Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hoppa’

Ett kattlikt inlägg.


 

Katter i kö

Matkö med Lucifer främst och Citrus tätt bakom. Bilden tog jag i november förra året.

Fästmön har ju tre fina katter. Från början skulle hon ta hand om en tjejkatt som annars skulle avlivas. Sen visade det sig att den lilla tjejkatten Mini skulle bli mamma. I höstas kom Citrus och Lucifer. Sammantaget har de alla tre hjälpt mig att komma över min katträdsla. För inte kan en bara vara rädd för en nyfödd kattunge, stor som en hamster, och både blind och döv? Och att jag var den som först fick i kattflickan Citrus fast föda, köttfärs, gav också ett särskilt band till katterna. Jag, som inte ens äter kött…

Sen var det inget som stoppade missarna. De har alltid varit väldigt matglada, så de passar bra i familjen. Så fort en visar sig i Annas kök dyker de upp – det kan ju tänkas finnas nåt ätbart. Det är inte heller alltid de står i en sån fin matkö som på bilden. Oftast är de överallt och med tre katter i köket, varav två helt hämningslösa, kan en bli smått nipprig…

Bilden här intill tog jag i november förra året. Kattungarna har växt en hel del sen dess. Citrus är fortfarande minst och späd, medan Lucifer är en rätt gänglig yngling. Lucifer var först med att lära sig hoppa upp på diskbänken, men Citrus lärde sig snart. Inte så korkad heller, är hon den lilla, för ibland tar hon hjälp – av en öppen kökslåda.

Citrus i kökslådan

Citrus är inte korkad och använder en låda för att ta sig upp.


Nu får katterna liksom inte vara överallt egentligen, 
definitivt inte i en kökslåda. Men knappt hann vi få bort Citrus ur lådan förrän Lucifer hade hittat in i ett köksskåp, naturligtvis där kattmaten finns…

Lucifer i köksskåpet

Få se nu… Lax, kyckling eller kött… Lucifer vet precis i vilket köksskåp kattmaten finns.

 

Ja, smarta är de onekligen, katterna och inte så lite busiga heller. Riktiga mat-missar är de fortfarande. Men inte kan en bli arg två sötnosar som dessa, eller hur..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett varmt inlägg.


 

Pepparkaksbebis

Pepparkaksgubben Markus, något oskarp i konturerna på grund av farbror D.

Idag har jag fått värme på mitt nya kontor. Det blev verkligen ett hallelujah moment när Elefantma… Elementmannen kravlade fram under ett av mina bord. Jag har två små ynka element på mitt kontor och det som är närmast mig är för första gången sen jag flyttade in här varmt. Lagom tills det är dags att flytta igen. Snart. Kanske. Nåja, jag slipper sitta och undra varför jag plötsligt börjar hoppa framför datorskärmen och fingrarna liksom stelnar över tangentbordet på jobbet – av köld. Nu är det varmt!

Som grädde på moset fick jag finbesök också av en livs levande pepparkaksgubbe. En liten gubbe som nu äntligen har fått ett riktigt namn: Markus. Apostlanamn, minsann. Snyggt, tycker jag. Betydligt snyggare än Maskil. Markus själv tycks ta det med ro. Han reagerade inte nämnvärt när jag ropade hans namn för att få honom att titta på mig så jag kunde ta en bra bild. I stället glodde han på farbror D som verkade fasligt rolig. Detta gjorde Markus något oskarp i konturerna. Farbror D har för övrigt en liten docka hemma hos sig också, ungefär lika gammal som Mask… Markus, det vill säga snart elva veckor. Så söt och go gubbe, denne Markus, i alla fall, att tant Tofflan nästan kunde äta upp honom – ungefär som med Fästmöns katter. Eller nja. Jag äter ju inte kött, direkt, bara fågel.

Tiden springer på och jag har gjort klart alla översättningar jag har fått i uppdrag att göra. Jag ska titta på ett strategidokument och ett magasin härnäst, möjligen ta tag i en rapport. Det har varit väldigt tomt och tyst i eftermiddag på jobbet. Folk är på en föreläsning och efter det är det baluns på en nation. Jag tackade nej till att delta. Skyllde lite på mammas ankomst, men det handlar mest om att jag inte har kläder, faktiskt. Jag kan inte komma dit i blåjeans, svart luvatröja och gympadojor med orange snören, liksom. Kläder är ett bortprioriterat kapitel när en är arbetslös. Fråga Anna som ofta har sett mig i tischor med hål i… Sen är jag verkligen inte min mammas dotter i klädavseende. Mamma är alltid tip top kläd- och sminkmässigt. För mig är kläder ett nödvändigt ont och smink använder jag inte. Pappa var likadan, framför allt när det gäller sminket. Här nedan följer ett smakprov på min smaklöshet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

På hemmafronten är det mesta förberett för mammas ankomst på lördag. Jag försöker ta lite sovmorgon innan jag pinnar över till Tokerian och köper nåt kaffebröd. Middag införskaffar jag senare, när mamma har anlänt. På söndag ska jag försöka få tag i en liten gran som vi ska klä i färggranna kulor och glitter så att den lyser upp mitt vardagsrum. Men granen kläs inte förrän den 23:e i min familj! På måndag eller tisdag kväll efter jobbet åker jag ut till Anna med julklappar. Det blir några kassar…

Ja, julförberedelserna pågår, som synes. Jag försöker att inte tänka på det svarta utan hålla modet uppe och i stället försöka inse att jag faktiskt behövs. Inte är jag nån go gubbe som Markus, men jag är rätt varm och jag har nåt som är efterfrågat att erbjuda.

Hur långt har DU kommit i julförberedelserna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Mellan sommarens längtan o vinterns köldAtt jag gillar Leffe vet den som läser min blogg. Han är rolig, ironisk, vass och skärpt som tusan. Sen kan han vara lite underlig också – precis som vi alla kan vara. För ett tag sen lånade jag en hel hög med böcker av Fästmön. I den låg bland annat Leif GW Perssons bok Mellan sommarens längtan och vinterns köld. Nu har jag läst den tegelstenen på nästan 600 sidor.

En amerikansk student tar livet av sig genom att hoppa från fönstret till sitt studentrum. Det är helt klart ett självmord. Men en synnerligen envis polis gör en märklig upptäckt i studentens klack. Plötsligt rullas en underlig historia upp. Försent inser polisen att det egentliga offret hela tiden har varit Sveriges statsminister.

Det här är en fiktiv historia. Boken är också den första delen av Leffes trilogi om mordet på Olof Palme. Därför kan och bör man som läsare läsa boken med den vackra titeln på lite olika sätt. Personligen tycker jag att historien blir alltför utdragen. Boken är för tjock, helt enkelt. Den blir seg bitvis.

Det samlade Toffelomdömet når upp till medel i alla fall.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite hit och dit-inlägg.


 

Gul björk

Björken utanför mitt arbetsrumsfönster. Visst är den som ett konstverk?!

Det har regnat sen igår. Hela natten och morgonen har det vräkt ner. Ända fram till klockan 11.10. Då tittade solen fram. Jag trodde inte att det skulle bli möjligt igen såsom det har regnat.

Möjligt eller inte, men jag tycker att mina ord beter som regndroppar. De hoppar än hit, än dit och jag får ingen ordning på dem idag. De lyder sin egen lag, definitivt inte min. Kanske känner de sig befriade nu, snudd på anarkistiska. Nu, när jag har… Nej, visst nej!

Tyst var ordet!

sa Bill

Ordet var tyst!

svarade Bull.

Två blogginlägg har jag skrivit, det här är dagens tredje. Men, som sagt, jag får ingen ordning på orden, de vill inte alls göra som jag vill. De betedde sig likadant när jag sökte dagens tre jobb. Tankarna flyger ut genom mitt arbetsrumsfönster, där björken nu har intagit höstlig gul klädedräkt. Den är som ett riktigt konstverk!

Vit blomma

Nej, min armhåla doftar INTE blomma just nu.

Jag gör allt för att försöka komma ut i hösten, men ingen svarar på mina kontaktförsök. I vart fall ska jag pallra mig till affären när jag har duschat. Det blir till ICA Heidan, för nu börjar kontanterna tryta. På ICA-kortet finns det i alla fall 600 kronor kvar. De ska räcka till den 31:a dennes. Jag ska försöka få tag i fisk av nåt slag idag. Fisk med sås och kokt potatis samt färska grönsaker (potatis och grönsaker finns redan i kylen!) tänkte New Village-kökets kock servera Arbeterskan. Hon, som jag fick skjutsa även i morse i det fruktansvärda vädret.

I eftermiddag behöver jag tvätta innan tvättkorgens lock går sönder helt och hållet. Jag lyckades spräcka det för ett tag sen när jag på grund av dum-ryggen stödde mig lite för tungt på tvättkorgen. Tvättkorgar i plast är inte gjorda för att vara stöttepelare åt tjocka tungviktartanter med dumma ryggar.

Men vad gör DU? Förhoppningsvis skriver du en rad i en kommentar här så att jag blir riktigt glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Kommissarie Maggie Brand

Kommissarie Maggie Brand jagar en barnamördare.

Den ena brittiska polisserien avlöser den andra. Jag tittar inte på alla, men de flesta. I kväll hoppade jag in en bit i handlingen av första delen av tre av Den skyldige som gick på TV4.

Handlingen hoppar mellan dåtid (fem år sen) och nutid. En liten pojke försvinner under en grillfest. (Ja, grillar är livsfarliga!) Fem år senare hittar man hans kvarlevor bara runt hörnet från hemmet. (Grannar är eventuellt också livsfarliga, alltså..?) Vi tittare får följa människorna i kvarteret och den drabbade familjen såväl före, som under och efter försvinnandet.

Kanske var det så att jag missade de första tio minuterna, men… jag tycker att det blir väldigt hattigt att skutta i tiden. Samtidigt förstår jag att vi måste få oss till livs nån sorts bakgrund. En bakgrund som ska leda oss mot en upplösning. Hur som helst var det både otäckt och spännande. De två följande avsnitten visas i morgon respektive på torsdag. Väldigt bra och praktiskt att slippa vänta för länge.

Toffelbetyget blir än så länge medel.  Det hela är lite för hattigt för min smak. Men klart höjande var det faktum att Lady Loxley från Mr Selfridge spelar den försvunne pojkens mamma!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film. 


En plats i solenVad jag förstår
är En plats i solen (2012) den film som avslutar Peter Flinths regisserande av Liza Marklunds filmatiserade böcker. Jag försökte hålla mig vaken när TV4 visade filmen i kväll, men slumrade av och till i bästefåtöljen. Frågan är om det var för att filmen var tråkig eller för att jag är sjuk? Ryggen värkte ganska bra och febern gjorde att jag hoppade av frossa i fåtöljen.

Den här gången utspelar sig handlingen i Spanien. En svensk familj har hittats mördad i sin lyxvilla – förutom den tonåriga dottern, som är försvunnen. Annika Bengtzon reser dit i egenskap av journalist. Men som vanligt träffar hon en polis och ”hjälper till” – för från mord hoppar handlingen till knarksmuggling. Och mitt upp i allt dyker Annikas ex-man upp.

Låter det rörigt? Ja, det är rörigt. Så rörigt att jag tappar ganska stort intresse ganska snabbt. Det känns som om ingen av filmens berättelser avslutas. Nej, det här var mest en sömnig historia. Två tofflor är ett snällt omdöme.

rosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett ögonblick.


En bild.
Tusen tankar. Inte vet jag hur många som far igenom ditt huvud när du ser den här bilden, men genom mitt…

Arbetsrumsfönstret

En ögonblicksbild genom arbetsrumsfönstret.


Jag älskar mitt arbetsrum.
Här finns hyllorna med alla mina böcker. Här finns morfars skrivbord och farfars arkivskåp i ek med jalusidörr. Här finns Storebror*. Här finns jag – en stor del av dagarna, numera.

Om jag skulle bli tvungen att lämna arbetsrummet skulle det inte vara frivilligt och jag skulle kämpa till sista bloddroppen. Har jag klarat mig igenom flera livskriser, tänker jag inte ge upp bara så där. Aldrig! Men om… OM! Då klättrar jag upp på höghuset på bilden och hoppar rakt ner i asfalten. Splatt!


*Storebror = min stationära dator


Livet är kort.

Read Full Post »

Kulturnatten 2013 – djupt ur en snedtrampad toffla

Ett inlägg om min upplevelse av Kulturnatten 2013.


Det blev nog så
att nån la en förbannelse på mig sen jag skrivit kritiskt häromdan om Kulturnatten. Men min åsikt är fortfarande att jag tycker att den bör förnyas lite. Straffet för mina ord lät inte vänta på sig – jag trampade i ett hål i gatan och gjorde en volt. Faktum är att jag inte bara kunde ha brutit nånting eller slagit ut tänder, jag kunde faktiskt ha slagit ihjäl mig. Nu gjorde jag mest illa min friska fot. Idag känner jag emellertid att det ömmar lite mer här och var, till exempel i vänster armbåge. Men… tack och lov är foten bättre!

Manifestation för ordet

Jag kanske borde välja mina ord bättre, så jag inte drabbas av nåns vrede… Här en manisfestation för ordet utanför Walmstedtska gården igår.


Igår kväll när vi kom hem
och jag hade fått av mig skorna började foten värka och göra förskräckligt ont. Jag var osäker på om jag skulle kunna kunna skjutsa Fästmön till jobbet idag, men det gick! Kanske sände den rare Danny* en bön till vår Gud för mig efter att jag beklagat mig när vi sågs utanför kyrkan! (Det gjorde mig väldigt glad att få veta att Danny har kyrkan, jag är så rädd att han ska känna sig ensam i det här landet.)

Man skulle ju kunna tro att jag har gedigen hålvana. Visserligen parerade jag snygg och rullade ihop mig som en boll, men det gjorde jävligt ont och jag ville helst grina. Nu kämpade jag på resten av kvällen, för se vända och åka hem går ju inte! Vi stappl… nej, inte Anna jag stapplade, upp till bokborden på gågatan. Där var en väldig trängsel, precis som det ska vara en kulturnatt. Men man behöver kanske inte stå stilla och lägga sitt dasslock till hand över ett gäng böcker i en låda samtidigt som man ringer och pratar med sin mamma, eller hur?! Pucko!

Lallerstedt lagar fiskbullar

Erik Lallerstedt lagar fiskbullar, men det fick han fortsätta göra i boklådan. Ingen bok följde med hem!


På Svartbäcksgatan
träffade vi en före detta granne med bror och son som pratade MYCKET med oss. Jag vet fortfarande inte vad h*n heter, men det spelar ingen roll. Vi tittade in i nån affär när vi kommit loss. Där trodde en gubbe att en fin klocka kostade 75 kronor. Han fick lägga till ett par nollor på priset.

Galleri Uppsala 1810 träffade vi Monica och Kitty. Just när vi var där sålde konstnären en tavla. Om du missade utställningen kan du se Kittys tavlor varje dag mellan klockan 13 och 18  till och med den 19 september.

Kitty Lindsten har sålt en tavla

Kitty Lindsten har just sålt en tavla.


Vi var båda lite nyfikna på Linnéträdgården
och halt… nej, Anna gick, jag haltade… in där. Kvällen till ära var det fri entré. Det här med entréavgift har man nyligen infört och det är skit, tycker jag! Möjligen skulle jag kunna tänka mig att betala entréavgift för Botaniska trädgården. Möjligen!..

Men tänk att det fortfarande blommar saker! Vi blev väldigt förvånade.

Orange blommor

Orange blommor är alltid fina!


En och annan naken tjej
fanns att beskåda också…

Venus i Linnéträdgården

Venus i Linnéträdgården.


Och nu vet vi
var vi ska sno pumpor för att göra Jack-o’-lanterns till Halloween! Här fanns det många att välja på!..

 Pumpor

Pumpor! Det vill säga presumtiva Jack-o’-lanterns.


Vi såg till och med….
gröna avlånga… Kan detta verkligen vara en pumpa? Det ser ju mer ut som en gigantisk sugar snap…

Grön avlång pumpa

Grön, avlång pumpa eller gigantisk sugar snap?


Vanliga, snigga orange pumpor
fanns också. Här ett exemplar som skulle bli en fin Jack…

Pumpa

Ett exemplar som skulle bli en fin Jack.


Det var flera blommor
som fortfarande blommade. Underbart vackra färger!

 Tagetes

Tagetes.


En del buskar
blommade också.

Lila blommor

Lila blommor på en buske. De såg så mjuka ut att man ville röra vid dem.


En och annan grönsak
såg vi också. Visst är dessa skockor häftiga?!

Kronärtskocka

Kronärtskocka på gång!


Ja, 
det heter skocka och inte kocka! En kocka är ingen växt utan en människa.

Kronärtskocka

Skocka. Till vänster i blått, vid orange pil, skymtar en duktig kocka dock!


Vi hade gärna velat besöka museet,
men när man på ett otrevligt sätt avkrävde mig min ryggsäck vände vi och gick ut. Aldrig i h-e att jag skulle lämna ifrån mig ryggsäcken som sen skulle vara obevakad en kväll som denna, med massor av människor i rörelse! Dåligt, Linnémuseet, dåligt!

Vi gick över ån efter mat. På en av broarna hittade vi kärlekslås.

Kärlekslås

Kärlekslås på en av stans broar.


På väg till maten
såg vi ordmanifestationen (se första bilden i det här inlägget!) samt linedance. Och jag hejade på G, h*n som inte heller förstod vad som hände för fyra år sen. Vi pratade inte nu, bara hejade.

Utbudet av gatumat visade sig bestå av nån enstaka korvmoj och thai. Det blev thai. Därefter gick vi på jakt efter dessert…

Chokladstånd

Chokladståndet erbjöd fin dessert.


Vi traskade mot Drottninggatan
där jag ville besöka en bokhandel. Den visade sig vara stängd. En kulturnatt! Dåligt! Men i stället fick vi syn på mer linedance och vem skuttade där i ledet om inte före detta kollegan Majsan??? Roligt!

Linedance med Majsan

Linedance med Majsan vid orange pil.


Vi hade inte köpt nån dryck
till maten, så det blev dags att inhandla sådant. Vi hoppade (inte jag, men Anna) upp till Terrassen och tog var sin öl. Jag vågade knappt känna efter hur foten mådde, men…

Anna med en öl

Anna med en öl ser väldigt sur ut, men det var hon inte. Det var jag som surade över foten.


Efter ölen
beslutade vi oss för att inhandla godisremmar och sen ta bussen hem. Det var då jag träffade Danny. Jag tror nog att han la ett gott ord för mig…

Stearinljus

Dags att släcka och gå hem.


Vi var nog hemma
till strax efter klockan 21. Jag satte upp foten och vi mumsade på kulturnattsgodis. Min jordnötschokladbit såg ut som Sverige. Jag åt Skåne och kanske en bit till, men det mesta finns kvar.

Choklad i knäet

Fötterna i högläge och choklad, som ser ut som Sverige, i knäet. Jag åt Skåne igår, så det finns kvar!


Foten värkte
och gjorde ont och vi la oss efter att ha försökt titta på nån urtråkig deckare på TV. I morse skulle vi upp tidigt, Anna började klockan sju. Eftersom vi träffade på en från hennes jobb på Terrassen var det bäst att komma i tid så det inte spekulerades i om vi satt för länge och drack öl…

Idag är det söndag och vilodag för min del. Den helgar jag med att städa. Och rösta i kyrkovalet, förstås!!!


*Danny = en av doktoranderna på mitt förra jobb


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan kluckar av skratt så alla dubbelhakorna hoppar – åt människors ädlare baksidor. Finska, sådana sidor.


Det jäser i Lovisa kyrka utanför Helsingfors.
Och kanske är det inte bara så varmt i kyrkan att saker och ting jäser. Det har visat sig att rumpor sätter avtryck i bänkarna. Lovisa kyrka har renoverats sen 2008. Som en del i detta målades bänkarna om 2011. Allt var frid och fröjd (?) i Guds hus fram till förra året. I samband med en konsert som drog fullt hus släppte färgen från bänkarna – för att fastna på kyrkobesökarnas baksidor. Kläderna fulla med linoljefärg i grönt blev resultatet. Och i bänkarna fanns rumpavtrycken kvar. Hög temperatur och luftfuktighet misstänks ligga bakom rumpavtrycken.

Så beslutade kyrkorådet att bänkarna skulle målas om. Men kom liksom inte till skott – man ville ju vara säker på att den färg man valde var mer beständig än den som fastnat på folks rumpor. Dessutom tyckte kyrkorådet att en bänk med rumpavtryck skulle vara kvar.

Ett hån av Guds hus och det heliga rummet!

ansåg en grupp. Och så var friden störd.

Den här månaden börjar ommålningen av kyrkans bänkar, men en bänkrad sparas i väntan på kyrkorådets beslut i juni. Så är du snabb kanske du hinner dit och kika. På rumpor som har gjort avtryck i kyrkan. Rumpnissar?

jeansbak
Ingen svart bak, men en jeansbak. Utan linoljefärg.


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Redan efter några sidor känner jag hur boken griper tag i mig med olustklor. Fy te rackarns vilken barndom Felicia Feldt skildrar i den självbiografiska Felicia försvann, nyligen inköpt av mig i pocket.

Felicia försvann

Fy vilken barndom!


Det är ungefär ett år sen
den här boken ut. Jag har inte vågat ens tänka på den förrän nu. Lägligt nog släpptes den i pocket i januari och en dag hamnade den i kundkorgen.

Boken består av korta brottstycken ur Felicias barndom och vuxenliv. Hon hoppar mellan olika år och olika skeden i livet. Jag tycker bara att det hon skildrar är hemskt. Hemskt och fruktansvärt. Inget barn borde få växa upp i en sån trasig familj som Felicias. En familj där männen ständigt byttes ut, där mamma hade klara missbruksproblem och där barnen straffades på de mest gräsliga sätt för förseelser. Men ingen protesterade – hon var ju dotter till barnexperten Anna Wahlgren.

Nu vet ju inte jag vad som verkligen hände och vad som inte hände. Men det är Felicia Feldts berättelse. Alla barn i en familj har olika berättelser. Att säga att det Felicia skriver är lögn och förbannad dikt, det tror jag emellertid inte ett smack på.

Det här är en tunn, men tung bok!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »