Trivas i värmen och inkorrekt(a) svar

Ett saligt blandat inlägg.

---

 

Nån som trivs i värmen!

Nu börjar jag höra allt fler som inte mår så bra i värmen. Själv mår jag mest bra, men har haft ont i huvet i två dar. Det är väl hjärncellen som har fått lite energi därinne av hettan, vad vet jag. Jag dricker mycket vatten (går på toa lika mycket) och håller mig till skuggan på ballen*, under markisen. Men jag upptäckte i alla fall några som trivs i värmen – mina porslinsblommor blommar! Det brukar de göra när det är varmt. Jag kände doften av dem igår kväll, men orkade inte titta efter förrän idag.

Det blev en snabb tur med Clark Kent** in till stan för att plocka upp Fästmön, Elias och min resväska på hjul. Jag undrar om de har köpt tegelstenar på semestern..? De verkade inte jättepåverkade av värmen nån av dem, men en tripp på bussen hade nog ställt till det, tror jag. Jag skjutsade ut dem till Himlen och åkte sen hem till mitt. Jag vill inte vara utomhus just nu, känner jag. I bilen, däremot, var det underbart behagligt med AC:n. Termometern i bilen visade en utomhustemp på 32 grader…

Anna berättade lite om deras middag på Koh Phangan på Söder igår. De hade inte fått sitta på bästa stället, kanske, men maten var god och portionerna rikliga. Jag blev riktigt sugen, så i kväll tänker jag beställa wokad mat från Thai Wok i Gamlis (bildar en food court med några andra på Restaurang Maestro). Hur jag har råd? Ja, inte köper jag maten för några a-kassepengar, inte. Men jag fick en rejäl slant i semesterersättning idag från mitt förra jobb – jag kunde ju inte ta ut några semesterdagar.

Vad gäller?

På tal om jobb hamnade jag i ytterligare en intressant diskussion idag på Twitter. Den handlade om hur länge man får vara borta från sin ordinarie bostad när man är arbetssökande. Att man inte får ta utlandssemester begriper vem som helst. Går man på a-kassa är det för övrigt inget alternativ – man har inte ens råd med bussen till Arlanda då. Däremot kom vi fram till att Arbetsförmedlingen har lämnat olika uppgifter om hur långt bort man får vara. Jag ställde en direkt fråga om detta vid inskrivningen den 1 juli. Fick då till svar att jag måste kunna inställa mig för jobb inom 24 timmar. Men många på Twitter hade hört 48 timmar. Tänk, inte ens detta kan Arbetsförmedlingens handläggare göra rätt! För nu är vi ett helt gäng som är förvirrade kring vilka regler som gäller – 24 eller 48 timmar??? 

Nu kan jag ju inte heller låta bli att undra om svaren på de andra frågorna jag ställde vid inskrivningen som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen i Uppsala är att anse som korrekta. (Klicka på länken ovan så kan du se de tre frågorna!) Nä, det finns inget förmildrande i att Arbetsförmedlingens handläggare svarar fel på frågor om regler. För nån handläggare har ju svarat fel här uppenbarligen. Eller gäller inte samma regler oavsett var i Sverige man bor??? Som om vi arbetssökande inte har annat att oroa oss över…

*ballen = balkongen
**Clark Kent = min lille bilman.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag låg till jobbet

Ett bilinlägg. Med ett nytt konstaterande om att det är svårt med kommunikation.

---

 

En sån här svischade jag i till jobbet i morse.

Idag låg jag till jobbet. Ja alltså, så här var det: Clark Kent* skulle till bildoktorn i morse. Han skulle lämnas och skrivas in kvart i sju och jag skulle samtidigt hämta en lånebil. Fine. Jag var sen, naturligtvis. Men till min ursäkt hör det faktum att tågen inte går som de ska och nästan  alla Uppsalamänniskor som jobbar på vägen till eller i Stockholm åker bil. Nästan alla, skrev jag. Vad jag förstår går vissa tågturer och en del bussar. Fast det blir totalstopp i helgen. Och tidsplanen att tågen ska gå som vanligt på måndag har spräckts. Nu är det tisdagen den 10 juni som gäller. Nästan två veckors elände, alltså. Lång historia, alltså, men den innebär bilköer. Bilköer både till bilverkstan och till mitt jobb. Så jag blev sen. Jag skyller på tågeländet. Som alltså skapar bilköer.

Men kanske var det bra att jag var lite sen, för jag fick en urhäftig lånebil. Det kändes som om jag låg ner och körde. Inte optimalt för min bråkiga rygg, men när jag väl kom i läge i sätet gick det bra. Jädrar i min lilla växellåda vilket klös det var i bilen! Sex växlar dessutom, vilket gör mig enormt avundsjuk. Nyckel som fälls in i sin hylsa när den inte används. Bluetooth för mobajlen via ratten. Och lite såna bra saker. Mindre bra var förstås hastighetsmätaren. Jag är van vid en stor, digital display. Den här var liten och inte så digital. Dessutom skymdes den av den plastiga ratten (jag har en läderratt). Backspeglarna fick jag inte heller i bra läge, så döda vinkeln kändes större än jag var van vid. Eller vidare, kanske man säger?

Det som var ännu lite mindre bra var att bilverkstan stänger tidigare idag. Och detta lilla faktum hade man inte informerat mig om när jag bokade tid. Nu måste även jag sluta tidigare för att kunna hämta min bil och lämna lånebilen. Dessa röda dagar ställer till det – när man är kund… Och kommunikation är ju, som bekant, svårt. Hade jag vetat om detta skulle jag kanske ha tagit en semesterdag eller jobbat hemifrån idag.

Är mönsterdjupet OK? Är gummit torrt och sprucket? Sånt vill jag som bilägare gärna att den som byter däck till sommar- eller vinterversionen på min bil upplyser mig om.

Som vanligt när jag anlände till bilverkstan krånglade deras skrivare. Och utan skrivare – ingen order. Jag får nu bara hoppas att de gör rätt saker med min bil… Kanske ska jag tipsa dem om att byta skrivare, också. Eller nej. Det kanske är elakt. Mindre elakt är i alla fall att jag upplyser dem om att de gärna får berätta för kunden att hennes däck är dåliga när hon låter verkstan byta från vinterdäck till sommardäck. Jag vill liksom gärna veta sånt, jag är ingen expert på bilar. Det är andra gången man underlåter att berätta detta för mig. Första gången var mönsterdjupet helt slut på två av sommardäcken som märkesverkstan tog av. När de sen på våren skulle monteras igen, vägrade verkstan sätta på dem eftersom de var ”slut”.  Den här gången är däcken torra och spruckna. De monterades på av verkstan i mitten av april. Besiktnings-mannen klagade på dem den 27 maj. Så snabbt kan de ju inte liksom bli torra. Jag menar, jag vill ju inte råka ut för nån olycka – och bilverkstan vill väl sälja? Igår kväll när jag åkte hem stod en kraschad bil på tre däck vid motorvägens sida. Vid mitträcket låg det fjärde däcket… Just saying…

Kommunikation är svårt. Just saying dä määä…

 

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bilprovning, hattprovning och nakenchockad pippi

Ett prövande inlägg.

---

 

I väntan på besiktning…

Idag var det dags för den årliga besiktningen av Clark Kent*. Han fick en fin dusch** igår och häromdan blev det lite ompyssling inombords***. Just nu är han betydligt renare än mitt hem, till exempel. Som vanligt var jag skitnervös och illamående, men tack och lov hade jag inget att oroa mig för: Clark fick OK att rulla omkring på gator och vägar ett år till.

Men framdäcken har torrsprickor och behöver bytas. Därför ringde jag bilverkstan när jag kom hem för att boka en tid för det. Dessutom fick jag ett brev från Toyota för ett tag sen där jag anmodades boka verkstadstid för byte av två saker i förebyggande syfte. Det senare kostar mig ingenting, men däcken går loss på ett par sköna tusenlappar plus arbetskostnad. Hur som helst, inget att snacka om. Den 5 juni ska Clark få nya sommartofflor fram**** samt infästningar vid rattkolumnen och glidskenor till förarstolens säte bytta. Jag vill köra säkert! Och jag är oerhört glad att Toyota kvalitetssäkrar såsom de gör.

Mekar-Bruden, som var på och skulle fixa min bil för ett par år sen, känner däremot inte till det där med kvalitetssäkring. Hon hade dessutom lyckats med ytterligare en felgrej – förutom felaktig montering av bromsbelägg och muttrar som inte var åtdragna – hon satte på fel dimension på bakdäcken. Jag har alltså kört omkring med olika dimension på bakdäcken jämfört med framdäcken. I tre år… Du vet, jag har god lust att lägga ut hennes namn här, men så elak tänker jag inte vara. Däremot kändes det bra att veta att hon var ökänd på verkstaden – jag behövde inte säga varken kön eller namn. Tydligen är det flera som har råkat illa ut…

Denna semesterdags andra punkt på agendan var att följa med Fästmön på hattprovning. Först provade Anna en…

Anna provar cykelhjälm.

Sen provade jag… Och nä… Ingen är väl snygg i cykelhjälm och håret blir platt. Men små pojkar som ska på cykelutflykt ska bära hjälm!

Nä. Ingen är snygg i cykelhjälm. Notera den fåniga lilla luggen som sticker fram.

Efter att inhandlad hjälm levererats till gosses pappa på hans arbete åkte vi tillbaka till Stormarknaden för att köpa middagsmat till både idag och i morgon. (Även denna gång blev vi för övrigt antastade av ställets fruktansvärda mobilförsäljare. Alltså, jag blir så arg att jag får mord i blicken!) Anna måste ha nåt med sig till jobbet och jag passade på att köpa nånting ätbart också till lördagen, för annars struntar jag bara i att äta nåt.

Ballen**** hägrade och vi har nu snart klämt var sin kalling***** och salta nötter. Det är ljuvligt där ute och jag har tagit på mig kortkort. En riktig nakenchock, se själv!

Blekvita ben i shorts skrämde livet ur min hyresgäst.

 

Jag vet inte om du minns, men jag har ju hyresgäster på ballen. Just nu flyger pappa Talgoxe – som är en riktig mes! – skytteltrafik med mat i sin lilla näbb. Det piper inuti min vägg. Pappa Talgoxe har varit livrädd för oss och det är ju inte så konstigt med tanke på nakenchocken. Men jag har lovat honom att inte skada varken honom, frun eller barna. Så det så!

Pappa Talgoxe har varit en riktig mes, men nu har han vant sig vid såväl mina vita ben som att vi överhuvudtaget sitter på ballen.

Nu ska jag hänga tvätt. Inomhus. För det är säkert nån grillmarodör som snart tänder på och jag vill faktiskt inte att mina rena kläder ska lukta gris.

*Clark Kent = min lille bilman
**dusch = biltvätt
***ompyssling inombords = städning inuti bilen
****ballen = balkongen
*****kalling = en kall öl

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Flexibelt och ensamt

Ett ganska flexibelt och lite ensamt inlägg.

---

 

En försmak av sommaren bjöd Fästmön på igår kväll på ballen.*

Det verkar bli en varm dag idag. Det betyder att det är snudd på olidligt dålig luft i rummet där jag arbetar. Jag hoppas att detta togs upp på skydds-ronden, som gick när jag var sjuk. Men jag är inte helt säker på det. Förresten måste man vara väldigt flexibel på min arbetsplats. Jag sitter längst in i hörnet och får klämma mig förbi tre kollegor för att komma till min plats. Då gäller det att inte få nåt skrivbordshörn i magen, riva ner nåt med väskan eller snava på nån kabel. Det ligger kablar överallt på golvet här. Har har snavat en gång, men lyckades göra ett svanhopp. Det var innan ryggen började bråka. Det enda som hände var att jag nästan ryckte ut nätsladden för en kollega.

Nätsladd, ja…  I morse fungerade inte det trådlösa nätverket hemma, men jag hann förstås inte ringa om det. Jag startade om mobilen och jag startade om routern, men inget hjälpte. Sökte på Bredbandsbolagets driftstörningar på nätet, men hittade ingen info. Tyvärr hann jag inte ringa innan vi stack iväg för att arbeta lite. Hoppas att den röda displayen är ersatt med grönt ljus när jag kommer hem. Utan åtkomst till Internet hemma är jag emellertid inte. Jag har även en fast lina i väggen och den har – ta i trä! – bara krånglat en enda gång under alla år (minst tio!) jag har haft den. Vis av erfarenhet vet jag ju att tekniken kan krångla, så jag kör med både livrem och hängslen. Ett tag till. Snart har jag ju inte råd med det.

På jobbet fick det bli väldigt flexibelt nästan bums. Chefen lyser med sin frånvaro, vi har sjukdom och barnpassning och stackars han-som-fick-tjänsten fick ge sig iväg hals över huvud med ett råd till en akut och stor ”övning”. Själv fick jag mejl om tre (3) saker som helst ska ut typ NU (läs: igår) på intranätet. Bara det att jag redan hade två tidsinställda nyheter i morse. (Den här bloggtexten påbörjade jag i hemma och morse. Det här stycket skrev jag i stället för att fika.) Trycket är högt, kan man säga…

I kväll blir jag ensam hemma. Anna åker en sväng till Himlen och stannar kvar där i natt för att vara mamma på heltid. Jag är så nöjd att jag klarade av strykhögen igår kväll, men dessvärre har jag städningen kvar. Anna visade på ett fruktansvärt spår i dammet på sovrumsgolvet. Jag skämdes rejält. Men jag har inte haft tid eller ork. I kväll ska jag försöka torka av mina våtutrymmen i alla fall. Dammning och dammsugning sparar jag till helgen. Anna bjöd på en försmak av sommaren igår i alla fall. Jag tog det som en belöning för att jag förintade strykhögen. En stund på balkongen, i kvällssolen, med glass och bär i skålen och min älskade i femstegsstolen bredvid… Det var gott. Livet är gott ibland – även om min dag igår var usel.

Det blir extra ensamt i afton eftersom jag inte heller har sällskap av När livet vänder. Jag får väl läsa min artikel om Anja Kontor i stället 😉 Vidare går andra delen av Maria Wern: Drömmen förde dig vilse. Då går en timme till. Om jag kan hålla mig vaken så länge. Jag känner mig trött och sliten och ser fram emot en semesterdag på fredag. Fast samtidigt är jag förstås orolig eftersom Clark Kent** ska på sin årliga kontroll. Maj gadd, det finns inget läskigare än att besiktiga sin bil!

*ballen = balkongen
**Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Finfin helg

Ett fint inlägg.

---

 

Den gångna helgen har varit en av de bästa på länge. Tyvärr tog den slut alldeles för fort. En dag till hade inte varit fel.

Det varma vädret gjorde entré. I lördags, när vi åkte in till stan, hade vi jackor med oss. Vi behövde knappt sätta på oss dem ens när vi åkte hem på kvällen.

Vuxna människor med dålig uppfostran.

Efter förmiddagens lilla shoppingtur fixade vi till oss och tog bussen in till stan. Det är alltid en kamp för mig. Att åka buss, alltså, men jag överlevde även denna gång. Däremot slogs jag av hur jäkla dålig uppfostran en del människor har. Jag blir förundrad varje gång jag åker buss (och det är inte ofta!), för alltid är det nån vuxen som sätter upp fötterna med skor på i sätet mitt emot. Tänk som roligt – NOT! – om det kommer nån med vita brallor/kjol/klänning och sätter sig i deras skosmuts. Bussigt (!).

Fin kinesisk buffé!

Lördagsmiddagen intogs, efter en del diskussioner, på China River, ganska nära teatern. Där avnjöt vi en fin buffé. Den var inte så stor som hos andra kinesiska restauranger, men väldigt vällagad. Vi försökte äta måttligt, men det blev ändå två vändor till varmrätterna.

Persika och glass till dessert.

Måltiden avslutades med glass och konserverad frukt. Persikorna i sockerlag var inte ett dugg söta, nehej då.

Glückskeksen innehöll inga bra kaklappar.

Vi fick som vanligt var sin fortune cookie. Eller Glückskekse, som det stod tryckt på. Båda två blev mycket besvikna på innehållet. På Fästmöns lapp stod nånting om framgång hos det motsatta könet. På min stod att det var bättre att födas med tur än med rikedomar. Tja, min kaklapp kanske var korrekt etiskt sätt, men lite pengar skulle inte skada. Nu väntar endast två månadslöner till för min del. Och den som kommer i maj lär bestå av tre veckors sjukavdrag…

 

Föreställningen var helt amaaazing!

Föreställningen var helt amaaazing! Det var en sån fin födelsedagspresent jag fick av Anna! Och så roligt att få göra nåt sånt här tillsammans! I höst har vi varit ett par i sju år och detta var första gången vi var på teater. Vi har så mycket kvar att upptäcka och göra tillsammans! Vi har till exempel inte rest längre än till Stockholm eller Metropolen Byhålan tillsammans. Vi har faktiskt inte ens dansat…

Hos Katalin är ägaren artig och hälsar på sina gäster.

Efter föreställningen var det fortfarande varmt och ljust, så vi gick för att ta en öl. Först tänkte vi oss Stationen, men eftersom jag tycker att de är så snorkiga och inte särskilt serviceminded där gick vi vidare till Katalin. Hon hälsade i alla fall på mig.

Gott med nåt att kallt att dricka.

Det var härligt med nåt kallt att dricka och att diskret – OCH UTAN SKOR! – lägga upp fötterna på en stol eller en soffa. Tyvärr satt det två äckliga gubbar och eyeballade oss – allra helst när deras kärringar fruar gick ut för att röka. Så äckligt, vidrigt och oförskämt – både mot oss och fruarna. Den ena gubben var så vidrig att han fick be en ur serveringspersonalen om en filt – som han la över skrevet. Ja, då kanske du fattar att jag inte överdriver när jag skrev äcklig…

Vi tog så bussen hem och det jobbiga busskortet vägrade nästan att låta sig avläsas igen. Jag hatar verkligen när hela bussen glor på mig. Det stod på displayen att jag tog bort kortet för fort. Då stod jag fortfarande och höll kortet emot läsaren… Hur svårt kan det vara, även om man är en maskin, liksom?! Hemma blev det lördagsgodis och Mr Selfridge, som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. Sen slocknade vi som två ljus.

I natt sov vi med öppet fönster i sovrummet för första gången i vår.  Underbart härligt med frisk luft. Fast inte med oljud. Vi väcktes av en helikopter som cirkulerade över husen. Det visade sig att den letade efter en försvunnen person. Hoppas personen blev funnen vid liv!

Jag gjorde iordning på ballen* på förmiddagen. Min intention var att vi skulle äta söndagsmiddag där ute – och det gjorde vi! Men först gick Anna en promenad medan jag duschade, tvättade håret och ringde mamma (ja, jag ringde ju inte från duschen utan efteråt). Därpå åkte vi till Förorten för några ärenden.

Lax och potatissallad blev säsongens premiärmiddag på ballen.

Söndagsmiddagen bestod av varmrökt lax med svartpeppar och potatissallad med citron, kapris och havssalt. Underbart gott! Vi satt på ballen och läste sen fram till dess att det var dags att traska in och glo på Bletchley circle.

Jag har fått stor respons på artikeln om Anja Kontor – såväl kommentarer, högt antal besök på bloggen och delningar. För detta vill jag tacka! Och förstås hoppas att Anja får göra en tredje säsong av När livet vänder. Låt oss hålla tummarna för det!

Ha nu en fin vecka, vare sig du arbetar, pluggar eller ingetdera! Själv ska jag träffa vännen Eva i kväll. I övrigt ska jag tvätta bilen i veckan och göra den finfin till besiktningen på fredag. Då har jag också en semesterdag. Det ska bli såå skönt.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det sätter sina spår…

Ett ämligt och lite ordlekande inlägg.

 

Spår…

Det sätter sina spår att ligga på topp. Förra veckan, när jag hade semester och skulle göra så mycket (söka jobb, skriva bok, fixa med bilen, städa osv) fick jag ju ryggskott. På lördagen före första semesterdagen på måndagen. Ja, jag var rätt sur och förbannad, men jag kunde inte göra så mycket mer än att faktiskt vila den veckan.

Nu har jag jobbat en vecka medan Fästmön blev däckad förra söndagen av en förkylning. Jag har kämpat emot i det längsta, men igår kväll kände jag att nånting var på gång. Det var inte bara den nya sträckningen i ryggen från onsdagen, det hände nåt i näsan också. Idag har jag blivit förkyld. Jaha. Det var ju liksom väntat, men ändå. Jag brukar kunna stå emot.

Jag är sjuk.

Om jag ska tänka positivt blev det bra för A, som jag hade lunchdejt med, att han inte dök upp – då hade han säkert legat däckad nästa helg. Ska jag tänka negativt innebär en förkylning nåt urjäkligt för mig. Eftersom jag är det så sällan brukar jag bli verkligen sjuk. Jag tror att det är minst tre år sen jag var just förkyld – om inte mer. Så jag åkte faktiskt hem hela 40 minuter före arbetsdagens slut idag och känner mig inte alls bra.

Totaldäckad är jag inte ännu, emellertid. Därför har jag passat på att deklarera, så slipper jag försöka med det i morgon ifall jag är riktigt urpen. Det tog hela 20 minuter att kolla de förtryckta uppgifterna. Allt var korrekt och jag ser fram emot en liten, men ändock en återbäring!

Tid för däckbyte har jag bokat, på tal om däckad, men jag kör fortfarande på mina dubbfria vinterdäck, vårvärmen till trots. På torsdag ska Clark Kent* få sommartofflorna på i alla fall. Hoppas ryggen klarar att bära däcken tur och retur förrådet, in i och ut ur bilen.

I morgon bär det av ut till Himlen. Risken finns att jag är skitsjuk, men Anna har lämnat väskor och en kasse här som jag behöver åka ut med. Dessutom har hon bara kunnat handla det nödvändigaste. Och en lite biltur ska jag försöka orka med.Så klart jag vill stanna till söndagen, men vi får se hur jag mår. Det jag tänker på just nu är att lägga mig ner raklång en stund. Däcka för idag. Jag har förberett MASSOR av saker på jobbet idag – ifall att. Detta trots att datorn stod still för ominstallation från klockan nio. Jobbade förstås lite före nio, men resten gjorde jag typ efter klockan 14, ungefär.

Det sätter sina spår att ligga på topp, som sagt. Just nu är det våta spår från näsan och neråt… UFF!

Ha en go helg och håll dig på benen!

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

I’m alive. Barely…

Ett inlägg om tillvaron, som är både trevlig och besvärlig samtidigt.

 

Söndagsmiddag.

Ryggeländet blev inte mycket bättre igår, trots vinet och mina övningar. Söndagsmiddagen blev inte som jag hade tänkt, men Fästmön var gullig och införskaffade den samt skötte tillagningen. Jag tror till och med att hon diskade.

Anna äter söndagsmiddag som hon har fått tillaga själv, sin lediga dag till trots.

Jag skäms. Jag skulle ju skämma bort henne den här veckan, inte skämmas över mina tillkortakommanden… Men jag ordnade i alla fall med dessert till kvällens TV-film – två sorters ostar, fyra sorters kex och lite choklad med mintcrisp i. Den sista blev liksom en bonus eftersom den var kvar från mitt lördagsgodis.

Idag fick vi vår tredje sovmorgon (om vi nu tänker bort den skrikande grannen). Anna började jobba klockan tolv. Eftersom ryggen är som den är kunde jag inte erbjuda min älskling skjuts till jobbet. Men Anna själv ville gå. Vi får se om jag möjligen kan hämta i kväll. Det är långt ifrån säkert.

Men första känslan i morse var ändå att det går åt rätt håll med ryggen. Tyvärr gjorde jag misstaget att ligga och läsa en stund i sängen. Sen fick jag så ont att jag nästan inte kunde stå på benen. Hade tänkt fixa frukosten till Anna, men enbart att klä på mig trosor, strumpor, t-shirt och mjukisbrax tog en halvtimme. Resten förstår du kanske.

Medan Anna duschade tog jag en värktablett. Krälade sen ner på golvet i köket och gjorde mina övningar. Förfärligt ont. Efteråt kändes det emellertid mycket bättre. Men det tog sin lilla tid att ta sig först ner och sen upp. Jag är fortfarande osäker på om det är nåt jag ska ägna mig åt när jag är ensam. För tänk om jag inte kan ta mig upp för egen maskin?

Idag, min första semesterdag, har jag fem saker på min agenda:

1. tvätta och försöka hänga tvätten
2. promenera med dammsugaren i min takt
3. skriva på min bok
4. duscha
5. gå ut med sopor

Tvättmaskinen har gjort sitt, nu ska jag försöka göra mitt, det vill säga hänga upp den blöta tvätten. Anna var söt och tog fram dammsugaren åt mig innan hon gick. Jag tänker att jag kan promenera lite från rum till rum med Snabeldraken på. Det blir inte superstädat, men bättre än vad det är nu, i alla fall. Tre soppåsar är ihopknutna och uttagna i hallen där de står som tre utropstecken och väntar på sin matte (<== jag). Duscha tänker jag göra när jag har dammsugit.

Jag har skrivit ett kapitel i alla fall.

Boken då? Ja, jag har skrivit i ungefär en timme. Mer pallar jag inte. Inte på grund av det boken handlar om eller för att jag inte kan skriva. Det gör helt enkelt för ont att sitta framför datorn och skriva. Jag skriver några stycken och sen reser jag mig upp och går runt lite. Det är samma med det här blogginlägget. Därför kan texten ibland kanske tyckas lite hoppig. Ber om ursäkt för det och skyller på min rygg.

Ha en bra måndag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Så tyst det blev

Ett inlägg om tystnad, sömn och värk.

Tänk så otroligt tyst det har blivit i huset! Det är en fantastisk känsla. Jag börjar tro att jag har fått dålig hörsel. Men det som råder här är nåt jag har saknat länge: tystnad. Tysta nätter, tysta morgnar och tysta kvällar. Jag njuter. Särskilt som jag mådde skit igår kväll.

Jag mådde faktiskt så dåligt att jag gick och la mig klockan 21. Och somnade nästan bums. Sen tyckte kroppen att jag hade sovit färdigt klockan 2.30. Det hade jag inte, men tack och lov var både huvudvärk och illamående borta. Jag somnade om en stund och sov mellan klockan fyra och sex. Nu har jag dessvärre tagit den allra sista tabletten mot illamående och nåt nytt recept har jag inte. Till husläkarmottagningen är det ingen idé att höra av sig, för då måste man ansluta sig till nåt system som jag inte vill vara en del av. Jag vill att det ska vara som förut, inte sämre. Då kunde jag mejla till min doktor och jag fick svar, vanligen inom 24 timmar.

Det var lättare att få kontakt med doktorn förr.

Det är snart dags att ge sig iväg igen. Till stället som får allting att snurra. Idag ska jag titta hur många semesterdagar jag har innestående och ansöka om dem. Det skulle innebära att jag slutar jobba. Snart. Tyvärr. Men det är som det är. Jag vill inte att det ska bli som på föregående ställe, att jag går och väntar på besked om eventuell fortsättning hela tiden. Och sen, när den berömda LAS nästan ska slå till och ge mig en tillsvidareanställning, är det tack och hej, leverpastej. Nån stolthet finns det kvar i mig.

Livet är kort.

Read Full Post »

”Jag sitter hellre här…” eller ”Jag trivs bäst i eget sällskap”

Ett asocialt inlägg. Delvis.

När jag lunchar brukar jag ta min bok på gång och gå 50 meter till Kurre och äta nåt. Ibland är det roligt att variera sig och gå nån annanstans, men Kurres ställe har bra lunchmat, serverad med rikliga portioner grönsaker, av trevlig personal och till bra pris. Jag tycker att 66 pix för en lunch (typ paj med sallad och dressing) med dryck och bröd samt kaffe och småkaka på maten är väldigt bra.

Småkakor till kaffet på maten får man hos Kurre.

Idag kom jag iväg lite senare. Jag höll inte på nåt sätt på att svälta ihjäl, för vi hade ju fått kaffe och macka vid frukostmötet. Men bilen skulle flyttas på till rätt parkering och så var det väldigt svårt att slita sig från jobbet. Det är väldigt intensivt just nu. Tog mig faktiskt i kragen och påminde min chef via mejl (han är på kurs den här veckan) om att jag behöver nån form av besked om fortsatt visstidsanställning eller ej. Jag har ju några semesterdagar, annars, som jag gärna vill ta ut.

Kurres ställe är suveränt. Jag har till och med ett eget bord, längst in åt höger i den lilla lokalen. Där sitter jag med mitt eget lunchsällskap och bara njuter av såväl andlig spis som lekamlig. Den andliga spisen består för tillfället av Hjärta av jazz. Dessvärre var det en sur unge som förstörde mitt humör genom att blänga på mig. H*n tyckte nog att jag skulle flytta på mig till förmån för den egna personen inklusive förälder. Sura, gloende ungar är det värsta jag vet. Så jag utdelade ett riktigt ont Toffelöga. Blänger du på mig, blänger jag på dig – sju resor värre!

Dagens lunchsällskap bestod av sallad och jazzbok.

Förmiddagen försvann raskt i ett möte där jag samtidigt blev lite mejlterroriserad. Jag skulle ha haft ytterligare ett möte klockan elva, men vi flyttade det till i morgon bitti, tack och lov. I övrigt har dan flutit på med sedvanligt jobb, det vill säga webberier av olika slag, samt lite planering.

Jag aviserade att jag skulle gå tidigare, det vill säga den egentliga tid arbetsdagen slutar, klockan 16.18. Det höll jag nästan, var bara tio minuter sen. Men jag hade kunnat få stanna kvar om inte kollegan KS förbarmade sig över ett sent jobb som trillade in. Riktigt bussigt!

Detta innebar att jag kom till Stormarknaden i vettig tid. Utförde mina ärenden och träffade på Agneta. Vi kacklade en stund och blockerade äpplen och morötter för en man, men han var så godmodig och gladlynt att jag blev förvånad.

Sen kastade jag mig in i djungeln på ICA Kvantum. Det är sannerligen en prövning. Varje gång jag går där vill jag utveckla akut autism. Jag orkar inte med folk som står i vägen för min framfart, som såsar, som pratar, stimmar, ungar som skriker… Jag blir så trött, så trött och tycker att det mest är förfärligt. Men jag överlevde.

Hemma var det mörkt och tyst, för Fästmön jobbar kväll igen. Men hon slutar klockan 20, så jag ska strax åka och hämta henne. Därför blir det ingen Antikrundan för min del i kväll, utan jag spelar in och tittar i morgon kväll i stället.

Anna var söt och tvättade en tröja åt mig och jag själv har kört en maskin tjockis-svart som snart är klar. Dessutom har jag kontemplerat i duschen en stund i min ensamhet. Det var rätt skönt. Jag blir ganska trött på människor en sån här dag. Vi missförstår varandra och jag har inget tålamod med folk som tror att de vet vem jag är när de i själva verket inte har den blekaste aning.

Men se Anna sitter jag förstås hellre här med. I morgon bär det emellertid av till Himlen för hennes del, för då väntar moderskap på heltid. Själv dyker jag upp i Himlen lagom till handlingen på lördag.

Vad händer hos dig i helgen??? Rita Skriv och berätta, jag blir så glad då!

Livet är kort.

Read Full Post »

Snart är det slut

Ett inlägg om framtid.

Snart är januari månad till ända. Igår satt jag och svettades med mina räkningar. Ekonomin gick ihop den här månaden också, trots att min skattsedel ”råkat försvinna” på jobbet och man drog en för hög skatt på lönen jag fick igår. Svor lite i det tysta, för jag hade ett par semesterdagar i december och väntade på lite extra utdelning. Nu blev det extra lite utdelning i stället.

Hade förväntat mig extra utdelning, men det blev extra liten utdelning i stället.

 

Nåja, den som spar hon har. Pengarna kommer med nästa lön i stället. Och nästa lön blir nog min sista på mitt nuvarande jobb. Jag ryckte ju in för att hålla webbplatserna vid liv. Min anställning är tidsbegränsad och de lite mer än tre månaderna har snart tagit slut.

Det ska annonseras ut en tjänst på jobbet, men det är inte klart hur den ska se ut eller vad den ska innehålla. Och tiden går. Jag har börjat se mig om efter andra jobb och såg ett intressant i morse, faktiskt. Men det är hos en arbetsgivare där jag har sökt massor av jobb och bara kommit på en enda intervju. Ser framför mig tuffa tider. Jag blir ju inte yngre, precis. Och varje stund jag står utanför arbetsmarknaden förlorar jag inte bara självkänsla utan också kompetens.

Jag är glad att min pappa inte är här och kan uppleva detta jag har gått och går igenom. Han skulle ha varit så arg att han hade kreverat. I stället har jag för första gången betalat räkningen för en hel årsskötsel av hans grav. Det är en märklig känsla. Mycket märklig. Räkningen ligger här bredvid och jag kan inte förmå mig att stoppa den i en pärm riktigt än. Jag måste ta in.

Livet är kort.

Read Full Post »