Möten, möten, möten – nya ansikten och gamla bekanta

Ett inlägg om dag två på mitt nya jobb.

---

 

Vilken vacker penna jag har skaffat mig!

Jag har skaffat mig en alldeles fantastisk vacker penna. Den är naturligtvis orange. Och med den tänker jag försöka skapa storverk, om än inte riktigt i Nobelprisklass, men… Jag deltar i otroligt många möten, precis som alla andra på jobbet. Det får mig att undra lite hur de hinner få nåt praktiskt jobb gjort. Sen både ser och hör jag hur min snart avvikande kollega hamrar på sin dator, tar emot besök etc. Jag sitter en hel del vid min dator och surfar runt på framför allt intranätet. Dels för att lära mig hitta, dels för att söka information som jag behöver. Än så länge är jag inte betrodd att få komma ut på det trådlösa nätverket med min dator. (Min privata mobil kan jag däremot surfa på, fast det blir inte mycket tid till det.) Därför känner jag mig synnerligen analog när jag dyker upp på möten med… block och penna. ”Alla andra” har padda eller dator med sig. Förhoppningsvis kommer jag ut i cyberspace även trådlöst under morgondagen. Då kommer en gammal bekant från en tidigare arbetsplats och h*n är fortfarande en fena på IT-service.

 

 

 

 

Så glad jag blev när jag såg den här hylla i lunchrummet!

Idag hade jag matlåda från Findus med mig till lunch. Körde ett motionspass i morse när jag kom till jobbet och skuttade (nåja…) uppför fem trappor för att lägga maten i frysen. Svår andnöd blev följden och då var det tur att jag upptäckte… en bokhylla i lunchrummet! Den gav mig möjlighet till en spontan andhämtningspaus. Jag blir alltid lika glad när jag hittar bokhyllor på jobben jag har varit på. Fast här kunde de ju ta bort den däringa störande armaturen som inte gör nån nytta…

 

Ännu har jag nog inte hunnit förolämpa nån på nya jobbet. (Typisk kontorshumorskylt!)

Allting är fortfarande så nytt och jag tycker inte att jag jobbar. Jag springer på möten och hälsar på folk som berättar vad de heter och vad de gör. Några ansikten och namn minns jag, särskilt hon som heter likadant som jag själv och ett par till. Det gäller att hitta minnessaker att koppla ihop namnen med – som till exempel en snigg orange tröja vars bärare Bosse blev mycket glad när jag gav honom en komplimang om just tröjan. En del människor jag möter är helt klart mer färggranna än andra.

Min egen kaffemugg är med på fjärde arbetsplatsen.

För att jag ska känna igen mig tog jag med mig min vattenflaska och min jobbkaffemugg idag. Den muggen fick jag en gång av min äldsta bonusdotter. Det är fjärde arbetsplatsen muggen är med på. Vi får hoppas att vi får stanna här ett tag. Vädret har varit lite skumt idag, mindre sol, men väldigt kvavt. En fika på förmiddagen blev det i alla fall utomhus för min del.

Förutom att fika, hälsa och surfa springer jag som sagt på möten. På förmiddagen deltog jag i Ledningsgruppen och fick veta vad deltagarna i den och deras medarbetare jobbar med. Efter lunch var det dags för Stabsmöte. Då blev det mer husnära information och där har information, det vill säga jag framöver, en stående punkt. Får tänka ut nåt smart att säga som jag ska jobba med… 😮  Jag hoppas att jag kommer igång med att jobba mer praktiskt snart. På måndag ska jag få en kurs i intranätverktyget. Det sägs vara ett enkelt verktyg och det tror jag. Klarar jag av EpiServer, WordPress och Joomla (hjälpligt) klarar jag förhoppningsvis detta. Det som nog lär vara mer knepigt är strukturen.

I eftermiddags befann jag mig mitt emot Dômen.

Efter Stabsmötet kastade jag mig i bilen och for in till Gustavianum i stan. Jag blev rånad på 70 spänn i parkeringsavgift på S:t Eriks torg – en typisk avgift som ett visst spygrönt parti vill höja. På Gustavianum skulle jag delta i en nätverksträff bestående av universitetets kommunikatörer. Förutom två såna var ”min” fakultetskommunikatör från SLU med i panelen och showade. Eller snarare berättade om och förde dialog med oss åhörare om kommunikatörens roll. Det är ett ämne en kan prata om alltid och i alla lägen! Min gamla bekanting skötte sig exemplariskt. Själv försökte jag göra det genom att lägga band på mig och inte kommentera en del av det h*n sa – jag har ju som sagt också jobbat som fakultetskommunikatör på SLU (väldigt kort tid, dock!) men även som institutionskommunikatör. Under fikat goffade jag en GIGANTISK bulle trots att det inte är helg och så grupparbetade jag. Även under denna nätverksträff skakade jag tass med folk, framför allt såna jag tror eller vet att jag ska ha nåt att göra med.

Efter nätverksträffen hittade jag ett roligt och spännande sms från Fästmön, så jag ringde henne från bilen. Tisdagshandlingen gjorde jag på ICA Heidan idag, på grund av bilköerna på hemvägen. Och nu blir det snart en macka innan jag ringer lilla mamma och rapporterar om mina två första arbetsdagar.

Jag lever och mår bra, men hur mår DU??? Skriv gärna några rader i en kommentar till det här inlägget!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En magisk tur

Ett magiskt inlägg och lite om rätt och fel.

---

 

En blir inte klok på vädret. Jag kände att för att fortsätta vara mer klok än oklok borde jag ut i friska luften. Ett brev skulle postas och glass inköpas. Jag lockade med mig Fästmön, som var ledig idag, till Gamla Uppsala. Gamlis är ett ställe där jag ofta hämtar kraft. Ibland drar jag dit när jag är lycklig, ibland när jag är ledsen. Idag var det för att få syre och energitillskott och för att återfinna ett stycke ork.

Visst är det nåt magiskt över Gamla Uppsala?

När jag flyttade till Uppsala fick man skutta runt på högarna. Sen följde många år när det var förbjudet. Och nu har det varit tillåtet några år igen. Men häromdan läste jag att människors skuttande skapar stora sår på högarna. Samtidigt vill inte länsstyrelsen införa förbud igen. Därför ska det sättas upp nya, men mindre avspärrningar och bli nya öppningar i stängslet så att folk rör sig på nya sätt över högarna. Förhoppningsvis funkar det. Platsen är ju så otroligt magisk och det ÄR en speciell känsla när en lyckas ta sig till toppen av en hög och kan blicka ut över Uppsalasilhuetten med slottet och domkyrkotornen…

Folk får ta nya vägar bland högarna.

Det blev ingen högbestigning idag, därtill hade jag inte kraft. Framför allt inte sen jag besvarade ett mobilsamtal och en säljare från Assistansbolaget ringde UTAN ATT HA KOLLAT MED NIX-REGISTRET. Det gjorde mig precis som alltid arg. Jag lovade, även detta precis som alltid, att anmäla händelsen till DM-nämnden. För nånstans nån gång kanske det inte känns så kul att ens företag får ståta med sitt namn på DM-nämndens webbplats för att företaget inte har följt de regler som finns kring direktmarknadsföring. (Jag skickade in min anmälan nu i kväll via DM-nämndens formulär.)

Sen sänkte jag blicken för att ägna mig åt trevligare ting. Vid kanten av en stig noterade några vita och blåa blommor. Jag utbrast:

Sippor, Anna! Titta, blåsippor och vitsippor tillsammans!

Varpå Anna suckade lite och sa:

De där heter scilla…

Ja ja, även en Toffla kan ha fel. Självklart hade Anna rätt. Fast vad de lila blommorna jag såg heter hade ingen av oss nån susning om…

Detta bildspel kräver JavaScript.

När regnet kom hoppade vi in på Odinsborg. Borta var mitt glassug, så det blev räkmacka i stället, nogsamt befriad från majonnäs och gurka så att min stackars mage inte skulle få tokspel. Efteråt for vi till Förorten där jag tankade bilen och besiktigade ballenätet*. Lucifer passade på att ta en selfie. Själv visade jag visst rumpan. Sägs det. Detta vill ingen veta nåt mer om.

Lucifer tog en selfie.

Nu har jag telefonerat med såväl mammakusin B som mamma. Utanför mina fönster fullkomligt vräker regnet ner. Jag ska vräka ner mig i bästefåtöljen och ägna mig åt kommissarie Wexford en stund, det vill säga läsa. Under tiden har artisten Prince hittats död i sin studio. Han blev bara 57 år. (Jag blir 54 nästa vecka.) Hans album Purple rain liksom filmen är för alltid inristat i mitt hjärta. Lyssna på titelspåret. Detta är magiskt!

*ballenätet = nätet på balkongen för att hindra katterna från att försöka flyga

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dåliga och bra saker

Ett surt inlägg.

---

 

Det hänger ett svart moln ovanför mitt huvud. Nu har jag varit på dåligt humör sen i söndags seneftermiddag och det är irriterande. Jag vill vara glad och tjolahopp, inte sur, arg och ledsen. Därför tänker jag gnälla av mig lite igen. Det löser inga problem, men det lättar på trycket i bröstet. Jag börjar med e-posten som efter snart två dar fortfarande inte fungerar. Förra veckan kunde jag inte logga in och läsa mejl på tre dar. Kanske blir det samma den här veckan. Det är fruktansvärt irriterande när en väntar viktiga mejl. En faktura som kommit till inboxen lyckades jag som tur är betala på annat sätt. Men jag är less på att mötas av denna bild när jag har försökt logga in:

Den här bilden vill jag inte se.

Fler dåliga saker: vädret. Igår morse var det massor av snö. Den försvann tack och lov, men bara för att ersättas av regn igår och gråväder idag. En kan ju inte bli annat än trött och grinig då…

Snö vill jag INTE ha!

På jobbet har det varit en tråkig dag. Jag petar i slutet med ett gäng beskrivningar och de tycks visst aldrig bli färdiga. Fast jag är färdig med hälften, när jag tänker efter. Eftersom jag är anställd vid Myndigheten sen den 1 mars måste jag tidrapportera på ett annat sätt. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat om detta, men idag gav jag mig inte. Det tog hela jävla dan att få veta hur jag ska göra och det känns rätt… ironiskt med tanke på visstidsanställnings längd. Det är skillnad på längd och längd. Och på skit och pannkaka. Jag vet, jag vet, jag veeet, men lik förbaskat gör det ont.

Efter jobbet skulle jag handla. Jag hade ett par ärenden inne på apoteket och där lyckades jag, som den elefant jag är, riva ner saker. Sen försökte jag gissa hur mitt ANSIKTSVATTEN, som det heter på svenska (jag vägrar säga face clean toner, jag bor i Sverige), ser ut numera. Sist var flaskan eller vätskan blå, idag gick den åt aprikos. En blir bara galen när ACO ständigt och jämt ändrar utseendet på sina förpackningar! Det skapar bara irritation och innehållet förändras ju inte – det blir varken bättre eller sämre. Det är lika bra som förra gången.

ACO ansiktsvatten har gått från blått till aprikos.

Jag brukar alltid betala kontant på Tokerian. Bara det att jag inte hade så mycket kontanter i plånkan idag, så jag fick betala med kort. Smart av mig eftersom jag ska äta betal-lunch två dar i rad. Jag har nån sorts aversion mot kortbetalning, nästan som lite bacillskräck.

Men nåt bra då? Ja, det vill jag avsluta det här inlägget med, för är slutet gott är allting gott, eller..? Igår upptäckte jag att en av mina amaryllisar plötsligt fått fart. En stängel har skjutit i höjden och i toppen… en knopp!

Opp Amaryllis! (Strunta i risbusken bakom, det är en gammal gummiplanta som jag borde ha kastat för länge sen.)

Inte nog med amaryllisen i vardagsrummet. I köket har jag flera pelargoner. En av dem blommar och en har knoppar.

Det blommar!

Slutligen: dagens post. Antiktidningen gör mig alltid glad, för den kan jag bläddra i och drömma mig bort från mitt råttbo till andras vackra och välinredda hem.

Här finns det drömhem.

Nä, det är inte mycket som är bra idag, men en får vara glad för att en tycker om att titta på blommor och antikviteter. För övrigt står mig alla gratulationer till nya jobbet upp i halsen. Det är ju faktiskt inte alls som det ser ut i cyberspace. Jag har inte ljugit, utan det är vissa sociala medier som är… yxiga. Allt blir bara så… ironiskt…

Nu ska jag skutta ut i badrummet och ta hand om ren tvätt, äta en macka och ringa till en surbobba. Jag gissar att du är avundsjuk!..

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ulva marknad eller Sparsamhet är en dygd

Ett inlägg om ett och annat lördagsnöje.

---

 

Den här helgen är det Ulva marknad ute vid Ulva kvarn. Regnet hänger i luften, men det var ändå uppehåll mitt på dan idag. Därför styrde Fästmön och jag Clark Kent* utåt vargarnas vadställe för att glo på hantverk, folk, fä och annat.

Sparsamhet är en dygd sen ett tag tillbaka. Inte för att jag nånsin har varit slösaktig, men med en lön kan en ju unna sig att köpa saker ibland. Därför höll jag på att smälla av när vi kom till Ulva och blev invinkade på parkeringen. Hutlösa 40 spänn krävde parkeringsvakten av mig. I vanliga fall är där gratis parkering. Ärligt talat hade jag vänt om jag hade kunnat. Det kunde jag inte, för det stod bilar efter. Så vi delade på avgiften, parkerade och skuttade mellan pölar och leriga spår för att besöka själva marknaden.

På sparbössan står orden för dagen. (Föremålet finns att köpa på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik på Hjalmar Brantingsgatan 4a. Okänt pris.)

Där var knökfullt med folk och det är ett sant – och i övrigt kostnadsfritt – nöje att glo på både folk och saker. Samtidigt gjorde trängseln mig smått… stressad. Anna blev stressad av de mörka molnen över våra huvuden. Så det är inte lögn att säga att vi nästan sprang (fast en Toffla springer ju aldrig på riktigt) genom hela marknaden. Roligt var det att notera att det verkligen var fokus på hantverk och egenproducerat, inte nåt som var serietillverkat i plast och

made in TjottaHeiti

Vi köpte emellertid ingenting, inte ens nåt ätbart. Det var det så många andra som gjorde och smockade i sig så att bordsskicket avskräckte – våfflor med sylt runt hela käften och bostongurka som snorkråka på nästippen. Nej fy! Jag tog i alla fall några bilder på en del trevliga saker:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Just när vi närmade oss stan kom de första regndropparna. Vi tittade in till antik- och retrobutiken på Hjalmar Brantingsgatan 4a och fick en trevlig pratstund med den av ägarna som hade lördagstjänst. Toalettbehov och fikasug gjorde att vi därefter åkte ut till Erikshjälpen. Där finns nämligen både en fräsch toalett och gott fika till en billig peng. Och så passade vi på att titta på saker också, utan att handla. Anna var söt och bjöd på fikat. Jag valde morotskaka. Inte så orange, men väldigt god. Och morötter har en ju hört ska vara nyttigt…

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = bilmannen #1

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Ett inlägg om svårigheten att svara.

---

 

När jag skriver – med vässad penna eller slö eller via e-post – vill jag gärna ha ett svar.

Det händer att jag i min förtvivlan sliter mitt hår. En ständig orsak till detta hårslitande är uteblivna svar. Jag saknar allt från svar på direkta frågor via anmälningar till ansökningar. Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Idag kommunicerar vi ofta via e-post, särskilt när det gäller ansökningar av olika slag. De flesta företag och organisationer har nån sorts autosvar man får tillbaka. OK, då vet jag i alla fall att min fråga/ansökan har kommit fram.

Men sen då? Jorå, självklart fattar jag – efter några veckor – att ett uteblivet svar på en jobbansökan är ett nej. Fast i mina ögon är det ett nej på ett dåligt och oförskämt sätt. I de flesta e-postprogram går det att klumpa ihop alla som sökt men inte ska bli anställda i en grupp dolda mottagare och skriva att

tyvärr, det blir ett nej den här gången.

Det krävs några copy and paste, ett par textrader och sen ett sänd-klick. Är det svårt och jobbigt på nåt vis, eller? Jag säger som qpaqex (som emellertid aldrig svarade på min kommentar…):

Arbetsgivare – svara på ansökningar det vinner ni på. […] Om ni vill att jag skall ha en bra bild av er som arbetsgivare även om ni inte anställde mig […]

Tyvärr breder det här oskicket ut sig. För ett tag sen mejlade jag en ansökan till en författare att recensera en ny bok jag var intresserad av. (Notera att jag skrev i imperfekt.) Inget svar. Dagarna gick. Till sist kontaktade jag författaren via denn*s blogg och undrade i en kommentar om det möjligen hade kommit nåt mejl. Efter nån dag fick jag svar – på bloggen.

Jodå, ditt mejl har kommit fram.

Sen vet jag inget mer, för nåt besked lämnades inte. Tror du att jag har nån lust kvar att recensera? Nej, det har jag inte. Det är oförskämt att inte svara! Det går att ställa in autosvar i e-postprogram även som privatperson – om man nu får så många ansökningar att recensera ens verk.

Den här gratistidningen finns inte på riktigt.

I förra veckan kom inte den lokala gratistidningen till min postbox. OK, den är just gratis, men den är rätt bra och den är den enda papperstidning jag har tillgång till. Så jag gick ut på nätet och kollade upp var jag skulle anmäla utebliven tidning. Jag hittade en e-postadress, skrev några rader, namn och adress och mejlade. På nätet stod att alla mejl vidarebefordras till distributören, stans lokalblaska. Vad tror du hände? Nej, jag fick varken svar eller nån tidning. Dåligt, dåligt, dåligt! Snart är det torsdag igen. Då skuttar jag inte lika förväntansfull nerför trappan för att kolla om jag har fått nån tidning, kan jag meddela.

Kundtjänst och kundservice, vad är det i Sverige idag? Är det att strunta i att svara när presumtiva anställda, kunder med flera frågar efter nånting? Eller är det sättet som ett av vårt lands största företag som levererar telefoni med mera använder sitt Twitterkonto på: man tipsar om TV-program? (Vem kan inte leta själv i tablåerna, liksom..?)

Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Hallå..? Hallå..? HALLÅ???

(Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer på min blogg, i alla fall.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Heart to heart

Ett tu-kvinna-hand-inlägg.

---

 

Gårdagen började som en helt vanlig tisdag, det vill säga inte nån favoritdag för min del. Men just som jag var ute en tur för att handla mat fick jag ett sms som gladde mig mycket. I slutet av förra året gav jag bort en bok i present till en kär gammal vän. Nu hade hon börjat läsa den – och både grät och skrattade under läsningen. DET är en riktigt bra bok, eller hur?! Vilken bok det handlar om? En man som heter Ove.

Jag hade flera ärenden inne i stan igår. Tog därför bussen in. Det gick bra, inte många passagerare ombord och bara en person som envisades med att skrika i sin mobiltelefon. H*n fick tre samtal under den tio minuter långa resan. Jag fick inget.

Mitt första ärende var att få håret trimmat. (Selfie kommer i lösenskyddat inlägg under eftermiddagen – jag är för ful för att visas upp offentligt.) M fick också glo lite i min rygga och hittade en bok som passade. Resten lämnade jag in hos Myrorna på Kungsängsgatan. Men däremellan stämde jag träff med Fästmön. Det gick inte så bra att ses utanför Åhléns, för Åhléns är sig inte likt numera. Vi möttes därför i en busskur på Stora torget. En kopp kaffe behövde arbeterskan (<== Anna) och jag (<== bokbäraren), så vi skuttade uppför trapporna till min vän greken på Kafferummet Storken. Där noterade jag till min förtjusning (?) att vi satt i likadana stolar som jag har en av, fast i annan färg, hemma!

Anna och jag behövde ha en stund utanför hemmet med bara oss själva. Och inte ens på Myrorna träffade vi nån vi kände. Vi såg bara ett och annat hiskeligt troll. Detta ville Myrorna ha 35 kronor för. Det fick stå kvar.

Det hiskeliga trollet för 35 kronor fick stå kvar på Myrorna.

 

Fynd!!!

Trots att jag har köpstopp på böcker kunde jag inte stå emot frestelsen. Men alltså, jag gjorde ett riktigt fynd och hittade Laurie R Kings bok Night work för bara 20 kronor. Jämför det med Bokus som vill ha 87 spänn för boken! Då gjorde jag ett fynd, ingen tvekan. Sen tror jag att det blir kanon att läsa en skönlitterär bok på engelska igen, det var ett tag sen.

På väg mot ett ärende som Anna hade stannade vi till på Cervera. Märkligt nog mötte vi en av före detta kollegorna som jag spände ögonen i i lördags utanför affären. Igår fnös jag bara, knyckte på nacken och svepte in i affären. Till skillnad från vissa andra vet jag när jag inte är önskvärd. Men självklart gjorde det ont inuti. Självklart! Tur att jag fick annat att tänka på inne i affären. Jisses, vem betalar till exempel 1 500 spänn för en stekpanna? Eller ens 169 spänn för en minimal Hello Kitty-dito? Falska kakor, häftiga prylar med ögonfransar och att orange rules såg vi också. Det förbättrade min attityd något.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Anna utförde ett ärende och även hon gjorde ett riktigt fynd. Jag är glad för hennes skull, för det var ett välbehövligt inköp som hon får berätta om själv om hon vill. Även jag skulle behöva fynda inom samma område, för jag hasar fram som en trashank numera. Men det skiter jag i – det var länge sen jag trodde att livet var en bal på slottet.

Under Annas andra ärende träffade jag en gammal flamsmaja från förr i tiden. Det är synd att vi har tappat kontakten, tycker jag numera. Ibland, i alla fall. Men var sak – och person! – har väl sin tid.

Vi gick till Soul Food där jag dränkte mina sorger i en öl och åt ett gudomligt gott och välgrillat kycklingspett. Sen pratade vi lite heart to heart om då och nu, om drömmar, förhoppningar och om annat som har gått i kras. Då är det gott att känna att kärleken inte går sönder utan står pall och finns kvar – trots att många har gjort sitt bästa för att sabba. Avundsjuka, kanske?

Heart to heart…

När vi kom ut hade solen gått ner. Marshimlen var full av små moln och gatlyktorna lyste. Bussen körde inte förbi oss vid hållplatsen utan vi åkte med till en författargata och fick sen en skön lite promenad hem. Kvällen avslutades med Veckans brott, läsning och selfieflams där vi inte behövde göra så mycket för att se ut som jag vet inte vad. Dessa bilder är dock strikt konfidentiella, så du får se på gårdagskvällens himmel i stället.

Marshimmel och gatlykta.

Och du… Glöm inte bort att det är När livet vänder klockan 20 i kväll på SvT 2!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Desperado söker #nyttjobb

Ett jobbsökande inlägg. OBS! Inlägget är ironiskt!!!

---

 

Jag försöker förnya mig på många sätt och vis. En sak jag har jobbat med både igår kväll och idag är att förnya mitt personliga brev, det som jag använder som bas när jag söker nytt jobb. Så… Vad tror du om detta???

Desperat desinformatör/propagandaminister söker arbetsgivare tillräckligt korkad för att anställa henni                           5 mars 2015

Desperat desinformatör.

Jag har jobbat med desinformation och propaganda i hela mitt vuxna yrkesliv. Min främsta uppgift i yrkeslivet har varit att förvirra folk och få dem att missförstå allt jag säger, skriver och gör. (För referenser fråga B, M, S med flera!)

I somras arbetade jag min sista dag hos min förra arbetsgivare. Jag vet inte vem som var gladast när jag stängde dörren, men jag minns att jag skuttade och tog hoppsasteg mot bilen på parkeringen. Och sen såg jag mig aldrig mer om.

Hösten 2014 har jag mest såsat omkring. Jag har läst böcker, jag har skrivit böcker som ingen vill ge ut, jag har ätit mig till en enorm övervikt och jag har mest ägnat mig åt att lata mig. Ingen vill väl tillbringa mellan fyra och sex timmar varje dag med att leta och söka nytt jobb? Det kallar jag prostitution, kort sagt.

Åren 2011 – 2013 arbetade jag i en synnerligen akademisk miljö. Men ack så jag trivdes! Det är faktiskt så att välutbildade människor är mer toleranta – många av dem är ju själva kufar.

På den arbetsplatsen gjorde jag upp fina planer och byggde till och med ett hus. Men när det var gjort tog pengarna slut för arbetsgivaren. Jag fick ett skambud där jag skulle utföra samma uppgifter som tidigare fast på halva tiden. Det hade aldrig funkat. Därför lämnade jag byggnaden. Den står där än, faktiskt. Och huset jag byggde är orört sen dess. Där hänger fortfarande porträtt på mina dåvarande kollegor, människor, som liksom jag, inte heller jobbar kvar. Till exempel.

Innan jag kom till akademin gav jag alltför många av mina bästa år till en rätt spretig arbetsgivare. Där gällde det att smöra för cheferna, på ren svenska. Uj, uj, uj! Och när jag tröttnade på det sa vi tack och hej, leverpastej!

Men tro det eller ej, jag kan göra bra saker också. Jag är till exempel alltför pratsam när jag blir nervös (gen nedärvd från mamma och mormor), jag är otroligt glömsk nuförtiden, allmänt ilsken, folkskygg och säkert hemsk som granne – för jag har ju aldrig fest hemma i lägenheten och inte röker jag heller! Stackars mina grannar!

Läsa och skriva kan jag. Det senare har retat gallfeber på många, ska gudarna veta. Men även det är nedärvt, dock från pappa. Mot slutet av sitt yrkesliv fick han en kåserispalt i Byhålebladet. Där skrev han så roligt och träffande att grannarna slutade hälsa. Och detta smittade ju av sig till hans dotter.

Ärligt talat, jag är ganska desperat och behöver ett jobb! Eller rättare sagt, jag behöver en inkomst. Självklart vill jag arbeta så lite som möjligt för högsta möjliga lön. Ungefär som en direktör på lands… Nej, nu ska vi inte vara såna!

Vill du veta vad jag har gjort tidigare kan du klicka på den här länken (URL:en går naturligtvis till en snusksida) och läsa vad jag påstår att jag har gjort. Eller varför inte bara googla på mig? Pratar du med mina före detta jobbarkompisar får du nog höra ett sanningens ord, som att jag är skvallrig, enerverande energisk och tråkig på rasterna (hon läser ju bara böcker hela tiden!)

Med ganska vanlig hälsning

Tofflan

PS Ring mig sen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bra på TV!

Ett berömmande inlägg.

---

 

Mormor och jag fotade av pappa. Mormor kunde vara en riktig hoppetossa har jag hört. Jag minns inte så mycket, hon gick bort så tidigt.

Det har faktiskt varit – och är! – en hel del bra på TV. Det glädjer mig lite att mina 519 kronor i kvartalet ändå går till nåt lite vettigt. Jag kan väl inte säga att jag har jublat över en massa reprisfilmer över julen och mellandagarna. Nä, det jag har jublat över mycket är dokumentärserien om Astrid Lindgren. Igår kväll såg vi det andra avsnittet och det tredje och sista går på nyårsdagen.

I de två första delarna om Astrid har det kommit fram flera saker som jag inte visste, bland annat om Astrids make och om en kvinna som var mycket förälskad i Astrid. Mamma sitter ju och tittar i min soffa och hon muttrar och hummar och har åsikter. Hon berättade bland annat att mormor sa att

Den där Astrid, ho könne inte gå som fölk – ho sprang å skötta jämt!

En riktig Pippi, med andra ord, konstaterar jag i mitt stilla sinne och ler för mig själv. Sen har jag hört andra säga om min mormor att hon minsann också var en hoppetossa. Och att mormor var väldigt bra på att prata mycket. Fast det man ska komma ihåg var att mormor och Astrid visserligen bodde grannar och gick i samma skolan, men det skilde fyra år på dem. Själv minns jag inte så mycket av min mormor. Hon gick bort ungefär sju år efter att bilden togs. På bilden är hon lika gammal som jag är nu. En sak minns jag i alla fall och det är mormors varma och trygga famn. Det syns väl också att jag trivs på bilden?

I kväll klockan 22 kommer en kontrast till Astrid. Då visas sjätte och sista delen av norska Ögonvittnet. Den serien har varit ruskigt bra! Spännande, otäck och framför allt väldigt realistisk. Nu får vi upplösningen klockan 22 och det ser jag fram emot.

Lite lustigt, förresten, att båda serierna har HBTQ-teman. Det visar ju att såna som jag har funnits både då och nu…

Ett sanningens ord i min fortune cookie i kväll.

I övrigt skrattar jag lite i skägget (ja, jag har ett och annat strå) åt somliga som anser att ett eget rum är det viktigaste i hela världen. Visserligen skrev Virginia Woolf en essä om det också, men det är ju 85 år sen. Virginia Wolf var dessutom en duktig författare och inte nån diversehandlare från Jordbro. Sen tänker jag på de hemlösa som inte önskar sig annat än tak över huvudena, det vill säga nånstans att sova inomhus. Allting är visst relativt. Jag kan knappast tro att det beror på viktighet. Det kanske handlar om att man, precis som barn gör, tjatar hål i huvudet tills man får det man vill. Och det är säkert väldigt skönt för alla inblandade, inte minst för dem som slipper höra tjatet… Kunglig blir man inte för det. Det krävs lite annat då.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vänlighet mot en paria

Ett vänligt inlägg.

---

 

Lunchbaguette för paria med Paria.

Det händer att jag går små ärenden ute i verkligheten. Ibland går jag till och med såna ärenden för att få uppleva lite vänlighet. Men tro inte för ett ögonblick att jag inte fattar att en butiksanställds vänlighet är nåt helt annat än en älskads smekning över min kind.

Jag var till optikern. Den butiksanställda och jag talade om vädret. Jag hade solbrillor på näsan – och då kom regnet.

Nästan mitt emot optikern ligger Systrarnas bullbod. Även innehavaren där är mycket trevlig, så jag skuttade över gatan och in. Den vänlige mannen = Systrarna gjorde en fräsch ostbaguette med massor av grönsaker. Den var så god! Jag kan inte förstå att bullboden är så tom som den är, för brödet är gott och servicen på topp. Dessutom finns det ju fri wi-fi…

Inte kände jag mig särskilt glad idag. Tårarna var ganska nära, faktiskt. Det finns vissa saker jag inte kan förstå – och uppenbarligen inte alla runt omkring mig heller. Detta att man har valt ett tomrum, om än tillfälligt, i stället för att nån gör en insats övergår mitt förstånd. Jag känner mig verkligen som en paria! Passande nog bär jag omkring på en bok med samma titel. Det blev en stunds läsning i den hos Systrarna. Tills jag kom på mig själv med att mumla texten till hitsen från 1978 som flödade ur kaféets ljudmaskin…

Som en skugga dök då plötsligt Systrarna upp vid mitt bord, medförandes en assiett med en kanelbulle. Han sa:

Vi brukar bjuda våra gäster på gårdagens bullar.

Jag blev så rörd att jag utbrast:

Men va snäll du är! Tack så jättemycket!

Och så tryckte jag i mig bullen som dessert trots att jag var proppmätt. Hoppas nu att allt bröd sjunker undan till i afton. Då har jag nämligen en kinesisk dejt med min Fästmö.

Gårdagens bulle smakade hur gott som helst, Systrarna! TACK!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ny dag, ny sträckning..?

Ett  inlägg om vattumän, ryggeländet, ren smuts och fel mejl.

---

 

Det har nu gått över 24 timmar sen jag var hos naprapat för första gången.  Det har också gått mer än ett dygn sen jag började medicinera. Jag kan inte påstå att jag skuttade ur sängen i morse, men jag kunde röra mig hyfsat. Ryggen gjorde sig påmind först efter en kvart. Och nej, det är ingen ny sträckning utan samma gamla idiotställe som gör ont. Det får mig att fundera över om jag rör mig fel. Går konstigt. Nåja, medicinen borde göra susen snart och nytt naprapatbesök är inbokat nästa vecka. Jag är på g, helt enkelt. På måndag ska jag dessutom jobba.

Igår fick jag tre såna här mätare installerade.

Men jag var trött igår efter all action jag var med om. Hade plockat fram pläden och skulle till att lägga mig ovanpå gästsängen igår eftermiddag när det plingade på dörren. Som den tant jag är – och med tanke på alla kulor som flyger här i environgerna – kikade jag försiktigt i dörrögat och såg… ingen. Fast jag är nyfiken av naturen, så jag öppnade ändå. Utanför stod en ung VVS-kille, bara barnet, och undrade om de fick komma och sätta in vattenmätare i lägenheten.

Att det skulle sättas in mätare visste jag, det var jag själv med om att bestämma vid en extra års-stämma, men jag visste inte när. Jag trodde att det skulle gå ut information i förväg. Men det här med att kommunicera med kunder (VVS-firman) alt. boende (bostadsrättsföreningens styrelse) är tydligen svårt. En liten lapp i postboxen hade räckt nån dag eller två i förväg. Nu visade det sig att det var VVS-firman som hade tagit en rövare och vattumännen hade blivit färdiga snabbare än de trott. Därför chansade killarna och plingade på i nästkommande hus på tur att få mätare. Men ändå. Ett litet papper kunde ha gått ut redan när arbetet påbörjades så hade alla varit nöjda och glada.

Tvättmaskinsslangen fick ny tejp idag. Lite knölig, som synes, för att jag inte kan böja mig framåt som en normal människa.

Nu ska jag inte säga att jag inte blev nöjd och glad ändå. När jag förstod att killarna hade jobbat fortare än tänkt fick de naturligtvis komma in. Så i stället för att vila hade jag tre vattumän i mitt hem igår eftermiddag. De var så snälla och flyttade bort mina grejor och badkaret, för en ryggsjuk Toffla kan inte böja sig framåt på det sätt som hade varit nödvändigt. Men jag kunde naturligtvis inte lägga mig ovanpå gästsängen, med en pläd, och vila när andra i min närhet arbetade…

Problemet var bara att de skitade ner så förbannat och jag orkade inte släpa fram nån dammsugare för att suga upp jordkockor från vattumännens skor eller dammråttor från längst in under mitt badkar. Dasslockets utsida har jag torkat av hjälpligt. Och tvättmaskinsslangen har fått ny tejp idag, för den gamla slet vattumännen bort.

Tre vattenmätare har jag fått: en i badrummet, en i duschrummet/toan och en under diskbänken. Mätningen sätts igång direkt, men jag vet inte när vi går över från att betala varmvatten och el var för sig per lägenhet OCH samtidigt får månadsavgifterna sänkta. Kommunikation är ju, som jag skrev ovan, svårt…

Det senare instämmer nog min bredbandsleverantör i. Att kommunikation är svårt. Företaget har nämligen gjort motsatt till vad VVS-firman och min bostadsrättsförening har gjort: de har informerat för mycket! Jag fick ett konstigt mejl från dem som jag var tvungen att ringa om och tro det eller ej – en människa svarade i telefonen! Mejlet var felaktigt och enligt den som svarade berodde det på att

vårt system har fått spel.

Eh… ja… det känns ju… trovärdigt..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »