Hej då, Läkare utan gränser!

Ett förbittrat inlägg.

För inte länge sen var organisationen Läkare utan gränser den enda organisation jag stödde med pengar. Så sent som i november förra året skänkte jag en rejäl slant (med mina ögon mätt) i glädjeyran kring att jag hade fått en tidsbegränsad anställning.

Det blev en stor chock för mig när jag via Twitter fick veta att Läkare utan gränser fått pengar av Postkodlotteriet. Postkodlotteriet, som får fortsätta år ut och år in trots skandaler såsom sanslösa löner, brott mot god marknadsföringssed etc. Att Läkare utan gränser flera gånger under en kväll twittrade om de 29 miljonerna man mottagit från Postkodlotteriet – ja, du läste rätt: 29 miljoner – gjorde mig… jaa, jag finner inte ord för det.

Jag svarade på ett av Läkare utan gränsers tweets att de nu inte behöver mina surt förvärvade slantar när de kan ta emot pengar från ett lotteri med tvivelsamt rykte. Fick då ett idiotsvar om att alla pengar behövs. Jaa, jag behöver mina pengar själv. Eller snarare: jag ger inte mina pengar till en organisation som samarbetar med Postkodlotteriet.

Bara en månad innan Läkare utan gränser tog emot miljonerna från Postkodlotteriet, försökte sagda lotteri lura sina lottprenumeranter in i nånting de kallade för Jackpott. Man ägnade sig åt nånting som kallas för aggressiv marknadsföring. Men många människor protesterade och ganska snart backade Postkodlotteriet.

Postkodlotteriets marknadsdirektör tyckte att man uttryckt sig tydligt gentemot prenumeranterna. Uppenbarligen var inte så fallet eftersom så många kände sig lurade. Dessutom tror jag verkligen inte på att lotteriet har löpande kontakt med alla sina en miljon kunder, såsom marknadsdirektören påstod i januari i år.

Idag kom ett fönsterkuvert från Läkare utan gränser. Det var med sorg i hjärtat jag rev sönder det och kastade det bland mina brännbara sopor. Efter åren av förföljelse från Postkodslotteriet och dess obeställda reklam har jag insett att ett rött kryss och återsänt material till avsändaren inte hjälpte, nämligen.

Så snälla Läkare utan gränser, skicka inga mer såna brev med fönsterkuvert och inbetalningskort till mig – inte så länge ni samarbetar med Postkodlotteriet! Alla tusenlappar jag hittills har skänkt får ni behålla. Jag tänkte ett slag om jag skulle be om pengarna tillbaka, men insåg att ni inte har nåt som kallas öppet köp. Jag hoppas ni gör nåt vettigt för mina pengar och för de 29 miljonerna. Jag kan liksom inte matcha de senare.

Livet är kort.

Read Full Post »

Se ljuset i det svarta

Ett inlägg om en bok.

Äntligen har jag fått läsa Annika Östbergs senaste bok, Se ljuset i det svarta! Boken, som kom ut i höstas, stod länge på min inköpslista och förra månaden skickade jag efter den. Till format och utseende är det en liten bok. Till innehåll är den mycket stor. Lite tung, också. Jag kunde bara läsa den bitvis och göra paus emellan.

Annika Östbergs resa genom livet har varit väldigt olik min. Ändå hittar jag beröringspunkter – och framför allt gemensamma tankar. Men jag har inte suttit i fängelse i 28 år, det är en väsentlig skillnad. En likhet är emellertid den om våra möten med människor – Annika Östberg genom sina föreläsningar och böcker, jag genom min blogg. Dessa möten som har gjort att människor tycker att de känner oss…

[...] på ett nästan intimt sätt. De har ju tagit del av detaljer i mitt liv som man vanligtvis bara delar med sig av till en mycket nära vän, och kanske inte ens det. [...]

skriver Annika Östberg. Jag nickar igenkännande.

Se ljuset i det svarta berättar om tiden som fri. Annikas tidigare bok, Ögonblick som förändrar livet, kom ut hösten 2011 och handlade om hennes liv. En självbiografi, helt enkelt, som utspelade sig till stor del bakom lås och bom. Men även om tiden i fängelse var svår, har tiden som fri inte varit helt enkel heller. Många är de människor som skrivit till Annika genom åren. Människor som tycker sig känna henne, som vill möta tacksamhet. De kanske besökte henne i fängelse. Naturligtvis var hon glad för besök och glad för de gåvor besökarna tog med. Men besöken skedde ju alltid på besökarnas villkor. Annika Östberg själv kunde inte välja, hon satt ju där hon satt. Om detta skriver Annika Östberg bland annat i boken:

[...] Det kändes som om jag tillhörde alla andra utom mig själv. [...]

En av de svåraste sakerna med att vara fri var den snällhet Annika Östberg mötte. Detta trots att alla förstås inte var snälla och positiva till att hon landat i Sverige och dessutom blivit fri.

Idag reser Annika Östberg runt i Sverige och berättar om sitt liv. Hon får ofta svåra frågor och hon har tvingats att sätta ett värde på sig själv i pengar – hon måste ju överleva och ha en inkomst.

Det här är en fantastisk bok på bara 125 sidor. Men orden jag läser, till exempel det om att älta sånt som har varit och inte kan göras ogjort, sparar jag djupt i mitt hjärta för de är så tunga och kraftfulla. Aldrig glömmer jag hellre orden Annika Östberg gav till mig när vi träffades för två år sen i samband med en föreläsning:

Livet är en gåva.

Det är fyra ord som flera gånger har hindrat mig från att göra slut på mitt liv.

Jag skulle kunna skriva citat på citat här. I stället tycker jag att du ska köpa den här boken.

Toffelomdömet blir utan tvekan det högsta.

Livet är kort. Livet är en gåva.

Read Full Post »

Sonjas sista vilja

Ett inlägg om en bok.

Nu är det snart sex veckor sen jag var och klippte mig. Min frissa och jag brukar prata böcker. Tipsa varandra om böcker som vi kanske inte annars skulle ha valt att läsa. Och när jag fick håret klippt sist tipsade M mig om Åsa Hellbergs bok Sonjas sista vilja. Förra fredagen trillade den ner i min postbox och nu har jag läst ut den.

En dag dör Sonja Gustavsson knall och fall utanför Åhléns. Dödsfallet är inte på nåt sätt planerat, men inte heller oväntat. Däremot har Sonja planerat för vad som ska hända efteråt. Hennes tre bästa väninnor Rebecka, Susanne och Maggan ska få ärva henne. Och det är inte lite de får… Det handlar om både miljoner och investeringar. Men naturligtvis finns där villkor. En av dem hamnar i Paris, en i London och en på Mallorca. Alla tre får de var sitt projekt att ro iland.

Jag blir faktiskt rätt förbannad när jag läser den här boken. För vem har inte önskat sig så mycket av det som de tre vännerna får av sin fjärde kompis? Pengar, lyx, spännande uppdrag… Och så har den kluriga Sonja ett finger med i spelet till och med när det gäller deras kärleksrelationer.

Det här är en bok som inte på nåt vis är i Nobelprisklass. Detta är typisk kvinnolitteratur med inriktning mot tantsnusk. Jag skulle gärna sätta den i händerna på mamma, men jag vet inte riktigt om jag pallar. Boken innehåller nämligen en hel del sex och det gör mig generad. Och lite ointresserad. För det är ju heterosex.

Boken är lättläst och självklart vill man som läsare veta hur det går för de tre damerna. Men den saknar ett riktigt djup. Ett djup som skulle ha kunnat haft en plats mellan pärmarna.

Toffelbetyget blir medel.

Livet är kort.

Read Full Post »

Hjälpsökandes hot gav skadestånd

Ett inlägg om desperation, skulle jag vilja säga.

Jag skulle ha skrivit om cheferna som fälldes för en anställds självmord, men det är för nära, för svårt, för… starkt…

På Vision på nätet läser jag om en man som nekades försörjningsstöd. En ganska desperat man, gissar jag. Han fick nämligen nej på sin ansökan och ringde då upp den handläggare som fattat beslutet. Vid telefonsamtalet stod mannen, enligt Vision, i receptionen, gissningsvis i det hus där socialsekreteraren befann sig. Enligt artikeln sa mannen att han skulle skada socialsekreteraren och vänta i receptionen.

Situationen som uppstod var förstås jobbig för alla inblandade – för mannen som blev nekad försörjningsstöd, för handläggaren, för handläggarens chef (som också fick höra av mannen att han skulle slå henne), för de som jobbade i receptionen, också, gissningsvis. Socialsekreteraren vågade inte gå till jobbet ensam en tid efter händelsen. Men anmälde!

Tingsrätten friade mannen. Det gjorde däremot inte Kammarrätten. Den dömde mannen till att betala 5 000 kronor i skadestånd till socialsekreteraren.

Nu har jag inte alla fakta, jag har läst en kort artikel på nätet, publicerad av en facklig tidning. Men jag blir ledsen och upprörd och väldigt beklämd. Jag känner med alla inblandade, jag känner samtligas… desparation.

En person som är anställd inom offentlig verksamhet har lagar och regler att följa. För detta ska man inte behöva utsättas för hot om att bli skadad. Man är samhällets förlängda arm. I samhället finns personer som har det mycket svårt ekonomiskt. Personer som söker försörjningsstöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situationen att ens behöva ansöka om ekonomisk hjälp från samhället för sitt uppehälle. Att då få ett nej från samhället när man tar mod till sig (?) och ber om hjälp kan onekligen få bägaren att rinna över. Rejält, som i fallet ovan, om jag gissar rätt.

Jag ursäktar ingen ovan, för jag har inte alla fakta. Och för våld – eller hot om våld – finns aldrig några ursäkter. Däremot anar jag den fruktansvärda känslan av desperation. Slutligen undrar jag förstås hur mannen i fråga ska skrapa ihop 5 000 kronor för att betala ett skadestånd. För mig är det i sammanhanget ett väldigt dumt straff. Han har ju inte ens pengar till sitt eget uppehälle…

I den bästa av världar skulle samtliga inblandade ha fått annan hjälp, är min uppfattning. Mannen kanske hade kunnat få ett jobb, för han kanske var arbetslös. Socialsekreteraren borde ha fått samtalshjälp, kanske. Vad vet jag, jag är ingen expert. Men att döma en person utan pengar till att betala skadestånd känns bara väldigt korkat. Ska samhället gå in och betala skadeståndet? Eller vem gör det? Och varför inte ta tag i det verkliga problemet här?

När jag läser såna här berättelser ur verkligheten blir jag så ledsen, så ledsen, bara. Sverige 2014 är på det här viset…

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsförkylning

Ett inlägg i vilket skribenten verkligen odlar självömkans konst.

Uppdaterat inlägg: Och dessutom har jag skrivit min första tweet på finska idag. Bara det, alltså…

Redan igår kväll kände jag mig risig. Men jag är ju så där att jag ibland kan bota mig själv. Och kanske var det för att jag kände mig så ledsen igår kväll som jag inte lyckades kurera mig: i morse var jag definitivt förkyld och hade ont i halsen. Tackade chefen och kollegan K så mycket för det fina jag hade fått – deras förkylningar.

Det var en bra dag på arbetet idag. Jag gjorde inga fel, bara rätt, vad jag vet. Lite kvalitetssäkring gav vid handen att en och annan uttryckte sitt gillande med mig, typ

Du är den enda som är trevlig och som man får hjälp av.

Ja, nu skryter jag, men citatet är äkta. Det stoppar jag inuti och tar fram nästa gång det blir fel och bannor.

Öl och kuponger från Agneta.

Miljöpartiet bjöd på banantårta (!) i morse, L bjöd på geléhjärtan och M och B bjöd på ost och kex idag. Så nån större nöd har det inte gått på mig. Men seg som jag känner mig åkte jag hem lite tidigare för att inhandla ett par saker på vägen hem.

Hemma i New Village är det ljuvligt tyst numera. Inga puckon som skriker. Jag börjar tro att jag behöver hörapparat, tror knappt mina öron. Men så är det. Och jag njuter nu så länge det går.

Toffliska sjuktillbehör.

Snälla vännen Agneta hade skickat ett kuvert med öl till mig och kuponger till Fästmön. TACK! Men jag tror inte att det blir nån öl för min del i afton. Jag sörplar just nu på lite uppvärmt kaffe som jag inte hann dricka upp i morse. Sen blir det nog te med honung från jobbet. Möjligen. Jag har ju också varit och handlat lite tillbehör som en Toffla kan behöva när hon känner sig risig: en påse prästostbågar och en ny morgonrock. Pengarna till den senare tar jag ur julklappssedlarna från mamma. Som komplement gjorde jag ett smärre fynd vid utgrävningarna av mitt barskåp. Jag fann en karaff med en liten, liten skvätt Laphroaig på botten. Kanske tar mig en hutt lite senare.

Tvättmaskinen kör lite handdukar och tröjor. Ska väl klara av att hänga den tvätten sen innan jag däckar. Självklart hade jag hellre varit hos min älskade på Alla hjärtans dag, men dels vill jag inte smittas och dels är jag för seg. Kanske, om jag vilar i kväll och gör allt för att mota infektionen, att jag kan hämta Anna efter jobbet i morgon eftermiddag och hänga med ut. Kanske. Man vet ju aldrig, för när en Toffla är förkyld, allra helst en fredag, då är hon verkligen sjuk. En gång, för typ tre år sen och lite till, gjorde hon till och med en filminspelning om detta och den bjuder jag på som avslutning:

Livet är kort. Just nu är jag lite over and out.

Read Full Post »

Noll koll på omvärlden

Ett beklagande inlägg, tillika uppmanande!

Det känns som om jag har noll koll på omvärlden. Jag hinner knappt läsa tidningar, varken i pappersform eller på nätet. Bläddrar snabbt nån gång i veckan i nån papperstidning samt surfar in på några tidningar i cyberspace kanske ett par gånger i veckan. Tiden räcker inte till.

Igår gick jag igenom min länklista här på bloggen för att se om nån var inaktuell och skulle tas bort. Hamnade då på QX, där jag har haft konto sen många år. Det tog skitlång tid innan jag kom in, för om man inte är guldmedlem, det vill säga betalar, får man vänta tills man släpps in. Jag fick vänta över en halvtimme. Ibland uppmanas man att logga in så att ens konto inte ska raderas. Jag vill ha mitt konto kvar. Gjorde därför två flugor på smällen, alltså. Men det som slog mig i huvet var att jag upptäckte att en av mina äldsta vänner från Uppsala (numera bor hon nån annanstans) hade gift sig. För typ tre år sen… TRE ÅR!!! Snacka om att jag har noll koll…

Min kompis har gift sig. För tre år sen…

Men viss koll på mina kompisar har jag trots allt. I alla fall på dem jag umgås med då och då. När det blir tid. En av dessa goda vänner är just nu i akut behov av hjälp. Klara har fått nej på sin begäran om omprövning av ett tidigare beslut av Försäkringskassan om handikappersättning. Inte nog med att Försäkringskassan har fel i sak, anser Klara OCH JAG. De kan inte ens stava till hennes sjukdom. Klara har nu två månader på sig att överklaga och behöver juridisk hjälp PRO BONO för detta. Därför vädjar jag till dig som kan eller vill ställa upp eller som kanske känner nån som kan eller vill hjälpa Klara. Läs Klaras eget inlägg här!

Klara i slutet av januari i år.

När jag tänker på Klara och andra i liknande situation känns mycket annat så väldigt… oviktigt. Jag är totalt ointresserad av den sporttävling som pågår just nu, till exempel, och funderar starkt på att tillfälligt avfölja alla Twitterbekantingar och dito vänner som skriver om eländet. Likaså årets mediokra pest – det är samma skit som alltid. Men samtidigt är det märkligt att när det gäller evenemang som dessa två – sport och nöje – DÅ finns det såväl medieutrymme som pengar i samhället! Gäller det sjuka människor som behöver ekonomiskt stöd för behandling, vård och hjälpmedel, då finns det inte en krona. Är det inte konstigt? Är det inte egentligen denna ignorans av människor som innebär att ha noll koll på omvärlden???

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har gjort slut med Let’s deal

Ett inlägg om en avbruten relation.

I december 2012, när jag och mina aliens låg på sjukhus, träffade jag en medpatient som tipsade mig om Let’s deal. Hon (ja, man delar ju sal på sjukhus med personer av samma kön) tyckte att det framför allt fanns så många bra erbjudanden på tillbehör till iPhone där.

Jag tror att det dröjde till i somras innan jag reggade mig. Erbjudandena upplevde jag som ganska varierande – allt ifrån små nyttoprylar till rabatt på resor och hotellvistelser. Till sist vågade jag mig på att nätshoppa lite. Men det gick ju inte så bra. Jag tror att jag kontaktade Let’s deals kundtjänst tre eller fyra gånger innan jag äntligen fick sink/turbo snake som jag hade beställt. Det var en liten vara för 99 pix och jag hade förstås betalt i förväg. Tänkte att om det inte funkar, har jag ju bara förlorat knappt en hundring. Men även 99 spänn är pengar och jag blev irriterad för att man inte höll leveransdatum. Till sist kom min vara och efter ytterligare ett tag fick jag en korthållare som plåster på såren.

Den beställda varan, turbo snake.

När jag nätshoppar vill jag få sakerna jag köper i rimlig tid. Det är ett viktigt skäl till att jag handlar via nätet överhuvudtaget. Jag vill också få ett lite bättre pris än ute i affärerna och jag vill få mina varor hemlevererade. Efter den första, ganska misslyckade affären med Let’s deal tänkte jag att jag skulle göra ett nytt försök lite senare.

Jag spanade länge och väl och var sugen på ett par hotellvistelser och annat. Men fastnade till sist för ett snyggt påslakanset. När jag så kom till skott för att handla, visade det sig att den färg jag ville ha var slut. Alltså blev det ingen affär. Nån månad senare återkom dealen och jag tänkte att nu 17 ska jag shoppa påslakan. Blåa påslakan, två set till sovrummet. HA! De blåa påslakanseten var slut även denna gång. Och då var jag snabb på att gå in på dealen för att beställa!

Så igår gjorde jag faktiskt slut med Let’s deal och avregistrerade mig. Osäkra leveranser och varor som är slut trots att erbjudandet gått ut samma dag övertygade mig att det var bäst att gå skilda vägar.

Men nätshoppar gör jag förstås fortfarande. Min favorit är Apotea. Som god tvåa kommer Bokus, som har snabba leveranser och bra priser. Tyvärr, tyvärr fullkomligt överöser Bokus mig som kund med erbjudanden och reklam. För varje köp eskalerar det. Idag fick jag erbjudanden om matböcker och barnböcker och jag vet inte vad. Inte ett dugg intressant, bara irriterande. Farligt nära att jag gör slut med Bokus också. Men, som sagt, priserna är bra och jag får dessutom poäng på mitt Med Mera-kort. Och eftersom jag köper böcker ganska ofta är bra priser viktigt.

Hur gör du??? Jag vet att jag har frågat förr, men vad nätshoppar du??? Har du nån favoritnätshop som du vill tipsa om??? 

Livet är kort.

Read Full Post »

Snart är det slut

Ett inlägg om framtid.

Snart är januari månad till ända. Igår satt jag och svettades med mina räkningar. Ekonomin gick ihop den här månaden också, trots att min skattsedel ”råkat försvinna” på jobbet och man drog en för hög skatt på lönen jag fick igår. Svor lite i det tysta, för jag hade ett par semesterdagar i december och väntade på lite extra utdelning. Nu blev det extra lite utdelning i stället.

Hade förväntat mig extra utdelning, men det blev extra liten utdelning i stället.

 

Nåja, den som spar hon har. Pengarna kommer med nästa lön i stället. Och nästa lön blir nog min sista på mitt nuvarande jobb. Jag ryckte ju in för att hålla webbplatserna vid liv. Min anställning är tidsbegränsad och de lite mer än tre månaderna har snart tagit slut.

Det ska annonseras ut en tjänst på jobbet, men det är inte klart hur den ska se ut eller vad den ska innehålla. Och tiden går. Jag har börjat se mig om efter andra jobb och såg ett intressant i morse, faktiskt. Men det är hos en arbetsgivare där jag har sökt massor av jobb och bara kommit på en enda intervju. Ser framför mig tuffa tider. Jag blir ju inte yngre, precis. Och varje stund jag står utanför arbetsmarknaden förlorar jag inte bara självkänsla utan också kompetens.

Jag är glad att min pappa inte är här och kan uppleva detta jag har gått och går igenom. Han skulle ha varit så arg att han hade kreverat. I stället har jag för första gången betalat räkningen för en hel årsskötsel av hans grav. Det är en märklig känsla. Mycket märklig. Räkningen ligger här bredvid och jag kan inte förmå mig att stoppa den i en pärm riktigt än. Jag måste ta in.

Livet är kort.

Read Full Post »

Postkodlotteriet: Hur länge ska det få fortsätta?

Ett inlägg om nästa tvivelaktighet med Postkodlotteriet.

Uppdaterat inlägg: Enligt SR Ekot den 14 januari 2014 backar nu Postkodlotteriet.

Den som har följt min blogg sen starten vet att jag hyser starka tvivel om Postkodlotteriet. Det tog flera ÅR innan eländet Postkodlotteriet slutade skicka obeställt material hem till mig. Då hade jag nogsamt returnerat varje kuvert med ett stort kryss samt angett att jag inte hade beställt materialet. Till sist fattade de visst galoppen. (Ja, jag mejlade visst också några gånger.)

Den ena tveksamheten avlöser den andra när det gäller Postkodlotteriet. Jag har bland annat läst om sanslösa löner, människor som inte kan avsluta sina lottprenumerationer och nu sist, aggressiv marknadsföring.

Det senaste är alltså att Postkodlotteriet har infört nåt de kallar jackpott. Detta innebär att den som redan är kund/lottprenumerant aktivt måste tala om att h*n inte vill delta – annars dras extrapengar från kunden. Om alla kunder är passiva kan det innebära att lotteriet drar 160 miljoner spänn. Begreppet

aggressiv marknadsföring

kommer från Konsumentverket – och jag kan bara hålla med!

Idag har lotteriet en miljon kunder, enligt en artikel i Svenska Dagbladet. Om dessa inte aktivt tackar nej till att delta i den nya

Semesterjackpotten

dras automatiskt 160 extra kronor i juni. Det går bara att ringa för att avsäga sig sitt deltagande. Man kan ju föreställa sig lotteriets telefonväxel…

En som har blivit förbannad på det här är David Karlsson i Uppsala. Han menar att

Om man inte märker det här brevet drar de bara pengarna, det är alltså ett godkännande i och med att man inte ringer och säger nej. Så funkar ju inte business i vanliga fall i Sverige.

Brevet har gått ut till kunderna/prenumeranterna ett halvår i förväg. Postkodlotteriets marknadsdirektör säger bland annat om detta:

[...] Handen på hjärtat tycker jag det är tidigt och tydligt.

Och visst är det tidigt. Men det framgår inte av brevet att man måste ringa och säga nej om man inte vill vara med. På det svarar marknadsdirektören

[...] Men alla våra 1 miljon kunder har vi löpande kontakt med. De tycker om att vi utvecklar våra produkter. [...]

En nedringd Kundtjänst och upprörda kunder viftar marknadsdirektören bort:

[...] Vi har ofta många kunder som kontaktar oss. Den vanligaste frågan är om de har vunnit. [...]

Jag tycker att det här är skitdåligt. Jag tycker inte att det är OK affärsmetoder att bara dra pengar från kundernas konto till nåt nytt ändamål – även om man har informerat om detta ett halvår i förväg. Jag tycker inte att det ska krävas att kunderna aktivt tackar nej. Jag tycker att det är konstigt att marknadsdirektören hävdar att lotteriet har löpande kontakt med alla sina en miljon kunder – jag har svårt att tänka mig att det är nån sorts kommunikation (två parter kommunicerar). Så här får det inte gå till. Jag kan bara åter igen att ställa frågan:

Hur länge ska det få fortsätta?

Och så delar jag förstås ut en svart bak. Ytterligare en gång.

Åter en svart bak till Postkodlotteriet för aggressiv marknadsföring.

Livet är kort.

Read Full Post »

Kall måndag

Ett inlägg om en måndagsmorgon.

Det är mörkt, det är massor (nåja…) av snö och det är skitkallt (allting är relativt…). Det har snöat en hel del och ingen har plogat på gårdarna här på hela helgen. Igår kom det mer snö. Gissar att jag blir ganska blöt om foten i den trasiga skon när jag går ut till garaget.

Natten har varit urkass. Jag var jättetrött igår och gick och la mig strax före klockan 22 för att se på Poirot i sovrummet. Tror jag missade själva upplösningen. Sen vaknade jag minst en gång i timmen, ofta halvtimmen, från klockan två. Det är alltid så här när jag ska upp och jobba. Ändå vet jag att det inte är nån som bryr sig om jag kommer lite sent. Eller också är det värre när jag, som visstidsanställd, gör det. Vad vet jag..?

Det gick bra att somna till honom.

Idag är det ett evenemang hela eftermiddagen som jag anmälde mig till för länge sen. Tyckte att nån från enheten borde gå, helt enkelt. I fredags fick jag veta att ytterligare två personer är anmälda och ska delta. Tre personer av fem känns ju lite väl många, så jag avstår nog från att gå. Synd att internkommunikationen oss emellan inte fungerar trots att vi delar kontor. Men jag har annat att göra, så…

Nu ska jag sleva i mig morgonfilen och sen försöka upparbeta nån form av lust att ge mig ut på vägarna. Vad gör man inte för pengar (lön)?

Ha en bra måndag!

Livet är kort.

Read Full Post »