Möten, möten, möten – nya ansikten och gamla bekanta

Ett inlägg om dag två på mitt nya jobb.

---

 

Vilken vacker penna jag har skaffat mig!

Jag har skaffat mig en alldeles fantastisk vacker penna. Den är naturligtvis orange. Och med den tänker jag försöka skapa storverk, om än inte riktigt i Nobelprisklass, men… Jag deltar i otroligt många möten, precis som alla andra på jobbet. Det får mig att undra lite hur de hinner få nåt praktiskt jobb gjort. Sen både ser och hör jag hur min snart avvikande kollega hamrar på sin dator, tar emot besök etc. Jag sitter en hel del vid min dator och surfar runt på framför allt intranätet. Dels för att lära mig hitta, dels för att söka information som jag behöver. Än så länge är jag inte betrodd att få komma ut på det trådlösa nätverket med min dator. (Min privata mobil kan jag däremot surfa på, fast det blir inte mycket tid till det.) Därför känner jag mig synnerligen analog när jag dyker upp på möten med… block och penna. ”Alla andra” har padda eller dator med sig. Förhoppningsvis kommer jag ut i cyberspace även trådlöst under morgondagen. Då kommer en gammal bekant från en tidigare arbetsplats och h*n är fortfarande en fena på IT-service.

 

 

 

 

Så glad jag blev när jag såg den här hylla i lunchrummet!

Idag hade jag matlåda från Findus med mig till lunch. Körde ett motionspass i morse när jag kom till jobbet och skuttade (nåja…) uppför fem trappor för att lägga maten i frysen. Svår andnöd blev följden och då var det tur att jag upptäckte… en bokhylla i lunchrummet! Den gav mig möjlighet till en spontan andhämtningspaus. Jag blir alltid lika glad när jag hittar bokhyllor på jobben jag har varit på. Fast här kunde de ju ta bort den däringa störande armaturen som inte gör nån nytta…

 

Ännu har jag nog inte hunnit förolämpa nån på nya jobbet. (Typisk kontorshumorskylt!)

Allting är fortfarande så nytt och jag tycker inte att jag jobbar. Jag springer på möten och hälsar på folk som berättar vad de heter och vad de gör. Några ansikten och namn minns jag, särskilt hon som heter likadant som jag själv och ett par till. Det gäller att hitta minnessaker att koppla ihop namnen med – som till exempel en snigg orange tröja vars bärare Bosse blev mycket glad när jag gav honom en komplimang om just tröjan. En del människor jag möter är helt klart mer färggranna än andra.

Min egen kaffemugg är med på fjärde arbetsplatsen.

För att jag ska känna igen mig tog jag med mig min vattenflaska och min jobbkaffemugg idag. Den muggen fick jag en gång av min äldsta bonusdotter. Det är fjärde arbetsplatsen muggen är med på. Vi får hoppas att vi får stanna här ett tag. Vädret har varit lite skumt idag, mindre sol, men väldigt kvavt. En fika på förmiddagen blev det i alla fall utomhus för min del.

Förutom att fika, hälsa och surfa springer jag som sagt på möten. På förmiddagen deltog jag i Ledningsgruppen och fick veta vad deltagarna i den och deras medarbetare jobbar med. Efter lunch var det dags för Stabsmöte. Då blev det mer husnära information och där har information, det vill säga jag framöver, en stående punkt. Får tänka ut nåt smart att säga som jag ska jobba med… 😮  Jag hoppas att jag kommer igång med att jobba mer praktiskt snart. På måndag ska jag få en kurs i intranätverktyget. Det sägs vara ett enkelt verktyg och det tror jag. Klarar jag av EpiServer, WordPress och Joomla (hjälpligt) klarar jag förhoppningsvis detta. Det som nog lär vara mer knepigt är strukturen.

I eftermiddags befann jag mig mitt emot Dômen.

Efter Stabsmötet kastade jag mig i bilen och for in till Gustavianum i stan. Jag blev rånad på 70 spänn i parkeringsavgift på S:t Eriks torg – en typisk avgift som ett visst spygrönt parti vill höja. På Gustavianum skulle jag delta i en nätverksträff bestående av universitetets kommunikatörer. Förutom två såna var ”min” fakultetskommunikatör från SLU med i panelen och showade. Eller snarare berättade om och förde dialog med oss åhörare om kommunikatörens roll. Det är ett ämne en kan prata om alltid och i alla lägen! Min gamla bekanting skötte sig exemplariskt. Själv försökte jag göra det genom att lägga band på mig och inte kommentera en del av det h*n sa – jag har ju som sagt också jobbat som fakultetskommunikatör på SLU (väldigt kort tid, dock!) men även som institutionskommunikatör. Under fikat goffade jag en GIGANTISK bulle trots att det inte är helg och så grupparbetade jag. Även under denna nätverksträff skakade jag tass med folk, framför allt såna jag tror eller vet att jag ska ha nåt att göra med.

Efter nätverksträffen hittade jag ett roligt och spännande sms från Fästmön, så jag ringde henne från bilen. Tisdagshandlingen gjorde jag på ICA Heidan idag, på grund av bilköerna på hemvägen. Och nu blir det snart en macka innan jag ringer lilla mamma och rapporterar om mina två första arbetsdagar.

Jag lever och mår bra, men hur mår DU??? Skriv gärna några rader i en kommentar till det här inlägget!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kundbemötande och dialog… jag lovar, det gör inte ont!

Ett inlägg med exempel på gott kundbemötande och mindre gott..

---

 

Jag har talat med Hasse Te… nej, med chefen på Bokus kundservice.

Jag är konsument. Jag köper varor och tjänster. Ibland vill jag ha service också inför eller kring ett köp. För cirka två dygn sen skrev jag ett blogginlägg om Bokus, i mitt tycke undermåliga, kundservice. Det gick inte i tisdags att kontakta Bokus via det formulär som finns webbplatsen, så jag skickade länken med mitt inlägg till dem på Twitter i stället. Nu, två dygn senare, svarade de på Twitter att de vill ha mina kontaktuppgifter så vi kan reda ut saken. Jag twittrade tillbaka att jag genast skulle DM:a mitt mobilnummer så de kunde ringa mig. Det tog ungefär en timma, sen hade jag en ansvarig person på Bokus kundservice i luren. Äntligen dialog! Det blev ett bra samtal och även om det inte finns nån lösning på det mångåriga problemet ÄNNU, känner jag mig hoppfull och vill tro att den här personen tänker ta tag i det struliga. Att lova kunden på webbplatsen att kunden ska kunna göra ett val när detta i själva verket inte är möjligt, är fel. Då förlorar man förr eller senare kunder. Men att lova kunden att ta tag i problemet och jobba för såväl tekniska som praktiska lösningar är… bättre. 

Idag vid lunchtid draschlade jag in till stan för att göra ett tandläkarbesök. Regnet bara öste ner och eftersom bussen stannar långt ifrån min centralt belägna tandläkarmottagning – vid stans berömda (!) Paradgata (vilket löjl!) – tog jag faktiskt bilen. Jag parkerade vid S:t Eriks torg. Vi var flera stycken som försökte köpa parkeringsbiljetter, men den ena automaten svalde bara pengar och gav inga biljetter. Min parkering kostade 55 spänn. Jävla hutlöst, på ren svenska. Men ska en till tandläkaren måste en komma i tid och besöket kan ta längre tid än planerat. Bara att betala och se glad (nåja…) ut.

Det är bra att Mamsell K säljer regnbågsflaggor, men det vore bra om de hade tid för kunderna också. Och fanns regnbågsflaggorna vid barngrejorna?

Eftersom jag var ute i god tid hoppade jag in på en affär i gränden för att titta efter en present till en mig närstående person som fyller år nästa vecka. En kund gick just som klev in. Inne i affären stod två personal och pratade med varandra. Ingen av dem tycktes notera att jag passerade dem två gånger, andra gången fick jag be om ursäkt för att de skulle flytta lite på sig så jag kom fram. Jag är INTE LITEN… Nu hade jag tänkt fråga om en specifik vara fanns i deras sortiment, men eftersom de var fullt upptagna med varandra lät jag bli. Ska jag säga nåt gott om Mamsell K, som affären heter, är att de säljer regnbågsflaggor. Fast varför dessa står bland barngrejorna fattar jag inte riktigt.

På Paradgatan slank jag i stället in i dess bokhandel. Och se där var det annat ljud i skällan! Jisses vilken LAGOM uppmärksam person som jobbade där. Hit ska jag gå mycket oftare, absolut! Om inte annat så för att försöka hjälpa till att få rörelsen på fötter igen efter kommunens tramsiga Paradgatsbygge. (Asså, det enda som är annorlunda är att gatan har fått ny beläggning. Medan detta arbete pågick gick det bara utför för de stackars affärsidkarna: eftersom inga människor kunde passera kunde affärsidkarna heller inte idka så mycket affärer. Och nu är gatan TUNGT trafikerad. Är det bättre? NEJ!)

Utsikt mot domkyrkotornen från min tandläkarmottagning.

Sen var det tandläkaren… Min tandhygga Sara och min tandläkare Outi är bara bäst. Jag har gått hos dem sen bronsåldern, det vill säga slutet på 1980-talet. Jag är alltid skitskraj, men Sara är så lugn och fin och tänk, jag nästan somnade vid dagens lagning. Fin utsikt är det i väntrummet också.

Eftersom jag hade bilen med mig tog jag den och for för att köpa ett par presenter efter tandlagningen. Visserligen var det mitt på dan, men den affär jag kom till hade en enda person ute i affären som en kunde fråga om saker och ting. Nu kan jag dessvärre inte avslöja vilken affär det gäller, eftersom jag trots allt handlade där. Och födelsedagspresenter ska vara överraskningar. Men ändå… Det verkar som om företag är rädda för kunddialog!..

Så åkte jag hem. Det gick ett tag. Det gick typ tre, fyra timmar – och min bedövning efter tandlagningen hade fortfarande inte släppt! Inte syntes det att jag kände som om jag haft flera svåra ansiktsförlamningar, men det var bra läskigt att inte ha nån känsel i högra halvan av överläppen och en del av kinden. Jag ringde min mottagning. Och trots att min tandläkare var ensam i tjänst idag tog hon sig tid att prata med mig, lyssna på mig och förklara. Avslutningsvis fick jag hennes privata mobilnummer att ringa i kväll om bedövningen inte har släppt! Min tandläkare kan ju då inte få annat än högsta Toffelomdöme i bemötande, eller hur?

Och medan jag pratade med Bokus kundservicechef och sen skrev ner dessa rader har bedövningen börjat släppa, tack och lov! Så kära företagare, dialog med kunderna är inte farligt, det kan ju till och med vara bra för kundernas hälsa…

NU ska jag skriva ner några kompletterande uppgifter och mejla till Bokus kundservicechef. UTAN att få nåt ärendenummer – HURRA!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Turist i stan med hitresta gäster

Ett turistigt och vänligt inlägg.

---

 

Det är alltför sällan man är turist i sin egen stad. Därför blev det extra roligt när tillfälle gavs under lördagen då vi och Uppsala gästades av herr och fru Hatt. Eller Ulf och Tatiana, dårå. Tyvärr visade sig Uppsala inte från sin bästa sida vädermässigt. Vi drabbades av ett par monsunregn som sinkade vår framfart. (Paraplyer är för mesar, remember?) Fast jag tycker nog att Gustavianum borde ha liiite längre öppet än till klockan 16 – det är ju trots allt fortfarande många turister här… Vi kom bara in till entrén där det ända jag hann göra var att ta en selfie… Väktarna ville INTE posera med mig.

Vi mötte ”Hattarna” vid tåget – och innan dess mötte vi två lokala bekanta, B och C! Det blev lite bonus! Första stoppet blev Kafferummet Storken där en stadig lunch intogs. Det vill säga Fästmön och jag delade på en macka, dissade grisskivan på den och jag kompletterade kostcirkeln med en morotskaka. Med grädde. Extra roligt var det förstås att min vän Greken, ägaren själv, var på plats så att vi fick byta några ord om vad som hänt sen sist.

Så småningom upphörde regnet och vi tog oss i sakta mak upp till Uppsala Domkyrka. På vägen fotade vi en hel del. Jag insåg att jag har mött min överman när det gäller att fota – i Ulf. Han tog mer än dubbelt så många bilder som jag! Vi tittade också in i ett par små affärer på vägen upp till Dômen. Ursprungligen hade vi tänkt börja med Gustavianum, men vi kom dit en kvart före stängningsdags och då var det liksom ingen idé – där finns ju massor att se.

Men även i Domkyrkan finns det massor att se. Det var en hel del nytt även för mig sen jag var där sist. Fast roligast av allt var nog att få besöka Skattkammaren, för det hade ingen av oss gjort tidigare! Tyvärr var min ficklampa och ljuset där uppe alltför dåliga för att min iPhones kamera skulle kunna ta några bra bilder. Du får helt enkelt gå dit och titta själv! Det kostar 40 kronor och är en upplevelse som handlar om textilier och smycken, framför allt.

Efter det spännande sakrala besöket blev vi lite mer profana. Tanken var att vi skulle ta oss ner till Linnéträdgården via Jernbron. Och det gjorde vi. Men även där var det stängt – utom under träden. Det var tur för oss, för himlen öppnade sig åter igen och vi stod tryckta mot en trädstam, under en kraftig trädkrona, en god stund.

Till sist började regnet avta och vi sprang under ballarna* bort till Costas. Han fick den äran att tillreda vår middag åt oss. Det var ett toppenval av oss. God mat, bra priser och roligt med ett vin från norra Grekland, Costas (?) hemtrakter. Dit går vi igen!

Vid Centralen blev avskedet hastigt, men jag tror att vi alla fyra kom hem som vi skulle. Och kanske är det inte bara jag som har lite ont i fötterna idag..? Enda smolket i min bägare var parfymflaskorna som står kvar hemma i badrummet och som skulle ha överräckts till fru Hatt. Minnet är gott men kort.

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*ballarna = balkongerna

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lisas och Lottas äventyr i Toffelkäften

Klar hos tandläkaren för denna gång! Jag hade egentligen dejt med min tandhygga Sara, men hon var sjuk. I stället fick jag träffa Lisa. Och Lotta, som är tandläkare. Det gick hur bra som helst, Lotta akutfixade ju min tappade lagning i förra veckan, så jag vek ner mig i tandläkarstolen, full av förtroende med mina tänder i hennes händer.

Tänder…

Eller nja… Nu överdriver jag… Jag är en riktig bebis i tandläkarstolen! Verkligen… Först blev jag jätteorolig för att Sara var sjuk och jag skulle få träffa Lisa. Sen visste jag att jag hade en trasig tand och jag brukar knappt låta nån annan tandläkare än O ens peta på mina tänder. Men som vanligt hos Dômentandläkarna blir man väl bemött och omhändertagen. Det är värt några extra kronor (ja, de ligger lite över referensprislistan) att gå dit och få hjälp.

Dagens besök inleddes med att berätta om gamla skräckupplevelser hos tandläkaren när man var barn. Det låter ju urknäppt att både tandhygga och tandläkare pratar om sånt, men för mig ingav det förtroende. Och jag är så glad att dessa kvinnor som nu har hand om mina tänder inte är som min barndoms tandläkare:

hårdhänta, med röda, vassa naglar, utan ett uns empati grävde de i min käft, borrade så blodet sprutade och jag skrek i högan sky…

Jaa, det fanns en tandläkarfamilj i Metropolen Byhålan som var rätt… ökänd…

Det som var tänkt att göra idag var en basundersökning med röntgen och puts (det var ett och ett halvt år sen sist) samt en koll och tillfixning av min bettskena. Och så hade jag ju en trasig tand… Lisa och Lotta fixade allt och som tur var hade jag lagt i gott om parkeringspengar på S:t Eriks torg, där jag hittade den enda lediga p-platsen – för jag ville inte gå sju mil till mottagningen…

Jag var så nöjd och glad när jag gick tillbaka till bilen, även om det förstås sved att bli 2 190 kronor fattigare. Jag får ju tack och lov ett par löner till. Fick dessutom ett kostnadsförslag att ta ställning till på ytterligare åtgärder jag skulle behöva få gjorda. Det tål att tänkas på. Vill ju inte att det ska hända nåt trist mitt i semestertider eller så (tandläkarnas semestertider, alltså, jag har ingen semester i sommar vad jag vet). Men Lotta sa att

det är ingen ko på isen.

Lisa hade aldrig hört uttrycket förut, men det hade jag, så jag vet att det inte är nån panik. I övrigt fick jag beröm och applåder (närå, jag överdriver lite här…) för hur jag sköter mina tänder. Då blev Bebis-Tofflan riktig mallig!

Får man vara fräck och fråga hur mycket DITT senaste tandläkarbesök kostade och vad du fick gjort?

Livet är kort.

Read Full Post »

Kultur, kakor och lite annat

Varning för liiite snusk!

Idag styrde vi kosan ut på landet, ungefär. Eller i alla fall dit där jag ska jobba i höst. Det är så fin natur där och jag hittade en damm som jag nästan hoppade i på grund av det klibbiga vädret… Elias såg inte lika badsugen ut…

Elias var inte lika badsugen som jag.

                                                                                                                                                       Överallt hade det varnats för regn och åskväder – till och med mamma varnade mig per telefon. Så trots att det var badväder, egentligen, gjorde vi de utflykter vi tänkt oss. Vi höll på att smälla av i värmen…

En liten bro nära dammen.

                                                                                                                                                                 En bit bort låg nåt som såg ut som en bassäng med en fontän. Jag tänkte nästan hoppa i, men ville inte göra bort mig innan jag börjat jobba… 😳

En bassäng med en fontän som lockade till bad. Men jag ville inte göra bort mig innan jag börjat jobba…

                                                                                                                                                          Efter all vacker natur tuffade vi in till stan och letade upp en bra och relativt billig parkeringsplats. Jag betalade noga parkeringsbiljett – och det var tur, för jag såg en och annan Hånglare* passera…

Vi lekte turister i vår egen stad och jag fotade Elias i Skytteanska valvet.

                                                                                                                                                                  Så traskade vi ner till Upplandsmuseet. Först svalkade vi av oss lite i skuggan och glodde på vattenfallet. Men inne på museet var det som tur var ganska svalt!

På museet fanns massor av utställningar och spännande saker. Mycket handlade om fika…

Här kunde vi läsa att fika är en typisk svensk företeelse.

                                                                                                                                                                Elias gick runt och kände på de uppställda kakorna och bullarna. En del var äkta, medan andra helt klart var fejk…

Den här jättekanelbullen var helt klart fejk.

                                                                                                                                                            Det fanns en hel del modeller av stan från äldre tider att titta på och den del hus att gå in i. Här hittade Elias ett kök där han slängde ihop lite sen lunch åt oss.

Elias hittade ett kök där han slängde ihop lite lunch åt oss.

                                                                                                                                                                Men vi var väldigt fikasugna, det syns väl här hur desperat gossen försöker gnaga på en jättecupcake…

Väldigt kaksugen gosse!

                                                                                                                                                          Men vi lärde oss en hel del också! Bland annat att den första författaren var kvinna och hette… Anna, ungefär…

Den första författaren hette Anna, ungefär, och var månprästinna. Hon skrev bland annat hymner till Inna, nej Inanna.

                                                                                                                                                              Vi fick se bilder och modeller på allt från bondgårdar och uppländska hem till Domkyrkan och industrier. Äckligast var nog modellerna av mat, jag höll på att kräkas över ett par grisfötter. Vi såg också ett skelett av en dvärg. Mycket otäckt! Sen var det lite snusk också, titta bara på ett av orden här i bild…

Ett kvinnligt könsorgan har smugit sig in i bild text…

                                                                                                                                                              Vi kollade in utställningen om studenter genom tiderna och jag flinade introvert åt denna monter med näbbstövlar och Palestinasjal.

Näbbstövlar och Palestinasjal – kunde ha varit mina…

                                                                                                                                                                 Innan vi lämnade museet drack vi lite vatten och Kiss-Lisa** gick på toa. Sen hittade vi en öppen dörr som ledde oss till en träbrygga under museet, men över floden. Häftigt!

Mörkt och läskigt var det under museet…

                                                                                                                                                                   Efter all denna kultur gick vi till glasskiosken på S:t Eriks torg. Det var en miss. Vi fick köpa var sin glass och en dricka till Elias, men kaffemaskinen var inte ens påslagen kom killen på efter typ en kvart… Tröttsamt… I stället för cappuccino fick jag vanligt kaffe som smakade urk, men jag krävde en femma tillbaka eftersom det var billigare. Då har puckot mage att sucka! Vem var det som skulle sucka, liksom? (Vad hände med ”kunden har alltid rätt”???) Fast innan det blev vår tur hade en familj på tre terroriserat killen med krångliga beställningar på glass – varav den största glassen gick till den minsta familjemedlemmen, en tös som knappt kunde gå…

Vi blev INTE nöjda utan tog ett varv inne på Saluhallen för att leta efter mer glass. Men där fanns bara fula fiskar med vassa tänder. Därför vandrade vi vidare till min vän Kurden på Drottninggatan där vi inhandlade våra andra glassar.

Sen blev det dags att åka hem till mig för att hämta lite skinka, bland annat, innan vi skulle hämta kvinnan i våra liv från jobbet. På vägen hem till Himlen stannade vi och handlade lite fredagssnacks, men middag promenerade vi till Kreta och intog. Frida hängde på, medan Slaktar-Pojken fick en pizza i doggybag.

Fantasifullt skuren lök med tzatziki, typiskt för Kreta.

                                                                                                                                                              Vi orkade knappat släpa oss hem efter middagen och efter en siesta och dusch för somliga intog vi ballen***. Där fikade vi och grannen plingade på med ljuvliga kladdkakor med kokos, fortfarande varma från ugnen… Vi rundade av med var sitt glas öl och pistagenötter.

Nu har klockan blivit alldeles för mycket och jag ska skicka upp det här inlägget innan jag somnar sittande framför datorn… I morgon väntar nya äventyr…

PS Den här bilden på Annas fina pelargon skulle ju var med i inlägget också!

                                                                                                                                                              *Hånglaren = en av stans p-nissar
**Kiss-Lisa = Tofflan
***ballen = balkongen

Read Full Post »

Kulturnatt gjorde mig kulturellt matt

Det blev alldeles perfekt väder för en tur in til stan och årets Kulturnatt! Det hade regnat lite på dan, så jag var lite orolig att det skulle ösa ner till kvällen. Så blev det inte!

Vi tog bussen in vid 17.30-tiden. Det funkar ju liksom inte med parkering en sån här kväll. Både Anna och jag var jättetrötta – Anna hade inte sovit så mycket i natt och dessutom jobbat klockan 7 – 16, jag var bara i mitt vanliga skick av matthet. (Jag överväger starkt att öka medicindosen, men jag tvekar på grund av illamåendet.) Som vanligt var vi lite yra, men vi vimsade ner till Galleri London för att se en fotoutställning med bilder av Jonas Linell. Mycket läckra såna! Det kändes lite dumt att fota foton, så jag försökte i stället fota en text och några bilder från Galleri London. Galleriet var nämligen offentlig toalett på Fyristorg i ett tidigare liv, faktiskt när jag flyttade till stan 1982!.. Och jag kan meddela att det fortfarande luktar… offentlig toalett där… (När man ser min bild nedan förstår man att det bara är såna som Jonas Linell och inte jag som får ställa ut bilder…)

Förargelsens hus – den underjordiska toaletten ”London” byggdes på Fyristorg under 1920-talet. Toaletten kallades London i folkmun för att man associerade till Londons tunnelbanesystem.

                                                                                                                                                       Sen insåg Anna att blodsockernivån var låg och hon bjöd på kycklingcurry med ris från ett thaigatukök. Vi intog vår måltid först ståendes eftersom alla andra hade snott alla sittplatser, men snart fick vi också slå ner våra owövar. Vi hade för övrigt inga käppar i dem, så det gick bra att sitta.

Först fick vi stå och äta, men sen fick vi sitta.

                                                                                                                                                              Efter maten blev jag nödd och tvungen att söka upp en toalett och eftersom London numera är Galleri London gick det ju inte så bra att kissa där. Vi traskade till närbelägna Upplandsmuseet där jag stod i toakö medan Anna snokade lite. På väg ut genom grindarna försökte jag fånga ängeln på Domkyrkans tak, men man ser den knappt på min bild…

Den är omöjlig att fånga på en bra bild, ängeln!

                                                                                                                                                       Uppåt S:t Eriks torg var en del bodar öppna. Där pysslades och sysslades det med slöjd av olika slag, bland annat riddarsömnad. Ja alltså, man sömmade inte riddare utan kläder och accessoarer till desamma. Det luktade inte gott i bodarna. Det luktade… otvättade riddare, tror jag. Och så var det nån bod med växter och örter och en kudde av vide och UJ! ETT BRUNÖGA!

Ett brunöga mitt bland videkuddar och annat slöjdaktigt.

                                                                                                                                                           När skrämselhickan upphört strosade vi bort till Studentbokhandeln. Förra året gjorde Anna ett fynd där i form av en bok om kiss, tror jag. Den här gången hade vi ingen sån tur och när en mässingskvartett började blåsa ut blåste vi också ut – genom dörren. Jag var skapligt trött, men stod fortfarande på benen! Färden gick till gågatan där vi kikade på bokborden och äntligen hittade Anna nåt som hon köpte.

En Kulturnatt utan godisinköp går ju inte. Vi traskade neråt Fyristorg igen och inhandlade choklad med jordnötter och var sin kompakt kokosboll. Just nu mår jag illa av blotta tanken på choklad, men jag ska baske mig smaka en bit senare i kväll bara för att. På väg till bussen stannade vi också och köpte remmar. Jag har ätit en halv kolarem och det räcker bra.

Men innan dess passerade vi ett skyltfönster som aviserade BRUD-REA! Det lät ju spännande, så Anna stannade och tittade in.

BRUD-REA! Men vad kostar tjejerna egentligen??? Inga priser…

                                                                                                                                                             Men IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII! En spindel!

Something old, something new, something borrowed, something blue… But definately NOT… a spider. A very DEAD spider…

                                                                                                                                                            I slutet på gågatan träffade vi Annas kompis M och hennes familj. De satt och pustade ut på en bänk och planlade resten av kvällens aktiviteter. Själva hade Anna och jag tankar på att se Waldorfskolans eldshow i Botaniska trädgården – nåt som ska vara nåt alldeles fantastiskt! – liksom att traska runt på spökvandring på i Vasaborgen på Slottet, men som de spöken vi är åkte vi hem, slängde upp benen och tog var sitt glas mineralvatten med citron.

Jag är mycket trött och matt, men alla tänder är hela och jag har inte spytt. Spik nykter är jag också, men vit har jag varit i flera veckor nu. Det känns som om kroppen tackar för det!

Read Full Post »

Street festival (gatufäscht på svenska)

Annas näst sista lediga dag idag… Veckan har verkligen flugit iväg och vi var ganska sega efter studentandet igår. Men fram på eftermiddagen tog vi bussen in till stan.

På Vaksala torg var det marknad som vanlig. Vi strosade bland stånden, men försäljarna hade redan börjat packa ihop. Vi hittade en del intressant även om inget inhandlades. Siktet var nämligen inställt på Panini – och dess cheesecake som är nåt man kan DRÖMMA om… Tyvärr korsades vår stig av fru Snuskhummer och hennes kutryggiga kumpan, så vi fick seeeega oss dit. Och när vi väl kom fram var cheescaken förstås slut! (Det är därför vi har lekt voodoo på ballen* nu i kväll… Närå, bara skämtar! 😆 )

Så kan det gå om man retar Tofflan. Då kan man bli knivställ, menar jag…

                                                                                                                                                             I stället blev det mjukglass och kaffe utanför S:t Per. Det var nästan lika gott, det! Sköna stolar fanns uppställda, men vi vågade oss inte ner i var sin – tänk om Två Tjocka Tanter inte hade tagit sig upp på egen hand..?

Såg vilsamt ut, men tänk om man inte kommer upp när man har satt sig..?

                                                                                                                                                            Anna berättade nån skräckhistoria om en tant som blivit fastklämd i en vilstol på sin balle I FLERA DAR och eftersom ingen hade hört hennes rop på hjälp hade tanten faktiskt dött. Fy så hemskt! (Based on a true story!)

Anna är ju inte lika tjock som jag, men intog ändå för säkerhets skull en säker sittplats.

                                                                                                                                                         Vi strosade sen längs ån och kikade på väskor. Ja, min fästmö är väsk-fetischist ifall ingen visste det. En gen som hon för övrigt fört vidare till sin äldsta dotter… Ingen väska blev emellertid inhandlad. Däremot hamnade remmar, marknadsnougat och brända mandlar ännu mer marknadsnougat i var sin godispåse.

Vi stannade till vid ett vattenhål och tog en härlig öl i eftermiddagssolen. Båda två somnade vi nästan…

Trött och lite på sniskan…

                                                                                                                                                           Efter ölen vände vi in mot centrum igen och kollade Fyristorg och S:t Eriks torg.  Dômen var ståtlig när man stod på det sistnämnda torget och kikade upp…

När man kikar upp mot tornen känns det nästan som om Domkyrkan är på väg att falla på en…

                                                                                                                                                    Även från Gamla torget tog jag en bild på Domkyrkan, men då i motljus.

Domkyrkan ser nästan läskig ut i motljus… Men vacker…

                                                                                                                                                          Allt vi såg på street festivalen var emellertid inte vackert. Men en sån här tavla ville jag verkligen ha och jag var SÅ NÄRA att inhandla den. Tills jag besinnade mig…

Jag till vänster och Anna till höger? (Jag har ju lite större öron än hon…) Söta ”känningar” (uttalas med hårt k) har vi väl i alla fall? Uppdragna över tuttarna, så chict…

                                                                                                                                              Eftermiddagen avslutades med inköp av diverse tillbehör till middagen och så en Staropramen och en Zlatopramen var på Pitchers. På Pitchers var det supedupernajs med urtrevlig servispersonal som dessutom var mycket kunnig i öl. HIT går vi GÄRNA igen!

Väl hemma igen blev det kalkonpastrami med diverse röror, ciabatta, brie, cambozola och röda druvor. Och senare blir det nog marknadsgodis framför en film…

                                                                                                                                                *ballen = balkongen

Read Full Post »