Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘professionell’

Ett trött inlägg.


 

Jag är så arg och besviken nu för tiden. Därför var det extra gott att både få en inbjudan till en intervju och att få tillbringa kvällen med delar av familjen. Vi firade Fästmöns pappa som fyllde 79 bast. Han påminde om att de är två som fyller jämnt nästa år, men jag tänker inte tala om vem den andra är. Inte här och nu i alla fall. Eftersom det inte blir nåt go-fika på jobbet på fredag svullade jag rejält med både wienerbröd och tårta. Fast som Annas svägerska sa var ju tårtan väldigt nyttig – det var ju en frukttårta. Jag tog en bit med kiwi på och kiwi är C-vitaminrikt.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Hur det är på jobbet 
ska vi tala tyst om just nu. Men jag kan säga att jag är väldigt, väldigt besviken. Saker och ting – och människor, framför allt – har visat sig vara annorlunda än jag först hade uppfattat. Den här sista månaden har varit rent förfärlig. Vissa personer är som schackpjäser, medan andra leker gudar. Det har gjort – och gör – så ont i mig att se det som händer andra. Dessutom kommer Det Som Hände tillbaka till mig och lägger sig som en tung, blöt och vidrig filt av bitterhet. Hur jag än försöker slänga av mig den ligger den kvar och tynger mina axlar. Men… har jag överlevt så här länge lär jag göra det ett tag till. Jag har saker att se fram emot med spänd förväntan, bland annat intervjun och besked i en liknande fråga. Det är gott att veta att åtminstone några arbetsgivare är intresserade av mina kompetenser och erfarenheter. Intresset är för övrigt omvänt – det är riktigt spännande arbetsgivare med, som jag ser det, stora utvecklingsmöjligheter för den som får jobba där. Så jag räknar ned dagarna med lite, lite tillförsikt och en gnutta hopp, i alla fall. Det är bättre än totalt mörker och hopplöshet.

Ännu fler roliga och spännande saker händer i privatlivet. En lämplig rubrik på ett kommande inlägg om en del av detta skulle kunna vara

Alla heter Anna

eller nånting ditåt. Men det inlägget ska jag inte skriva nu, för nu ska jag borsta tanden och hoppa i säng. Jag vaknade redan klockan fyra i morse av en ivrig Wordfeudmotståndare och det satte sina spår i form av huvudvärk hela dan. Nu ska jag vila en stund så att jag kan upparbeta kraft till det jag ska ta itu med i morgon på jobbet. Särskilt inspirerad är jag inte, ärligt talat, men jag kan vara professionell när jag behöver. Och det som håller mig flytande är såna här hälsningar från en och annan kollega:

Magnet glöm aldrig att du är unik

Den här hälsningen värderar jag högt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vägar, lögner, fina saker och Alice-who-the-f***-is-Alice.


 

Väg

En väg jag vill gå på? Eller vill jag bara hoppa ner från bron över den?

Ibland är vägen krokig, ibland är den rak. Vägen kan vara full av gropar och hinder – eller rentav nyasfalterad. Inte vet jag vilken väg jag har slagit in på , men mitt i det jätteledsna är jag produktiv. Som om jag är två personer: en som sitter i vännens bil och gråter, en annan som är professionell, inte tappar tråden trots avbrott och som levererar till belåtenhet. Kanske är det rentav så att mina ben har valt separata vägar? I teorin, vill säga. I verkligheten är det ju omöjligt.

När en kör bil försöker i alla fall jag att se trafiken så långt fram som möjligt, för att förutse eventuella händelser. När jag bara är jag ser jag vägen under mig. Jag vill så gärna gå den, men jag vill hoppa ner från bron över den också och krossas som en tomat mot asfalten. Den magnetiska asfalten.

Marionettdocka Pinocchio 150kr

Jag skriver ärliga recensioner, (Pinocchio mötte jag igår på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik. Dockan är till salu för 150 kronor i butiken.)

Två texter blev det igår, varav den ena är publicerad och klar. Det är alltid roligare när en författare blir glad över en recension än när h*n blir arg och startar en grupp på Facebook med så kallade professionella journalister om hur dålig jag är på att läsa och förstå. Men jag skriver alltid ärligt. Har jag blivit mig tillsänd ett verk av författare eller förlag måste den som läser min recension vara säker på att det jag skriver är ärligt. Jag kan inte skriva att en bok är bra om jag inte tycker det, kort sagt. Däremot kan jag skriva att den språkligt sett är bra, men också förklara vad det är som gör att jag tycker si eller så.

I morgon bitti publiceras här och hos UppsalaNyheter en recension av en rykande färsk thriller, skriven av en Uppsalaförfattare. Det gläder mig att se hans namn bland de författare som ska delta i författarstafetten i Missionskyrkan här i Uppsala under Kulturnatten den 12 september.

Gina Hund

Gina Hund vaktade alla fina saker. Här vänder hon andra sidan till.

Men igår eftermiddag/kväll blev det en utflykt till verkligheten. Under tiden jag pratade med två gamla väninnor (gamla på det viset att de har känt varandra länge) och kliade vakthunden passerade två representanter för annan lokalmedia. Sen träffade jag självaste Pinocchio. Det var i skepnaden av en helt underbar marionettdocka, på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik här på Hjalmar Brantingsgatan 4A. Jag vet nån som gärna vill ha den, men jag hade inte 150 kronor. I stället fick jag nöja mig med att fota den och instagramma. Vännen som ljög mig rakt upp i ansiktet har inte gillat bilden på dockan. Det ger mig nån sorts tillfredsställelse eftersom det pekar på en viss självinsikt. Eller inte. Jag trodde ett tag att lögnen var omedveten och uttalad i oförstånd eller förvirring. Men kanske den inte var det. Nåja, det är inte min näsa som växer utan andras.

Jag blev förälskad i en sak igår, ett helt underbar serveringsvagn på hjul. Vagnen var dessutom oanvänd, den berömda lappen i snöre satt kvar. Min mamma har nåt liknande hemma hos sig, en pryl jag räddade från att hamna på tippen en gång (!) eftersom jag tyckte att den var så fin. Men mammas serveringsvagn har flaskhållare också. Det är lite oklart varifrån den kommer, näppeligen från mina farföräldrars djupt religiösa hem eller från mina morföräldrars alkoholfria (jag tänker på flaskhållarna). Kanske från de tokiga Flickorna Tro och Kärlek, som farmors (Hopp) systrar kallades i familjen?

Serveringsvagn 1400kr

Den här underbara och oanvända serveringsvagnen är till salu på Hjalmar Brantingsgatan 4 A för 1 400 kronor, om jag inte minns fel.


Idag fortsätter jag att läsa för att skriva. 
Jag började göra flickan Alice bekantskap igår när jag öppnade en nyöversättning på svenska, men med originalillustrationer, av Alice i Spegellandet. Det gör mig varm om hjärtat att Vaktel förlag lyfter fram detta fina verk från 1800-talets senare hälft. Nu ska jag avgöra om det är en barnbok eller inte.

Bok glasögon Kapitel Spegelhuset

Alice i Spegellandet – en barnbok eller inte?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om skrivande.


 

pengar

Det händer att jag skriver texter mot betalning.

Det händer att jag skriver texter mot betalning. Men du behöver inte oroa dig, det är inte tillräckligt mycket för mig att kunna leva på. Här på bloggen går jag via ett företag där jag har en sorts uppdragsanställning. Det innebär att jag får förfrågningar om eventuella texter jag vill skriva, jag får anmäla intresse och sen är det upp till beställaren att göra sitt urval. När jag tar såna uppdrag talar jag givetvis om det för min a-kassa. För 20 minuters arbetsinsats kan jag då få avdrag från a-kassan på såväl ersättning som en ersättningsdag. För a-kassan tycker inte att man ska jobba ens lite grann. Man ska inte jobba alls när man har a-kassa. Eller också ska man jobba mycket grann och få lön. Det senare är ju det jag vill göra.

Så det lönar sig knappast för mig att ta skrivuppdrag enligt ovan. Bruttolönen ser hyfsat bra ut, netto blir det runt en hundralapp för ett uppdrag. Nån lön betalas heller inte ut förrän man uppnått en viss summa. Hittills i år har jag fått en utbetalning, tror jag. På 400 kronor. Men pengar som pengar – allt är välkommet. Nästan.

Jag tar inte vilka skrivuppdrag som helst, nämligen. Det måste passa ihop med det jag skriver om för övrigt här på bloggen. Jag skulle inte åta mig skrivuppdrag som handlar om mode, smink, sport, till exempel. Det måste smälta in, vara nåt jag gillar eller som engagerar mig. Spelsajter skriver jag till exempel inte om. Jag gjorde ett undantag i höstas för jag blev lovad en ganska stor ersättning för det. I slutet fick jag 300 kronor och blev av med en vän. Så nä, vissa uppdrag lönar sig inte.

Nej

Jag säger nej.

Vidare säger jag för det mesta nej till företag som vill styra allt för hårt det jag skriver på uppdrag. Företag som kräver att få granska min text innan de betalar nånting. Jag jobbar inte så. Jag tar ett uppdrag efter de förutsättningar som ges – och som passar mig! – i förväg. Notera dock att hade jag drivit en professionell blogg skulle jag med all säkerhet ha tänkt annorlunda.

Jag får då och då förfrågningar om att skriva på uppdrag, få ersättning och sköta det här med skatteinbetalning på egen hand. Men dessa uppdrag är alldeles för styrda för att passa mig. Ska jag dessutom betala skatten själv anses jag som egen företagare och då kan jag inte samtidigt få a-kassa. Såna regler hade det relativt nystartade företaget, som köper texter av bloggare, ingen kläm alls på. Detta kan få till följd att en massa bloggare skattesmiter. Eller gör som jag: tackar nej. Jag skulle kunna namnge ett och annat sånt företag här, men… hur andra bloggare gör är upp till dem och inte till mig.

Böcker i bokhyllor på Röda Rummet

Böcker recenserar jag gärna, för det är inte plågsamt att läsa. Men det ger mig ingen inkomst, tyvärr.

Böcker recenserar jag gärna. Ibland får jag mig tillsänt nya böcker från förlag och författare. Jag får inte en spänn för det, men eftersom jag är road av läsning är det inte plågsamt att åta mig att recensera en bok. Ibland skriver jag om andra varor, tjänster, företag etc – men alltid hittills på uppdrag av mig själv.

Det händer att jag deltar i kampanjer vars budskap jag ställer mig bakom. Det gör jag alltid gratis, det förväntas man göra. Nu senast var det kampanjen om bokmoms på digitala böcker. Det är för övrigt sista dan att stödja den kampanjen idag, så gör gärna det! (Länk i högerspalten här via den stora runda knappen med texten ”JA! Till lika villkor för alla böcker!”)

Men ärligt talat… jag är rätt trött på att jobba gratis! Gratisjobb är sånt man kan ägna sig åt när man har en inkomst och det har inte jag. Häromdan blev jag ”erbjuden” att skriva om en ny sajt som visade samlade länkar för en viss typ av tjänst. För det skulle jag få… ingenting. Skälet som gavs till noll ersättning var att det ju är gratis för användarna att använda länkarna på sajten… Vidare skrev den lille (?) gossen som mejlade mig ord och uttryck som han inte riktigt begrep, tyckte jag.

Good luck!

säger jag bara. Gratis hjälp med marknadsföringen av en webbplats som jag gissar tar in annonsintäkter… För att citera lilla Kerstin i Barnen i Bullerbyn på Barnens dag:

Nä, nä!

Idiotiska regler begränsar alltså mina möjligheter att ta betalt för det jag skriver och gratisjobb är jag trött på. Finns det ingen som vill anställa en driven och produktiv skribent??? Jag är faktiskt rätt bra på att skriva texter för andra kanaler än min egen blogg och för olika målgrupper – jag har jobbat med det i hela mitt yrkesverksamma liv. Hallå???

Inget svar? Äh, då fortsätter jag att skriva här på bloggen – bara för att!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om osäkerhet och… sånt som är glasklart.


 

Fina glas på Helping hand

Långt ifrån glasklart… (De här glasen såg jag på Helping Hand för ett tag sen. De finns kanske kvar än.)

Det är verkligen inte alltid glasklart vad ett blogginlägg ska handla om när jag sätter mig och skriver. Ett av sätten jag använder bloggen till är nämligen att jobba med mitt skrivande. Genom att skriva, skriva, skriva utvecklas min ”talang” mer. Förhoppningsvis. Sen hade det kanske varit önskvärt för både mig och dig som läsare att det hände en massa spännande saker i mitt liv som jag kunde skriva om. De gör det inte. Det händer typ ingenting.

Så hade jag inte skrivit på egen hand hade både mitt skrivande och jag dött. Det viktiga för mig är inte att uttrycka mina åsikter, det är skrivandet i sig som är det väsentliga. Men häromdan läste jag en krönika signerad Erik Helmerson som handlade om åsiktskorridorer. Han hade tagit del av en uppsats författad vid Uppsala universitet. Författaren, Johan Floderus, hade undersökt

[…] människors vilja att uttrycka ”obekväma” åsikter under grupptryck. […]

Resultatet var inte så förvånande. Det visade att svaren på frågor som rörde till exempel invandring var mer olika sinsemellan när respondenterna fick vara anonyma. När de inte längre kunde vara anonyma låg både svar och åsikter närmare det som anses som norm.

Längre ner i krönikan kommer Erik Helmerson fram till att Sverige är fullt av åsiktskorridorer, men också att svenskarna tycks vara helt besatta av att diskutera vad man får diskutera. Dessutom finns här en konsensuskultur, menar Erik Helmerson. I ett land som Sverige ser han flera åsiktskorridorer som aldrig möts och det är det som är åsiktshotellet i rubriken till hans krönika. Det han önskar är att flera av gästerna på detta hotell kom ner till foajén och baren, där det ju är både trevligare och högre i tak.

Bordstablett

Åsiktskorridorer? Nej, en bordstablett, faktiskt.


Inte har jag nåt emot att diskutera
saker och ting. Men ibland tycker jag att diskussionerna går ner på nivåer som jag bara blir trött av. Det finns nämligen såna som läser vartenda ord jag skriver här, analyserar det och tycker om det. Fine, det får du gärna göra. Glöm bara inte bort att du endast får utvalda glimtar här. Du vet inte allt om mig. Och när du angriper min person eller talar om för mig hur jag ska leva mitt liv i stället för att diskutera ämnet jag skriver om blir det svårt eftersom du inte har alla fakta. Vidare är jag av den åsikten (!) att det blir smått löjligt när allt jag skriver ska dissekeras och diskuteras. Skit samma om det handlar om mammas gamla strumpor så har somliga åsikter (!) om detta! Det går för långt, helt enkelt.

En annan sak är anonyma kommentarer. Nu är detta inte en professionell blogg utan en privat, men jag har samma regler som en tidning när det gäller kommentarer och insändare: du får gärna vara anonym, men ”redaktionen”/bloggskribenten måste veta vem du är. Det kan räcka med att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret eller en verifierbar IP-adress. Den som inte gör det får inte sina kommentarer publicerade här. Administrationsskorpionen testar och sorterar bort direkt. Jag läser inte dessa bortsorterade kommentarer, det har jag andra som gör åt mig, men de sparas och vissa av dem sänds vidare på grund av sitt innehåll.

Att också förstå i sammanhanget är att rätten att kommentera här inte är nån automatisk rätt du som läsare får. Det är en rättighet jag som bloggskribent tilldelar dig. Jag har också full makt att ta den ifrån dig. Passar inte galoscherna – läs andra bloggar, inte min! DETTA är fullkomligt glasklart.

Tofflor på trottoraren

Passar inte galoscherna – gå nån annanstans!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Det man inte vetDet är inte bara dåligt med Bokus. Som jag skrev i ett tidigare inlägg har de bra priser och bra sortiment samt snabb leverans. I slutet på oktober nätshoppade jag ett par pocketar, en julklappsbok och en inbunden bok på Bokus bokrea. Jag gav bara 29 spänn för Alice LaPlantes Det man inte vet. Och det var en god investering, för den här boken har gett mig bra information samtidigt som den var gripande.

Boken handlar om Jennifer White, en framgångsrik handkirurg. Men när hon uppnår pensionsåldern drabbas hon av alzheimer. Och sjukdomen har ett snabbt förlopp. Barnen anställer en kvinna som sköter Jennifer dygnet runt i hemmet. Fast när grannkvinnan Amanda, Jennifers väninna, hittas mördad blir polisen misstänksam. Amandas fingrar på högerhanden är avlägsnade av nån som är professionell med kniven…

Man skulle kunna läsa den här boken lite som en deckare. Men i mina ögon är det en skildring av demens. Omvärlden skildras via sin dialog med Jennifer. Läsaren får vara med om snabba kast, aggressivitet, hallucinationer, förvirring, glömska – allt som är typiskt beteende hos den som är dement. Intressant nog är det skildrat utifrån den sjuka själv. Naturligtvis är det svårt att avgöra om sjukdomen och dess symtom är korrekt skildrade. Jag läste i vart fall i en artikel att författaren skrev boken lite som en deckare för att hantera sin egen mammans alzheimer. Boken fick priset Wellcome Trust, ett pris som delas ut till litteratur som behandlar medicin och hälsa.

Det här är en välskriven och intressant roman om en fruktansvärd sjukdom. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett avslutande inlägg igen.


 

Mirakelmöte

Mirakelmöte? Nej, knappast.

Idag på förmiddagen var det dags för avslutningssamtal nummer två. Eller egentligen var det väl ett överlämningsmöte. Jag överlämnade de projekt jag har kvar – bara några få – samt de arbetsuppgifter som jag har haft som mina sen den 1 maj. Det kändes som om jag hade stenkoll och jag hoppas att jag upplevdes som professionell. Jag bröt inte ihop och jag for inte ut. Allt är bara meningslöst. Hur man löser det efter mig är inte mitt problem, men uppenbarligen är det inte löst som jag trodde igår. Fast utnyttja grå arbetskraft gör man, det är sant, dock inte för uppgifterna som jag har utfört.

Inte nog med att jag blev bortkopplad från omvärldsbevakningen redan häromdan, idag upptäckte jag att jag var ”avslutad” i det personaladministrativa systemet. Blev först lite ser eftersom mina tolv outtagna semesterdagar fanns där igår, men inte idag… Det är dagar/ersättning som jag inte tänker bjuda på. Av en händelse hade jag världens tur att lönepersonen just passerade utanför rummet och då haffade jag personen och passade på att fråga. Det visade sig att h*n hade tänkt i förväg eftersom h*n, som så många andra i Sverige, är på väg på semester. Hela Sverige tycks stänga från och med måndag, verkar det som. Men jag är beredd på att inte få nån ersättning från a-kassan förrän tidigast i september. Eftersom jag har haft en lön i åtta månader har jag lyckats stoppa undan lite. Jag har ju haft förmånen att lönen var mycket bra, dessutom, så jag har både kunnat stoppa undan och unna mig saker. Nu är det emellertid slut på det.

blanketter

Överlämnade.

Mitt skrivbord börjar bli tomt. Mina arbetskamrater har avstämningsmöten utan mig. Ett par stod just och pratade om hur det är att vara arbetslös. Vad vet de om det? Det är sååå mycket tuffare idag än det var för bara ett par år sen! Vi är luft för varandra just nu, som sagt. Det är hälsningsfraser som gäller. Jag måste avskärma mig, jag vill inte bryta ihop. Jag vill inte fälla fler tårar för att människor gör ont. Önskar jag kunde trycka in bomull i tårkanalerna.

Alldeles nyss kom ett mess från Fästmön med en bild på Pridebiljetterna. En månad och lite till framöver har jag att se fram emot detta. I övrigt är det mesta mörker och svart just nu. Jag misstänker starkt att jag, som är så moralisk och skötsam, super mig full i kväll. Sist jag var rejält dragen gick jag igenom en skilsmässa. Jag överlevde både skilsmässan och fyllan och lovade mig då att aldrig mer

  1. gråta över en kvinna
  2. använda alkohol när jag mår skit

Den andra punkten tänker jag nu alltså tulla lite på. Men bara i kväll. Sen är det bra. Demoner ska fejsas, inte blockeras. Är de dessutom i människoskepnad är det enda som gäller att dra ut dem i ljuset. Då spricker de.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett felaktigt inlägg.


 

Ibland blir det mesta fel i lokalblaskan. Som nedanstående. Här har uppenbarligen inga journalistproffs varit framme och ingen tryckelit heller.

Felstavat o fel färger

Fel och fel, UNT!


Jag gick på mellanstadiet
när jag fick lära mig att

färggrant 

stavas med ett n.

Och jag var ännu yngre när jag lärde mig att grönt inte var blått.

Men kom igen! Vad hände med korrekturläsningen? Det är liksom inte första gången tidningens journalister har svårt att stava… Trodde att de fick betalt (lön) för att vara professionella. Jag är väldigt glad att jag inte betalar längre för att få läsa tidningen, även om era säljare fortfarande, över ett år och tre månader efter att jag sa upp min prenumeration (snart anmäler jag er, för övrigt!), envisas med att försöka värva mig. Telefonledes. Sämsta möjliga väg. Gör en bra tidning i stället – stava rätt, bland annat – så kanske jag överväger att återkomma!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »