Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘opererad’

Ett inkluderande inlägg.


 

Ämnet som har fastnat i mig för tillfället är exkluderingar. Om det är nåt som gör mig ledsen, arg och besviken så är det exkluderingar. Och med det menar jag att utesluta människor från sammanhang där de faktiskt finns och borde får vara synliga.

Your talents will be recognised

Förhoppningsvis stämmer lyckokakans ord in på nån annan arbetsgivare än den aktuella.

Igår träffade jag en vän som även är en före detta kollega, en arbetskamrat med betoning på kamrat. Vi kom att prata om ämnet exkluderingar eftersom det är högaktuellt. Jag drog mig till minnes ett exempel från den tid när vi var kollegor och jag var på ett sammanträde med ledningsgruppen, i vilken jag ingick. Det var vid jultid och strax innan mötet skulle upplösas delades det ut julgåvor som ett tack för ett gott arbete under året. Alla fick utom jag. Var det för att jag hade gjort ett dåligt arbete under året? Nej. Visserligen satt jag med i ledningsgruppen, men… jag hade inte, som övriga i församlingen, titeln chef. Exkludering! Jämför detta med 2015 när jag jobbat som konsult i lite mer än tre månader och ÄNDÅ fick en fin julklapp, grillpannan, tack vare min dåvarande chef på plats på jobbet… Inkludering!

Jag tycker exkludering är nåt rent för jävligt. Det är kränkande särbehandling om nåt, det är vuxenmobbning och det är inte OK. Att få höra att en inte är välkommen och ange vissa regler/traditioner som skäl, det köper jag inte. Det är inte bara elakt, det är grymt och det har orsakat många tårar. En kan bara hoppas på att det finns arbetsgivare – ja, för det handlar om en sån – som ser till kompetenser och inte till annat. Och ja. Vi diskuterade en aktuell händelse som drabbat en person som jag naturligtvis inte namnger här. Det står emellertid allt mer klart att det finns så många dåliga chefer och bara ett fåtal bra.

Tulpaner

Jag ville nästan inte åka ifrån tulpanerna.

För egen del har jag haft en rätt OK start på arbetsveckan. Jag började lay outa en rapport idag. Eftersom den är ganska omfattande tar det en stund innan jag blir färdig. Dessutom bråkar min högra armbåge med mig när jag jobbar in InDesign, så jag måste ta många mikropauser och stretcha. Min arbetsplats på jobbet är allt annat än ergonomiskt utformad för min person.

Dan har varit ganska grå. Helgens vårsol lyste med sin frånvaro, men det har i alla fall inte regnat. Clark Kent* är nästan lika ren som igår. Hemma i New Village har tulpanerna jag köpte i lördags slagit ut och blivit så vackra att jag nästan inte ville åka ifrån dem i morse. På jobbet hade däremot kardemummablomman fått för mycket sol och hängde som en trasa över skrivbordet.

Öga

Ingen exkluderas i min familj, vi håller ögonen på varandra. (Bilden är en detalj ur omslaget till boken Det som inte dödar oss.)

Min måndagskväll ska jag ägna åt att plåga mig vidare i min bok på gång. Jag har färre än 200 sidor kvar nu och har alltså passerat mitten. Vidare ska jag kolla läget med nån som blev opererad idag. Här exkluderas nämligen ingen i vår familj!

 

 

 

Vad har DU (haft) för dig denna måndag??? Skriv några rader och berätta i en kommentar om du har lust!

 

 

 


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tränande inlägg.


 

Nej, jag är ingen tränande människa. Men jag borde! Framför allt efter operationen jag gick igenom i december 2012 borde jag ha börjat träna – vid det här laget. Tyvärr hittar jag alltid nåt att skylla på. Ibland skyller jag på mina utslitna axlar (den ena är opererad, den andra hålls i schack med kortisonsprutor), nån gång är det ryggen och för det mesta är det hälsporrarna. Eller så är det tiden. Eller pengarna.

Cykelmonument

Stillastående cyklar…


Nu får jag eventuellt snart möjligheten
till friskvårdspeng eller vad det nu heter. Då har jag inte så mycket annat att skylla på än krämporna. Så vad har jag för alternativ?

  • Promenader älskar jag och de är gratis. Men hälsporrarna sätter stopp för längre utflykter.
  • Simning älskar jag också. Det är inte gratis. Däremot är det bra träning för större delen av kroppen, inklusive psyket. Fast… mindre bra för axlarna.
  • Cykling har jag fått en vink om. Det är inte heller gratis när man inte äger en fungerande hoj. Men kanske att jag skulle kunna cykla på en stillastående inomhusvariant ett tag först, bara för att testa. Sen kan jag ju spara till en cykel.

Hum… det tål att tänkas på. Promenader är ju det jag gillar bäst. Då får jag dessutom frisk luft och ljus också. Tyvärr gnäller ryggen fortfarande efter smällen i våras. Inte bara hälsporrarna jäklas alltså. Jag sökte därför lite på nätet för att kolla om hjälpmedel och skydd är billigare där än ute i vanliga affärer. Efter en stunds letande hittade jag http://vulkanskydd.com/. Där finns visserligen inga skoinlägg, men jag har ett par såna som är utprovade (för en svindyr penning) och som funkar i gympadojor. Däremot hittade jag ryggstöd som ser väldigt gediget ut. Ryggen har hållit sig hyfsad nu. Samtidigt vet jag att resor i en kall bil är lika med ryggskott, så det kommer väl när som helst. Jag hittade också axelskydd på samma webbshop. Det kanske kan vara nåt för min oopererade axel… Snabb leverans utlovas och bäst av allt, fri frakt. Priserna är överkomliga, men jag vill ändå fundera lite innan jag investerar.

Är det nån som har provat nåt liknande skydd/stöd för rygg och axel??? Skriv gärna en kommentar och berätta! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg med artikellänk!


Ytterligare en artikel
från dagens lokalblaska berör mig. Här kan du läsa artikeln på nätet! Artikeln handlar om tre personer som skrev sig ur sina respektive kriser.

En av personerna får lite större utrymme än de andra två. Det är en ung, snygg doktor som har hjärntumör. Eller han har blivit opererad, men en del av tumören är kvar. Just nu gör han sin AT-tjänstgöring. Mannen skrev om sin sjukdom och det jobbiga att veta lite för mycket, ha för stora medicinska kunskaper – eftersom han ju själv är doktor.

Den andra personen är sjuksköterska och drabbades också av sjukdom. Sjukdomen gjorde ätandet till ett problem och om detta skrev hon en bok.

Den tredje personen är en man i medelåldern som skrev om hur det är att gå igenom en skilsmässa. Han var den ende av de tre som fick ge ut boken på eget förlag. Nu har jag inte läst hans bok, eller nån av böckerna, för den delen, men… Jag irriterar mig! Det är som att en skilsmässa är en mindre kris än cancer och sjukdom.

Är en bok om en medelålders mans känslor kring sin skilsmässa mindre värd än böcker om cancer av sjukvårdspersonal?


Idag kraschar massor av äktenskap.
Böcker om skilsmässor har definitivt en plats i bokhandel! Eller var mannen, medelålders och dumpad, inte tillräckligt glamorös för att få sin bok antagen? Man kan ju undra… Alla tre böckerna verkar vara viktiga böcker, det jag vänder mig mot är att en bok om skilsmässa tycks värderas lägre av förlagen.

Jag har också på sätt och vis skrivit mig ur min kris, den som följde på det som hände i januari 2009. Den romanen ligger bara och väntar en stund till. Det är inte säkert att jag nånsin gör nåt mer med den, jag har faktiskt ändrat mig! Det känns inte se angeläget längre att få den tryckt. För den handlar inte bara om min kris, den är också på sätt och vis sanningen, ur min synvinkel sett, om det som hände och om mänsklig ondska, helt enkelt. Men den är En nedteckning i den aburda romanens form. OM den trycks och ges ut, torde somliga darra – ifall det nu är så att dessa somliga är kapabla till empati. Det är ju egentligen inte troligt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är lite svårt just nu att hitta en vardag som fungerar bra. Jag, som är en planerare av rang, har svårt att få tiden att räcka till. På jobbet är det minst sagt rörigt och det känns som om jag mest springer mellan två ställen. Försöker ta tag i viktiga frågor, men de blåses bort ur mina händer. Och så slutar det med att jag sitter och pillar med nån liten trycksak i stället. För det är enklare och mer konkret. Jag har lämnat ifrån mig så mycket, men responsen dröjer. Och att jaga på folk tar kanske inte så mycket kraft som tid… Men jag fogar mig. Jag finner mig i systemet och jag fogar mig och några upprorstankar gror inte. Jag är bara väldigt trött och energidränerad.

Årstiden gör sitt till, förstås. Jag älskar hösten, men nu i november är dagarna mest grå och fuktiga. Man ser knappt nåt dagsljus och solen lyser med sin frånvaro. Mina axlar är onda. Jag vet inte om det är överansträngning eller om  det mest är psykiskt. Vänster axel är ju opererad och bra i vanliga fall.

Privat bävar jag också för julen. Jag skulle försöka köpa fönsterputs den här veckan, men jag känner att blotta tanken på allt det för med sig blir för tung… Krukväxter ska flyttas (jag har massor och många är fastbundna i gardinstänger och annat), gardiner tas ner, rena gardiner ska strykas, möbler ska flyttas runt. Nej, jag orkar inte. Dessutom är det hög tid att sätta igång med julklappsfunderingar och inköp. Vi har dessutom en födelsedag i familjen i början av december. Mamma har tänkt komma den 17 december med riksfärdtjänst och stanna i tre veckor. Hur vi gör om hon inte får riksfärdtjänst vet jag inte, men gissningsvis blir det jag och Clark Kent* som åker 4 x 30 mil. Jag kan nästan se att det blir så. Tack för det, samhället! Taxi Tofflan goes Färdtjänst…


Han kör nog riksfärdtjänst också. 

                                                                                                                                                           Glad blev jag i alla fall åt ett provsvar som Fästmön fick igår. Och glad är jag för Linns skull, för hon har fått jobb! Tänk att tjej som gick ut gymnasiet i juni får jobb efter ett halvår, när det för min egen del inte är löst än! Men jag är så glad för Linn, för de unga behöver komma in i systemet och få lära sig hur det är att gå till ett arbete varje dag, att träffa arbetskamrater, att tjäna egna pengar, att lära sig hushålla med sin lön, att betala för sig hemma, att få en normal dygnsrytm.

För egen del är rytmen bättre den här veckan. Jag har bestämt mig för att det räcker att vara på jobbet klockan åtta och går upp ungefär kvart över sex. Igår kväll hoppade jag i säng vid 22.30-tiden efter att ha sett kvällens TV-program, Anno 1790. Klockan 23 hade jag släckt. Klockan 23.03 sov jag.

En rolig grej att se fram emot i veckan är julbordet vi ska äta på lördag på Scandic Nord. Där jobbar/jobbade en före detta kollegas man som kock och julborden där är toppenfina! Betalar gör jag med vouchern jag vann i våras genom att delta i en bloggtävling där man skulle skriva om en hotellupplevelse. Jag fick ju tyvärr inte använda vouchern när jag skulle betala hotellvistelsen i somras i Stockholm, men nu blir det av – jag har kollat i förväg, för säkerhets skull. God mat har de på Scandic, men jag tänker nog inte bo på nåt Scandichotell igen.


Äntligen ska denna utnyttjas! 

                                                                                                                                                     *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

I sanning en dag i kampens tecken! Det känns som om jag har sprungit sju maratonlopp, rivit tio murar och klättrat upp och ner för Mount Nyby* minst tusen gånger. Kroppen bara tar slut. Såg mitt ansikte i spegeln och hoppade högt. Undrade om det var ett spöke jag såg. Det känns som om allt det röda i mitt blod bara har försvunnit. Över natten och över dagen.


Det röda i mitt blod – hallå, var är det???

                                                                                                                                                       När jag hade duschat upptäckte jag att en synnerligen god vän hade ringt och jag ringde förstås upp. Jag kan inte säga TACK tillräckligt många gånger för att just den vännen orkade lyssna på mitt gnäll idag!

Dagen var ganska oinspirerad. Det tog på krafterna att inse att man inte är så attraktiv längre – på flera sätt än ett…

Nåt däckbyte blev det INTE, men jag tog en omväg förbi en verkstad på väg till Fästmöns jobb. Där erbjöds däckbyte för 150 kronor och jag tänkte försöka skaffa mig lite ork till i morgon förmiddag. Ork till att lasta i sommardäcken i bilen. För att få loss däcken orkar jag INTE, de är nämligen maskindragna och jag har två stycken onda axlar. Den ena axeln är visserligen opererad och ganska OK – fast då vore det ju bra dumt att sabba den, eller?


En axel är opererad, en är det inte.

                                                                                                                                                       Anna och jag var lika slut i rutan när vi kom till Förorten. Men då skulle vi storhandla eftersom det plötsligt hade trillat in några kulor till Anna. Tre dagars mat och hygien – sen var en tusenlapp väck. En tusenlapp är vad jag har budgeterat till mig själv för mat och hygien under en månad. Ja just det. Som du förstår går det inte ihop. Men till påsk ska jag hem till mamma och då blir det nog ett smaskigt ägg eller två.

Vi hämtade Elias från fritids och medan han roade sig på egen hand kollapsade vi på sängen en stund. Det tog en halv sekund så somnade vissa av oss. Men så blev det dags att fixa middag. Anna skuttade raskt till spisen medan jag tog ett snabbt varv runt soffbordet i vardagsrummet – det var spår efter NÅN eller NÅGRA hade ätit kakor med pärlsocker på…

Ringde sen min lilla mamma för att kolla läget och hon lät ungefär lika pigg som jag. Men duktig hade hon varit och tagit tjuren vid hornen och åkt färdtjänst till apoteket. Färdtjänsten krånglar otroligt mycket för mamma. Det handlar nog både om att kommunen plötsligt bytte gatunamn där mamma bor, men också på att ett taxibolag från Linköping eller Norrköping kör färdtjänst i Metropolen Byhålan. Och då hittar chaufförerna inte särskilt bra. Detta får till följd att bilarna åker till fel ände av ett lååångt hus, till exempel. Och gamlingarna hinner ju inte ”rolla” fram innan bilen åker igen. Sen får de skäll. Gamlingarna, alltså. Nä fy, för att vara gammal/beroende av färdtjänst i Byhålan!


Den här fina bänken finns att sitta på nära mammas hem. Men den är nog en skulptur, egentligen…

                                                                                                                                               Barnen fick spaghetti och falukorv idag, Anna och jag åt spaghetti och kycklingfärssås (jag äter ju inte annat kött än kyckling och kalkon) som Anna lagade till för ett tag sen när vi var så där fruktansvärt sjuka i förkylning härom sistens. Med detta menas att det var MASSOR av vitlök i såsen. Och såsen hade förstås varit i frysen under mellanperioden.

Efter köksröjning under kvällen har vi nu kalasat på tårtrester från igår. Anna höll på att räkna fel när hon skulle dela upp det som var kvar – vi var faktiskt FEM och inte fyra som skulle äta tårta. Elias gillade inte strumpsmaken på tårtan, så han fick ett par chokladbollar som också var kvar från kalaset.

Nu sitter Anna och jag mitt emot varandra med var sin dator vid köksbordet. Klockan 21 ska jag och Linn kolla på veckans TV-bästa – Desperate Housewives. Programmet slutar fem i tio och då ska jag gå och lägga mig för natten, har jag bestämt. Måste få sova i natt!

                                                                                                                                                  *Mount Nyby = snötippen där jag bor

Read Full Post »