Ett trött inlägg.
Jag är så arg och besviken nu för tiden. Därför var det extra gott att både få en inbjudan till en intervju och att få tillbringa kvällen med delar av familjen. Vi firade Fästmöns pappa som fyllde 79 bast. Han påminde om att de är två som fyller jämnt nästa år, men jag tänker inte tala om vem den andra är. Inte här och nu i alla fall. Eftersom det inte blir nåt go-fika på jobbet på fredag svullade jag rejält med både wienerbröd och tårta. Fast som Annas svägerska sa var ju tårtan väldigt nyttig – det var ju en frukttårta. Jag tog en bit med kiwi på och kiwi är C-vitaminrikt.
Hur det är på jobbet ska vi tala tyst om just nu. Men jag kan säga att jag är väldigt, väldigt besviken. Saker och ting – och människor, framför allt – har visat sig vara annorlunda än jag först hade uppfattat. Den här sista månaden har varit rent förfärlig. Vissa personer är som schackpjäser, medan andra leker gudar. Det har gjort – och gör – så ont i mig att se det som händer andra. Dessutom kommer Det Som Hände tillbaka till mig och lägger sig som en tung, blöt och vidrig filt av bitterhet. Hur jag än försöker slänga av mig den ligger den kvar och tynger mina axlar. Men… har jag överlevt så här länge lär jag göra det ett tag till. Jag har saker att se fram emot med spänd förväntan, bland annat intervjun och besked i en liknande fråga. Det är gott att veta att åtminstone några arbetsgivare är intresserade av mina kompetenser och erfarenheter. Intresset är för övrigt omvänt – det är riktigt spännande arbetsgivare med, som jag ser det, stora utvecklingsmöjligheter för den som får jobba där. Så jag räknar ned dagarna med lite, lite tillförsikt och en gnutta hopp, i alla fall. Det är bättre än totalt mörker och hopplöshet.
Ännu fler roliga och spännande saker händer i privatlivet. En lämplig rubrik på ett kommande inlägg om en del av detta skulle kunna vara
Alla heter Anna
eller nånting ditåt. Men det inlägget ska jag inte skriva nu, för nu ska jag borsta tanden och hoppa i säng. Jag vaknade redan klockan fyra i morse av en ivrig Wordfeudmotståndare och det satte sina spår i form av huvudvärk hela dan. Nu ska jag vila en stund så att jag kan upparbeta kraft till det jag ska ta itu med i morgon på jobbet. Särskilt inspirerad är jag inte, ärligt talat, men jag kan vara professionell när jag behöver. Och det som håller mig flytande är såna här hälsningar från en och annan kollega:
Den här hälsningen värderar jag högt!
Livet är kort.
När det sker stora, obegripliga katastrofer och händelser minns vi ofta lång tid efteråt vad vi gjorde och var vi var just då – även om det inte var vi själva som var med i skeendet. Jag minns den morgon jag fick veta att 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 