Vänligen Lars Lerin: Nino Ramsby

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Onsdagsfavoriten på TV är utan tvekan Lars Lerin. I kväll mötte han artisten, fotografen och konstnären Nino Ramsby. Nog var det ytterligare ett omaka par människor som strålade samman i Vänligen Lars Lerin. Men jag visste ju att de bland annat haft en utställning tillsammans i somras på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Var det grunden till en ny vänskap?

I kväll mötte Lars Lerin en annan konstnär. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Glittrande ögon och många skratt. Så skulle jag vilja sammanfatta kvällens möte. För även om svåra saker som depression och könsbyte dryftades var detta möte det gladaste av Lars Lerins vänskapsmöten hittills. Det kändes verkligen som om det var två vänner som träffades – och ändå var ju de tu inte bekanta tidigare. Nino Ramsby lockade fram saker hos Lars Lerin som tidigare bara antytts, så där som en riktig god vän kan göra.

Jag smittades verkligen av glädjen i det här mötet! Inte kunde jag hålla tillbaka skrattet i min ensamhet, heller, när Lars Lerin sa att det fick vara bra som det är nu med könstillhörigheten, han skulle inte kunna byta kön.

Dä skulle ju bli en Gudrun Schyman av mig, vet du, och dä går ju inte!

sa han, ungefär.

Kvällens program får högsta Toffelomdöme. Nästa gång möter Lars Lerin Christer Sjögren.

Här kan du läsa om när Lars Lerin mötte…

Anni-Frid Lyngstad

Mikael Persbrandt

Leif GW Persson

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sandbarnet

Ett inlägg om en underlig bok.

Ganska nyligen hittade jag på antikvariat en bok som jag länge hade sökt. Jag gav 60 kronor för ett inbundet exemplar Tahar Ben Jellouns bok Sandbarnet. Och nu har jag läst den. Blev jag rikare eller blev jag fattigare?

En underlig liten bok med många bottnar.

Grundtemat är ganska enkelt. Det föds bara döttrar i en marockansk familj. Fadern blir hånad av sina bröder och bestämmer att det åttonde barnet ska vara en pojke – oavsett. Naturligtvis föds en flicka. Hon uppfostras emellertid som Ahmed. När fadern dör tar Ahmed hans plats. Ahmed väljer ett liv som man och gifter sig till och med – med sin kusin. Men lycklig är Ahmed inte. Ahmed drar sig undan alltmer och man kan nästan säga att Ahmed blir en berättelse i sig.

Den här boken har många bottnar. Man skulle kunna se den som ett inlägg i hijabdebatten, i debatten om islam. Man skulle också kunna se den som ett lika viktigt inlägg i hen-debatten… Jag är inte riktigt säker på att jag förstår den. I vart fall är den inget inlägg i hen-debatten, eftersom boken kom ut redan 1985. Men som läsare kan jag förstås välja hur jag vill tolka den. För mig blir den ett argument till att man inte ska leka med barns sexuella identitet och könstillhörighet. Alla människor, även barn, har rätt att själv bestämma om jaget är en hon, han eller en hen. Så det så!

En riktigt knepig bok som är svår att betygsätta. Därför tar jag en gyllene medelväg och ger den medelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

Pojktanten

Ett inlägg om en märklig film.

I TV-tablån klassas den som dokumentär. När jag ser den tänker jag…

Ja, jo, dokumentär, i och för sig, men… också… konstverk.

Sen blir jag irriterad över att vi alltid måste etikettera allting – även vår könstillhörighet. Och det är detta som Pojktanten (2012) handlar om. Könstillhörighet. Att inte passa in, riktigt, nånstans.

Pojktanterna badar. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida. Foto: Upfront films)

Filmen handlar om Ester Martin och Eli. De möts, skiljs åt, möts igen. Själsfränder är ett passande ord – om vi nu ska etikettera så förbannat. Filmen visar badkarsscener med Ester Martin och Eli varvade med scener ur en Pojktants liv och uppväxt.

Det är många scener som är svåra, djupa, alltför… svarta att förstå. Andra scener är rörande, till exempel när Eli sjunger This is my life. Eller sjunger… Nja…

En vacker film, en svår film, en film som är både mörk och ljus. Vissa saker förstår jag inte. Som varför vi alltid vill sätta etiketter på allt. Varför är det så viktigt att könsbestämma nån? Men det är det första vi gör när vi möter nån. Registrerar vilket kön.

En del är varken män eller kvinnor. Nånstans mitt emellan. Låt dem få vara där om de själva vill. Tycker jag, dårå. Acceptera. Att förstå kanske inte går, men acceptera. Att det finns androgyna människor. Människor som bara vill få vara som de är. Inte bara tittade på som freaks, eller som bara som häftiga i sitt utanförskap.

Den här filmen är omöjlig att betygsätta, men jag ger den högsta Toffelbetyg för att den är så komplex!

Livet är kort.

Read Full Post »

Och nu sport… Nya regler ska bestämma kön inom idrotten

För ett par år sen blev Caster Semenya ett stort samtalsämne. Hon vann VM-guld på 800 meter. Men det var hennes könstillhörighet som diskuterades och man har ifrågasatt hennes rätt att tävla som kvinna.

Nu ska det emellertid inte bli såna här obehagliga diskussioner mer. IOK har meddelat att reglerna ska bli klarare från och med OS nästa år. De kvinnor vars manliga könshormon överskrider en viss gräns ska inte få tävla som kvinnor. Men… det om kvinnan saknar receptorer för att kunna dra nytta av hormonöverskottet kan hon få tävla som kvinna. Solklart, eller? Nja… Det som känns bra är att det är en grupp experter som ska avgöra från fall till fall. Det räcker alltså inte längre med ett labb-test.

Caster Semenya har genomgått en könsutredning. Förra året fick hon OK att tävla som kvinna igen. Frågan är om hon vill och orkar. Diskussione och de sår den tillfogade Caster Semenya inklusive omvärldens elakheter lär ju inte precis upphöra och läkas bara så där…

Read Full Post »