Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘HBTQ’ Category

Ett inlägg om en bok.


 

Den grymmaste månadenEtt av mina stora fynd på årets bokrea – bara 55 kronor! –  blev den tredje delen i Louise Pennys Three Pines-serie. Kommissarie Gamache är tillbaka igen i deckaren Den grymmaste månaden. Så otroligt passande att läsa denna påskekrim så här strax före påsk!

Det är påsk i den lilla byn Three Pines i Kanada. Byborna gömmer påskägg och äter påskbröd. Men för att piffa upp det hela bestämmer de sig för att hålla en seans. Problemet är bara att seansen går fel och en person dör. Kommissarie Gamache kallas åter till byn för att undersöka dödsfallet. Samtidigt pågår intriger för att tvinga bort kommissarien från sin tjänst. Vem är fiende och vem är vän när det sprids falska rykten om kommissarien och hans familj i media? Kommissarien själv konstaterar, när ryktesspridningen trappas upp:

[…] En bra dag var numera en dag då han bara blev anklagad för att supa på jobbet. […]

Det här är i mångt och mycket en pusseldeckare i Agatha Christie-stil. Många kan vara skyldiga och i slutet samlas alla för att på ett lite utdraget sätt få veta mördarens identitet. Bögparet i boken förgyller med ett HBTQ-tema – ett tema som kanske utökas av närvaron av ett lesbiskt par. Eller? Du får helt enkelt läsa boken för att få reda på hur det ligger till!

Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fyndigt inlägg.


 

Det var länge sen Fästmön och jag besökte Röda Korset (jag var rätt arg på dem för ett tag sen, så jag tog en paus) och vi hade aldrig varit på Erikshjälpen (så det var dags nu). Dagens utflykt blev en tur till två second hand-affärer, alltså. Fast först hade jag rotat runt i de två papperskassarna från A bland alla böcker. Maj gadd, nu har jag massor av läsning! Och jag måste skaffa en bokhylla till. Faktiskt. Nån som har en Billy rödbrun att sälja???

Innan vi gav oss iväg fotograferade jag våra fötter. Antingen är vi väldigt fantasilösa eller också är vi Bill & Bull. För sockorna rockade vi inte, det skulle vi ju ha gjort igår. Döm själv och tyck till – fantasilösa eller Bill & Bull???

Rockande sockar

Fantasilöst eller Bill & Bull?


Vi tuffade först iväg till Röda Hund, 
som jag envisades med att säga – inte på nåt sätt nedsättande eller illvilligt utan det bara blev sagt så. Där var vi inte ett dugg ensamma, vi hade tur och knep den sista parkeringsplatsen! Det var inte bara fullt av folk i affären, där var fullt av fina prylar också. Dock ingen Billy rödbrun. Jag kikade på glas med tjejer, sura gubbar x 2 (varav ett par var Jan Ersa och Per Persa), Buddha med mera. Och så böcker, förstås… Jag återkommer till detta… :oops:

Här är några bilder från Röda Korset idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nästa stopp på dagens utflykt blev Erikshjälpen. 
Det var aningen svårt att hitta det via våra mobiler, men Erikshjälpen låg en minut ifrån Röda Hun… Röda Korset fågelvägen sett. Vi tog förstås bilen dit. En stor och ljus lokal välkomnade oss med ljuvlig doft av kaffe och kanelbullar. Det första jag såg var en helt underbar kapellinredning! Vem vill köpa och till vad? Skapa en sekt? Därefter såg jag inte bara en utan två föreföreföreföre detta kollegor som jag bland annat suttit i samma korridor som. Jag tänkte ställa till en scen och närmade mig först den ena, sen den andra. Men kan du tänka dig hur skickligt de manövrerade sig bort från mig?! Om jag hade lyckats kanske ett och annat glas gått i kras. Jag är nöjd att jag behärskade mig, men som du förstår var det inte lätt när den ena var den som godkände min dödsdom. Smärtan var nästan outhärdlig fortfarande, de sex åren till trots.

Men livet går vidare och jag har ju överlevt hittills. Det var roligt att titta på fina saker hos Erikshjälpen. Även där upptäckte vi en bra bokavdelning. Trevlig personal i kassan såg sorgset på när jag… gjorde affärer. Vi pep därefter in på kaféet och drack kaffe i små, skira koppar. Fast före oss i kön stod tre riktiga sölkorvar, så jag trängde mig fräckt förbi. Det finns gränser för mitt tålamod när jag är fikasugen! Jag goffade en mazarin till, Anna satt och grät över att hon inte fick äta nån kanelbulle. Stackars Kickan!!!

Här är några bilder från Erikshjälpen idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och nu kommer min bekännelse: Jag handlade! För ovanlighetens skull köpte jag saker. Notera pluralformen. Inte en sak, tre. Två var dessutom böcker, dagens två papperskassar till trots… Men det var två riktiga fynd – den ena har en lesbisk polis som huvudkaraktär och den andra kom ut strax före jul. Båda hittade jag på Röda Hu… Korset för 20 respektive 25 kronor, inbundna och säkert bara lästa en gång. På Erikshjälpen fyndade jag en äppelskål i grönt glas, cirka 25 centimeter i diameter, för 30 kronor. Den matchar en mindre (cirka 15 centimeter i diameter) som jag redan har i mitt köksskåp.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu blir det vatten och bröd och nudlar för ett tag framöver! Fast i kväll blir det grillad kyckling. Vad ska du äta???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

FjärilsjaktenPå min farfars 115-årsdag i februari, efter ett vårdbesök för egen del, unnade jag mig två böcker för fem kronor styck på Återbruket. Den ena boken läste jag och grät över. Nu har jag läst även den andra av böckerna, Fjärilsjakten av Marika Cobbold Hjörne.

Huvudperson i boken är fotografen Grace Shields. Hon får en tavla från sin älskare när hon fyller 41 år. Det är bara det att tavlan har varit på väg till Grace i två år – sen älskaren dog. En gång såg Grace och älskaren tavlan. Nu vill hon spåra konstnären. Till sin hjälp tar hon en gammal dam, Louisa. Båda kvinnornas historia rullas upp för läsaren. Och det är två verkliga kvinnoöden.

Det är tyvärr ganska hattigt bitvis i den här boken. Läsaren tvingas byta öga ofta. Ibland kommer man av sig i sitt läseflow. Men det tar sig mot slutet, när man får veta vissa sanningar. Ett HBTQ-tema innehåller boken också.

Nog var den här boken värd den femma den kostade! Toffelomdömet hamnar på medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-intervju.


 

Ibland brukar jag titta på Min sanning. Det är ett timslångt program i vilket journalisten Anna Hedenmo intervjuar en känd person. De tu sitter på en uppbyggd liten scen och samtalar. Det enda avbrottet blir för fika nånstans runt halvtid. I kväll satt Eva Dahlgren mitt emot Anna Hedenmo. Det ville jag inte missa utan bänkade mig i god tid.

Eva Dahlgren

Eva Dahlgren gav Anna Hedenmo sin sanning i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


För mig har Eva Dahlgren betytt rätt mycket.
 Själv tycks hon närmast besvärad när hon får frågan om vad hon känner inför det faktum att hon är en förebild för många. Hon vill liksom bara göra sin grej, precis som hon alltid har gjort.

Att musiken skulle få en central plats i hennes liv bestämde hon tidigt. Hon skulle bli musikdirektör, för det var det högsta man kunde bli inom musiken, föreställde hon sig. Men det har självklart inte varit enkelt när man bara vill musicera och inte vara popartist. Integritet och blygsel kontra kändisskap blev ett ganska långt intro i den här intervjun. Det var nästan så att det blev brist på andra samtalsämnen, kände jag. Och på tal om att känna var det Anna Hedenmos stående fråga i kväll:

Hur kändes det då?

undrade hon om alla möjliga situationer och händelser i Eva Dahlgrens karriär, men även i hennes privatliv.

Självklart togs äktenskapet med Efva Attling upp, föga förvånande. En av de fåtal gånger under intervjun där jag fick veta nåt nytt var dialogen kring Eva Dahlgrens längtan efter barn. Sen fick hon inga egna, men väl bonusbarn. Och det var gott nog för henne. Hon sa bland annat i kväll:

Egentligen är det inte sina gener man vill föra vidare utan sina idéer.

Klok bonusmorsa – eller matmamma – det där, till skillnad från en viss annan sån jag känner till…

Vi får se glimtar från framträdanden i olika tidsepoker i Eva Dahlgrens karriär. Hon kommenterar själv sin märkliga frisyr efter ett av de äldsta inslagen. Men det är när hennes framförande av Ängeln i rummet vid Anna Lindhs begravning visas som varken Eva Dahlgren själv eller jag som tittare kan vara oberörd. Efteråt berättar hon om hur svårt det är att sjunga när man är ledsen och att hon efter framträdandet gick ner i sin loge och storgrät.

Jag hade ganska höga förväntningar inför den här intervjun, men jag blev lite besviken. Eva Dahlgren är svår att komma in på livet. Inte vid ett enda tillfälle ser jag leendet nå hennes ögon. Fast kanske är det så man blir när man har haft och har den fantastiska karriär och det liv som Eva Dahlgren har. Man blir lite… skygg och avvaktande.

Toffelomdömet för intervjun blir medel. För Eva Dahlgren blir det toppbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett grävsligt inlägg.


 

Grävskopa

Gräva ner sig eller rensa ogräs? Kanske behöver man inte alltid använda så stora maskiner, oavsett vad man väljer att göra.

Att gräva ner sig är ingen idé. Det sköter andra så bra sen när det är dags. Jag försöker ta till vara på tiden och göra det bästa av den. Fylla dagarna med meningsfull sysselsättning. Jag börjar bli väldigt bra på det, trots att jag mest är hemma. En liten utflykt per dag tvingar jag mig till även om både kropp och själ protesterar – det är väldigt tryggt här i bekvämlighetszonen.

Men ljuset och luften gör, som bekant, underverk på flera sätt än ett. Tänk att ha en liten trädgård att påta i. Det skulle visserligen inte min rygg estimera, men jag brukar hitta arbetsställningar som funkar för den, även för att rensa ogräs. Den sommaren jag var nyskild försvann ogräset från mina föräldrars trädgårdsland. Jag hade rensat bort allt sånt helt maniskt. Grävt upp det som förstörde och hindrade det som skulle få växa fritt och blomma ut. Sen tog det ett tag innan jag hade kommit igenom min kris. Många tårar blandade sig med jorden. Men mamma och pappa hade aldrig så fina land som sommaren 1999.

de sista blommorna fr trädgården

Detta var de sista blommorna vi tog från trädgården.

När nåt jobbigt inträffar hamnar en del av oss kanske i nån sorts kris. Jag jobbar hårt med att ta mig över kanten varje gång. Sen jag startade den här bloggen har jag ältat rätt mycket här – både öppet och bakom lösen. Genom att skriva av mig har jag fått bort de flesta negativa känslor som vill slå rot som ogräs.

Men sen kommer det alltid nån och liksom slår en i huvet. Dunkar in i ens skalle hur man är – och hur man inte är. Mina tillkortakommanden. Och andras. Är det nåt jag ogillar så är det generaliseringar. Häromdan gick jag igång på nåt skrivet om hur en viss grupp är. Det var flera texter som jag reagerade på. Om nån skriver så att jag reagerar har skribenterna uppnått nåt. Det är bra.

Generaliseringar, däremot, är inte bra. Framför allt när man inte vet vad man pratar om och det man skriver i vissa fall gränsar till skvaller, förutfattade meningar och fördomar. Ungefär som att säga att inga invandrare vill jobba utan alla lever på bidrag. Eller att alla bögar är promiskuösa. Eller den riktigt gamla fördomen att alla bönder är rika som troll och gömmer pengarna i sina madrasser. Vi som tänker lite till vet att detta orimligt kan vara sant. Många invandrare jobbar hårt och många får såna jobb som ratas av svenskar. Och nä. Alla bögar jag känner knullar inte runt och ingen de bönder jag känner är inte särskilt välbärgad, faktiskt.

Vi som tillhör en viss grupp vet hur vi har det. Den som inte tillhör den gruppen kan aldrig veta det. Den kan bara föreställa sig. Jag själv tillhör flera minoritetsgrupper. Kanske det är nåt jag skulle lyfta fram mer i mina jobbansökningar när arbetsgivarna efterlyser mångfald i sina platsannonser? Alltså, det faktum att när det gäller mångfald, då är jag ett riktigt fynd… (<== ironi)

 

Armband

Det finns fortfarande chans att vinna ett unikt armband.

==> Jag tycker i alla fall att du som läser här ska kolla in tävlingen om det unika armbandet. Det är en tävling för en god sak. Genom att delta (det kostar ingenting att skriva en motivering varför just du ska vinna armbandet!) stödjer du två grupper som har det svårt: långtidsarbetslösa och cancersjuka. Du kan aldrig förstå hur nån i grupperna känner sig om du inte har varit eller är där. Men du kan göra lite, lite skillnad. Och visa empati i stället för att skoningslöst döma och slå nån i huvet. Rensa lite av ditt eget ogräs, vet jag! 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Den man älskarFörsta boken i bokreahögen från Bokus jag grabbade tag i var Mari Jungstedts senaste Anders Knutas-deckare, Den man älskar. Detta är den tolfte boken i serien och jag kan inte låta bli att undra om inte Gotland är Sveriges svar på Midsomer. För här mördar ju var och varannan författare folk!..

Polisen Anders Knutas är tillbaka efter att ha varit sjukskriven. Hans förhållande med kollegan Karin är nu etablerat. De tu kastas in i en utredning som inleds med ett mord på en mäklare. Mäklaren har fått i uppdrag att sälja en av öns äldsta gårdar. Men det verkar som om nån inte vill det. Naturligtvis slutar det inte med bara ett mord.

Mari Jungstedt skriver otroligt lättlästa och spännande deckare. Det är fart och fläkt och korta kapitel. Den här gången känns det emellertid som om det är några teman för många i boken: det är, förutom mord, syskonavund, ny kärlek, lögner, HBTQ, spel, pengar, incest, gammal kärlek… för att nämna några. Misstankarna riktas ganska tidigt åt ett visst håll. Det blir nästan för uppenbart för att det ska vara ”rätt” håll. Nja, lite för många teman som inte fördjupas särskilt mycket.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett glatt och utlottande inlägg.


 

Do more of what makes you happy

Bilden är från Jysk.

För att livet ska kännas… roligare är det självklart att man ska göra sånt som gör en glad! Fästmön och jag for iväg på loppistur i Boländerna i Uppsala idag. Vi var på tre ställen: Helping Hand, Myrorna och Återbruket. Mitt egentliga syfte med trippen var att kolla om den rödbruna Billybokhyllan stod kvar på Återbruket. Det gjorde den INTE, så nu behöver jag inte fundera mer på den.

Jag behöver inte heller alltid köpa nåt på mina loppisturer. Det är roligt och berikande att bara titta. Ofta träffar jag bekantingar också. Det är förvånansvärt många ute på tur under dagtid. Idag, till exempel, morsade jag på och pratade med en bekanting från en affär i stan, en bekanting från området där jag bor, en favoritpolitiker från ett före detta arbetsliv och… – hör och häpna! – fru B! (Vi ses visst jämt nuförtiden…)

Men… en liten sak följde med mig hem från dagens tur. Och den tänker jag nu lotta ut! Allt du behöver göra är att svara på den här frågan:

Vem skrev boken Herkules Jonssons storverk: Herkules och de makalösa mellandagarna??? Boken som också gick som julkalender på TV 1969. Skriv ditt svar i en kommentar till det här inlägget! (Det är viktigt att du har angett en fungerande e-postadress för att kunna kommentera!)

En viss hjälp kan du få genom att titta på det här bildspelet från Helping Hand:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Prylar från Myrorna och Återbruket:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Slutligen begav vi oss till Stormarknaden 
där Anna skulle göra några ärenden på Panduro och TGR. Även jag hade ett ärende där – att fika numera instängd på Fågelsången. I övrigt flamsade vi runt som vanligt och HBTQ-skämtade och snuskskämtade. Jag har verkligen blivit smittad av den där STÅ UPP-komiken…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 373 andra följare