Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mikael Persbrandt’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll gick den sjätte och sista delen av Vänligen Lars LerinDet blev en långresa för både Lars Lerin och hans Junior till New York där de träffade konstnären Bjarne Melgaard. Jag hade aldrig hört talas om honom och var väl bara sisådär nyfiken. Men detta avslutande program blev både roligt och seriöst.

Lars Lerin

Lars Lerin träffade konstnären Bjarne Melgaard, som han var lite rädd för. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Jag skrattade flera högt
flera gånger under programmet. Det gjorde jag inte för att jag är särskilt lättroad, idag är jag ju arg. Men tittar en på Lars Lerin och han bara säger sånt som att han har en lesbisk katt… ja, då garvar jag. Sen var det intressant att delta som observatör i mötet mellan två konstnärer som sinsemellan är väldigt olika – den ena målar landskap, den andra

penisar så att en baxnar.

Lars Lerin erkände att han var lite rädd för sin konstnärskollega. Dels för att han ser så arg ut (!), men också, tror jag, på grund av motiven på hans tavlor.

Kanske uppstod ingen vänskap, utan snarare en bekantskap. För trots olikheterna har de tu en hel del gemensamt: närheten till sina mödrar, missbruket i bagaget – och att de är tillsammans med yngre, sydamerikanska män.

Det avslutande programmet i Vänligen Lars Lerin-serien var lika trivsamt som alla de andra. Den här gången upplevde jag mer ärlighet hos Lars Lerin. Inte är han så oförarglig som alla tycks tro, men å, vad jag gillar honom! Mer Lars åt folket!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa om när Lars Lerin mötte…

Anni-Frid Lyngstad

Mikael Persbrandt

Leif GW Persson

Nino Ramsby

Christer Sjögren

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Onsdagsfavoriten på TV är utan tvekan Lars LerinI kväll mötte han artisten, fotografen och konstnären Nino Ramsby. Nog var det ytterligare ett omaka par människor som strålade samman i Vänligen Lars Lerin. Men jag visste ju att de bland annat haft en utställning tillsammans i somras på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Var det grunden till en ny vänskap?

Lars Lerin

I kväll mötte Lars Lerin en annan konstnär. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Glittrande ögon och många skratt. 
Så skulle jag vilja sammanfatta kvällens möte. För även om svåra saker som depression och könsbyte dryftades var detta möte det gladaste av Lars Lerins vänskapsmöten hittills. Det kändes verkligen som om det var två vänner som träffades – och ändå var ju de tu inte bekanta tidigare. Nino Ramsby lockade fram saker hos Lars Lerin som tidigare bara antytts, så där som en riktig god vän kan göra.

Jag smittades verkligen av glädjen i det här mötet! Inte kunde jag hålla tillbaka skrattet i min ensamhet, heller, när Lars Lerin sa att det fick vara bra som det är nu med könstillhörigheten, han skulle inte kunna byta kön.

Dä skulle ju bli en Gudrun Schyman av mig, vet du, och dä går ju inte!

sa han, ungefär.

Kvällens program får högsta Toffelomdöme. Nästa gång möter Lars Lerin Christer Sjögren.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa om när Lars Lerin mötte…

Anni-Frid Lyngstad

Mikael Persbrandt

Leif GW Persson

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll skulle de mötas, två av mina mansfavoriter, framför TV-kameror. Lars Lerin tyckte att Leif GW Persson verkade vara så härligt butter och mysig att han skrev till honom. En sommardag träffades de hos Leffe och ett sammandrag av det mötet visades i kvällens Vänligen Lars Lerin.

Lars Lerin

Lars Lerin träffade Leffe i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Kvällens träff blev en väldigt innerlig och varm sådan. 
Jag slogs av att Leffe inte hela tiden pratade om sig själv och sitt utan minst lika mycket om Lars. Märkligt nog lockar Lars fram nån sorts beskyddarinstinkt hos Leffe, en instinkt som i vanliga fall vad gäller Leffe är förbehållen kvinnor och barn. Vidare blev jag skönt impad av att Leffe uttryckte hur positivt hans intryck av Lars var – att han utstrålar sån godhet – och att han skulle vilja se honom måla eftersom han älskar hans tavlor.

Samtalsämnena under det halvtimmeslånga programmet kretsade kring missbruk, men också om självmordstankar och mödrarelationer. Jag hade gärna velat höra mer, samtidigt som jag tyckte att kvällens program var mer öppet än de två tidigare. Det är inte lätt att sitta och prata om självmord, allra minst i TV… Men det är bra. Det är viktigt. Att självmord kan handla om en sekunds verk…

Kvällens program får högsta Toffelomdöme. Nästa gång möter Lars Lerin Nino Ramsby.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa om när Lars Lerin mötte…

Anni-Frid Lyngstad

Mikael Persbrandt

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Saknar du vänner? Kanske ska du göra som Lars Lerin – träffa människor du tycker verkar vara sympatiska och är lite av idoler för dig och på samma gång göra en TV-serie på SvT. Jag kollade premiäravsnittet av Vänligen Lars Lerin förra veckan. På onsdagskvällen slog jag mig ner framför TV:n för att se Lars Lerins möte med Mikael Persbrandt.

Lars Lerin

Lars Lerin saknar vänner. Igår kväll träffade han Mikael Persbrandt för att se om vänskap kunde uppstå. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Lars Lerin och Mikael Persbrandt…
Vid första ögonkastet tycker en kanske inte att den mjuke Lars har så mycket gemensamt med machokillen Mikael. Men två saker delar de: måleriet och alkoholismen. Det hade varit intressant att höra mer av deras dialog kring alkoholismen i programmet. Samtidigt inser jag att det naturligtvis hade blivit lite för nära. Lars Lerin är väldigt öppen med sin alkoholism, medan Mikael Persbrandt inte avslöjade fullt lika mycket. Skillnaden dem emellan vad gäller detta kanske handlar om att Lars Lerin har varit nykter alkoholist i 14 (?) år..?

Efter det första mötet i Mikael Persbrandts ateljé ger de sig ut på en bilfärd. Lars Lerin får Mikael Persbrandt att öppna bildörren åt sig. Lite så skrider den här halvtimmen fram – Mikael Persbrandt är helt klart ”mannen” i programmet. Ibland tycker jag, som själv tillhör HBTQ-gänget, att går till lite överdrift, medan jag noterar att vissa heteromänniskor i sociala medier tyckte att det var gulligt och charmigt. Jag tror nämligen inte att Lars Lerin är så svag som han framställdes igår när Mikael Persbrandt la armen om honom, beskyddande eller överlägset.

Självklart fortsätter jag att följa den här serien – nu återstår fyra avsnitt. Onsdagens program får emellertid inte högsta Toffelomdöme. Däremot får Junior det i sin Persbrandt (Bredaband)-imitation. Nästa gång möter Lars Lerin Leif GW Persson.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa om när Lars Lerin mötte…

Anni-Frid Lyngstad

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en ny TV-serie.


 

Lars Lerin… Första gången jag hörde honom var i bilen på väg ner till Metropolen Byhålan tillsammans med mamma. Han sommarpratade. Tyvärr missade vi kanske den första halvtimmen av hans program, men sen lyssnade vi andäktigt båda två. I SvT:s nya serie Vänligen Lars Lerin söker Lars Lerin nya vänner. Vänner är nåt han saknar i livet. Sen är det självklart extra roligt att träffa folk som är lite av ens idoler. Först ut var Anni-Frid Lyngstad.

Lars Lerin

Lars Lerin saknar vänner. Kanske hittar han några i de sex programmen..? (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Mötet med Anni-Frid Lyngstad 
sker på Mallorca. Inte tar det lång tid innan ABBA-stjärnan rörs till tårar. Lars Lerin har inte den effekten att människor blir ledsna i hans närhet. Snarare handlar det om att han får dem att öppna sig, att prata om det som är svårt. Jag själv hade ingen aning om att Anni-Frid Lyngstad på kort tid förlorade först sin dotter och sen sin man under slutet av 1990-talet. (Just dessa år var jag på sätt och vis själv i kris.)

Men jag njuter också av att se Anni-Frid Lyngstad rynka på sitt speciella sätt på näsan och skratta så där som bara hon kan. Det känns äkta och även om jag vet att hon troligen är stenrik känns hon väldigt… vanlig – precis som hon säger att hon är. Eller åtminstone var under ABBA-tiden.

Vi tittare får en inte höra allt som sägs under det halvtimmeslånga programmet. Så klart en blir nyfiken! Samtidigt vill jag unna Lars Lerin sina nya vänner. Han verkar vara en sån underbar person själv, en sån en blir glad av. En liten ängslig tant med ett stort mått av ödmjukhet. Det kommer en långt på.

Den här serien ska jag fortsätta följa. Seriestarten får högsta Toffelomdöme! Nästa vecka möter Lars Lerin Mikael Persbrandt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Just som jag har påbörjat min middag, intagen framför datorn, läser jag en sån intressant krönika att jag måste avbryta min måltid och blogga. Det är Niklas Wahllöf som skriver om kändisar som intervjuar kändisar i olika program på TV. Det här med att en kändis har tagit journalistens roll och nyfiket intervjuar en annan kändis.

Middag vid datorn idag.


Det Niklas Wahllöf ställer sig tveksam till
är var fokus hamnar – på kändisen som intervjuas eller på den nyfikne kändisen som gör intervjun.

[…] frågan är om det inte nu råder ett omvänt förhållande, att den nyfikna – reportern, programledaren, konferencieren – är huvudobjekt. […]

Uppenbarligen är det ganska gott om TV-program som har detta koncept att en kändis intervjuar en eller flera andra kändisar – utan att intervjukändisen är journalist. Som exempel nämner Niklas Wahllöf Patrik Sjöberg och Kjell Bergqvist. Lite intressant att just Patrik Sjöberg har blivit så i ropet efter sin (?) litterära debut (vem skrev boken?). Dessförinnan var det ganska tyst runt honom. Kjell Bergqvist reser just nu runt i Asien och äter deras mat i TV. Honom fick jag nog av på Pride – han var där varenda dag med sin fru och sitt barn. Varför då, kan man ju undra..?

Det är inte just dessa två som Niklas Wahllöf kritiserar, de är mest exempel. Det han ifrågasätter är lämpligheten och hur man har bedömts vara lämplig:

[…] På senare år har en drös kända människor från andra roller kommit att axla just reporterns eller programledarens uppgifter. Lämpligheten tycks bedömas utefter om man anses vara en skön människa. Vi har sett allt från skådespelare eller musiker som lagar mat, eller reser runt och äter mat, eller bara reser, till dokusåpadeltagare som frontar egna magasin. Och kändisar som umgås med kändisar i högreståndsmiljö. Allt med varierande resultat, från bra till riktigt uruselt. […]

Ja, jag håller med. Det vore intressant att få veta varför just vissa bedöms vara lämpliga programledare – bara för att de är kändisar av olika slag. En del program blir ju bra, jag tänker på Stjärnorna på Slottet och Sommarpratarna, medan annat… står jag inte ut med. Jag stänger av eller byter kanal, helt enkelt.

Men som exempel tycker Niklas Wahllöf när det gäller Patrik Sjöbergs program att det blir lite varierande resultat. Och ibland blir det inte så bra:

[…] Stjärnan tenderar att skymma stjärnan. Hade det räknats minuter i första avsnittet, då Sjöberg träffade Kajsa Bergqvist, som gick åt till Patriks intervju med Patrik (och en skrattande Kajsa bredvid) kan summan ha blivit att programmet mest handlade om honom. […]

Idag är många journalister arbetssökande. Men det, liksom fokus, tycks TV-kanalerna strunt i, enligt Niklas Wahllöf. För så längen en kändis intervjuar en kändis kan man antagligen fånga tittarens intresse för en av dem i rutan. Förhoppningsvis blir det ändå inte så att vi varenda dag får se TV-program där kändisar är programledare. Men Niklas Wahllöf gör mig lite skrajsen när han rundar av sin krönika med att skriva att han åtminstone skulle kunna se ett avsnitt av nedanstående:

[…] Och kanske kommer en dag varenda intervju-, prat-, mat-, sångprogram och resereportage att presenteras av känt folk från annan bransch. Mikael Persbrandt som programledare för ”Kompisar på Kebben”?
Skådespelaren i bar superkropp tar kändisar mot toppen av Kebnekaise samtidigt som de måste slänga käft. Kan bli utslagstävling, faller du dör du. […] 

Eller… Niklas Wahllöf är lite nyfiken på detta… En rolig och ironisk krönika har han i alla fall skrivit! Tack!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag tycker inte att det är OK att knarka. Jag tycker inte att det är värre om kändisar knarkar än om vanliga dödliga gör det, men jag tycker att offentliga personer ändå bör föregå med ett visst gott föredöme. En ny mätning visar att 70 procent av svenskarna håller med mig – det är viktigt att offentliga personer låter bli narkotika.

Som illustration till hur motstridig synen på narkotika är i vårt land tar Dagens Nyheter upp barnprogramledaren Ola Lindholm. Han blev nyligen dömd för ett ett ringa narkotikabrott. Han uttalade sig före domen att det kanske tar tre månader, sen är hans brott förlåtet och han kan åter visa sig i rutan. Och det gick ju faktiskt snabbare än så – redan nu har han jobb kreativ producent på produktionsbolaget ITV Studios Nordic. Bolaget gör bland anant TV-program som Robinson, Draknästet och Halv åtta hos mig. Och enligt bolagets VD är det inte helt omöjligt att Ola Lindholm får jobba som… programledare för barn i framtiden.

Men nu har alltså en ny undersökning, gjord bland cirka tusen personer, visat att det faktiskt spelar roll om kändisar knarkar eller inte. Samtidigt växer misstron runt omkring oss – i bland annat media – om vårt lands narkotikapolitik. Lindriga narkotikabrott framställs som just… lindriga brott. Brott som jämställs med att köra bil utan bälte. Men hallå, vem är så korkad att man kör bil utan bälte? Det tar bara ett par sekunder att bälta sig, vad är problemet???


Det är väl inte tidskrävande eller svårt att ta på sig ett sånt här?

                                                                                                                                                              Det finns ju fler kända svenskar som har blivit dömda för narkotikabrott. Det jag är fundersam över är hur olika de behandlas. Sanna Bråding hamnade ute kylan direkt (hon dömdes i augusti 2008) och har väl först nu börjat få uppdrag igen, medan Micke Persbrandt (greps i januari i år), tja, han erkände, betalade böterna och sen var det glömt och han lika hyllad efteråt som före. Är det skillnad på kändisar och kändisar, liksom? Eller handlar det om kön? Vad har media för roll? Vad tror du?

För mig tycks det som om skillnaden beror på kön och att medias hantering spelar roll. Men samtidigt kan jag tycka att Persbrandt var rak och ärlig och erkände med en gång, vilket Ola Lindholm ju aldrig har gjort. Han dömdes mot sitt nekande. Så olika, ändå verkar dessa herrar flyta på i tillvaron rätt OK.

För övrigt, som jag skrev inledningsvis, tycker jag inte att det är OK att knarka – även om vissa brott anses lindriga…

Read Full Post »

Older Posts »