Laddande vilodag

Ett inlägg om att försöka både vila och ladda för arbetet.

---

 

Jobbväskan är packad och Campuskortet framlagt. Jag är redo för en ny arbetsvecka!

Snart är den här söndagen slut. Jag hade bestämt mig för en rejäl vilodag efter två veckor på nytt jobb och en halvdags lokalvård hemma igår. Men… du vet hur det är… Det finns alltid nåt att göra i ett hem. Knappt har en hunnit vila ut efter en arbetsvecka förrän det är dags att ladda för en ny. Nu klagar jag inte. Den som tror det känner mig inte. Tvärtom älskar jag att plocka fram såväl rena måndagskläder som jobbväskan. Den senare står nu packad och redo för fem nya arbetsdar. Jag känner mig också rätt redo, bara jag får slappa lite i kväll och sova gott i natt.

Ända till åtta sov jag i morse. Det var skönt. Jag läste ut den urspännande boken Prio ett och påbörjade Tunneln i slutet av ljuset. Den senare ska, vad jag förstår, vara en typ av spänningsroman också. Men den börjar med Stockholm-Stockholm-Stockholm och lika mycket ångest. Därför tror jag inte att jag kommer igenom Martin Falkmans bok lika snabbt som Emelie Schepps.

Från seriemord i Norrköping till ångest i Stockholm…

 

Brunch med bok, kaffe och äggmackor.

Förmiddagen gick och jag fick en del läst och en del skrivet. Jag blev enbart störd av en torrgråtande* unge på framsidan. Stor var h*n och den förtvivlade och till sist rätt arga mamman försökte till sist lyfta berget ungen från asfalten där h*n låg och skrek och frakta det ungen med sig. Det gick sisådär. Ibland är det skönt att vara barnlös. Efter en skön dusch med hårtvätt fixade jag mig brunch nånstans mitt på dan. Jag har längtat så efter ägg och eftersom det gick bra igår gjorde jag två äggmackor idag. Det har gått lite mer än en månad sen gallstensanfallet, men den här gången har jag inte glömt det lika snabbt – bland annat eftersom det förde med sig ett tarmvred light strax efteråt…

Mamma fick helgens andra samtal på cirka en timme. Jag har sånt fruktansvärt dåligt samvete, för jag vet att hon är så ensam. Men när en jobbar en hel dag och bara har några timmar ledigt på kvällen måste i alla fall jag vara pigg och utvilad för att orka lyssna i en timme på mammas prat om räkmackor, sin frissa, knäppa tanter med mera. Därför ringer jag vanligen på helgen, men då oftast både lördag och söndag. Idag pratade hon om lite annat, visserligen om sånt som varit, fast lite nytt för mig. Jag märker att hon glömmer en del namn. Kanske handlar det om åldern, kanske till viss del att hon blir lite stressad när jag ringer. Idag blev det ett bra samtal.

Efter samtalet tog jag bilen för att leta upp stället jag ska till i morgon på ett möte. Passade på att kolla parkeringar i närheten också. Jodå, det finns, men det kostar, förstås… Så åkte jag och hämtade Fästmön efter jobbet. Vi for till Stormarknaden. Anna hade ett par ärenden där och det var faktiskt inte så mycket folk. Men Anna och jag är väldigt olika när vi handlar. Jag hade nog plockat på mig varor på tio minuter, medan Anna går och kikar, klämmer, känner och… velar. Ja, hon vet med sig att hon är en riktig lite velpotta. Tur att jag kompletterar med mina ibland rätt förhastade beslut… För det mesta har vi trots allt rätt kul när vi handlar. Vi tramsar och flamsar, idag redan vid ingången till Kvantum där månadens grönsak presenterades. Anna förklarade väldigt detaljerat vad hon tyckte att den vita sparrisen såg ut som.

Månadens grönsak är vit sparris och den liknar nåt annat, tycker Anna.

På vägen ut träffade vi vännen M och fick en pratstund innan vi tuffade vidare till Himlen i Förorten. Jag hjälpte Anna att bära in alla miljoner kassar och sandpaket. Sen var det dags att vända hemåt och värma mat. Lasagnen kompletterades med ett glas rött och det var lika gott som igår.

Bästefåtöljen ropar och jag svarar att jag snart landar där. Jag hoppas att du har haft en bra helg. Min har varit givande och både slitsam och trevlig. Men alldeles för kort…

Den kommande veckan – eller nästa – skrivs det allra sista inlägget på den här bloggen. Det måste jag förhålla mig till på nåt sätt…

*torrgråtande = Annas beteckning på en unge som gråter utan att vara ledsen på riktigt

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagsuppköp

Ett shoppande inlägg.

---

 

Nä här finns inga korkade människor.

Lördag och hur är vädret? Kallt och kasst. En liten sovmorgon blev det innan dan sparkade igång. I morse hade jag två tjejer med mig i sängen – Fästmön och Marina. Fast jag måste ju säga att Anna är bäst och roligast. (Det snurrar för övrigt en massa spännande funderingar även i hennes huvud just nu efter beskedet igår kväll.) Den förra (Anna) är liksom mer levande än den senare (Marina). Vi har samma humor och rätt vassa tungor båda två när det gäller. Det är emellertid inget som ska dryftas på den här bloggen, för då blir folk så arga, så arga. Självinsikten är mycket god hos oss själva till skillnad mot hos andra, så skylten är ovan hade kunnat få följa med oss hem när vi var på uppköp, som pappas mostrar sa, denna lördag. För det passar ju bra med uppköp – eller shopping – när solen inte steker, eller hur?

Lördagsmorgonstart!

Förutom att jag har sån vaaansinnig självinsikt känner mig tämligen kärleksfull idag. Till och med mina tomater var hjärtliga. Bara det att det finns grönsaker i huset visar att nåt håller på att hända med mig. Men var lugn. Här finns också choklad och annat smaskens, ty i afton blir det väl så i alla fall att jag bänkar mig och glor på finalen i Eurovision Song Contest, trots allt (får väl blunda eller hålla för örona när det blir outhärdligt).

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men nånstans mitt på dan tuffade vi iväg till Stormarknaden med målet att inhandla vin för att täppa till vissa hål i mitt vinskåp. Innan vi kom fram till Systemet hittade vi en ny, rolig affär med köksredskap. Vi skrattade gott och rått åt vissa saker. Den som fattar, h*n fattar. Andra får leva i ovisshet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vin då? Jodå, jag hade ju min hjälpreda med mig och vi vimsade runt med varuvagnen. Två vita och fem röda följde slutligen med oss hem. Ingen enda rosé, trots att somliga nog försökte… De röda på bilden i bildspelet är från vänster Vinistella Appassimento 2014, I Castei Ripasso 2013, Boira’ Sangiovese 2014, Masi Amarone Cosastera 2011 och Z1N Il numero uno zinfandel 2013. Dagens billigaste vin var det vita Les Fumées Blanches (85 kronor), dagens dyraste Masi Amarone Cosastera (289 kronor). Det andra vita vinet, Villa Garros, kostade 95 kronor.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Eftersom jag hade kvar pengar på ett presentkort och presentpengar följde Pippi Långstrump i form av bokstöd med hem till mina böcker och Calvin Klein (underkläder) till mig själv.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Innan vi for hem tog vi en tur till Brantingstorg för att fika. Det blev en morotskaka för min del, enda sättet jag får i mig morötter som ju är så nyttiga.

Morötter är ju nyttiga.

Några ärenden senare hittade vi hem. Jag har kört en maskin tvätt under tiden jag har skrivit och jag misstänker starkt att min kära har lurat till på soffan. Och det är en blivande Uppsalabo väl unt!

Ha en riktigt go lördag och fortsättning på helgen!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En måste klaga lite också…

Ett inlägg om exponerade kroppsdelar, oönskade kontakter och en dålig app.

---

 

Inte moget, men syns endast hemma.

När nu förra inlägget var så rosaskimrande och glatt måste jag givetvis kompensera med ett svartare och ilsket. Maj månad kan vara så härlig, så lagom varm och det är den nu. Värmen kom bara lite plötsligt. Med den upptäckte jag också att mina gamla hyresgäster talgoxarna har återintagit sin bebislya. Inget fel med det heller! Det enda som är fel med sköna maj just nu är alla nakna kroppsdelar som okända människor helt ogenerat visar upp vid de mest opassande tillfällen och platser.

Men skärp er! Shorts och linne är OK hemma, badkläder är OK på badstranden! Vuxna människor i kortbyxor känns inte… moget. Oskönt!

 

Några som aldrig tycks skärpa sig är dess förskräckliga telefonförsäljare. Jag orkar inte med dem, vill inte ha nån kontakt med dem. Därför har jag NIXat båda mina telefoner. Men ändå slinker samtal som det från Assistansbolaget för ett tag sen igenom.

Hur kan det komma sig? Kollar ni inte NIX-registret innan ni ringer?

frågar jag alltid. Från Assistansbolagets säljare fick jag sedvanligt svar:

Nä vi kollar inget register, vi får bara listor med nummer vi ska ringa.

Jag glömde fråga varifrån/från vem dessa listor kommer, men jag glömde inte att berätta att jag anmäler alla företag som okynnesringer mig till DM-nämnden. Dessvärre blev jag i fallet ovan synnerligen besviken på DM-nämndens mejlsvar som kom i lördags. Så här skriver Axel Tandberg till mig, kursiveringen och rödmarkeringen är dock min:

Bäste Ulrika H,

DM-nämnden har mottagit din anmälan mot Assistansbolaget.

DM-nämnden har, i enlighet med SWEDMAs och Föreningen Kontaktas (f.d. SCCF) branschöverenskommelse, en fastställd praxis att det som huvudregel inte är tillåtet att i försäljnings-, marknadsförings- eller insamlingssyfte ringa till privatpersoner som har låtit registrera sitt fasta telefonnummer i spärregistret NIX-Telefon. Det finns dock undantag från huvudregeln. Dessa undantag är när

· det föreligger ett etablerat kundförhållande (ingånget avtal) mellan marknadsföraren och konsumenten och samtalet avser erbjudanden om samma typ av varor eller tjänster

· samtalet genomförs inom ett år efter det att avtalsförpliktelserna fullgjorts, då anses kundförhållandet bestå.

· konsumenten lämnat sitt uttryckliga medgivande till att bli kontaktad.

Vi kommer nu att informera företaget om det inträffade samt om reglernas innehåll samt be dem att kontakta dig via e-post för att informera dig om varför samtalet ringdes.

Med vänlig hälsning

Axel Tandberg
Jur.kand.
Sekreterare i DM-nämnden

Men hallå! Jag vill inte ha nån kontakt med Assistansbolaget! Det var ju därför jag liksom anmälde dem. Lika lite som jag vill ha telefonsamtal från dem vill jag ha mejl. Därför svarade jag:

Tack för ditt svar! Men att be företaget ifråga MEJLA mig är jag inte alls nöjd med. Jag vill INTE ha någon kontakt med företaget, jag vill inte ha oönskad reklam. Det är skälet till att jag har NIX på båda mina telefoner. Vidare har jag heller aldrig varit kund hos företaget och jag har inte gett något medgivande till att de får kontakta mig. Detta gäller även att DM-Nämnden inte får be företaget kontakta mig. ABSOLUT INTE!

//Ulrika H, arg

Som grädde på det ilskna moset  kan jag slutligen inte låta bli att nämna ICA:s app. När den först kom var den OK, men ganska snart började den strula. Den var seg och ibland ville den inte starta. På senare tid har den börjat skicka dubbla notiser av erbjudanden till mig också, men bara det ena går att ladda ner på mitt kort. Det andra ligger kvar som oläst. Irriterande! Efter den senaste uppdateringen hoppades jag att den buggen var löst. Icke! Besviken blev jag också att bara vissa ICA-användare – med konto i ICA-banken, står det – kan logga in med mobilt bank-ID. Alltså jag har ett plastkort, ett betalkort, som är knutet till ett konto till vilket jag varje månad har en automatisk överföring av en matpeng. Varför anser ICA att detta inte är nåt konto? Dåligt, dumt och fel!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mat-missar

Ett kattlikt inlägg.

---

 

Matkö med Lucifer främst och Citrus tätt bakom. Bilden tog jag i november förra året.

Fästmön har ju tre fina katter. Från början skulle hon ta hand om en tjejkatt som annars skulle avlivas. Sen visade det sig att den lilla tjejkatten Mini skulle bli mamma. I höstas kom Citrus och Lucifer. Sammantaget har de alla tre hjälpt mig att komma över min katträdsla. För inte kan en bara vara rädd för en nyfödd kattunge, stor som en hamster, och både blind och döv? Och att jag var den som först fick i kattflickan Citrus fast föda, köttfärs, gav också ett särskilt band till katterna. Jag, som inte ens äter kött…

Sen var det inget som stoppade missarna. De har alltid varit väldigt matglada, så de passar bra i familjen. Så fort en visar sig i Annas kök dyker de upp – det kan ju tänkas finnas nåt ätbart. Det är inte heller alltid de står i en sån fin matkö som på bilden. Oftast är de överallt och med tre katter i köket, varav två helt hämningslösa, kan en bli smått nipprig…

Bilden här intill tog jag i november förra året. Kattungarna har växt en hel del sen dess. Citrus är fortfarande minst och späd, medan Lucifer är en rätt gänglig yngling. Lucifer var först med att lära sig hoppa upp på diskbänken, men Citrus lärde sig snart. Inte så korkad heller, är hon den lilla, för ibland tar hon hjälp – av en öppen kökslåda.

Citrus är inte korkad och använder en låda för att ta sig upp.

Nu får katterna liksom inte vara överallt egentligen, definitivt inte i en kökslåda. Men knappt hann vi få bort Citrus ur lådan förrän Lucifer hade hittat in i ett köksskåp, naturligtvis där kattmaten finns…

Få se nu… Lax, kyckling eller kött… Lucifer vet precis i vilket köksskåp kattmaten finns.

 

Ja, smarta är de onekligen, katterna och inte så lite busiga heller. Riktiga mat-missar är de fortfarande. Men inte kan en bli arg två sötnosar som dessa, eller hur..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En magisk tur

Ett magiskt inlägg och lite om rätt och fel.

---

 

En blir inte klok på vädret. Jag kände att för att fortsätta vara mer klok än oklok borde jag ut i friska luften. Ett brev skulle postas och glass inköpas. Jag lockade med mig Fästmön, som var ledig idag, till Gamla Uppsala. Gamlis är ett ställe där jag ofta hämtar kraft. Ibland drar jag dit när jag är lycklig, ibland när jag är ledsen. Idag var det för att få syre och energitillskott och för att återfinna ett stycke ork.

Visst är det nåt magiskt över Gamla Uppsala?

När jag flyttade till Uppsala fick man skutta runt på högarna. Sen följde många år när det var förbjudet. Och nu har det varit tillåtet några år igen. Men häromdan läste jag att människors skuttande skapar stora sår på högarna. Samtidigt vill inte länsstyrelsen införa förbud igen. Därför ska det sättas upp nya, men mindre avspärrningar och bli nya öppningar i stängslet så att folk rör sig på nya sätt över högarna. Förhoppningsvis funkar det. Platsen är ju så otroligt magisk och det ÄR en speciell känsla när en lyckas ta sig till toppen av en hög och kan blicka ut över Uppsalasilhuetten med slottet och domkyrkotornen…

Folk får ta nya vägar bland högarna.

Det blev ingen högbestigning idag, därtill hade jag inte kraft. Framför allt inte sen jag besvarade ett mobilsamtal och en säljare från Assistansbolaget ringde UTAN ATT HA KOLLAT MED NIX-REGISTRET. Det gjorde mig precis som alltid arg. Jag lovade, även detta precis som alltid, att anmäla händelsen till DM-nämnden. För nånstans nån gång kanske det inte känns så kul att ens företag får ståta med sitt namn på DM-nämndens webbplats för att företaget inte har följt de regler som finns kring direktmarknadsföring. (Jag skickade in min anmälan nu i kväll via DM-nämndens formulär.)

Sen sänkte jag blicken för att ägna mig åt trevligare ting. Vid kanten av en stig noterade några vita och blåa blommor. Jag utbrast:

Sippor, Anna! Titta, blåsippor och vitsippor tillsammans!

Varpå Anna suckade lite och sa:

De där heter scilla…

Ja ja, även en Toffla kan ha fel. Självklart hade Anna rätt. Fast vad de lila blommorna jag såg heter hade ingen av oss nån susning om…

Detta bildspel kräver JavaScript.

När regnet kom hoppade vi in på Odinsborg. Borta var mitt glassug, så det blev räkmacka i stället, nogsamt befriad från majonnäs och gurka så att min stackars mage inte skulle få tokspel. Efteråt for vi till Förorten där jag tankade bilen och besiktigade ballenätet*. Lucifer passade på att ta en selfie. Själv visade jag visst rumpan. Sägs det. Detta vill ingen veta nåt mer om.

Lucifer tog en selfie.

Nu har jag telefonerat med såväl mammakusin B som mamma. Utanför mina fönster fullkomligt vräker regnet ner. Jag ska vräka ner mig i bästefåtöljen och ägna mig åt kommissarie Wexford en stund, det vill säga läsa. Under tiden har artisten Prince hittats död i sin studio. Han blev bara 57 år. (Jag blir 54 nästa vecka.) Hans album Purple rain liksom filmen är för alltid inristat i mitt hjärta. Lyssna på titelspåret. Detta är magiskt!

*ballenätet = nätet på balkongen för att hindra katterna från att försöka flyga

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyttigt firande en förfärlig månad

Ett trött inlägg.

---

 

Jag är så arg och besviken nu för tiden. Därför var det extra gott att både få en inbjudan till en intervju och att få tillbringa kvällen med delar av familjen. Vi firade Fästmöns pappa som fyllde 79 bast. Han påminde om att de är två som fyller jämnt nästa år, men jag tänker inte tala om vem den andra är. Inte här och nu i alla fall. Eftersom det inte blir nåt go-fika på jobbet på fredag svullade jag rejält med både wienerbröd och tårta. Fast som Annas svägerska sa var ju tårtan väldigt nyttig – det var ju en frukttårta. Jag tog en bit med kiwi på och kiwi är C-vitaminrikt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur det är på jobbet ska vi tala tyst om just nu. Men jag kan säga att jag är väldigt, väldigt besviken. Saker och ting – och människor, framför allt – har visat sig vara annorlunda än jag först hade uppfattat. Den här sista månaden har varit rent förfärlig. Vissa personer är som schackpjäser, medan andra leker gudar. Det har gjort – och gör – så ont i mig att se det som händer andra. Dessutom kommer Det Som Hände tillbaka till mig och lägger sig som en tung, blöt och vidrig filt av bitterhet. Hur jag än försöker slänga av mig den ligger den kvar och tynger mina axlar. Men… har jag överlevt så här länge lär jag göra det ett tag till. Jag har saker att se fram emot med spänd förväntan, bland annat intervjun och besked i en liknande fråga. Det är gott att veta att åtminstone några arbetsgivare är intresserade av mina kompetenser och erfarenheter. Intresset är för övrigt omvänt – det är riktigt spännande arbetsgivare med, som jag ser det, stora utvecklingsmöjligheter för den som får jobba där. Så jag räknar ned dagarna med lite, lite tillförsikt och en gnutta hopp, i alla fall. Det är bättre än totalt mörker och hopplöshet.

Ännu fler roliga och spännande saker händer i privatlivet. En lämplig rubrik på ett kommande inlägg om en del av detta skulle kunna vara

Alla heter Anna

eller nånting ditåt. Men det inlägget ska jag inte skriva nu, för nu ska jag borsta tanden och hoppa i säng. Jag vaknade redan klockan fyra i morse av en ivrig Wordfeudmotståndare och det satte sina spår i form av huvudvärk hela dan. Nu ska jag vila en stund så att jag kan upparbeta kraft till det jag ska ta itu med i morgon på jobbet. Särskilt inspirerad är jag inte, ärligt talat, men jag kan vara professionell när jag behöver. Och det som håller mig flytande är såna här hälsningar från en och annan kollega:

Den här hälsningen värderar jag högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Exkluderingar

Ett inkluderande inlägg.

---

 

Ämnet som har fastnat i mig för tillfället är exkluderingar. Om det är nåt som gör mig ledsen, arg och besviken så är det exkluderingar. Och med det menar jag att utesluta människor från sammanhang där de faktiskt finns och borde får vara synliga.

Förhoppningsvis stämmer lyckokakans ord in på nån annan arbetsgivare än den aktuella.

Igår träffade jag en vän som även är en före detta kollega, en arbetskamrat med betoning på kamrat. Vi kom att prata om ämnet exkluderingar eftersom det är högaktuellt. Jag drog mig till minnes ett exempel från den tid när vi var kollegor och jag var på ett sammanträde med ledningsgruppen, i vilken jag ingick. Det var vid jultid och strax innan mötet skulle upplösas delades det ut julgåvor som ett tack för ett gott arbete under året. Alla fick utom jag. Var det för att jag hade gjort ett dåligt arbete under året? Nej. Visserligen satt jag med i ledningsgruppen, men… jag hade inte, som övriga i församlingen, titeln chef. Exkludering! Jämför detta med 2015 när jag jobbat som konsult i lite mer än tre månader och ÄNDÅ fick en fin julklapp, grillpannan, tack vare min dåvarande chef på plats på jobbet… Inkludering!

Jag tycker exkludering är nåt rent för jävligt. Det är kränkande särbehandling om nåt, det är vuxenmobbning och det är inte OK. Att få höra att en inte är välkommen och ange vissa regler/traditioner som skäl, det köper jag inte. Det är inte bara elakt, det är grymt och det har orsakat många tårar. En kan bara hoppas på att det finns arbetsgivare – ja, för det handlar om en sån – som ser till kompetenser och inte till annat. Och ja. Vi diskuterade en aktuell händelse som drabbat en person som jag naturligtvis inte namnger här. Det står emellertid allt mer klart att det finns så många dåliga chefer och bara ett fåtal bra.

Jag ville nästan inte åka ifrån tulpanerna.

För egen del har jag haft en rätt OK start på arbetsveckan. Jag började lay outa en rapport idag. Eftersom den är ganska omfattande tar det en stund innan jag blir färdig. Dessutom bråkar min högra armbåge med mig när jag jobbar in InDesign, så jag måste ta många mikropauser och stretcha. Min arbetsplats på jobbet är allt annat än ergonomiskt utformad för min person.

Dan har varit ganska grå. Helgens vårsol lyste med sin frånvaro, men det har i alla fall inte regnat. Clark Kent* är nästan lika ren som igår. Hemma i New Village har tulpanerna jag köpte i lördags slagit ut och blivit så vackra att jag nästan inte ville åka ifrån dem i morse. På jobbet hade däremot kardemummablomman fått för mycket sol och hängde som en trasa över skrivbordet.

Ingen exkluderas i min familj, vi håller ögonen på varandra. (Bilden är en detalj ur omslaget till boken Det som inte dödar oss.)

Min måndagskväll ska jag ägna åt att plåga mig vidare i min bok på gång. Jag har färre än 200 sidor kvar nu och har alltså passerat mitten. Vidare ska jag kolla läget med nån som blev opererad idag. Här exkluderas nämligen ingen i vår familj!

 

 

 

Vad har DU (haft) för dig denna måndag??? Skriv några rader och berätta i en kommentar om du har lust!

 

 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dåliga och bra saker

Ett surt inlägg.

---

 

Det hänger ett svart moln ovanför mitt huvud. Nu har jag varit på dåligt humör sen i söndags seneftermiddag och det är irriterande. Jag vill vara glad och tjolahopp, inte sur, arg och ledsen. Därför tänker jag gnälla av mig lite igen. Det löser inga problem, men det lättar på trycket i bröstet. Jag börjar med e-posten som efter snart två dar fortfarande inte fungerar. Förra veckan kunde jag inte logga in och läsa mejl på tre dar. Kanske blir det samma den här veckan. Det är fruktansvärt irriterande när en väntar viktiga mejl. En faktura som kommit till inboxen lyckades jag som tur är betala på annat sätt. Men jag är less på att mötas av denna bild när jag har försökt logga in:

Den här bilden vill jag inte se.

Fler dåliga saker: vädret. Igår morse var det massor av snö. Den försvann tack och lov, men bara för att ersättas av regn igår och gråväder idag. En kan ju inte bli annat än trött och grinig då…

Snö vill jag INTE ha!

På jobbet har det varit en tråkig dag. Jag petar i slutet med ett gäng beskrivningar och de tycks visst aldrig bli färdiga. Fast jag är färdig med hälften, när jag tänker efter. Eftersom jag är anställd vid Myndigheten sen den 1 mars måste jag tidrapportera på ett annat sätt. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat om detta, men idag gav jag mig inte. Det tog hela jävla dan att få veta hur jag ska göra och det känns rätt… ironiskt med tanke på visstidsanställnings längd. Det är skillnad på längd och längd. Och på skit och pannkaka. Jag vet, jag vet, jag veeet, men lik förbaskat gör det ont.

Efter jobbet skulle jag handla. Jag hade ett par ärenden inne på apoteket och där lyckades jag, som den elefant jag är, riva ner saker. Sen försökte jag gissa hur mitt ANSIKTSVATTEN, som det heter på svenska (jag vägrar säga face clean toner, jag bor i Sverige), ser ut numera. Sist var flaskan eller vätskan blå, idag gick den åt aprikos. En blir bara galen när ACO ständigt och jämt ändrar utseendet på sina förpackningar! Det skapar bara irritation och innehållet förändras ju inte – det blir varken bättre eller sämre. Det är lika bra som förra gången.

ACO ansiktsvatten har gått från blått till aprikos.

Jag brukar alltid betala kontant på Tokerian. Bara det att jag inte hade så mycket kontanter i plånkan idag, så jag fick betala med kort. Smart av mig eftersom jag ska äta betal-lunch två dar i rad. Jag har nån sorts aversion mot kortbetalning, nästan som lite bacillskräck.

Men nåt bra då? Ja, det vill jag avsluta det här inlägget med, för är slutet gott är allting gott, eller..? Igår upptäckte jag att en av mina amaryllisar plötsligt fått fart. En stängel har skjutit i höjden och i toppen… en knopp!

Opp Amaryllis! (Strunta i risbusken bakom, det är en gammal gummiplanta som jag borde ha kastat för länge sen.)

Inte nog med amaryllisen i vardagsrummet. I köket har jag flera pelargoner. En av dem blommar och en har knoppar.

Det blommar!

Slutligen: dagens post. Antiktidningen gör mig alltid glad, för den kan jag bläddra i och drömma mig bort från mitt råttbo till andras vackra och välinredda hem.

Här finns det drömhem.

Nä, det är inte mycket som är bra idag, men en får vara glad för att en tycker om att titta på blommor och antikviteter. För övrigt står mig alla gratulationer till nya jobbet upp i halsen. Det är ju faktiskt inte alls som det ser ut i cyberspace. Jag har inte ljugit, utan det är vissa sociala medier som är… yxiga. Allt blir bara så… ironiskt…

Nu ska jag skutta ut i badrummet och ta hand om ren tvätt, äta en macka och ringa till en surbobba. Jag gissar att du är avundsjuk!..

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vänligen Lars Lerin: Bjarne Melgaard

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll gick den sjätte och sista delen av Vänligen Lars Lerin. Det blev en långresa för både Lars Lerin och hans Junior till New York där de träffade konstnären Bjarne Melgaard. Jag hade aldrig hört talas om honom och var väl bara sisådär nyfiken. Men detta avslutande program blev både roligt och seriöst.

Lars Lerin träffade konstnären Bjarne Melgaard, som han var lite rädd för. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Jag skrattade flera högt flera gånger under programmet. Det gjorde jag inte för att jag är särskilt lättroad, idag är jag ju arg. Men tittar en på Lars Lerin och han bara säger sånt som att han har en lesbisk katt… ja, då garvar jag. Sen var det intressant att delta som observatör i mötet mellan två konstnärer som sinsemellan är väldigt olika – den ena målar landskap, den andra

penisar så att en baxnar.

Lars Lerin erkände att han var lite rädd för sin konstnärskollega. Dels för att han ser så arg ut (!), men också, tror jag, på grund av motiven på hans tavlor.

Kanske uppstod ingen vänskap, utan snarare en bekantskap. För trots olikheterna har de tu en hel del gemensamt: närheten till sina mödrar, missbruket i bagaget – och att de är tillsammans med yngre, sydamerikanska män.

Det avslutande programmet i Vänligen Lars Lerin-serien var lika trivsamt som alla de andra. Den här gången upplevde jag mer ärlighet hos Lars Lerin. Inte är han så oförarglig som alla tycks tro, men å, vad jag gillar honom! Mer Lars åt folket!

Här kan du läsa om när Lars Lerin mötte…

Anni-Frid Lyngstad

Mikael Persbrandt

Leif GW Persson

Nino Ramsby

Christer Sjögren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frustrationsgrått

Ett rätt färglöst inlägg.

---

 

Akutinsatsen krävde fötterna på skrivbordet.

Ja idag är jag så jävla arg att alla färger liksom försvann. Nä, jag vet att livet inte är svart eller vitt. Det är baske mig grått… Frustrationsgrått… Jag hålls på nån sorts halster, jag ska prestera, jag ska stå med mössan i handen och jag ska vara glad för visad uppskattning. Det senare är jag verkligen, men det vet vi väl både du och jag att uppskattning inte betalar några räkningar..?

Under förmiddagen jobbade jag på med en rapport som ska levereras till en annan myndighet. Författaren är mycket noggrann och det är bra. Dessvärre är det andra saker som lär fördröja leveransen. Frustrationsgrått var det, ja… Sen fick jag göra en akutinsats som tog resten av dan. Då gjorde jag mig oanträffbar på alla sätt jag kunde, skrev ut, tog fram rödpennan och slängde upp fötterna på skrivbordet.

Jag bröt en stund för lite kaffe. Passade på att muntra upp en sjuk kollega genom att ta en we-fie (jag vägrar skriva groupie!) på NK*, J och mig själv och skickade den via mobilen. Tror sjuklingen blev glad. Inspirerad av detta tog jag en bild på Helpdesktelefonen, som också saknar min sjuka kollega. Den bilden tror jag den sjuk* inte blev lika glad över att få… Mig själv muntrade jag upp genom att upptäcka ett nytt litet bibliotek på jobbet. Jag passade på att låna en bok, helt enkelt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På vägen från garaget och in träffade jag Söta Hundflickan. Idag blev jag inte utskälld utan det var svansviftning som gällde. Husse och jag kunde ha en liten pratstund.

Jag hade fått riktig post idag! Och då menar jag inte räkningar eller Antiktidningen utan ett kuvert med innehåll. Det var bästaste vännen A som ville bidra till en ny kupongfest tillsammans med Fästmön. Väldigt välkommet! Tack och bock! De bästa kupongerna har jag förstås redan ryckt åt mig. HA! Men det var nära att kuvertet länsats på sitt innehåll. Nån hade varit där och rivit sönder det… Inte ens sin post får en ha ifred, alltså…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har varit ute i soprummet med mitt sopberg och jag har vattnat alla mina nästan 50 krukväxter. Om jag pratar med dem? Tja, det händer. Fast idag muttrade jag mest ilsket. De kan inte räkna med att få solsken varje dag. Frustrationsgrått var ju ordet för dagen…

Men nåt bra har väl ändå hänt? Ja, Pinterest har hört av sig och beklagat att de har gjort fel – min blogg är inget skräp, alltså. Skönt att veta. Då slipper jag gråta över det i duschen jag strax ska ta för att spola av mig det gråa. Sen ska jag ringa mamma.

Jag hoppas att DIN kväll blir mer färgglad än min! (En har inte roligare än en gör sig…)

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »