Pannkakor och paket

Ett inlägg om sånt som blev pannkaka av, men också om blåa ting.

---

 

Det finns de som tycker att jag som är vuxen och därtill kvinna ska klara av att laga min mat. (Vad nu mitt kön har med matlagning att göra…) Ja, det gör jag, men jag vill inte. (Den senaste som framförde detta kan klämma några finnar i stället för att oja sig över mina matvanor, tycker jag.) Därför är torsdagar en favoritdag, för då äter jag och NK* nere i restaurangen på jobbet. Sen kan det bli lite tjatigt ibland för att jag, som är rätt ointresserad av matlagning (inte av att äta god mat), inte tänker mig för. I onsdags åt jag nämligen det här till lunch:

Crêpes, det vill säga pannkakor, med räkor i.

Idag åt jag det här till lunch:

Pannkakor och ärtsoppa utan gris i.

Bara så du slipper undra kan jag meddela att det nog blir fisk till lunch i morgon. Eller kyckling. Ja, ja, nåt från Findus, i vart fall.

I övrigt blev detta lite av en mellandag på jobbet. Jag hann ikapp med en del saker och det känns skönt. I morgon tar jag itu med ytterligare två texter av de sex som jag så gärna vill förfärdiga å det snaraste. NK jobbar som sjuttsingen med lay outen, medan jag försöker få till textmassan. Ibland trampar vi in på varandras områden. Förutom att hinna ikapp hann jag också se att himlen utanför mitt kontor var lite blå. Det var härligt att skymta efter regn, snö och kyla. Men till kvällen hade vägbarnorna frusit till och det var snorhalt.

Lite blå himmel skymtade jag genom kontorsfönstret idag.

Jag hade hoppats få åka vägen förbi ICA Heidan idag efter jobbet. Men Bokus har knäppat sig IGEN! I stället för att skicka mitt paket till ICA Heidan hade de lämnat det till en brevbärare hos Bring som i sin tur inte fick ner det i min postbox. Detta får till följd att jag inte kan hämta mitt paket förrän i morgon – och då på ett utlämningsställe jag aldrig eller i vart fall sällan besöker. Jag blir VÄLDIGT IRRITERAD över detta, men minns hur några mig närstående personer nästan tvingades åka tåg förra säsongen för att hämta sina Bokus-paket till jul. HUR SVÅRT KAN DET VARA, BOKUS, ATT SKICKA ENS BESTÄLLNING/PAKET TILL DET STÄLLE SOM NI SJÄLVA ANGER PÅ ER EGEN WEBBPLATS??? Att kontakta Bokus kundtjänst om detta är för övrigt ingen idé. Där får en bara goddag yxskaftsvar. Så detta får mig återigen att fundera över varför jag överhuvudtaget nätshoppar hos Bokus… Men det finns ett kort svar på detta och det är priset. Och då är det väl så att en får det en betalar för – även vad gäller service. Så i morgon får jag åka EN STOR OMVÄG efter jobbet och hämta det där jävla paketet, vilket innebär att mitt jobbsökeri förläggs till ännu senare på fredagskvällen. 

Jag var lika röd i fejan av ilska som bokstäverna ovan när jag vittjade min postbox och såg meddelandet från brevbäraren. Men då föll mina ögon på nåt som faktiskt fanns i boxen och som inte var ett idiotiskt papper att jag får åka sju mil (en viss överdrift) och hämta ett paket eller reklam: ett blått paket!

Ett blått paket låg i postboxen.

Min sinnesstämning mildrades genast. Men jag skämdes när jag såg att det var från den bästa Ingern, hon som fyllde år igår och som inte fick mer än ett grattis via Instagram från mig… Inuti det blå paketet låg ett inslaget paket som enligt ett medföljande kort fick öppnas när som helst av mig. Jag väljer att spara det till julafton. Stort TACK till goa Inger!!!

En julklapp från Inger!  Jag misstänker att det är en bok. Men den kan inte vara från Bokus för den levererades ju till min postbox. Enligt givaren föreställer bilden mig och Fästmön… om några år…

Nu funderar jag över om jag ska stryka eller tvätta eller städa eller bädda rent eller… bara läsa en stund… Jag kan ju faktiskt ägna mig åt lite hushållsarbete i helgen, jag ska bara åka på en kort julhandlingstur IRL… Vad har DU för dig i kväll??? Skriv några rader och berätta så jag trycker ner ilskan över Bokus!

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflans Almedalen-tips: Barnvakt åt Ebba! #almedalen

Ett inlägg om Almedalen och en möjlighet att hjälpa en politiker.

---

 

Det här tipset borde kanske ha levererats igår. Det var nämligen då kristdemokraternas rätt nya partiledare Ebba Busch Thor gästade Almedalen för att prata. Jag brukar inte lyssna på kristdemokrater för det de säger är ofta oförskämt och kränkande i mina HBTQ-öron. Men jag tjuvlyssnade lite på Ebba Busch Thor, hon är ju trots allt Uppsalabo.

Ebba Busch Thor pratade och pratade. Hon gjorde alltså ett avbrott från sin föräldraledighet för att hoppa in under Almedalsveckan. Fick hon avdrag på föräldrapenningen för det precis som vi arbetssökande får avdrag på såväl dagar som kronor av den futtiga a-kassan när vi arbetar en (1) timme?

Men nu var det inte föräldraledighet eller a-kassan jag skulle skriva om utan HBTQ. För det slogs upp ganska stort att Ebba Busch Thor deklarerade att hon skulle göra minst ett till avbrott under sin föräldraledighet – för att delta i Pride. Hur mycket hon ska delta under Prideveckan den 27 juli – den 1 augusti är oklart. Klart är det däremot att Ebba Busch Thors HBTQ-vänlighet inte sträcker sig så långt som till paraden. I Expressen svarar hon på frågan

Varför inte?

så här:

Dels för att jag är föräldraledig och det är en fråga som jag inte lagt så mycket tid att fundera kring. […]

Så… under vardagarna i Prideveckan är Ebba Busch Thor alltså HBTQ-kompis men under paraden är hon föräldraledig???

Mitt Almedals-tips idag är därför detta:
Hjälp Ebba Busch Thor och hennes man genom att erbjuda dig att vara barnvakt lördagen den 1 augusti så att Ebba Busch Thor kan gå i Pride-paraden!!!

För övrigt är det visst miljoner som hyllar och firar Pride på Fejan via Celebrate Pride – över 26 miljoner människor har addat regnbågens alla färger till sin profilbild. Detta skedde efter att Högsta domstolen i USA beslutade att alla amerikaner, i alla stater, har rätt att gifta sig – oavsett kön eller sexuell läggning. Det är fint och hedervärt av alla dessa människor. Men… det förbättrar knappast våra rättigheter i världen.

I morgon är jag lika HBTQ som idag. Är du? Hur länge är DU HBTQ-kompis? Lika kort tid som Ebba Busch Thor eller längre???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att sko sig är inte det lättaste

Ett inlägg om skor.

---

 

Det är synd att säga att jag är nån skofetischist. Fast precis som när det gäller kläder är skor ett nödvändigt ont. Man behöver ju helt enkelt ha kläder på kroppen och nåt på fötterna när man ger sig av hemifrån. Men att sko sig är inte det lättaste.

Mitt skoproblem är lite divergerat. Jag har ganska stora fötter för mitt kön (fast på könet ska jag naturligtvis inte ha några skor), nånstans mellan 41 och 42. Jag tycker att jag har breda fötter, men det sa ortopeden att jag INTE har. Han tycker att jag har fina fötter – fast höga valv. Och det är dessa valv som orsakar mina hälsporrar.

Jag tittar då och då på pjuck när jag är ute på mina shoppingturer. Men eftersom jag får ont i foten av att gå och stå tittar jag också på skor på nätet. Idag på seneftermiddagen hittade ett ställe med bra sortiment och bra priser. Är det fri frakt och fri retur funkar det ju lika bra att sitta vid datorn och handla skor.

Sköna Marie har tillräckligt med utrymme i häldelen för inlägg samt en kant som håller inläggen på plats.

Först och främst behöver jag ett par nya tofflor. Eller inneskor av sandaltyp. Jag har tidigare haft väldigt bra innesandaler av märket Sköna Marie. Nu hittade jag ett par röda på rea! I häldelen av sandalen lägger jag ett inlägg, så just den delen måste vara både rymlig och ha en kant som håller inläggen på plats. Det går i och för sig att limma fast inläggen, men ibland behöver jag ju flytta inläggen till andra skor. Sköna Maries sandaler är toppen på det viset att de både är tillräckligt breda för inlägg och har den där kanten.

 

Nike airmax, min drömsko.

Snart blir det ju varmare och lättare att gå utomhus. Ett par nya gympadojor till våren vore inte helt fel. Jag drömmer om ett par Nike airmax. Fast den drömmen kostar närmare 1 300 spänn, så den får förbli just en dröm…

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Trosfrågor i Metropolen Byhålan: Epidemi eller mystiskt samarbete?

Ett inlägg om trosfrågor. Och kalsongdito.

---

 

Va´ 17 är det som händer i Metropolen Byhålan??? Att det kanske inte finns så mycket att göra där vet jag, fast nog har det blivit bättre. Är det ett nytt beteendemönster bland motalianerna? Handlar det om nåt mystiskt samarbete mellan könen?

Att skilja på ditt och mitt har alltid varit svårt för somliga. Men att sno underkläder… Det är lite väl… lågt, tycker jag. Under bältet. Särskilt som det i vissa fall handlar om andras använda underkläder.

Trosfrågor.

Häromdan läste jag nämligen i Byhålesnorren om en man som snott trosor. Begagnade trosor. Eller han är misstänkt för det sen man hittat en plastsäck med trosor i hans förråd. Fast först tog man honom in flagranti när han tillskansade sig underkläder i en tvättstuga. Men mannen nekar och säger att han har hittat dem utomhus. Tvättstuga utan tak? Massor av kvinnor i Metropolen som i januari plötsligt slängde av sig sina trosor i vinterkylan? Man undrar… Och jag gläds över att lilla mamma nyttjar sin tvättmaskin uppe i lägenheten…

Igår blev jag riktigt fundersam och började undra om det härjar nån sorts epidemi i Byhålan. Då läste jag nämligen i Byhålebladet om en kvinna som har snott kalsonger.

Vad är det som händer??? Är det nåt skumt samarbete mellan könen eller handlar det om att ”kan han så kan hon”? Vad hände med att

1. låta bli andras grejor
2. betala för varor???

Nån som har några teorier??? 

OBS! Jag är fullt medveten om att det kan finnas personliga tragedier bakom dessa handlingar. Men i alla fall: det är fel att ta saker från andra människor och att snatta i butiker.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Recensent-Toffla

Ett recenserande inlägg. Eller nja… Jag lyfter fram mig själv i en roll.

---

 

Igår blev jag bara så uppspelt! Jag läste på Twitter att Elisabeth Ohlson Wallin ger ut en fotobok med titeln Ack Sverige, du sköna i morgon på nationaldagen. Slängde ur mig att jag gärna skulle skriva om dem. Elisabeth svarade då att jag kunde kontakta förlaget för att få ett recensionsexemplar. Och visst är det väl så att om man inget vågar kan man heller inget vinna? Jag kontaktade förlaget – och Björn på Karneval lovade att skicka en bok! 

 

Jag gillar att recensera böcker. Men det här blir en ny genre för mig eftersom Elisabeth Ohlson Wallin ju är fotograf och hennes bok en fotobok. Jag har sett en del av hennes foton i olika utställningar, bland annat utställningen En garde (kvinnor med funktionshinder), Hetero & Etno Norm (om kön & ras) och delar av Ecce Homo (foton i bibliska situationer med homosexuella modeller och/eller miljöer). Elisabeth Ohlson Wallin är ju en ganska kontroversiell inte någon okontroversiell fotograf, utan hon lyckas verkligen få sina konstverk att… engagera åskådare. Det här ska bli riktigt spännande!

Inte vet jag om du hänger på Flashback? Det gör inte jag, för där är det lite för häftigt för min del. Men kul var det ändå att notera att jag är nämnd där som kylig recensent av den nya Maria Lang-biografin. Skälet till att jag upptäckte detta var genom mina sedvanliga granskningar av trafiken till den här bloggen.

Och vem vet… Kanske ytterligare en recension väntar runt hörnet… Jag anmälde nämligen för ett tag sen mitt intresse som testförare av en viss typ av bil. Det uppdraget omfattar dels att provköra bilen ifråga, men också att skriva om provkörningarna. Alldeles nyss kom ett mejl om att jag hade gått vidare i uttagningen. Jag fick svara på några mer frågor om mig själv och mina körvanor med mera i ett fruktansvärt gräsligt webbformulär (hoppas det kom fram som det skulle!..).  Om jag går vidare får jag svar senast den 16 juni.

 

To be continued…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bilprovning, hattprovning och nakenchockad pippi

Ett prövande inlägg.

---

 

I väntan på besiktning…

Idag var det dags för den årliga besiktningen av Clark Kent*. Han fick en fin dusch** igår och häromdan blev det lite ompyssling inombords***. Just nu är han betydligt renare än mitt hem, till exempel. Som vanligt var jag skitnervös och illamående, men tack och lov hade jag inget att oroa mig för: Clark fick OK att rulla omkring på gator och vägar ett år till.

Men framdäcken har torrsprickor och behöver bytas. Därför ringde jag bilverkstan när jag kom hem för att boka en tid för det. Dessutom fick jag ett brev från Toyota för ett tag sen där jag anmodades boka verkstadstid för byte av två saker i förebyggande syfte. Det senare kostar mig ingenting, men däcken går loss på ett par sköna tusenlappar plus arbetskostnad. Hur som helst, inget att snacka om. Den 5 juni ska Clark få nya sommartofflor fram**** samt infästningar vid rattkolumnen och glidskenor till förarstolens säte bytta. Jag vill köra säkert! Och jag är oerhört glad att Toyota kvalitetssäkrar såsom de gör.

Mekar-Bruden, som var på och skulle fixa min bil för ett par år sen, känner däremot inte till det där med kvalitetssäkring. Hon hade dessutom lyckats med ytterligare en felgrej – förutom felaktig montering av bromsbelägg och muttrar som inte var åtdragna – hon satte på fel dimension på bakdäcken. Jag har alltså kört omkring med olika dimension på bakdäcken jämfört med framdäcken. I tre år… Du vet, jag har god lust att lägga ut hennes namn här, men så elak tänker jag inte vara. Däremot kändes det bra att veta att hon var ökänd på verkstaden – jag behövde inte säga varken kön eller namn. Tydligen är det flera som har råkat illa ut…

Denna semesterdags andra punkt på agendan var att följa med Fästmön på hattprovning. Först provade Anna en…

Anna provar cykelhjälm.

Sen provade jag… Och nä… Ingen är väl snygg i cykelhjälm och håret blir platt. Men små pojkar som ska på cykelutflykt ska bära hjälm!

Nä. Ingen är snygg i cykelhjälm. Notera den fåniga lilla luggen som sticker fram.

Efter att inhandlad hjälm levererats till gosses pappa på hans arbete åkte vi tillbaka till Stormarknaden för att köpa middagsmat till både idag och i morgon. (Även denna gång blev vi för övrigt antastade av ställets fruktansvärda mobilförsäljare. Alltså, jag blir så arg att jag får mord i blicken!) Anna måste ha nåt med sig till jobbet och jag passade på att köpa nånting ätbart också till lördagen, för annars struntar jag bara i att äta nåt.

Ballen**** hägrade och vi har nu snart klämt var sin kalling***** och salta nötter. Det är ljuvligt där ute och jag har tagit på mig kortkort. En riktig nakenchock, se själv!

Blekvita ben i shorts skrämde livet ur min hyresgäst.

 

Jag vet inte om du minns, men jag har ju hyresgäster på ballen. Just nu flyger pappa Talgoxe – som är en riktig mes! – skytteltrafik med mat i sin lilla näbb. Det piper inuti min vägg. Pappa Talgoxe har varit livrädd för oss och det är ju inte så konstigt med tanke på nakenchocken. Men jag har lovat honom att inte skada varken honom, frun eller barna. Så det så!

Pappa Talgoxe har varit en riktig mes, men nu har han vant sig vid såväl mina vita ben som att vi överhuvudtaget sitter på ballen.

Nu ska jag hänga tvätt. Inomhus. För det är säkert nån grillmarodör som snart tänder på och jag vill faktiskt inte att mina rena kläder ska lukta gris.

*Clark Kent = min lille bilman
**dusch = biltvätt
***ompyssling inombords = städning inuti bilen
****ballen = balkongen
*****kalling = en kall öl

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Framtiden… Den, ja…

Ett tankfullt och något indignerat inlägg.

---

 

Med kvällssolen i min hand.

Igår när jag tittade på Eva i När livet vänder slogs jag av den framtidstro hon har. Hon, som har förlorat två kärlekar, som har vårdat, tagit hand om såg framtiden med den nya lägenheten som en tredje dörr. Jag önskar att jag kunde bli lite smittad av denna tro, att jag inte fastnar i bitterheten. Men det är ganska lätt att fastna i den, med tanke på det jag har i mitt bagage. Framför allt det som hände för fem år fyra månader sen nästan på dagen. Den dagen mitt liv vände. Neråt.

Livet har stått på stand by sen dess. Periodvis har kampen varit så oerhört tuff att jag har övervägt att göra slut på livet. Men man slänger inte bort en gåva man har fått. Livet är verkligen en gåva vi alla har fått, ord som Annika Östberg präntade ner i mitt exemplar av hennes bok Ögonblick som förändrar livet.

Jag har fått en liten respit. Under maj och juni får jag lön. Sen är det slut. Jag har hankat mig fram på visstidsanställningar i princip sen hösten 2011, med ett avbrott för några månaders arbetslöshet. De två åren innan hösten 2011 levde jag i ett mörker, som arbetslös. Jag vet att vissa personer i mitt förflutna sätter käppar i mina arbetshjul. Jag har det svart på vitt att man ska se till att jag aldrig mer får jobb inom vissa företag. Du tror säkert inte att detta är sant, men det är min verklighet. Inte konstigt då att man blir lite bitter. För jag förstår fortfarande inte varför jag är så hatad.

Den närmaste tiden ska jag nu återuppta jobbsökeriet. Detta Sisyfosarbete som jag måste utföra för att få den ynka ersättningen från a-kassan som en person i ett ensamhushåll inte kan leva på. Jag har fått stoppa undan slantar från mina senaste löner så mycket jag har kunnat. Måste ha en buffert för de tider som kommer.

Kanske hade jag kunnat vara kvar på min nuvarande arbetsplats om jag inte hade varit ärlig med att jag inte trivs och att jag tycker att vissa kollegor ägnar sig åt mobbning, på ren svenska. Men jag är 52 bast och jag tänker inte ta det. Det har känts märkligt att introducera ”min efterträdare” den här veckan. Det har jag gjort förr, också den gången bortvald till förmån för en person av ett visst kön…) Samtidigt noterar jag att personen ser minst lika stressad ut som jag kände mig när jag kom hit. Med den skillnaden att den nya personen har nån att fråga (= mig), medan jag inte hade nån när jag väl skulle sätta igång och arbeta. Jag ville inte utsätta den nya personen för detta ”ovälkomnande”, så jag har försökt – och försöker – stötta och tanka över så mycket jag kan. Ändå är det en märklig sits.

Jag tar en kopp kaffe…

Jag tar en kopp kaffe och funderar på framtiden. Om inget mirakel sker, det vill säga att jag får nytt jobb den 1 juli, får jag ägna mig åt att skriva min bok. Nu är totalt åtta kapitel skrivna och det är ungefär dubbelt så många till, tror jag, som vill ut ur min hjärna. Tyvärr kan jag inte ens längta till min förra arbetsplats. Igår fick jag veta att den hyser fiender. Det gjorde ondare att få veta än jag trodde. För där var ändå människor snälla. Nu har de en varg där.

 
 
 
 
 
 
 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uthängd och utbytbar?

Ett utlagt inlägg om att vara uthängd och att vara utbytbar.

Häromdan skrev jag om det här med utbytbara prylar. Då gällde det mest saker. Nu har frågan aktualiserats igen – av olika skäl.

Definitivt utbytbar är S:t Paulian i mitt sovrumsfönster.

Jag har lärt mig den hårda vägen att man lätt är utbytbar i arbetslivet. Organisationer görs om, förnyar sig, förändrar sig. Så ska det vara, tycker jag. Man ska se över sin verksamhet och fundera över vad det är man ska göra och vilket uppdrag man har. Effektivisera. Sen är det förstås tufft för människor som blir övertaliga. Genom att säga att nån är övertalig säger man också att det den gör inte längre behövs.

För min del var jag aldrig övertalig. Men från den dan jag ifrågasatte blev jag obekväm. Och såna människor hanteras genom ryktesspridning, utfrysning och därpå följande avpollettering. Att eventuella problem fortfarande kvarstår kan rimligen inte bero på mig, dock. Det känns på sätt och vis gott för min egen person att veta detta, men naturligtvis inte för alla dem som går in i väggen, knuffade dit av tunga bördor och mobbande kollegor.

I veckan som har varit har två personer på högt uppsatta poster debatterats offentligt. Lokal media har inte varit sen att hålla elden vid liv. Men som vanligt har man inte alla pusselbitar, vilket gör att man aldrig kan få nån bild av helheten. VD:n för Uppsala Konsert & Kongress, som sägs ha satt institutionen som sådan på kartan, har fått lämna sitt uppdrag. Rektor för Uppsala universitet har ifrågasatts av sina vicerektorer och ett antal dekaner, men älskas av studenterna. Där har vi inte sett slutet än.

Uthängd?

Det är tråkigt när människor vädras i offentligheten. För såväl VD som rektor har säkert närstående som drabbas i andra hand. Av nån märklig anledning tycks media välja ut vilka som ska hängas ut. Inte nånstans i lokal media såg jag till exempel namnet på den högt uppsatta chef inom kyrkan som för lite mer än tre år sen hade

[…] brutit mot Svenska kyrkans värderingar […]

(Det handlade om att h*n hade kränkt medarbetare av ett visst kön, enligt inside information.) Däremot fick vi namnet på en annan högt uppsatt person inom samma organisation som byttes ut i samma veva. Varför denna skillnad???

Medias roll i utbytarprocessen ska inte tigas ihjäl, tycker jag. Vi påverkas alla av den. Men när det gäller offentlig verksamhet är det också så att den bör granskas. Det ifrågasätter jag inte. Det jag vänder mig mot är det till synes slumpmässiga urvalet av dem som granskas och hängs ut. Varför hon, men inte han? Den frågan står kvar. Och naturligtvis frågan om vem som granskar media..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Pojktanten

Ett inlägg om en märklig film.

I TV-tablån klassas den som dokumentär. När jag ser den tänker jag…

Ja, jo, dokumentär, i och för sig, men… också… konstverk.

Sen blir jag irriterad över att vi alltid måste etikettera allting – även vår könstillhörighet. Och det är detta som Pojktanten (2012) handlar om. Könstillhörighet. Att inte passa in, riktigt, nånstans.

Pojktanterna badar. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida. Foto: Upfront films)

Filmen handlar om Ester Martin och Eli. De möts, skiljs åt, möts igen. Själsfränder är ett passande ord – om vi nu ska etikettera så förbannat. Filmen visar badkarsscener med Ester Martin och Eli varvade med scener ur en Pojktants liv och uppväxt.

Det är många scener som är svåra, djupa, alltför… svarta att förstå. Andra scener är rörande, till exempel när Eli sjunger This is my life. Eller sjunger… Nja…

En vacker film, en svår film, en film som är både mörk och ljus. Vissa saker förstår jag inte. Som varför vi alltid vill sätta etiketter på allt. Varför är det så viktigt att könsbestämma nån? Men det är det första vi gör när vi möter nån. Registrerar vilket kön.

En del är varken män eller kvinnor. Nånstans mitt emellan. Låt dem få vara där om de själva vill. Tycker jag, dårå. Acceptera. Att förstå kanske inte går, men acceptera. Att det finns androgyna människor. Människor som bara vill få vara som de är. Inte bara tittade på som freaks, eller som bara som häftiga i sitt utanförskap.

Den här filmen är omöjlig att betygsätta, men jag ger den högsta Toffelbetyg för att den är så komplex!

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyamko och heteronormativ bröllopsbilaga

Uppdaterat inlägg:
Maria Arnholm blir ny jämställdhetsminister

I morse på väg till jobbet hörde jag på nyheterna att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni avgår med omedelbar verkan. Hon lämnar inte bara sin plats i regeringen, hon lämnar även riksdagen. Det är hon själv som har begärt entledigande. Idag klockan nio var det presskonferens. En timma senare, klockan tio, presenterades hennes efterträdare. Så klart man blir nyfiken på skälet till att hon vill avgå, men det är ju egentligen inte det viktiga i situationen. Det primära torde ju vara att hitta en ersättare – och en bra sådan, dessutom.

Nyamko Sabuni avgår. (Foto: Regeringskansliet)

Jag känner till väldigt dåligt vad Nyamko Sabuni har åstadkommit och gjort. Och det är ju faktiskt lite alarmerande – en jämställdhetsminister borde vara väldigt synlig. Synlig på ett sett har hon förstås varit i och med att hon blev den första svarta ministern i vårt land. Men jag hade nog hoppats på mer. Genom att avgå i god tid före valet hösten 2014 ger hon emellertid sin efterträdare bra möjligheter att sätta sig in i arbetet.

Jämställdhetsfrågor är viktiga frågor. Och då tänker jag inte enbart på jämställdhet mellan könen utan jämställdhet mellan människor på alla plan. Som ett slag i huvudet blev därför den bröllopsbilaga som lokalblaskan serverade med söndagstidningen: Samtliga par som porträtterades var vita och hetero. Men kom igen! Det var nog det mest fördomsfulla jag har sett! Mångfald, hört talas om det???

Till och med hos konditorn hittar jag brudpar som inte är heteronormativa!

Den där bröllopsbilagan, Upsala Nya Tidning, den är värd en stor, fet och svart Toffelbak!

En svart bak för UNT:s bröllopsbilaga som bara innehöll heterosexuella, vita par.

Livet är kort.

Read Full Post »