaren som inte riktigt har koll på gränser och allemansrätt…


*inglasad balle = inglasad balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vänskapligt inlägg.


 

Under ett träd

Under den här trädkronan satt vi i fyra timmar. Notera lite blått mellan blad och gren!

Inget regn än idag! Det blev en perfekt dag för en utflykt till Gamla Uppsala. Men först var jag tvungen att stångas med byråkratins önskemål. Jag fick lägga ner ett par timmars arbete på att få till en form av redovisning av sex timmars arbete (egentligen två timmars faktiskt arbetad tid) under åtta månaders tid – trots att denna redovisning redan fanns. Ibland kan jag inte låta bli att undra om vissa myndigheter har för lite att göra.

Jag hade precis hunnit tvätta en maskin tjockis-svart när Agneta och en rejäl matig macka kom och hämtade mig och en termos kaffe vid avtalad tid. Solen lyste, himlen var blå och vi ville båda sitta i skuggan under ett träd. Där satt vi sen i nästan fyra timmar. Som du förstår var det inte tyst många sekunder…

Jag och Agneta

Glada i Gamlis är vi, jag och Agneta.

Agneta och jag har känt varandra sen början av 1990-talet. Under större delen av 1990-talet var vi arbetskamrater på samma avdelning. Därefter skildes våra vägar – tills de korsades igen i cyberspace och IRL. Mycket prat och skratt blev det idag, precis som vanligt. En del allvarsord blev det också. Ingen av oss är skonad av livet, men vi är drabbade på olika sätt av dess törnar. Det är gott att ha såna vänner. Mycket!

Att vi är gamla vänner upptäckte vi kanske mest när vi skulle resa oss upp från filten. Efter att ha suttit i nerförsbacke och spjärnat emot med rumpor och fötter var somliga ganska… stela. Därför blev det ett besök hos Antikhandlaren i Mjödstugan innan vi satte oss i bilen. Där kan man som bekant göra fynd. En mig närstående person fyndade tidigare i år till exempel en golvlampa. Sagda närstående person samlar även en del afrikanska träfigurer, men idag var det jag som slog till på en sådan! Jag kunde helt enkelt inte motstå en fantastisk liten gubbe med spretande hår och underbett – han sitter ju och läser en bok! Antikhandlaren skrockade förtjust när jag frågade vad han skulle ha för figuren.

Han är ju jag!

sa han och sålde sig för 50 kronor. Och lite lika är de allt. Antikhandlaren får du inte se på bild, men njut av min nya, afrikanska vän som numera tronar i en av deckarhyllorna i hallen!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om troll och inre och yttre resor.


 

Man brukar säga att man inte ska göda troll på internet. Jag försöker låta bli, för jag tycker bara att de på ren svenska är så korkade. Dessutom är de fega eftersom de inte vågar stå för vem de är.

Do not feed the troll


I cyberspace har jag också nick.
Ett av dem ser du i titeln på den här bloggen. Ändå har jag aldrig dolt vem jag är – jag la tidigt ut bilder på mig själv. Och med den headerbild jag har just nu kan den normalbegåvade räkna ut ett och annat.

väntrumsvägg

Men tro det eller ej, det finns andra sorters troll på nätet än de flänga. När jag började twittra hösten 2010 var Trolluggla den första som vänligt hälsade mig välkommen. Genom åren har vi följt varandra, understundom främst på avstånd. Vi har aldrig träffats IRL, trots att vi bor ganska nära varandra. Kanske handlar det om att vi är olika som personer och i somt har divergerande åsikter (jag kommer inte på nån just nu, men…). Trots detta har jag alltid har hyst den största beundran för Trolluggla som modigt står upp för sina åsikter utan att bli nedslagen av internettroll och annat oknytt. Ofta har Trolluggla stått ganska ensam också. Det känner jag igen från mitt eget liv och därför har jag helt klart tonat ner min ursprungliga kaxighet.

Vänlighet och mod, det är fina egenskaper hos en människa. Därför var det med bestörtning jag läste att Trolluggla har drabbats av det jag här på bloggen benämner Stora C. Men mod, är som sagt en av Trollugglas egenskaper. Därför kan du och jag och vem som helst följa hennes nyligen påbörjade trollresa. Så modig var inte jag när jag drabbades av lilla c, jag skrev bakom lösen. Sjukdom är nånting väldigt intimt och djupt personligt. Jag orkade inte få besök av internettroll i mitt sjukrum. Trolluggla vågar. Och nu ska jag följa hennes resa. Det kan du också göra genom att läsa bloggen TrollresanOrd i sig kan inte läka cancer. Men dina ord och mina ord i kommentarer kan ingjuta kraft och ännu mer mod i den här tuffa kvinnan. Hon som är mamma, farmor, svärmor och matte och som behövs i många år till.

Rött lönnlöv bland gröna i träd


Jag gillar inte uttrycket fuck cancer,
men drabbas man av Stora C får man svära hur mycket man vill. Från mitt håll kommer i stället Grynets ord till små och stora tjejer, jag tror att de funkar här också, Trolluggla:

Ta ingen skit!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ösigt inlägg.


 

Natt öfver Upsala på min köksbänk

Denna ska läsas och omskrivas!

Det är så där ibland. Att allt liksom händer på en gång. Man kan säga att det har varit en sån dag. Papper som skulle skyfflas IRL och digitalt fixade jag under förmiddagen medan jag laddade för viktiga saker. Under tiden trillade en spännande prosadikt in för läsning och recension. Det är lite mycket nu, så jag kan inte säga exakt när den kommer. Tills vidare får du nöja dig med att beskåda det skitsnygga omslaget, signerat Peter Bergting. Själv har jag gläppat i häftet och läst lite grann. Med blyertspenna, förstås.

Det väntade samtalet kom en minut före utsatt tid och varade en halvtimme. Flera frågetecken rätades ut och så blev det ett och annat utropstecken. Men att utbrista

Hurra!

är alldeles för tidigt än. Eller på sätt och vis enades vi om ett smärre

Tjolahopp!

i alla fall – vilket faller under kategorin

Alltid något, bättre än inget.

Eftersom ingen har undrat vad det handlar om behåller jag det för mig själv och de närmast sörjande.

Scarf med döskallar

På träff med döskallar.

På eftermiddagen for jag iväg på döskalleträff. Det har inte ett skit att göra med den Döskallelista som finns i den här bloggens huvud, vilket jag är synnerligen glad för! Två timmar försvann hur snabbt som helst och jag hann med ett par ärenden dessutom. Fortsättning ska följa i ett sällskap utökat av såväl mopsar som människor.

I morgon kommer älskade Fästmön. Jag hinner inte städa innan dess, så jag hoppas att hon inte är lika känslig för damm som jag är. Min näsa har kliat otroligt idag. Kanske är det alldeles förfärligt dammigt här. Men när jag googlade på det kom jag fram till att det betyder att pengar är på väg. Näsan kliade MYCKET idag, för övrigt.

En liten tur bland de bloggar jag följer hinner jag nog med innan en vän ringer. Och sen är det ju dags för mina antikviterade grå celler att jobba klockan 20.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vänskap och kärlek.


 

Påse från Ofvandahls

De gigantiska mackorna levererades från Ofvandahls Hovkonditori.

Hur många goa vänner har du som tar med sig berget till Mohammed? Det vill säga, tar med sig egen förning samt förning till värdinnan när de kommer på besök? Jag har i alla fall en sån vän, A. Igår var det bestämt att hon skulle dyka upp efter jobbet. Med mackor. Det enda jag skulle ordna var kaffe. Både A och mackor dök upp tidigare än avtalet, men blev självklart insläppta. Kaffet hade precis runnit igenom perkolatorn. Så vi slog oss ner i köket och mumsade och pratade och sörplade kaffe. Och smulade, för min del. Inte en smula blev det efter A. Jag tar det som att hon har större käft än jag. För se stor käft var nämligen ett måste när man skulle äta dessa gigantiska bröd med smarrig fyllning. Vi hade både lite träningsvärk efteråt, tror jag. Men det behöver inte bara bero på mackornas storlek, det kan mycket väl bero på att vi pratade så mycket.

A och jag är före detta kollegor. Vi lärde känna varandra i början av 1990-talet när jag kom till A:s avdelning för att bygga upp en del av verksamheten som inte fanns – organiserad informationsverksamhet. Så småningom skildes våra vägar när jag fick jobb på annat ställe. Definitivt gick vägarna isär när A lämnade Organisationen. Sen gick det några år och så träffades vi igen, först via cyberspace, sen IRL. Och så upptäckte i alla fall jag (jag tror att detsamma gäller för A!..) att vi hade väldigt trevligt när vi sågs.

Blött löv med droppar på marken

Livet kan komma emellan. 

Det blir glest mellan gångerna vi ses ibland. Livet kommer emellan. Jag beundrar A som jag upplever är stark och kapabel att ta tag i inte bara det praktiska utan sorger på ett vettigt sätt. Dessutom uppskattar jag att hon delar med sig och att hon orkar lyssna på mina, i sammanhanget, småsaker. Och så får jag vara med på ett litet hörn och dela hennes glädje över att nyligen ha blivit dubbelmormor.

Idag får jag nästa besök. Fästmön dimper ner och det ska bli gott att få sällskap i helgen även om hon ska jobba ganska mycket. Det är en hel del som oroar och gnaver inuti just nu. Svar och besked jag inte får, därför att ansvariga inte är tillgängliga eller har tid för en sån som mig. Det är tungt. Om jag tänker på det hela tiden skulle jag inte vilja leva en minut till. Därför får jag fösa bort tankarna, eftersom jag själv inte kan göra nåt åt saken mer än det jag redan gör. Och sen begraver jag mig en bok och låtsas vara en av karaktärerna. Det funkar sisådär. (Just nu är jag en kvinnlig fotograf med ett rörigt kärleksliv.)

Och nu undrar jag förstås om DU har en sån go vän som A??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar! Då blir jag glad.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »