Ett inkluderande inlägg.
Ämnet som har fastnat i mig för tillfället är exkluderingar. Om det är nåt som gör mig ledsen, arg och besviken så är det exkluderingar. Och med det menar jag att utesluta människor från sammanhang där de faktiskt finns och borde får vara synliga.
Förhoppningsvis stämmer lyckokakans ord in på nån annan arbetsgivare än den aktuella.
Igår träffade jag en vän som även är en före detta kollega, en arbetskamrat med betoning på kamrat. Vi kom att prata om ämnet exkluderingar eftersom det är högaktuellt. Jag drog mig till minnes ett exempel från den tid när vi var kollegor och jag var på ett sammanträde med ledningsgruppen, i vilken jag ingick. Det var vid jultid och strax innan mötet skulle upplösas delades det ut julgåvor som ett tack för ett gott arbete under året. Alla fick utom jag. Var det för att jag hade gjort ett dåligt arbete under året? Nej. Visserligen satt jag med i ledningsgruppen, men… jag hade inte, som övriga i församlingen, titeln chef. Exkludering! Jämför detta med 2015 när jag jobbat som konsult i lite mer än tre månader och ÄNDÅ fick en fin julklapp, grillpannan, tack vare min dåvarande chef på plats på jobbet… Inkludering!
Jag tycker exkludering är nåt rent för jävligt. Det är kränkande särbehandling om nåt, det är vuxenmobbning och det är inte OK. Att få höra att en inte är välkommen och ange vissa regler/traditioner som skäl, det köper jag inte. Det är inte bara elakt, det är grymt och det har orsakat många tårar. En kan bara hoppas på att det finns arbetsgivare – ja, för det handlar om en sån – som ser till kompetenser och inte till annat. Och ja. Vi diskuterade en aktuell händelse som drabbat en person som jag naturligtvis inte namnger här. Det står emellertid allt mer klart att det finns så många dåliga chefer och bara ett fåtal bra.
Jag ville nästan inte åka ifrån tulpanerna.
För egen del har jag haft en rätt OK start på arbetsveckan. Jag började lay outa en rapport idag. Eftersom den är ganska omfattande tar det en stund innan jag blir färdig. Dessutom bråkar min högra armbåge med mig när jag jobbar in InDesign, så jag måste ta många mikropauser och stretcha. Min arbetsplats på jobbet är allt annat än ergonomiskt utformad för min person.
Dan har varit ganska grå. Helgens vårsol lyste med sin frånvaro, men det har i alla fall inte regnat. Clark Kent* är nästan lika ren som igår. Hemma i New Village har tulpanerna jag köpte i lördags slagit ut och blivit så vackra att jag nästan inte ville åka ifrån dem i morse. På jobbet hade däremot kardemummablomman fått för mycket sol och hängde som en trasa över skrivbordet.
Ingen exkluderas i min familj, vi håller ögonen på varandra. (Bilden är en detalj ur omslaget till boken Det som inte dödar oss.)
Min måndagskväll ska jag ägna åt att plåga mig vidare i min bok på gång. Jag har färre än 200 sidor kvar nu och har alltså passerat mitten. Vidare ska jag kolla läget med nån som blev opererad idag. Här exkluderas nämligen ingen i vår familj!
Vad har DU (haft) för dig denna måndag??? Skriv några rader och berätta i en kommentar om du har lust!
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
På mitt förrförrförra städjobb kom jag på en kollega med en stor och fet lögn. Jag hade då jobbat i 11 år på firman. Resultatet av avslöjandet var att JAG blev varnad och avstängd för falska beskyllningar… ja visst ja, den beskyllda var ju arbetsledarens son. Arg som jag var, packade jag ihop mitt, fick i alla fall ett betyg därifrån efter en massa tjat. Inte fick jag nån avslutningspresent inte. Och det visade sig senare: jamentamme17, jag hade rätt! Fy för dessa skitmänniskor!!!!
Jaa du… Jag har flera historier än den i inlägget om oärliga chefer, såna som skott sig på skattebetalarnas pengar på olika sätt. Och som idag har både fina jobb och topplöner. Men nånstans tror jag att de som gör fel själva råkar illa ut, på ett eller annat sätt. Det går inte att ljuga sig igenom livet.
Men du… Skitmänniskor finns det gott om, jag kan bara hålla med! 😦