Laddande vilodag

Ett inlägg om att försöka både vila och ladda för arbetet.

---

 

Jobbväskan är packad och Campuskortet framlagt. Jag är redo för en ny arbetsvecka!

Snart är den här söndagen slut. Jag hade bestämt mig för en rejäl vilodag efter två veckor på nytt jobb och en halvdags lokalvård hemma igår. Men… du vet hur det är… Det finns alltid nåt att göra i ett hem. Knappt har en hunnit vila ut efter en arbetsvecka förrän det är dags att ladda för en ny. Nu klagar jag inte. Den som tror det känner mig inte. Tvärtom älskar jag att plocka fram såväl rena måndagskläder som jobbväskan. Den senare står nu packad och redo för fem nya arbetsdar. Jag känner mig också rätt redo, bara jag får slappa lite i kväll och sova gott i natt.

Ända till åtta sov jag i morse. Det var skönt. Jag läste ut den urspännande boken Prio ett och påbörjade Tunneln i slutet av ljuset. Den senare ska, vad jag förstår, vara en typ av spänningsroman också. Men den börjar med Stockholm-Stockholm-Stockholm och lika mycket ångest. Därför tror jag inte att jag kommer igenom Martin Falkmans bok lika snabbt som Emelie Schepps.

Från seriemord i Norrköping till ångest i Stockholm…

 

Brunch med bok, kaffe och äggmackor.

Förmiddagen gick och jag fick en del läst och en del skrivet. Jag blev enbart störd av en torrgråtande* unge på framsidan. Stor var h*n och den förtvivlade och till sist rätt arga mamman försökte till sist lyfta berget ungen från asfalten där h*n låg och skrek och frakta det ungen med sig. Det gick sisådär. Ibland är det skönt att vara barnlös. Efter en skön dusch med hårtvätt fixade jag mig brunch nånstans mitt på dan. Jag har längtat så efter ägg och eftersom det gick bra igår gjorde jag två äggmackor idag. Det har gått lite mer än en månad sen gallstensanfallet, men den här gången har jag inte glömt det lika snabbt – bland annat eftersom det förde med sig ett tarmvred light strax efteråt…

Mamma fick helgens andra samtal på cirka en timme. Jag har sånt fruktansvärt dåligt samvete, för jag vet att hon är så ensam. Men när en jobbar en hel dag och bara har några timmar ledigt på kvällen måste i alla fall jag vara pigg och utvilad för att orka lyssna i en timme på mammas prat om räkmackor, sin frissa, knäppa tanter med mera. Därför ringer jag vanligen på helgen, men då oftast både lördag och söndag. Idag pratade hon om lite annat, visserligen om sånt som varit, fast lite nytt för mig. Jag märker att hon glömmer en del namn. Kanske handlar det om åldern, kanske till viss del att hon blir lite stressad när jag ringer. Idag blev det ett bra samtal.

Efter samtalet tog jag bilen för att leta upp stället jag ska till i morgon på ett möte. Passade på att kolla parkeringar i närheten också. Jodå, det finns, men det kostar, förstås… Så åkte jag och hämtade Fästmön efter jobbet. Vi for till Stormarknaden. Anna hade ett par ärenden där och det var faktiskt inte så mycket folk. Men Anna och jag är väldigt olika när vi handlar. Jag hade nog plockat på mig varor på tio minuter, medan Anna går och kikar, klämmer, känner och… velar. Ja, hon vet med sig att hon är en riktig lite velpotta. Tur att jag kompletterar med mina ibland rätt förhastade beslut… För det mesta har vi trots allt rätt kul när vi handlar. Vi tramsar och flamsar, idag redan vid ingången till Kvantum där månadens grönsak presenterades. Anna förklarade väldigt detaljerat vad hon tyckte att den vita sparrisen såg ut som.

Månadens grönsak är vit sparris och den liknar nåt annat, tycker Anna.

På vägen ut träffade vi vännen M och fick en pratstund innan vi tuffade vidare till Himlen i Förorten. Jag hjälpte Anna att bära in alla miljoner kassar och sandpaket. Sen var det dags att vända hemåt och värma mat. Lasagnen kompletterades med ett glas rött och det var lika gott som igår.

Bästefåtöljen ropar och jag svarar att jag snart landar där. Jag hoppas att du har haft en bra helg. Min har varit givande och både slitsam och trevlig. Men alldeles för kort…

Den kommande veckan – eller nästa – skrivs det allra sista inlägget på den här bloggen. Det måste jag förhålla mig till på nåt sätt…

*torrgråtande = Annas beteckning på en unge som gråter utan att vara ledsen på riktigt

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vardagsbestyr med eller utan (m)appar

Ett vardagligt inlägg om appar och mappar… och muppar.

---

 

Jag är med i en konsumentpanel med människor som målgrupp. (Orden på fotot är dock M. Ripas.)

Det är tisdag (ifall du hade missat det) och jag har varit och handlat. Två gånger har jag scannat mina varor – en gång på Tokerian och en gång här hemma. Jag är med i en konsumentpanel och det innebär detta dubbelarbete. Som tack ska jag så småningom kunna välja nån gåva för det antal poäng jag har skramlat ihop. Jag tror inte så mycket på det, jag deltar mest av andra skäl. Ett skäl är att ha lite bättre koll på vad jag handlar och vad det kostar. Eftersom jag nu har deltagit ett bra tag kan jag till exempel berätta att den turkiska yoghurten kostar lika mycket som toalettpappret jag brukar köpa. Intresseklubben antecknar, förmodar jag?

I lokalblaskan på nätet läste jag idag om några appar som kan förenkla i vardagen. Bland annat rekommenderade artikelskribenten appar som Wunderlist, OneNote och Fairshare. Apparna används för att göra kom-ihåg-listor som kan delas med andra i hushållet. Nu har jag inte så många att dela listor med eftersom jag är barnlös och särbo, men… Har DU provat nån av apparna och vad tyckte DU??? Skriv gärna några rader i en kommentar till det här inlägget! Artikeln nämner också ett par appar kring resande och trafik – Waze, TomTom och Pendelprognos – som verkar intressanta. Känner DU till dem??? Och så bonusfrågan: vet DU om det finns nån app som hjälper journalister så att de lär sig att det inte heter

minutrarna 

utan

minuterna..?

(Den sista frågan var retorisk.)

Jag samlar mappar på högar på jobbet. Det här är lite av vad jag har åstadkommit.

Jag kan inte gå och handla utan nån lista, men jag kan hålla ordning på mina mappar på jobbet utan hjälp. Idag har jag försökt samla ihop, göra snyggt, överskådligt och lättbegripligt i högarna. De flesta av mina mappar är nu blå, vilket betyder att jag har gjort allt jag ska med innehållet.

Det har varit en lång och rätt tuff dag idag på jobbet. Därför var det en otrolig tur att jag på lunchen blev rejält underhållen av en kollega. Denne berättade en utförlig kisshistoria – som slutade med gratisbiljetter till en konsert. Vilken story! Jag bad kollegan att skriva ner den, naturligtvis varken kan eller vill jag återge den här – den var alltför fantastisk.

Förändringens tider nalkas och jag tror inte att dessa förändringar är till min fördel. Så jag gör som alla andra boktoksstrutsar – begraver huvet i en bok. Idag kom ett mejl om att mina reaböcker är på väg från Bokus. Böckerna ska jag få hämta om två dar på ICA Heidan – fan tro’t förrns jag ser’t! Jag kan ge mig tusan på att jag får ett sms om att böckerna hamnar på Årsta jävla Travcafé. Igen. Som vanligt.

Och medan tvättmaskinen jobbar ska jag nu äta middag i form av två rostade mackor. Hjärncellen måste få energi så att jag kan klå mina kontrahenter i Wordfeud…

Buro är klassat som Invalid Word i Wordfeud. På uppländska betyder det ungefär tokstolle eller mupp.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Barn

Nu ska jag skriva mina åsikter i ett mycket kontroversiellt ämne: barn. Ja, för ämnet BLIR kontroversiellt när man som barnlös skriver om just barn. Precis som att man förväntas ha noll åsikter…

Jag blir så otroligt less på alla föräldrar som klagar på hur jobbigt det är att ha barn och hur tiden för barnen inte räcker till. Varför skaffade såna föräldrar barn? undrar jag. För idag är det ju faktiskt så att vi SKAFFAR oss barn: den som ”råkar” bli med barn kan välja att ta bort barnet, den som inte har barn kan ansöka om IVF eller adoption.

Barn eller inte är alltså ett val vi gör. Jag har valt att INTE skaffa barn. Ett par gånger har jag varit väldigt nära att göra det, men jag är glad att jag inte gjorde det i åtminstone ett av fallen. För mina skäl till att inte skaffa barn är flera:

1. Jag har inte träffat nån som jag verkligen litar så mycket på att jag vill ha barn tillsammans med denna/denne.
2. Jag vill inte skaffa barn till denna hårda värld.
3. Jag är rädd för smärtan vid förlossningen.
4. Jag är rädd för ansvaret det innebär att ha ett barn.
5. Jag är inte nån barnmänniska, jag tror mig inte om att passa för föräldarollen.

Föräldrar som klagar över att de har barn borde kanske ha funderat lite innan de valde att skaffa barnen. För även om barnen så småningom blir vuxna så är de ju föräldrarnas ansvar till vuxen ålder – och ofta lite till därefter…

Jag tycker heller inte det är särskilt sunt att leva genom och för sina barn – enbart. För även om en förälder alltid är förälder så är den ju så mycket mer också, till exempel vän/väninna, älskare/älskarinna, kollega/chef, granne, assistent, professor, journalist, frimärkssamlare, epikuré, bokmal – you name it! Det jag vill säga är att jag tycker att det är friskare att bejaka sina andra sidor OCKSÅ. Sen tror jag inte barnen vill ha det tunga ansvaret på sina axlar att det är de som ”lyfter” sina vuxna föräldrar. För mig låter inte det riktigt… sunt. Det är föräldrarna som ska ”lyfta” sina barn – åtminstone så länge de är små.

Liten hand ska hålla stor – inte tvärtom, tycker jag.

                                                                                                                                                              De som känner mig vet att det finns fyra bonusbarn i mitt liv. Bonusbarn är en helt annan sak än egna barn:

1. Jag får det mysiga, mest.
2. Jag slipper allt ansvar.
3. Jag kan själv välja hur mycket jag ”ställer upp”.
4. Jag kan välja att vara en aktiv vuxenresurs – eller att inte vara aktiv alls.
5. Jag kan välja om jag gillar barnen eller inte – jag BEHÖVER inte älska dem.

När det gäller bonusbarnen har jag valt att vara en vuxenresurs därför att jag tror att det behövs och för att jag vill. Men jag är INTE nån förälder och det är jag väldigt tydlig med gentemot såväl barnen som deras föräldrar. Slutligen behöver jag inte älska bonusbarnen – men jag gör det, på MITT sätt: inte för att de är ”mina barn” utan för att de är de individer de är! Och tro mig, jag saknar dem MASSOR när jag inte har träffat dem på ett tag!!!

Slutligen: om man har skaffat barn är man aldrig ensam, oavsett. För så länge barnen lever existerar man som förälder. DET är nåt jag som barnlös aldrig får uppleva och det känns sorgligt att tänka på ibland.

Read Full Post »