Posted in Diskutabelt, Familj, Ironi, Personligt, Puckon, tagged 100 år, abonnemang, Alzheimers sjukdom, Anni-Frid Lyngstad, arbete, arbetsliv, artiklar, äktenskap, överleva, betala, bilder, bryta fleråriga vanor, chef, Corren, datatekniker, datorproblem, dement, ensamstående mamma, fantastisk släktforskning, fattig gruvarbetarfamilj, födelsedag, föräldrar, förstanyhet, förtret, fila, foto, frånfälle, frukostbord, gammal hynda, göra ont, gratistexter, grattis, guldkort, halvfaster, hen, historia, hund, Husbygge, hyfs, informera, ingifta, internet, intervju, IT-mänskan, Ja må hon leva, jävligt petig, köra upp guldkortet på ett mörkare ställe, konst, korrekt, lasera webbplats, leva, morgontidning, myndig, nätupplagor, norsk, onödig upplysing, prenumerant, prinsessa, prinsessan Lilian död, redaktör, respekt, respons, roa, ropa förtvivlat, rumsgranne, saknas, servett, sjunga, smyglanserad, spännande och brokigt frflutet, stötas och blötas, sur, svårt att komma över, Swansea, ta betalt, telefoni, tidning, tillägg, tillgänglig, titel, tjänsteexemplar, tyskbarn, Uppsala, uppvuxen, Upsala Nya Tidning, utan uppehåll, utomhusmiljö, vaktmästeri, vän av ordning on 11 mars 2013|
4 Comments »
Jorå, det har jag – till somligas förtret, till andras lycka. Men det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jag är en gammal hund. Eller hynda, om vi ska vara korrekta. Det är bara vissa sura som tycker att jag är en hen. För snart 33 år sen blev jag myndig. För 31 år sen flyttade jag till Uppsala. Sen dess har jag varit prenumerant på Upsala Nya Tidning. Det har jag varit utan uppehåll, nästan, fram till igår. Den enda gången jag hade uppehåll var när man från mitt förra arbetsliv TOG mitt abonnemang, med guldkort och allt, och flyttade över till chefen. För ett tag hade jag tjänsteexemplar. När jag slutade ville jag givetvis fortsätta ha min tidning, men naturligtvis betala själv. Jag trodde att man, efter 23 års tjänst, kunde visa mig lite vanlig hyfs och respekt och åtminstone informera mig om att man tagit över mitt abonnemang. Men inte då! Jag ringde själv tidningen och fick ta ett nytt abonnemang. Jag hoppas chefen körde upp guldkortet – som var MITT – på nåt mörkare ställe.
Allt det där i inledningen är historia nu. Men vissa saker gör fortfarande ont och är svåra att komma över. Inte heller är det lätt att bryta fleråriga vanor. Jag kommer från en tidningsfamilj. Båda mina föräldrar var anställda vid Corren, min pappa som redaktör. Jag är uppvuxen med en morgontidning. Men idag såg mitt frukostbord ut så här: (nånting saknas definitivt)
Nånting saknas på mitt frukostbord! Vän av ordning skulle säga servett och det stämmer också. Men här finns inte heller nån morgontidning.
I stället för att läsa tidningen surfade jag på nätet och läste nätupplagor av flera andra tidningar. Alla artiklar finns naturligtvis inte tillgängliga och många tidningar tar betalt för att man ska få läsa deras artiklar. Jag håller mig än så länge till gratistexterna.
Vad stod det då i tidningarna? Ja det som lyfts fram som förstanyhet idag är så gott som överallt prinsessan Lilians frånfälle. En 97-årig dam, med ett spännande och brokigt förflutet, har lämnat detta jordeliv. Nån tidning skrev att hon lidit av Alzheimers sjukdom sen 2010. Kanske inte är så konstigt om man är 97 år. Jag menar, att man är dement. Personligen tyckte jag att det var en ganska onödig upplysning. Nåt som roade mig mera var de bilder och den historia man grävt fram om kvinnan, som föddes i en fattig gruvarbetarfamilj i Swansea och som blev prinsessa. Nästan lite som Anni-Frid Lyngstad, som föddes som tyskbarn av en ensamstående norsk mamma och som i sitt senaste äktenskap fick titeln prinsessa…
Nån som inte är ett dugg dement och endast ett år yngre än prinsessan Lilian just idag är mammas faster E! Stort GRATTIS på den 96:e födelsedagen! Jag ringer i kväll! Mamma har två och en halv fastrar i livet. Två av dem, faster E är en av dessa två, är ingifta, medan en är en halvfaster som mammakusinen B hittat genom sin fantastiska släktforskning. Men tänk att ha levt i nästan 100 år… Och tänk den dan faster E fyller 100 – för jag är övertygad om att hon överlever oss alla – vad sjunger man då?
Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva i 150 år…
eller? Tja, det kan man ju fundera över, så här under veckans första dag.
Jag hann knappt in på jobbet förrän min rumsgranne ropade förtvivlat på mig och slet sitt hår. Datorproblem, förstås! Varför tror folk att jag är nån datatekniker? Nåja, jag såg vad problemet är, men kunde inte lösa det, så h*n fick försöka jobba så gott det gick tills den lilla IT-mänskan anlände.
I övrigt fortsätter mitt Husbygge idag. Jag filar lite på de sidor jag skapade i fredags. Har fått återkoppling från Lille M och gjort ett tillägg enligt önskemål. I eftermiddag ska jag ner på vaktmästeriet och plåta och intervjua. Det ska förstås bli en sida om detta. På tur efter det står sidor om konsten och sist, men inte minst, utomhusmiljön. Sen ska allting gås igenom – ja, jag är jävligt petig! – och stötas och blötas. Nånstans här, innan allt är färdigt, lanserar jag webbplatsen. Den är ju än så länge bara lite smyglanserad (har ändå fått respons, vilket förstås är kul!).
Vad händer hos dig idag, dårå??? Har du läst nån morgontidning och tänker du lansera nån webbplats under dagen???
Livet är kort.
Read Full Post »
Visst har jag väl uppfattat att musik ofta hängerihop med politik på nåt sätt. Jag föddes ju liksom under 1960-talet. Även om den musik vi lyssnade på hemma inte var proggmusik, precis, har den genren ju alltid funnits där. Därför öppnades dörren till politiska budskap i musiken betydligt mer under läsningen av 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 