Nyttigt firande en förfärlig månad

Ett trött inlägg.

---

 

Jag är så arg och besviken nu för tiden. Därför var det extra gott att både få en inbjudan till en intervju och att få tillbringa kvällen med delar av familjen. Vi firade Fästmöns pappa som fyllde 79 bast. Han påminde om att de är två som fyller jämnt nästa år, men jag tänker inte tala om vem den andra är. Inte här och nu i alla fall. Eftersom det inte blir nåt go-fika på jobbet på fredag svullade jag rejält med både wienerbröd och tårta. Fast som Annas svägerska sa var ju tårtan väldigt nyttig – det var ju en frukttårta. Jag tog en bit med kiwi på och kiwi är C-vitaminrikt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur det är på jobbet ska vi tala tyst om just nu. Men jag kan säga att jag är väldigt, väldigt besviken. Saker och ting – och människor, framför allt – har visat sig vara annorlunda än jag först hade uppfattat. Den här sista månaden har varit rent förfärlig. Vissa personer är som schackpjäser, medan andra leker gudar. Det har gjort – och gör – så ont i mig att se det som händer andra. Dessutom kommer Det Som Hände tillbaka till mig och lägger sig som en tung, blöt och vidrig filt av bitterhet. Hur jag än försöker slänga av mig den ligger den kvar och tynger mina axlar. Men… har jag överlevt så här länge lär jag göra det ett tag till. Jag har saker att se fram emot med spänd förväntan, bland annat intervjun och besked i en liknande fråga. Det är gott att veta att åtminstone några arbetsgivare är intresserade av mina kompetenser och erfarenheter. Intresset är för övrigt omvänt – det är riktigt spännande arbetsgivare med, som jag ser det, stora utvecklingsmöjligheter för den som får jobba där. Så jag räknar ned dagarna med lite, lite tillförsikt och en gnutta hopp, i alla fall. Det är bättre än totalt mörker och hopplöshet.

Ännu fler roliga och spännande saker händer i privatlivet. En lämplig rubrik på ett kommande inlägg om en del av detta skulle kunna vara

Alla heter Anna

eller nånting ditåt. Men det inlägget ska jag inte skriva nu, för nu ska jag borsta tanden och hoppa i säng. Jag vaknade redan klockan fyra i morse av en ivrig Wordfeudmotståndare och det satte sina spår i form av huvudvärk hela dan. Nu ska jag vila en stund så att jag kan upparbeta kraft till det jag ska ta itu med i morgon på jobbet. Särskilt inspirerad är jag inte, ärligt talat, men jag kan vara professionell när jag behöver. Och det som håller mig flytande är såna här hälsningar från en och annan kollega:

Den här hälsningen värderar jag högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att bli lite arg, fundera över varför och… få sig att skratta lite

Nej jag har hittills aldrig blivit arg där jag jobbar idag. Och det är väl tur för alla inblandade. Men tro inte att jag för den skull blivit nån sorts moder Teresa. Närå, privat kan jag tända till fortfarande. Vi var på ICA Heidan och handlade när vi hade slutat jobba. Det enda som stör oss där brukar vara människor som luktar illa (typ rök) eller som skriker åt sina barn eller så. Det brukar med andra ord vara trevliga stunder. Ofta skrattar vi åt sånt vi hittar i fyndlådan – WT-varning!  Idag såg jag ingen fyndlåda, men Fästmön hittade denna mobilväska och undrade vem vill ha, liksom? Gå omkring med en tamponglogga…

Sniggt med en mobilväska med en tampong-logga på? Not! Men notera att faktiskt står ”Detta är ingen leksak. Ej lämplig för barn under tre år.”

I kassan fick jag inte köpa bara TV-tidningen utan var tvungen att köpa den kvällsblaska som ger ut den också. Jädra nitisk kassörska! Jag minns inte sist jag blev tvingad att köpa blaskan till. Så då blev jag arg. Jag blev så arg att jag väste nåt i stil med

Jaha, då går vi aldrig mer hit och handlar den TV-tidningen!

Som om tjejen i kassan skulle bry sig om det! Anna skämdes. Det var nästan så att jag tog blaskan mellan tummen och pekfingret efter att jag hade betalat den och slängde den i en papperskorg intill kassan. Men så kom jag på det där om att jag behöver träna på att behärska mig så att h*n med kalla fiskögonen rent av skulle kunna vara stolt över mig. Bara muttrade lite allmänt surt.

På apoteket hämtade jag ut medicin (nej, inget lugnande eller psykofarmaka, jag äter corpofarmaka, eller vad det heter när det är för kroppsliga åkommor). Tidigare idag blev jag tipsad av en kär vän om att jag verkligen INTE borde strunta i min onda fot, så jag shoppade loss och inhandlade även hälinlägg för en dyr penning. Får se om det funkar. Värt att testa är det i alla fall. Eftersom jag fick lön idag känner jag mig ju som miljonär, så pengar är inget problem. Inte idag…

För onda hälar. 

Hemma i New Village möttes vi av ett ihållande borrljud och nu blev till och med den tämligen timida Anna lite arg. Man undrar, som sagt, om somliga bygger ett hus i sin lägenhet med tanke på att de har renoverat den sen i november förra året eller nåt.

Vi gnagde på varsin kycklinghalva. Annas var utrustad med ett funktionshinder – ingen vinge. Min halva var normal. Tvättmaskinen har tvättat tjockis-svart och vi har druckit kaffe, till det åt jag två (2) chokladbitar (så att jag ska bli ÄNNU tyngre, så att jag får ÄNNU mer ont i fötterna). Men inte heller det fick mig att skratta.

I kväll är det första delen av sommarens hela två (2) avsnitt av Morden i Midsomer. Jag tycker att det är jättetrist med enbart två avsnitt – Morden i Midsomer ÄR så mycket sommar för mig, även om klassen på serien har sjunkit en hel del genom åren. En sorts program som däremot ökar är alla jävla allsångsprogram. VA?! Kan inte folk sjunga för sig själva, hemma i duschen eller nåt? Måste skiten visas på TV?! Det är Måns på Skansen fast på SvT (kolla vilka kritvita tänder han har i sidhuvudet jämfört med bilden längre ner på hemsidan…) och Lotta på Liseberg på TV4. Och sen såg jag nåt norskt allsångsprogram som börjar på torsdag i TV7. Maj gadd!..

Men sen fick jag skratta lite, för i kväll, efter Morden i Midsomer, kommer ett program som skulle kunna vara signerat Yours truly. Det är ett brittiskt program som heter Extra gnälligt. I fyra halvtimmeslånga delar gnäller ett gäng medelålders kvinnor om olika saker. I kväll är det om datorer. Om det hade handlat om tvånget att köpa kvällstidningar för att få den eftertraktade TV-bilagan hade jag kunnat vara med. Gratis. Och så skrattade jag lite åt programmet, mig själv och mina roliga strumpor med hundar på.

Roliga strumpor.

Read Full Post »