Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘foto’

Ett hundvänligt inlägg.


 

Å vilken fin dag jag har haft! Jag har kommit ut flera gånger och fått ljus och luft. Vi såg nog ut som Mårran och Bubben, det vill säga jag var Mårran i Mumin och Bubben, det var Elliot. Jag har till och med bränt så många kalorier att jag skulle kunna äta en chokladkaka i kväll. Bara det att jag inte har nån hemma. Hundar är verkligen rätt medicin för både kropp och själ. Elliot är en sån fin sällskapsherre, en riktig kung.

Kung Elliot

Kung Elliot.


Vädret har varit perfekt för promenader. 
Den första tog vi på förmiddagen och den var längst, så lång som min hälsporre fixade. Jag skrev lite av och till före och efter och när jag åt frukost framåt lunchtid fick Elliot lite mat på ett eget fat – på golvet, förstås. Inga hundar på matbordet! Men det var svårt att motstå den både bedjande och flirtiga blicken…

Sen busade vi lite bland filtar och kuddar. På eftermiddagen stack vi ut igen och inhandlade ett ben och hundgodis. Jag gömde godiset och Elliot gömde benet, men han hittade såväl gotta som ben.

Så blev vi lite trötta efter allt spatserande, busande och letande. Vi slappade på gästsängen. Jag läste och Elliot sov och var min alldeles privata benvärmare. Men som alla sagor hade även denna slut. Morfar LP ringde och sa att han var på ingång. Elliot fick på sig kopplet och jag packade ihop hans saker.

Den här dan har gått så fort och jag har verkligen gillat att ha Elliot hos mig. Jag hoppas att han snart kommer tillbaka och önskar lite, lite att han inte får den där dagisplatsen. Samtidigt önskar jag en aning mer att jag får ett jobb och då kan ju Elliot inte vara hos mig på dagarna.

Stort TACK för sällskapet, Bubben och TACK till LP för vinet!!!


Här är några bilder från Elliots och min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag hoppas att DU har haft en bra dag!!! Skriv gärna några rader och berätta om den i en kommentar, så blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

SvT 2 har regnbågsvecka. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för jag tycker att det borde finnas HBTQ-program i varje veckas TV-tablå, inte bara under Stockholm Pride-veckan. Men visst. SvT hör till de bättre kanalerna – SvT1 kör ju Cucumber och Banana, två serier jag gillar mycket. I kväll har jag emellertid sett en isländsk dokumentärfilm om Hrafnhildur som föddes som pojke men som sen 2012 är kvinna. A boy like her heter den prisbelönta dokumentären.

Hrafnhildur

Hrafnhildur tittar på gamla foton av sig själv som barn. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: DRAKÓ Films)

 

Hrafnhildurs resa tar förstås många år. Dessa år är nerkortade till en timmes film. I den första scenen träffar hon en gammal vän som kände henne på den tiden hon var kille. Det är ett känsloladdat möte – och naturligtvis inte det enda känslosamma i den här filmen. Ändå är det inte gråt och klagan utan Hrafnhildur och hennes nära och kära berättar rakt, utan krusiduller, om förändringen och känslorna kring könsbytet. Som tittare kan man bara ana hur nära sammanbrottet är när Islands lagar plötsligt ändras så att samhället inte står för könskorrigerande kirurgi längre. Som tur är ändras lagarna igen: sen den 27 juni 2012 har isländska transpersoner rätt till könskorrigerande operation. Hittills har 20 personer på Island bytt kön.

Hrafnhildur ger ett mycket sympatiskt intryck. På ytan är hon lugn, men den som har nån form av förmåga till empati kan säkert gissa sig till stormarna inuti. Det är en snygg tjej vi tittare möter, en vanlig tjej, knappt 30 år ung. Och ändå är vanlig fel ord, förstås… Intressant är scenen när Hrafnhildur sitter med två tjejkompisar och berättar om operationen. De ställer de mest intima frågor och hon svarar efter bästa förmåga, trots att det naturligtvis är jobbigt och inte helt enkelt.

Det här är en riktigt bra dokumentärfilm som får högsta Toffelomdöme. Filmen behandlar på ett fantastiskt bra och till synes enkelt sätt en väldigt intim och djup förändring i och av en människas liv.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upplysande inlägg om såna och sånt som är bra.


 

Lampa hos mamma

I sann upplysande anda… (Denna lampa finns hos mamma.)

Tänk, jag är utvecklingsbar! Eller i vart fall kan jag lära mig nya saker. Igår lärde jag mig ett nytt ord tack vare vännen M. Självklart vill jag sprida min nya kunskap vidare i sann upplysande anda.

Det finns en sak jag är rädd för och det är att uppfattas som en loser. För en loser undviker man – man kan ju bli smittad! Nja, så tänker jag väl inte riktigt, men en person som hela tiden misslyckas och som aldrig når sina mål… Inte ger den människan mig nåt? Eller..?

Jag uppfattar dessvärre mig själv som en loser. Jag ser på andra människor underifrån. De ständiga misslyckandena och måluppfyllelserna som aldrig blir har satt sina spår. Det gäller att komma ur detta tänk och låta tankarna flöda i andra, mer positiva banor. Lätt är det inte. Det är så mycket enklare att trilla ner i gamla tankebanor. Men jag hade lite flyt i onsdags och igår fick jag ett nytt och bra ord att snaska på:

energikarameller


Inte vet jag exakt 
vad M lägger för värden i ordet, men jag adopterade ordet i sig och ger det mina värden. Så… energikarameller för mig kan till exempel vara…

med mera…


Men det jag kan klara mig utan
är såna där riktigt sura bitar som…

  • människor som bara är ute efter att såra
  • medvetna elakingar
  • förföljare
  • människor som hånar den som har det svårt
  • människor som uttalar sig om saker de inte känner till och som hävdar att det de säger/skriver är i all välmening
  • människor som väljer bort andra utan att ta reda på vilka de är först

med flera…


>>> Och nu vill jag förstås veta vad DU har för energikarameller! Skriv några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad. Om du vill får du även nämna de sura godisbitarna…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nedgående inlägg.


 

I solnedgången, New Village, Uppsala, den 4 juli 2015…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fototramsigt inlägg, lite med anledning av föregående inlägg om ”gilla”.


 

Idag la jag ut en kollagebild på Instagram. Det var väl inget märkvärdigt, men jag skrev följande:

Vad ska bort – förutom jokern i mitten – och varför?

Bilden fick sex stycken hjärtan, det vill säga gillades av sex personer. Men ingen svarade på min fråga. Av detta lär jag mig att mottagarna av informationen inte är så intresserad av text. Så jag gör ett nytt försök här på bloggen, med dig bloggläsare. Ser DU vad som ska bort och varför då???

Bär och jag

Vad ska bort – förutom jokern i mitten???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om återkoppling i sociala medier.


 

Somlor

Somlor gillar jag inte, men jag tycker att det är ett roligt fenomen. Den här bilden hade fått mitt ”gilla” på Instagram, i alla fall. Men det är min egen bild och en ska ju inte förhäva sig…

I sociala medier kan man ofta gilla eller favoritmarkera texter och bilder. Man kan också dela. Det är en sorts återkoppling till avsändaren. Men vad är skillnaden och hur använder du detta?

Jag har den senaste tiden slagits av att somliga klickar ”gilla” på ”allt” jag skriver, även kommentarer, på bloggen. Eller favoritmarkerar mina tweets. Det känns väldigt… ovant för mig.

Själv ”gillar” jag enstaka texter och foton, som jag tycker är riktigt bra/roliga/fyndiga/viktiga etc.

Men är det nåt som är så där extra jäkla bra, då väljer jag att dela det. På så vis får ju andra möjlighet att se en bra text eller bild.

Det känns som om jag har missat eller missförstått nånting. Eller är det så att det som är rätt för dig är rätt för dig, men inte för mig? Visst är det roligt att ge beröm i form av ”gilla”, men jag tycker inte man ska överdriva. Då blir det inte trovärdigt i mina ögon. Samtidigt inser jag att ”gilla” i sociala medier kanske inte har med att ”gilla” i verkliga livet att göra? Att det är två olika sätt att använda ordet..?

På Instagram kan man tyvärr inte automatiskt ”reposta”, det vill säga dela, andras bilder. Det går om man laddar ner en särskild app. Men när det gäller Instagram har jag lättare att sätta mitt hjärta, det vill säga ”gilla”, om jag ser en bild som tilltalar mig på ett eller annat sätt. Fast visst skulle jag vilja kunna dela andras bilder också. Ett knep runt det kan vara att ta en skärmdump med mobilen och sen skicka upp skärmdumpen som bild via det egna Instagramkontot. Eller, som sagt, ladda ner en särskild app.

Hur gör DU??? Hur använder DU gilla-funktionen i olika sociala medier? Hur använder DU dela-funktionen??? Skriv gärna några rader och berätta, för det känns som om jag inte riktigt hajar det här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min dag – och gårdag.


 

Körsbär kaffe kort bok

Perfekta accessoarer på min dag.

Idag är det min dag 2015. Jag tog en rejäl sovmorgon, vilket jag troligen behövde. Sen klev jag upp, fixade kaffe och drog ut på ballen*. Min dag 2015 började inte så bra. Det första jag såg i Twitterflödet var att man har hittat en död person i floden. Förhoppningsvis får de närstående nu i alla fall frid så tillvida att de vet att personen inte längre är i livet. Att leva i ovisshet är otroligt tärande. Men jag är fortfarande levande och min dag har bara börjat.

Tystnaden är ännu kung och det är svalt på ballen så här dags. Två små syskon leker ovanligt fridfullt idag och det är en njutning att höra dem ”samarbeta” vid sin lilla pool. Kaffet smakade extra bra tillsammans med körsbär. När jag var barn brukade bigarråerna hemma i trädgården vara mogna till min dag, för att sen, när mammas födelsedag infann sig en vecka senare, vara slut. Därför unnade jag mig ett paket körsbär från Grekland igår i samband med att jag skjutsade hem Fästmön från jobbet. Ja jag vet, 35 kronor är förskräckligt mycket pengar, men jag ville unna mig nåt gott på min dag.

När jag öppnade kuvertet från mamma hittade jag två hundralappar. Sen läste jag vad hon hade skrivit och att hon längtade efter mig. Det gör mig så otroligt ledsen att tillvaron ska vara sån som den är. (Medan jag skriver det här trillar tårarna.) Jag minns i påskas, när min sociala mamma lämnade sitt mobilnummer till en av mina vänner. Det var nåt så rörande i det, det speglade så mycket… ensamhet… Jag tror inte att vännen har ringt min mamma, h*n har inte ringt tillbaka till mig heller (jag ringde när jag hade kommit hem, men då funkade det inte att prata). Snart åker jag till mamma och är sällskapsdam i några dar. Jag hoppas att jag klarar det uppdraget.

Grillrök

Rök, ett exempel från igår.

Det var otroligt varmt igår och jag tillbringade större delen av dan på ballen. Idag är skyarna inte riktigt klara, men jag gissar att det blir en ny, het dag. Framåt kvällen sprättade folk upp sina ölburkar och slet fram sina grillar. Det är inte alltid så roligt att bo på andra våningen i ett tvåvånings flerfamiljshus. Rök – all slags rök, inte bara från grillar – stiger, och en nerfälld markis ger inte mycket skydd mot grislukt och parfymerad rök. Jag tog en bild igår så att du ska se att jag liksom inte gnäller direkt i onödan. Men jag satt kvar, med Bricanylen i högsta hugg, och var så tacksam att vinden blåste bort det mesta av röken. Lukterna, däremot, slapp jag inte undan. Det gick emellertid bra att sitta kvar och det är jag glad för även om jag inte fattar charmen med att sitta och gosa med en tingest som snörvlar som en förkyld unge. Egentligen tycker jag att det är ganska… larvigt. Minst lika larvigt som att stoppa en vit, rykande pinne i käften och dra i sig gifter samtidigt som man förgiftar omgivningen.

Ostbågar öl o bok

Ostbågar, en kall öl och De dödas mässa.

Själv gjorde jag inte en fluga förnär när jag hällde upp en skål prästostbågar och sprättade en öl efter min lilla utflykt. Möjligen störde mitt knaprande andras gemenskap, men även jag råkar finnas. Jag satt och läste min bok på gång tills mina dåliga ögon inte längre såg bokstäverna. Då tände jag ficklampan på mobilen och läste en stund till. Min kväll avslutade jag med att sparka igång DVD-spelaren. I en och en halv timme glodde jag på Tyst vittne, 2015 års version, som jag hade spelat in under kvällen från TV4. Jag saknar verkligen Sam, Leo och Harry! Den enda karaktären som är kvar är Nikki. Nä, inget är sig likt.

Igår var igår. Idag är idag och det är min dag. Jag tänker steka kyckling till middag och göra potatisgratäng till. Kanske får jag äta inomhus. Mina luftrör var väldigt irriterade i morse och det gjorde ont att andas och hosta. Nu ska jag unna mig en stunds läsning, medan det ännu är svalt och relativt tyst och hyfsat rökfritt på min dag. Tack mamma, cdon, Agneta och Lisa för att ni har grattat mig! ;-)

 

>>> Snart är det dragning i boklotteriet, men du har fortfarande chansen att vara med och tävla om Dödsdomen! Här går du in och tävlar!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 448 andra följare