En måste klaga lite också…

Ett inlägg om exponerade kroppsdelar, oönskade kontakter och en dålig app.

---

 

Inte moget, men syns endast hemma.

När nu förra inlägget var så rosaskimrande och glatt måste jag givetvis kompensera med ett svartare och ilsket. Maj månad kan vara så härlig, så lagom varm och det är den nu. Värmen kom bara lite plötsligt. Med den upptäckte jag också att mina gamla hyresgäster talgoxarna har återintagit sin bebislya. Inget fel med det heller! Det enda som är fel med sköna maj just nu är alla nakna kroppsdelar som okända människor helt ogenerat visar upp vid de mest opassande tillfällen och platser.

Men skärp er! Shorts och linne är OK hemma, badkläder är OK på badstranden! Vuxna människor i kortbyxor känns inte… moget. Oskönt!

 

Några som aldrig tycks skärpa sig är dess förskräckliga telefonförsäljare. Jag orkar inte med dem, vill inte ha nån kontakt med dem. Därför har jag NIXat båda mina telefoner. Men ändå slinker samtal som det från Assistansbolaget för ett tag sen igenom.

Hur kan det komma sig? Kollar ni inte NIX-registret innan ni ringer?

frågar jag alltid. Från Assistansbolagets säljare fick jag sedvanligt svar:

Nä vi kollar inget register, vi får bara listor med nummer vi ska ringa.

Jag glömde fråga varifrån/från vem dessa listor kommer, men jag glömde inte att berätta att jag anmäler alla företag som okynnesringer mig till DM-nämnden. Dessvärre blev jag i fallet ovan synnerligen besviken på DM-nämndens mejlsvar som kom i lördags. Så här skriver Axel Tandberg till mig, kursiveringen och rödmarkeringen är dock min:

Bäste Ulrika H,

DM-nämnden har mottagit din anmälan mot Assistansbolaget.

DM-nämnden har, i enlighet med SWEDMAs och Föreningen Kontaktas (f.d. SCCF) branschöverenskommelse, en fastställd praxis att det som huvudregel inte är tillåtet att i försäljnings-, marknadsförings- eller insamlingssyfte ringa till privatpersoner som har låtit registrera sitt fasta telefonnummer i spärregistret NIX-Telefon. Det finns dock undantag från huvudregeln. Dessa undantag är när

· det föreligger ett etablerat kundförhållande (ingånget avtal) mellan marknadsföraren och konsumenten och samtalet avser erbjudanden om samma typ av varor eller tjänster

· samtalet genomförs inom ett år efter det att avtalsförpliktelserna fullgjorts, då anses kundförhållandet bestå.

· konsumenten lämnat sitt uttryckliga medgivande till att bli kontaktad.

Vi kommer nu att informera företaget om det inträffade samt om reglernas innehåll samt be dem att kontakta dig via e-post för att informera dig om varför samtalet ringdes.

Med vänlig hälsning

Axel Tandberg
Jur.kand.
Sekreterare i DM-nämnden

Men hallå! Jag vill inte ha nån kontakt med Assistansbolaget! Det var ju därför jag liksom anmälde dem. Lika lite som jag vill ha telefonsamtal från dem vill jag ha mejl. Därför svarade jag:

Tack för ditt svar! Men att be företaget ifråga MEJLA mig är jag inte alls nöjd med. Jag vill INTE ha någon kontakt med företaget, jag vill inte ha oönskad reklam. Det är skälet till att jag har NIX på båda mina telefoner. Vidare har jag heller aldrig varit kund hos företaget och jag har inte gett något medgivande till att de får kontakta mig. Detta gäller även att DM-Nämnden inte får be företaget kontakta mig. ABSOLUT INTE!

//Ulrika H, arg

Som grädde på det ilskna moset  kan jag slutligen inte låta bli att nämna ICA:s app. När den först kom var den OK, men ganska snart började den strula. Den var seg och ibland ville den inte starta. På senare tid har den börjat skicka dubbla notiser av erbjudanden till mig också, men bara det ena går att ladda ner på mitt kort. Det andra ligger kvar som oläst. Irriterande! Efter den senaste uppdateringen hoppades jag att den buggen var löst. Icke! Besviken blev jag också att bara vissa ICA-användare – med konto i ICA-banken, står det – kan logga in med mobilt bank-ID. Alltså jag har ett plastkort, ett betalkort, som är knutet till ett konto till vilket jag varje månad har en automatisk överföring av en matpeng. Varför anser ICA att detta inte är nåt konto? Dåligt, dumt och fel!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur gick det här till..?

Ett inlägg om min första arbetsdag på nya jobbet.

---

 

Idag skrev jag på anställningsavtalet för tjänsten som informatör vid Uppsala universitets IT-avdelning.

Jaha. Hur gick det här till? Att jag blev med nytt jobb, vill säga? Tja jag sökte en ledig tjänst, var på två intervjuer, befanns duglig, blev referenstagen hos fyra tidigare chefer och sen… började jag jobba som informatör idag på IT-avdelningen på Uppsala universitet, enheten för användarstöd och e-lärande. Än så länge är jag provanställd i sex månader (det är rätt vanligt idag). Dessutom kan nån fortfarande överklaga beslutet att anställa mig, nåt som blev offentligt två dar innan jag visste det (kan det stämma?). Det var nog världens finaste födelsedagspresent jag fick, ett nytt jobb. För om allt går bra och min arbetsgivare och jag trivs med varandra övergår provanställningen i en tillsvidareanställning den 9 november, dan efter Fästmöns och min åttonde förlovningsdag. Den som inte tänker överklaga och som är lite glad för min skull får gärna hålla en liten teoretisk vänstertumme fram till dess.

Min första arbetsdag fick jag sovmorgon till klockan nio, men vanliga dar är arbetstiden klockan 8 – 16.30, med en halvtimmes lunch. Larmet är ställt till 6.30 vardagsmorgnar. Jag åker en annan väg till jobbet än jag gjorde till mitt förra jobb, fast det går faktiskt att ta gamla vägen också. Bilköerna på min nya väg är inte att leka med, erfor jag när jag åkte hem. En restid på mellan 20 och 30 minuter är ändå absolut inget att klaga på. Kostnaden för parkering är samma som på förra stället – 20 kronor om dan.

Back in business!

 

God och nyttig frukost blev en bra grund för min första arbetsdag.

Jag sov gott och bra i natt trots att jag hade hunnit bli rejält nervös igår. Vaknade bara nån gång av att det var varmt i sovrummet – och ändå sov jag med öppet fönster. För sista gången, hoppas jag, loggade jag in hos a-kassan när jag hade klivit ur sängen och fyllde i ett tvåveckorskort för a-kasseersättning. Sen intog jag frukost fil med linfrön, som är bra för mig och jordgubbar, som är både goda och nyttiga. Två baljor kaffe till det så var jag redo att möta min nya chef och mina nya kollegor.

Min nya chef mötte mig i entrén och där och då ordnade vi en massa praktiska saker som passerkort och parkeringstillstånd etc. Jag fick också lägga in en kod för passerkortet ifall jag jobbar mycket tidigt eller mycket sent.

Det är en väldigt häftig byggnad jag jobbar i, en gammal militär sådan. För tillfället delar jag kontor med två andra personer, varav en ska sluta snart. Rummet är stort och luftigt och en känner inte att en trängs eller stör varandra. Troligen får jag emellertid snart byta kontor och sitta närmare ledningen. Men nästa sommar ska vi flytta närmare stan – och min gamla arbetsplats – till nybyggda lokaler. Jag tycker att huset vi nu sitter i är väldigt charmigt. Tyvärr finns det mögel på en våning, vilket ju är ett bra skäl till att flytta. Sen är verksamheterna idag alltför utspridda. I det nya huset blir fler samlade.

I den här häftiga byggnaden har jag mitt kontor.

Det blev cirka en timmes sittning med chefen på hennes kontor. Jag fick ett bra och lagom introduktionsschema som innehåller allt från mötesdeltagande och nätverkande till utbildningar och information från personalavdelningen. Det känns inte svårt att ställa dumma frågor till chefen. Därför passade jag på att kontrollfråga om jag hade uppfattat lönen korrekt. Det hade jag. Jag är mycket nöjd.

Efter timmen med chefen tog kollegan, som tyvärr ska sluta om en månad, vid. (Hon har fått ett fantastiskt spännande jobb, så jag är glad för hennes skull.) Vi tog en runda genom husets fem våningar och sen var det lunchdags. Jag hamnade i värsta rusningen, trots att jag hade blivit förvarnad. Till sist fick jag i alla fall min kolja och kunde dra mig tillbaka till ett ledigt hörn och äta och mobilsurfa.

Kolja med saffranssås och räkor blev det till lunch.

 

Jag tog en eftermiddagsfika utomhus.

Det sägs att en blir smart av fisk, därav valet. Dessutom har magen varit besvärlig idag och när jag kom hem fick jag näsblod. Tänkte att fina fisken skulle vara bra för såväl kropp som själ, framför allt hjärna, men det hindrade inte att jag gjorde rent tokiga saker idag. Till exempel frågade jag trevliga tjejen i receptionen om kod till mitt passerkort när jag gick för att ta en kafferast utomhus på eftermiddagen. Det var liksom den koden jag själv fick välja och knappa in bland det första jag gjorde idag… Sen sa jag tack till en snubbe när jag menade hej och så skickade jag ett mejl till kollegan fast det skulle gå till nån helt annan. Och det sista jag gjorde innan jag gick hem var att tända en lampa på vägen ut – jag trodde att jag tryckte på låsknappen… (Jag hoppas att min nya chef inte läser det här…)

Min arbetsstation såg så här välstädad ut när jag åkte hem i eftermiddags.

Resten av dan kollade jag runt på externwebb och intranät, letade lite information, försökte reda ut det här med lönekonto, hittade ett par fel som andra hade gjort (skönt att jag inte är den enda!) som jag påpekade, fixade lite fler behörigheter samt bokade möten och utbildningar och skrev in i kalendern på datorn. Jag ska få en tjänste-iPhone där jag sen kan synka kalendrarna. Privat funderar jag på att köpa en iPhone SE. Min chef hade en ROSA som hon stolt visade upp.

 

 

Jag sa till Anna när vi telefonerade i kväll att jag inte kände mig så trött eller förvirrad när jag kom hem, men nu när jag börjar känna efter… Det är nog dags att hoppa i duschen och spola av sig så att en orkar med möten och nätverksträff i morgon. Den senare innebär som bonus ett kärt återseende med en före detta kollega på SLU. På torsdag blir det ett annat kärt återseende. Då kommer NK* på cykel och hälsar på för lunch. Saknar!

I natt lär jag också sova gott. Om jag nu bara inte börjar fundera på hur det gick till, det här att jag får åka till en väldigt spännande arbetsplats i morgon igen…

*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Givande och tagande

Ett inlägg om papper, nervositet och glömska, bland annat.

---

 

Jag har redan varit på utflykt och bland annat tittat på detta hus.

Att a-kassan både ger och tar när en är arbetslös det känner jag till sen länge. Trots att en får ersättning från dem måste en betala avgiften varje månad. Tidigare var avgiften åtminstone nedsatt för den som är arbetssökande. Det är den inte längre. I stället höjdes avgiften under hösten, om jag inte minns fel.

Pengar är en sak, papper är en annan. Det senare är nåt som a-kassan uppenbarligen älskar. När en ansöker om a-kassa ska en fylla i en särskild blankett samt skicka in arbetsgivarintyg, också det på en särskild blankett som a-kassan tillhandahåller på sin webb (fungerar bara att fylla i med vissa webbläsare). Jag blev glatt överraskad för ett tag sen när allt verkade gå så smidigt. Tills idag, dårå…

I morse innan jag började mitt jobbsökeri loggade jag in hos a-kassan för att fylla i ett a-kassekort. Förvånad noterade jag att jag hade två olästa meddelanden. Det ena var en specifikation på sex dars utbetalning. Det andra var en anmodan att inom ett visst antal dagar skicka in kopior på anställningsbevis. Eh..? Det räcker alltså plötsligt inte med arbetsgivarintyg på särskild blankett, det ska skickas in ytterligare papper. Eller kopior på. Precis som om en har en kopiator i sitt hem. Det har inte jag. Har du? Intressant är också att a-kassan uppenbarligen tror att en ska kunna gissa/lista ut att det ligger meddelanden och väntar på Mina sidor – utan att få nån som helst signal om detta, varken via e-post eller sms. Så dåligt!

En källa till glädje i dessa väntans nervösa tider.

Det blev lite bråttom eftersom meddelandena hade legat ett tag och jag anmodades att skicka in papper med snigelpost inom en viss tid. I detta läge var jag så tacksam att jag både har bil och snälla kamrater. Med bil tog det mig ändå över en timme att fixa det hela, men utan en snäll kamrat med tillgång till kopiator hade det inte gått. Så jag har redan varit ute en tur i det snöblandade aprilregnet. Det inbjuder inte precis till nån mysig utflykt. Kallt och eländigt var det och jag fick ta både tjocktröja och handskar.

Här hemma har det inte hänt mycket sen igår. Men det är betydligt mer färgglatt än utomhus i alla fall. Amaryllisen är fortfarande väldigt röd och grann och en stor källa till glädje för mig så här i väntans nervösa tider. Jag är så nervös och pirrig att jag glömmer hälften – samtidigt som jag försöker lugna ner min lilla mamma som är ännu mer nervös och dessutom orolig. Jag skulle ha tagit med en liten sak till en vän i morse när jag var på utflykt, men det glömde jag bort i all hast. Morr! Ändå är jag ett år yngre idag än vad jag blir i morgon…

 

M och Kockis för 40 år sen.

Nån som däremot blir ett år äldre idag är min gamla kompis M. I kväll blir det ett sedvanligt telefonsamtal. Vi brukar ringa varandra två gånger om året, ungefär, på våra födelsedagar. Det blir alltså två dar i rad. När bilden här intill togs, för 40 år sen, var vi ett ganska stort kompisgäng. Nästan alla tjejer fyllde på våren. Mjölkis började i slutet av mars, sen kom Brocco, M och jag i april och så C i maj. Det var bara FEM som hade födelsedag i december. Och det var tur för henne, det, för vi hade ju nästan inga pengar kvar på våren att köpa presenter för!

Glass och digestivekex – söndagsmiddag.

När en uppnår de åldrar vi nu har kommit till firar vi inte så mycket. För min del kommer delar av familjen i morgon eftermiddag och jag ska försöka ordna nån tårta till dess. För säkerhets skull köper jag en färdiggjord. Nu äter ingen av oss så mycket tårta, så det blir bara en liten en. Jag tror inte att min mage uppskattar alltför mycket grädde och sött, nämligen. Fast den gillar glass. Igår blev det vaniljglass med krossad choklad och tre digestivekex till middag. För tillfället tillåter jag mig att äta vad som helst – bara det går ner och bara det sker utan smärta.

Alldeles nyss fick jag ett sms om ett annat projekt som gått om intet. Det var jag emellertid inställd på, för det utlovade svaret före påsk har alltså dröjt fram till idag, det vill säga över en månad efter påsk. Det svider trots allt lite, men samtidigt ser jag inte detta som

helt kört.

Det är ett givande och tagande genom hela livet och just nu grämer det mig oerhört att jag inte blev en givare idag utan glömde bort.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dåliga och bra saker

Ett surt inlägg.

---

 

Det hänger ett svart moln ovanför mitt huvud. Nu har jag varit på dåligt humör sen i söndags seneftermiddag och det är irriterande. Jag vill vara glad och tjolahopp, inte sur, arg och ledsen. Därför tänker jag gnälla av mig lite igen. Det löser inga problem, men det lättar på trycket i bröstet. Jag börjar med e-posten som efter snart två dar fortfarande inte fungerar. Förra veckan kunde jag inte logga in och läsa mejl på tre dar. Kanske blir det samma den här veckan. Det är fruktansvärt irriterande när en väntar viktiga mejl. En faktura som kommit till inboxen lyckades jag som tur är betala på annat sätt. Men jag är less på att mötas av denna bild när jag har försökt logga in:

Den här bilden vill jag inte se.

Fler dåliga saker: vädret. Igår morse var det massor av snö. Den försvann tack och lov, men bara för att ersättas av regn igår och gråväder idag. En kan ju inte bli annat än trött och grinig då…

Snö vill jag INTE ha!

På jobbet har det varit en tråkig dag. Jag petar i slutet med ett gäng beskrivningar och de tycks visst aldrig bli färdiga. Fast jag är färdig med hälften, när jag tänker efter. Eftersom jag är anställd vid Myndigheten sen den 1 mars måste jag tidrapportera på ett annat sätt. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat om detta, men idag gav jag mig inte. Det tog hela jävla dan att få veta hur jag ska göra och det känns rätt… ironiskt med tanke på visstidsanställnings längd. Det är skillnad på längd och längd. Och på skit och pannkaka. Jag vet, jag vet, jag veeet, men lik förbaskat gör det ont.

Efter jobbet skulle jag handla. Jag hade ett par ärenden inne på apoteket och där lyckades jag, som den elefant jag är, riva ner saker. Sen försökte jag gissa hur mitt ANSIKTSVATTEN, som det heter på svenska (jag vägrar säga face clean toner, jag bor i Sverige), ser ut numera. Sist var flaskan eller vätskan blå, idag gick den åt aprikos. En blir bara galen när ACO ständigt och jämt ändrar utseendet på sina förpackningar! Det skapar bara irritation och innehållet förändras ju inte – det blir varken bättre eller sämre. Det är lika bra som förra gången.

ACO ansiktsvatten har gått från blått till aprikos.

Jag brukar alltid betala kontant på Tokerian. Bara det att jag inte hade så mycket kontanter i plånkan idag, så jag fick betala med kort. Smart av mig eftersom jag ska äta betal-lunch två dar i rad. Jag har nån sorts aversion mot kortbetalning, nästan som lite bacillskräck.

Men nåt bra då? Ja, det vill jag avsluta det här inlägget med, för är slutet gott är allting gott, eller..? Igår upptäckte jag att en av mina amaryllisar plötsligt fått fart. En stängel har skjutit i höjden och i toppen… en knopp!

Opp Amaryllis! (Strunta i risbusken bakom, det är en gammal gummiplanta som jag borde ha kastat för länge sen.)

Inte nog med amaryllisen i vardagsrummet. I köket har jag flera pelargoner. En av dem blommar och en har knoppar.

Det blommar!

Slutligen: dagens post. Antiktidningen gör mig alltid glad, för den kan jag bläddra i och drömma mig bort från mitt råttbo till andras vackra och välinredda hem.

Här finns det drömhem.

Nä, det är inte mycket som är bra idag, men en får vara glad för att en tycker om att titta på blommor och antikviteter. För övrigt står mig alla gratulationer till nya jobbet upp i halsen. Det är ju faktiskt inte alls som det ser ut i cyberspace. Jag har inte ljugit, utan det är vissa sociala medier som är… yxiga. Allt blir bara så… ironiskt…

Nu ska jag skutta ut i badrummet och ta hand om ren tvätt, äta en macka och ringa till en surbobba. Jag gissar att du är avundsjuk!..

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Morr och gnäll

Ett ilsket och ledset inlägg.

---

 

Morr!

Först och främst… Min mejl fungerar inte igen. Det är alltså ingen idé att du mejlar mig på nån av mina e-postadresser – om du önskar svar. Jag kan inte logga in på nån av dem och kan alltså varken läsa mejl eller svara på mejl. Det är samma problem som förra veckan. Det tog dem nästan tre dygn att fixa inloggningen då och jag hade massor av olästa mejl sen. Det här är lite förödande med tanke på ”min situation”. Dessutom vet jag att jag får en del fakturor via e-post. Morr!

Morrigt värre blev det igår eftermiddag. Jag har liksom ingen lust att sitta och lyssna på nån som gnäller och klagar över människor som visserligen är lite för ”på”, men som vill väl, i över en timmes tid. När jag väl fick frågan om mitt läge fångade jag den bara för att förlora den efter en halv minut. Och så var vi tillbaka till det ursprungliga gnället. Jag blev faktiskt ganska ledsen. Det känns som om jag ingenting är värd ibland i vissas ögon och att det jag säger misstolkas, eller tolkas om negativt. Lite avis blev jag att höra att somliga fick glada och trevliga tillrop samt erbjudanden om hjälp i stället. Men, men, det är som det alltid har varit: det är bara en som räknas, det är bara en som har det allra värst i hela världen. Jag grät i duschen och jag grät över laxen. Sen föll f*n i mig och jag hörde av mig med en fråga om min person, mest för att kontrollera om jag inte möjligen räknades… lite, lite grann.

Jag får väl ta mig ett glad-piller i form av Pepskarameller.

Det tar mycket kraft och energi att försöka stå ut med ovanstående. Jag fick sms från en kompis som jag inte har sett sen i höstas, tror jag, men jag ringde upp och bad att få återkomma om nån vecka. Jag känner mig så slut och trött i vissa lägen och även om jag vet att vänner ger energi, fick jag lov att senarelägga träffen. Men på söndag ska jag kanske (om flygplan och annat sköter sig) träffa en annan väldigt god vän och tillika före detta kollega – även om det senare snart är preskriberat. Jag hoppas att jag känner mig lite gladare till dess – så att det inte är jag som bara sitter och gnäller… Får väl ta mig ett glad-piller. Pepskarameller brukar hjälpa…

Via mitt arbete kan jag också hämta kraft och energi av somliga. Fast jag gillar inte att bli anklagad för att missa mötestider när jag är på plats och väntar i nästan tio minuter vid utsatt tid. Min kollega med kvisttomaterna berättade på lunchen att h*n fått rätt mot butiken och en ursäkt inklusive ett presentkort på 25 kronor. Jag fick mig ett gott skratt igen. Det är så härligt när den här personen berättar, för vi skrattar liksom tillsammans, h*n inser att h*n är en aning… ettrig. Självinsikt är underbart!

Jag gjorde lite nytta igår också förutom att jag lagade mat. Två maskiner tvätt körde och hängde jag. Nu i kväll har jag startat ytterligare en. Men mer tänker jag inte göra den här aftonen än att läsa. Jag började på en ny bok igår. Mars är en månad när jag ska läsa enbart svenska författare. Nu läser jag en deckare, för säkerhets skull skriven av två svenska författare. Om en liten stund ska jag skriva några rader om boken jag läste ut igår kväll. Boken om den svenskaste av svenska författare – Astrid Lindgren. Så vill du läsa vad jag tyckte om den får du vänta här en stund…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Isiga tankar

Ett rätt kallt inlägg.

---

 

Mörkret har jag inga problem med.

Nej vinter gillar jag inte. Nog hade jag kunnat tänka mig lite snö under jul- och nyårshelgerna, men inte nu. Idag är vädret bara vidrigt. Jag fick skotta mig in i garaget i morse och jag fick skotta mig in i kväll. Det är lite svårt med tanke på min rygg. Tur att den snö som fallit är lätt. Sen var det kallt och halt och allmänt jävligt. Smart var jag i alla fall som tog lite extra tid på mig i morse. Jag lämnade Clark Kent* på jobbets parkering och gick in för att jobba mina åtta timmar. Det snöade hela jävla dan. Faktum är att jag hellre tar mörker än snöhelvete. Och mörkt var det när jag kom hem… Men det känns fint att stakar och stjärnor är borttagna – det är ju tjugondedag Knut idag.

Jag har en bra resväg till och från jobbet. Den går till största delen längs en två- eller trefilig väg. Inte har jag långt till jobbet heller. Det är jag så tacksam för. Jag tänker på kollegan E som har en bit att pendla. Tur att E verkar vara så lugn och trygg bakom ratten. Själv sitter jag på helspänn. Det finns alltid dårar som ska fram fort, så även i kväll när det inte var riktigt plogat och ännu halare än i morse… Vissa kanske har nio liv, men majoriteten har det inte. Det vore fint med lite hänsyn till oss med ett enda.

Att gå i ide vore en bra idé för mig den här årstiden. Jag vill helst inte gå ut när snö och blåst viner runt knuten och det är snorhalt. Temperaturen ska krypa ännu mer neråt igen. Såg nåt om att den skulle stanna nånstans mellan 25 och 30 minusgrader på fredag. USCH!

Snöhelvete!

Och ja. Jag gnäller hur mycket jag vill på snön på min blogg. (Men jag är glad åt att jag har en bra resväg till jobbet OCH nya vinterdäck.)

Arbetsdagen – och kylan – har gett mig ont i båda armbågarna. Det är inte bra. Lederna känns extremt belastade och jag hittar inget läge där jag kan vila dem. Jag fick i alla fall en textgranskning färdig idag och jag skickade korrektur till författaren. På eftermiddagen hade jag ett arbetsmöte. Tyvärr blev det ingen lunch med mor och dotter idag, men kanske kan den bli av nästa vecka. I morgon ska NK** och jag luncha i restaurangen och inte i lunchrummet. Ibland är det så skönt att smita iväg.

På grund av armbågarna tänker jag inte sitta alltför länge vid datorn nu i kväll, men en liten bloggrunda skulle jag vilja hinna med. Numera tar jag inte nån sån varje dag, som jag gjorde förut. Det var ganska länge sen jag slutade med det. Jag läser färre bloggar också, jag har varken tid eller lust. Och min egen driver jag bara mot slutet, även om det känns evighetslångt till dess…

En evighet dröjde det nästan, men idag fick jag besked angående en tjänst jag sökt – i början av augusti förra året. En del arbetsgivare har uppenbarligen inte bråttom. Det är ändå inte den längsta tiden jag har fått vänta. Jag har ansökningar gjorda i februari 2015 som jag ännu inte fått svar på.

En maskin julrött jobbar på i badrummet. Till skillnad från somliga tvättar jag vid vettiga tidpunkter. Jag har betalat en räkning utan att sucka. Betala räkningar gör jag också vettig tid i stället för sista dan när ”alla andra” gör det och det kan vara svårt att logga in hos banken. Klockan 21 häller jag ner mig i bästefåtöljen för att se premiäravsnittet av Vänligen Lars Lerin på SvT 1. Vem vill missa Lars Lerins möte med Anni-Frid Lyngstad?!

Vad gör DU i kväll, dårå??? Skriv gärna några rader i en kommentar om du har vägarna förbi den här bloggen!

*Clark Kent = min lille pansarvagn till bil
**NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Första skol… eh, jag menar arbetsdagen

Ett snurrigt inlägg.

---

 

Jobbväskan dammades av igår och fylldes med nya prylar idag.

Faktum är att jag grinade i bilen på väg hem. Men… du ska ha klart för dig att det var glädjetårar! Och även om den arbetsplats jag från och med nu ska åka till varje dag bara är min arbetsplats fram till årsskiftet är det en helt underbar känsla att få höra till nånstans igen. Att vara behövd, att nån hälsar en god morgon, att nån frågar om jag vill ta en fika, att nån försöker mata mig med information, att nån hjälper mig när tekniken är motvillig… Den som inte har varit i min situation, varit där nere på brunnens botten, kan aldrig förstå. Den som har varit där förstår precis. Bara känslan av att plocka fram jobbväskan igår och damma av den… Den känslan går inte att beskriva, nästan.

Min jobbväska har hängt med ett tag. Nu är den inne på min fjärde arbetsplats. Den börjar bli lite sliten och tunn på sina ställen. Tills vidare får den hänga med, som en gammal go och trygg bekant. Det kanske blir en ny sen, men min första fulla lön lär jag inte få förrän i slutet av november. Så till dess får min trotjänare följa med till jobbet.

Jag tog lagom med tid på mig i morse och jag sov ganska bra i natt. Den första jag mötte när jag slank in med städarna var en bekanting från SLU. Sen kom chefen, nästan lika tidigt som jag. Jag blev väl emottagen och fick till och med en parkeringslapp av chefen. Min dag ägnades först åt introduktion och rundvandring – av chef, kollega och kollega som jag ska hoppa in för. Chefen bjöd oss tre (jag, min kollega och kollegan som jag ska jobba för) på lunch. När jag såg att det var pannkakor och jag kunde få ärtsoppa utan gris i kände jag mig riktigt hemma, nästan som på SLU*. Nästan.

Pannkakor och ärtsoppa utan gris i – nästan lika gott som på SLU!

 

Jag fick igång datorn, kunde logga in och har faktiskt jobbat lite. Men tangentbordet har jag bytt sen jag tog bilden i morse.

Jag fick igång min dator, fixade lösenord, kunde logga in överallt där jag ska – vid dagens slut. Jag har fått passerkort. Kortet fungerar bara mellan klockan 8 och 16.30 och det är mina arbetstider. Det tog en kvart att köra bil till jobbet och en kvart hem. Jag är hemma före klockan 17, alltså. Det enda som ännu inte är löst är frågan om parkering. Min snälla chef har gett mig ett parkeringskort för i morgon, men jag hoppas förstås kunna köpa månadsparkeringskort.

Ett enda surkart har jag mött idag på jobbet. Det är ju så att en faktiskt inte kan älska alla. Men en behöver inte ha närmare relationer med alla heller. Resten av människorna på jobbet är trevliga, smarta, kompetenta, glada, öppna, trötta, engagerade, busiga, roliga, tråkiga – precis som vilka människor som helst.

Idag har jag fikat två gånger på Café Java.

Det snurrar rejält i min skalle just nu, men jag har faktiskt jobbat lite på riktigt idag också. Jag tror att det här kommer att bli väldigt bra – även om jag troligen är totalförvirrad i helgen. Än så länge känner jag att det är ett roligt jobb jag ska utföra, där jag får använda min språk- och skrivkompetens. Som redaktör ska jag jobba med språkgranskning av rapporter. Ett litet tilläggsuppdrag – ifall det skulle råka vara lite att göra – är att översätta webbsidor från svenska till engelska, nåt som var min allra första arbetsuppgift på SLU.

Min huvudarbetsgivare gör ett imponerande arbete med att bygga skolor i ett afrikanskt land. Barnen på chokladbitarna kanske rentav går i nån av dessa skolor.

I skrivande stund känner jag mig lyckligt lottad. Jag har fått en fin övergripande arbetsgivare. Vid tillfälle ska jag skriva mer om den, vars arbete med att bygga och underhålla skolor i ett land i Afrika är väldigt imponerande. Faktum är att en viss procent av företagets vinst går till dessa skolor.

På plats här i Uppsala har jag fått en chef som är rakt på sak och som jag tror att jag lär funka urbra med. Min närmaste kollega är en pigg person som förstår att jag behöver den sociala biten mycket. Än så länge tänker jag inte avslöja var jag arbetar och vid vilken övergripande organisation jag har min visstidsanställning. Men det kanske kommer. Att världen är liten vet vi ju ibland och jag ska börja med att avslöja för en av mina Instagramvänner att jag jobbar på samma ställe som vederbörandes dotter!

Jaa… kort sagt… Min första arbetsdag har varit riktigt, riktigt bra. Men nu är jag trött, så det blir nog en mugg kaffe och ett par rostade mackor till middag innan jag häller ner mig i bästefåtöljen klockan 21 framför 100 Code.

Det snurrar i skallen…

Stort TACK till alla som på olika sätt har peppat – och peppar – mig och som har önskat lycka till

 

*SLU har Öppet Campus nu på lördag mellan klockan 10 och 16. Passa på och ta en titt på Ultunas nybyggen. Det går gratis bussar från Uppsala Konsert & Kongress och programmet är fullt av spännande föreläsningar, rundvandringar, demonstrationer med mera för såväl stora som små! Här hittar du programmet!!! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Övervakad

Ett inlägg om svenska myndigheters effektivitet, övervakning och sånt.

---

 

Efter en morgon med dålig sömn skuttade jag ändå ur sängen. Även idag är det en del småfixande som behövs, men förhoppningsvis slipper jag telefonköa!

Det första jag gjorde var att kontrollera att mitt a-kassekort, som jag fyllde i och registrerade igår, blivit färdigbehandlat hos myndigheten Akassan Vision. Ja kors i taket, det hade det! Men jag har nog aldrig varit med om att en sån behandling av 14 kryss har tagit ett helt dygn, 24 timmar… Nä, effektiviteten är inte på topp, precis…

SJ är ingen myndighet men ett statligt företag. En kan ha åsikter om dess effektivitet, men på nätet är det smidigt att köpa biljett, i alla fall. Jag loggade in, fyllde i tiden jag vill resa med tåg till Stockholm i morgon, mina uppgifter och sen fick jag bekräftelse via mejl att köpet var gjort. (Nån returbiljett har jag inte köpt än, för jag vet ju inte hur lång tid kontraktsskrivningen tar. Klockan 15 ska jag vara där, vilket innebär att jag måste åka med 13.11-tåget så jag hinner ta tunnelbanan och leta mig fram till kontoret.) Men… jag kanske inte ska jubla över SJ för tidigt – nån sms-biljett har jag inte fått ännu och det var en stund sen jag köpte den…

Hoppas jag får följa med på tåget i morgon…

Jag började kolla lite nyheter på nätet så snart jag hade köpt min tågbiljett. Det första jag läste är en artikel om att svenska myndigheter lämnar ut mina surfvanor. Det är Dagens Nyheter som har gjort en undersökning som visar att det finns utländska bolag som kartlägger besökare på svenska sjukhus och myndigheters webbplatser. Spårningsfunktioner finns också på till exempel privata bloggar som denna, e-handelssajter med mera. Och syftet är förstås ett: att rikta reklam så att du ska lockas att nätshoppa. Landsting och kommuner, Bolagsverket, polisen, Skatteverket, Kristdemokraterna och Kronofogdemyndigheten är exempel på andra som har spårning. Men det blir nästan ironiskt när jag läser om detta hos Omni och under den korta artikeln hittar en annons från Bokus med tre böcker som jag nyligen har läst om – hos Bokus… Inte bara ironiskt, ganska skrämmande också, faktiskt, även om jag inte har nåt att dölja. Snacka om att ens surfvanor är kartlagda.

De har tre böckerna fanns i annonsen från Bokus under artikeln från Omni. Och det är inte första gången det här händer…

Jag utgår från att det också syns att jag beställde en skattsedel från Skatteverket i förra veckan. Det vore ju bra om de slutade kolla mina surfvanor och skickade över skattsedeln med snigelposten i stället… Nä, fort går det inte när det är nåt Den Lilla Människan vill ha från en myndighet.

En applåd vill jag ändå dela ut. I förrförra veckan skrev jag om våra nya sedlar här på bloggen. Sen dess har det trillat in en broschyr med bra information om sedelbytet från Sveriges Riksbank. Där finns bland annat en sida med både viktiga datum och bilder. Den som vill kolla digitalt kan förstås surfa in på Riksbankens webbplats, men också ladda ner en gratis-app.

Så här ser de nya sedlarna ut. Några av dem börjar komma ut i oktober.

Nu ska jag sätta mig med mina egna sedlar eller snarare mina hushållsräkenskaper. Förhoppningsvis kan jag betala mina räkningar den här månaden också, trots a-kassans fina lilla avdrag om 300 kronor för att jag råkade ”jobba” två timmar i augusti. Det sved lite att veta att min dagersättning från a-kassan har gått upp till 910 kronor om dan (noll kronor lördagar och söndagar) från och med den 7 september. Jag har haft 680 kronor om dan (noll kronor lördagar och söndagar). När det äntligen går att leva på a-kassan är det dags att säga ajöss till den för min del. Men ärligt… jag vill självklart mycket hellre jobba och få en lön!

Jag ska förresten också ringa bilverkstan och boka en tid för service framöver samt be dem ta fram offert på fyra nya vintertofflor till Clark Kent* så att vi kan ta oss fram lagligt i vinter. Det bör jag ha råd med när jag får lön framöver.

*vintertofflor till Clark Kent = dubbfria vinterdäck till min lille bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den däringa Karl-Bertil…

Ett tacksamt inlägg.

---

 

Tack, Karl-Bertil, för julklappen före jul!

En får tacke!!!

Det finns inget annat att säga till, gissningsvis Karl-Bertil. För nånting sa mig att det var nåt lurigt på gång. Så jag loggade in och kollade och fick meddelandet

GO2OPTIKERN

Tusen, tusen tack, kära Karl-Bertil, vem du nu är!!! Finaste hårfärgen har du i alla fall!

PS Jag ska kolla hur det blir med arbetstider framöver och sen boka tid hos en optiker på stan, tror jag. Den Fästmön gick till var så himla bra. Det visade sig, för övrigt, att min allra första linsoptiker Ulla numera jobbar där! Och hon Ulla, hon var bra, hon.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hajpat: Ljug och fusk – varför gör vi det?

Ett förljuget och fuskande inlägg. Ha ha ha, bara skojar! Eller..?

---

 

Varför ljuger och fuskar vi människor? Sker det nånsin i djurens värld, till exempel? Jag försöker nog att varken ljuga eller fuska själv. Mest för att jag inte kan ljuga (medvetet), det syns direkt. Att bli avslöjad som lögnare skulle vara väldigt pinsamt. Och när det gäller fusk… Nää… jag vill inte tillskansa mig fördelar och vinster av nåt slag – varken små eller stora – för är dessa baserade på fusk är de ju inte äkta. Du skulle bara veta hur… upprörd jag blir när jag i samtliga skriftliga meddelanden från Akassan Vision upplever att jag blir misstänkliggjord för fusk… Jag, som till och med häromdan betalade min infrastrukturavgift på fem (5) kronor från mammas födelsedagsutflykt i somras…

Såna här fakturor ägnar sig vissa byråkrater åt att skicka ut. Undrar vad själva handläggandet kostade. Med all säkerhet mer än fem spänn.

Psykologiprofessorn Per Carbring menar att människor vanligen inte fuskar och ljuger för att få fördelar. Fusket och lögnerna handlar i stället mest om att undvika obehag. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter häromdan att det är svårt att upptäcka lögnare och fuskare just i stunden. Själv blev jag ljugen rakt upp i ansiktet häromdan och uppfattade lögnen direkt. Det gjorde mig mycket, mycket ledsen eftersom det var en person som jag tycker om.

Att fuska i kortspel är väl inte hela världen..?

Att ljuga om eller fuska i små saker/sammanhang är väl inte hela världen. Som när man spelar kort eller brädspel hemma i familjen. (Fast personligen lackar jag ur då. Och jag är verkligen inget bra på kortspel som Bluffstopp och liknande…) Men ibland får fusket (slarvet?) väldigt stora konsekvenser. Jag läste i Aftonbladet igår om ett förväxlingsfel vid fertilitetskliniker i Danmark. Detta har lett till att åtminstone ett barn har fötts med ”rätt”mamma, men ”fel” pappa. En dansk kille blev till efter att ägg hade förväxlats och fick ”fel” därmed föräldrar. Nu misstänker man att det har förekommit åtminstone fem ytterligare förväxlingar. Det går inte att föreställa sig vilka känslor alla inblandade får när ett sånt här fel har upptäckts. Tänk att kanske ha levet ett helt liv i lögn, på sätt och vis, på grund av en förväxling vid tillblivelsen…

Laddat med hur mycket? Tja, det måste jag gå till en kassa för att få veta.

I samband med detta är fusket hos UL den 14 och 15 augusti en piss i havet. Och nåt fusk är det kanske inte egentligen, bara ett tekniskt fel – och ytterligare en bekräftelse på att jag aldrig ska ladda ner deras app (det är inte första gången den krånglar). För en gångs skull är det inte resenärerna som har fuskat med biljettavgifterna utan UL. Det vill säga UL:s app, dårå. Resenärer som använt appen under de aktuella dagarna har blivit dubbeldebiterade. Men kontaktar en UL:s kundservice kan en få pengarna tillbaka om en tror sig ha råkat ut för detta. Heder åt UL som erkänner detta, i alla fall i lokalblaskan (som kanske inte alla läser, men…)

Däremot är det inte hedersamt av UL att strulet med reskassesaldot kvarstår och skylla på att det beror på att chaufförerna lämnar in sina redovisningar sent. Lös problemet, bara! En har inte en aning om sitt saldo, för när en loggar in och kollar sitt kort kan det visa ett helt annat saldo än när en står på bussen och ska betala.

Och ta bort texten

[…] Vi jobbar på en lösning […] 

när det gäller kortköp via läsplatta eller smartphone som står på webbplatsen. Inget har hänt på flera månader… DETTA är ljug!

Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen är den sista serien på den här bloggen, kommer inom kort!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »