Bilprovning, hattprovning och nakenchockad pippi

Ett prövande inlägg.

---

 

I väntan på besiktning…

Idag var det dags för den årliga besiktningen av Clark Kent*. Han fick en fin dusch** igår och häromdan blev det lite ompyssling inombords***. Just nu är han betydligt renare än mitt hem, till exempel. Som vanligt var jag skitnervös och illamående, men tack och lov hade jag inget att oroa mig för: Clark fick OK att rulla omkring på gator och vägar ett år till.

Men framdäcken har torrsprickor och behöver bytas. Därför ringde jag bilverkstan när jag kom hem för att boka en tid för det. Dessutom fick jag ett brev från Toyota för ett tag sen där jag anmodades boka verkstadstid för byte av två saker i förebyggande syfte. Det senare kostar mig ingenting, men däcken går loss på ett par sköna tusenlappar plus arbetskostnad. Hur som helst, inget att snacka om. Den 5 juni ska Clark få nya sommartofflor fram**** samt infästningar vid rattkolumnen och glidskenor till förarstolens säte bytta. Jag vill köra säkert! Och jag är oerhört glad att Toyota kvalitetssäkrar såsom de gör.

Mekar-Bruden, som var på och skulle fixa min bil för ett par år sen, känner däremot inte till det där med kvalitetssäkring. Hon hade dessutom lyckats med ytterligare en felgrej – förutom felaktig montering av bromsbelägg och muttrar som inte var åtdragna – hon satte på fel dimension på bakdäcken. Jag har alltså kört omkring med olika dimension på bakdäcken jämfört med framdäcken. I tre år… Du vet, jag har god lust att lägga ut hennes namn här, men så elak tänker jag inte vara. Däremot kändes det bra att veta att hon var ökänd på verkstaden – jag behövde inte säga varken kön eller namn. Tydligen är det flera som har råkat illa ut…

Denna semesterdags andra punkt på agendan var att följa med Fästmön på hattprovning. Först provade Anna en…

Anna provar cykelhjälm.

Sen provade jag… Och nä… Ingen är väl snygg i cykelhjälm och håret blir platt. Men små pojkar som ska på cykelutflykt ska bära hjälm!

Nä. Ingen är snygg i cykelhjälm. Notera den fåniga lilla luggen som sticker fram.

Efter att inhandlad hjälm levererats till gosses pappa på hans arbete åkte vi tillbaka till Stormarknaden för att köpa middagsmat till både idag och i morgon. (Även denna gång blev vi för övrigt antastade av ställets fruktansvärda mobilförsäljare. Alltså, jag blir så arg att jag får mord i blicken!) Anna måste ha nåt med sig till jobbet och jag passade på att köpa nånting ätbart också till lördagen, för annars struntar jag bara i att äta nåt.

Ballen**** hägrade och vi har nu snart klämt var sin kalling***** och salta nötter. Det är ljuvligt där ute och jag har tagit på mig kortkort. En riktig nakenchock, se själv!

Blekvita ben i shorts skrämde livet ur min hyresgäst.

 

Jag vet inte om du minns, men jag har ju hyresgäster på ballen. Just nu flyger pappa Talgoxe – som är en riktig mes! – skytteltrafik med mat i sin lilla näbb. Det piper inuti min vägg. Pappa Talgoxe har varit livrädd för oss och det är ju inte så konstigt med tanke på nakenchocken. Men jag har lovat honom att inte skada varken honom, frun eller barna. Så det så!

Pappa Talgoxe har varit en riktig mes, men nu har han vant sig vid såväl mina vita ben som att vi överhuvudtaget sitter på ballen.

Nu ska jag hänga tvätt. Inomhus. För det är säkert nån grillmarodör som snart tänder på och jag vill faktiskt inte att mina rena kläder ska lukta gris.

*Clark Kent = min lille bilman
**dusch = biltvätt
***ompyssling inombords = städning inuti bilen
****ballen = balkongen
*****kalling = en kall öl

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I can tick a box!

En börda lättare har jag blivit under dagen! En. Och det är till stor hjälp, får då räcker kraften och orken till annat.

Ticked a box! (Nej, jag hittar inte de svenska orden för detta!)

                                                                                                                                                       Var och hämtade hem Fästmön. Vi pratade om alla prövningar och jag berättade om min oro över det där oljudet i bilen. Då kläcker den smarta ur sig att hon nån gång varit med om nåt liknande och att det var en bult till ett däck som var lös. Svart som jag är trodde jag väl aldrig att det kunde vara så här och nu, men när vi hade landat i Himlen kollade jag in däcket. En av de fyra bultarna på höger bak var… lös. Jag kunde VRIDA den med fingrarna! GAH! Här hade jag kört omkring med Elias och hans föräldrar i helgen – och så var en bult lös! Alla tänkbara mardrömsscenarier passerade revy…

Sen kom jag på att det finns en liten däckverkstad här ute i Förorten. Min domkraft i bilen är nämligen jätte vek och fälgkorset var så vekt det också att det böjde sig sist jag använde det (ja, jag har använt det en gång)… Hade tur och hittade visitkortet till däckverstan, ringde upp och klagade min nöd. Snälle-Pelle sa att jag var välkommen med en gång! Underbart! På vägen dit slängde jag av Anna vid skolan. Pelle kollade båda bakdäcken och drog åt alla bultar. Gissa om det var tyst sen när jag körde därifrån… Och inte en spänn ville han ha för jobbet! TACKSAM!!!

Så nu kan jag så att säga

tick a box

på min prövningslista! Det visar väl att det finns lite hopp ändå och att nån där uppe bestämt sig för att underlätta för mig. TACK!

Read Full Post »

Ett kontrollfreaks äventyr i Stockholmstrakten

Stack iväg vid 15.30-tiden, jag och Clark Kent* i det varma aprilvädret. Vägbeskrivningen från Eniro var totalt kass och ursvår att hitta efter utan kartläsare. Men min sedvanliga kartläsare hade en dejt med en ung man, så jag fick klara mig ändå. Jag körde bara lite fel och kom fram dit jag skulle i lagom tid. (Jag AVSKYR att vara sen.)

Mekar-Bruden är på hugget och pratsam som aldrig förr när jag kommer! Men så var det ett bra tag sen vi sågs och det finns en del att avhandla. Vi inleder därför med en kaffe. Och en lååång pratstund.

Inget Max-kaffe, men kaffe ur automat i plastmugg.

                                                                                                                                                           Så struttar vi ner i verkstan, Mekar-Bruden först och jag efter. Jag kör in min lille man i garaget och Mekar-Bruden öppnar motorhuven för att slänga en lite allmän bläng samt börja med att fylla på spolarvätska. Vad händer?

POFF!

Ljuset slocknar!

Så himla bra, dårå, när maskiner och verktyg går på el numera… Dessutom visar det sig att det inte bara är lilla verkstan som slocknar utan hela stan, typ…

Men Mekar-Bruden har emellertid inte fått sitt namn för inte av mig. Hon släpar fram manuella domkraften och börjar jucka loss vänster bakdäck för att få loss bromsbelägget. Jorå, det är totalt utslitet. Sen vi hördes i förra veckan hade en av hennes medarbetare fått i uppdrag att beställa nya bromsbelägg till Clark. Jättebra. Bara det att de nya bromsbeläggen inte passar… De är fel.

Klockan visar nu tio i sex och vi KASTAR oss ut i Mekar-Brudens bil (eller nåja, det var nog en kunds bil…) för att hinna ner till Mekonomen som stänger prick 18. Jorå, vi hinner, men nejrå, de har inte bromsbelägg som passar till min bil…

Under tiden har strömmen kommit tillbaka – alltid något – och Mekar-Bruden försöker sparka liv i sin dator för att beställa bromsbelägg. Det tar ungefär en halvtimma eftersom datorn stängdes av ofrivilligt i och med strömavbrottet.

Ner i verkstan igen. Det utslitna bromsbelägget monteras på igen. Det är åtminstone lite rengjort, kan man säga. Men som sagt, tämligen slut. Nu är det emellertid viktigare att bromsarna tar bättre FRAM, så jag KAN köra ett tag till. Ett tag till. Nu pyser vänster bak när jag bromsar. Men bromsen tar. Ett tag till, ett tag till, som sagt… Mekar-Bruden och jag bokar in den 27 april på kvällen för bromsbeläggbyte. Hemma i mitt garage. Jag säger som det är, jag har inte råd med bensinen. Och Mekar-Bruden är så snäll att hon kan göra sig ett ärende eller två till i Uppsala! Vilken kompis!

Däcken ska åtminstone kunna bytas. Och JA! Det lyckas! De gamla utslitna gummisulorna monteras av med elmaskin och de nya sulorna läggs på mina fälgar, som visar sig tillhöra en Corolla, egentligen. Snygga är de, i vart fall, tycker Mekar-Bruden. Och jag.

När jag rullar ut från verkstan är klockan närmare halv åtta och jag har ätit en kexchoklad. Dessutom envisas min kropp med att släppa ifrån sig blod och jag känner mig matt och trött och slut.

Sommarsulorna där framme är suveräna att köra på! Jag slirar inte. Det känns som om jag flyger fram. Jag spelar en låt på bilstereon och tänker

Den här låten skulle jag kunna köra ihjäl mig till, så vacker är den!

Men jag kör inte ihjäl mig. Jag flyger hem med Clark, jag flyger hela vägen, en annan väg än jag kom. Och jag kommer fram helskinnad, messar min älskling, tvättar bort blod, svarar på två mejl, betalar Mekar-Bruden och svarar i telefonen.

Min personliga tank är nere på rött, blinkande rött. Nu ska jag se om de två kycklingkorvarna i kylen lever. Om så är fallet ska de in i ugnen, grillas och ätas. SEN kan jag kollapsa i fåtöljen och ringa Anna. Sen…

Den här dagen har gjort helt slut på det kontrollfreak som är jag. Helt slut.

                                                                                                                                                         *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »