Ett inlägg om en händelserik dag som jag känner mig nöjd med.
Gardinstrykning idag igen.
Ryggalainen ÄR inte OK. Så snart jag har suttit en stund bråkar den med mig. Därför blev morgonens administration som den blev. Men vilken tur att nån ändå tyckte att jag administrerade bra, för jag blev raskt inbjuden på en träff på fredag med anledning av det jag författade i morse! DET känner jag mig rätt nöjd med, för det har jag åstadkommit på egen hand. Sen får somliga tycka att det är skryt, för mig är det ett konstaterande. En viss skillnad. Mer om detta kommer i ett lösenskyddat inlägg senare!
Så snart jag visade mig med putsmedel, trasa och skrapa lyste aprilsolen genom sovrumsfönstret. Till sist struntade jag i att man inte ska putsa fönster i solsken och putsade ändå. Det blev helt OK resultat, faktiskt. Mörkläggningsgardinerna och lite annat smått och gott tvättade jag tidigt. Detta förde med sig att jag nu på tidiga kvällen kunde stryka dem (och lite annat) och hänga upp. Det doftar ljuvligt rent och fräscht i sovrummet!
Men resten av dan då? Jo, att bära in sommardäcken i bilen krävde sin kvinna. Eftersom ryggen är som den är förlitade jag mig på armar och ben, det vill säga starka och böjda. Jag bar nära kroppen. Det gick bra.
Efter att ha tvättat händerna deklarerade jag. Det ser mycket lovande ut. Jag bestämde mig för att strunta i att försöka deklarera för resor till och från arbetet 2014, för det skulle troligen inte innebära nåt annat än en senare utbetalning av det överskjutande eftersom sånt tar tid att handlägga.
Jag började läsa en tjock bok igår kväll.
Jag hade tid för däckskiftning vinter till sommar klockan 14.45, men bestämde mig för att ta omvägen ner på stan för att ordna biljetter. Där var världens mest omständliga människor före mig. Samtidigt förstår jag somligas tårar, för i den här världen av byråkrati förutsätts att man inte bara har tekniska kunskaper, man ska ha modern teknisk utrustning också. Byråkraten var dock tålmodig och hjälpte fint. Men sanden i timglaset rann neråt och jag kunde knappt fokusera på min tjocka bok som jag hade med mig att läsa i samt som portfölj för underlag. När det blev min tur saknades ett organisationsnummer på inbjudningskortet. Byråkraten lovade att ombesörja saker och ting samt messa mig när allt var klart för mig att ringa. Nu är det kväll och jag har fortfarande inte fått nåt sms… Huuuuummmmmmm…
Till bilverkstan FLÖG jag efter att ha trasslat mig ut från stan som var en enda stor byggarbetsplats. Med andan i halsen anlände jag fem minuter före utsatt tid. Trodde jag. Det visade sig att jag hade tid först klockan 15.45… Vilken tur att jag hade min tjocka bok med mig, som sagt… Fast ärligt talat hade jag svårt att koncentrera mig. Trött var jag också. Så jag läste bara lite och twittrade om en chipsätande pojke med flera i stället – allt för att hålla mig vaken. Nåja, det är ju bättre att vara tidig till ett möte än försenad.
Clark Kent* glider nu omkring i sina sommartofflor. Vintertofflornas saga är all. Mönsterdjupet är inte tillräckligt för nån mer vinterkörning och dessutom har däcken fått torrsprickor. Sommardäcken, däremot, är i fint skick. Nu hoppas jag kunna skrapa ihop 4 x 800 kronor till servicen i november då jag också brukar skifta till vinterdäck. Det ska nog gå, jag har över ett halvår på mig.
I mitt spännande liv har det varit en synnerligen händelserik dag. Men hur har DIN dag varit? Skriv gärna några rader och berätta!
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 