Fucking Åmål

Ett inlägg om en film.

---

 

Igår kväll gjorde jag nåt jag aldrig trodde att jag skulle göra: Jag såg filmen Fucking Åmål (1998). SvT1 visade den direkt efter Mr Selfridge och jag satt kvar. Kunde inte låta bli att se den där rullen som blev början till slutet på en numera glömd och bortträngd historia så full av lögner och svek och heta känslor att den, historian alltså, skulle kunna bli en film i sig. Som jag skrev i förra inlägget…

[…] X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort […]

Storyn är enkel och miljön lätt att känna igen. I en svensk småstad bor Agnes och Elin, som går i samma klass. Agnes har flyttat dit med föräldrarna ett par år tidigare, men har nästan inga vänner förutom en tjej i rullstol. Elin, däremot, tillhör de populära tjejerna på skolan. Agnes är kär i Elin i hemlighet. Av nån anledning går Elin och hennes syrra till Agnes på hennes födelsedag. Systrarna slår vad om Elin vågar kyssa Agnes eller inte. Sen brakar det igång ordentligt.

Filmen var faktiskt mycket bättre än jag trodde. Eller ville tro. Trots att den har några år på nacken, vilket till exempel syntes på mobilerna, funkar den. Den funkar såväl nu som när jag var ung, för det var nästan precis så där. Hög igenkänningsfaktor, alltså. Och vad var det jag kände igen? Den inkrökta småstadsmentaliteten, obildade människor, människor som vill nåt annat än stanna kvar, gifta sig, få barn och skilja sig, grupptryck med mera. Det som har förändrats sen jag var ung och bodde i Metropolen Byhålan är möjligen folks (läs: vissa människors!) syn på homosexuella. De vuxnas i filmens syn på det känns lite för osannolikt tolerant. I Byhålan har jag hört sägas att många fortfarande tycker att det är totalt sjukt.

Men regissören, Lukas Moodysson, har jag fortfarande svårt för. Det hjälper inte att en av våra kvällsblaskor berättar nio saker om Fucking Åmål som kanske ingen mer än han och teamet kring filmen kände till tidigare. Och att kalla detta en kultfilm, Expressen… Nej, där sätter jag bestämt ner foten!

Toffelomdömet blir medel. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte alltid glasklart

Ett inlägg om osäkerhet och… sånt som är glasklart.

---

 

Långt ifrån glasklart… (De här glasen såg jag på Helping Hand för ett tag sen. De finns kanske kvar än.)

Det är verkligen inte alltid glasklart vad ett blogginlägg ska handla om när jag sätter mig och skriver. Ett av sätten jag använder bloggen till är nämligen att jobba med mitt skrivande. Genom att skriva, skriva, skriva utvecklas min ”talang” mer. Förhoppningsvis. Sen hade det kanske varit önskvärt för både mig och dig som läsare att det hände en massa spännande saker i mitt liv som jag kunde skriva om. De gör det inte. Det händer typ ingenting.

Så hade jag inte skrivit på egen hand hade både mitt skrivande och jag dött. Det viktiga för mig är inte att uttrycka mina åsikter, det är skrivandet i sig som är det väsentliga. Men häromdan läste jag en krönika signerad Erik Helmerson som handlade om åsiktskorridorer. Han hade tagit del av en uppsats författad vid Uppsala universitet. Författaren, Johan Floderus, hade undersökt

[…] människors vilja att uttrycka ”obekväma” åsikter under grupptryck. […]

Resultatet var inte så förvånande. Det visade att svaren på frågor som rörde till exempel invandring var mer olika sinsemellan när respondenterna fick vara anonyma. När de inte längre kunde vara anonyma låg både svar och åsikter närmare det som anses som norm.

Längre ner i krönikan kommer Erik Helmerson fram till att Sverige är fullt av åsiktskorridorer, men också att svenskarna tycks vara helt besatta av att diskutera vad man får diskutera. Dessutom finns här en konsensuskultur, menar Erik Helmerson. I ett land som Sverige ser han flera åsiktskorridorer som aldrig möts och det är det som är åsiktshotellet i rubriken till hans krönika. Det han önskar är att flera av gästerna på detta hotell kom ner till foajén och baren, där det ju är både trevligare och högre i tak.

Åsiktskorridorer? Nej, en bordstablett, faktiskt.

Inte har jag nåt emot att diskutera saker och ting. Men ibland tycker jag att diskussionerna går ner på nivåer som jag bara blir trött av. Det finns nämligen såna som läser vartenda ord jag skriver här, analyserar det och tycker om det. Fine, det får du gärna göra. Glöm bara inte bort att du endast får utvalda glimtar här. Du vet inte allt om mig. Och när du angriper min person eller talar om för mig hur jag ska leva mitt liv i stället för att diskutera ämnet jag skriver om blir det svårt eftersom du inte har alla fakta. Vidare är jag av den åsikten (!) att det blir smått löjligt när allt jag skriver ska dissekeras och diskuteras. Skit samma om det handlar om mammas gamla strumpor så har somliga åsikter (!) om detta! Det går för långt, helt enkelt.

En annan sak är anonyma kommentarer. Nu är detta inte en professionell blogg utan en privat, men jag har samma regler som en tidning när det gäller kommentarer och insändare: du får gärna vara anonym, men ”redaktionen”/bloggskribenten måste veta vem du är. Det kan räcka med att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret eller en verifierbar IP-adress. Den som inte gör det får inte sina kommentarer publicerade här. Administrationsskorpionen testar och sorterar bort direkt. Jag läser inte dessa bortsorterade kommentarer, det har jag andra som gör åt mig, men de sparas och vissa av dem sänds vidare på grund av sitt innehåll.

Att också förstå i sammanhanget är att rätten att kommentera här inte är nån automatisk rätt du som läsare får. Det är en rättighet jag som bloggskribent tilldelar dig. Jag har också full makt att ta den ifrån dig. Passar inte galoscherna – läs andra bloggar, inte min! DETTA är fullkomligt glasklart.

Passar inte galoscherna – gå nån annanstans!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Empatifritt och sympatifullt

Kan det vara så att man måste ha gått en kurs i att bli totalt empatifri när man jobbar som rådgivare/upplysare på a-kassan hos mitt fack? Fan tro’t! På förmiddagen idag pratade jag med en kvinna som var i total avsaknad av känslor. Men det måste man säkerligen vara om man jobbar på ett ställe dit folk ringer och är mest oroliga, ledsna eller arga.

Till a-kassan ringer nog folk som är mest oroliga, ledsna eller arga.

                                                                                                                                                        Jag var nog orolig. Det tar emot att stå med mössan i handen. Men jag gjorde det. Jag ringde. Och nu har jag fått veta vilka sjuhundrafyrtioelva blanketter jag ska fylla i och skicka in för att ansöka om a-kassa. Jag har också fått veta att jag måste ordna arbetsgivarintyg. Min förra arbetsgivare har jag fått tag i och intyg kommer i morgon eller på måndag. Min nuvarande arbetsgivare, som jag gör ett fåtal uppdrag åt, har jag mejlat men inte fått nåt svar ifrån än. Jag har pratat med en före detta kollega och jag har pratat med mitt före detta lönekontor.

Sen blev jag slut. Det är så många känslor av obehag som kommer tillbaka. Jag noterar en arbetsplats som precis som tidigare är gäng-styrd. Inte hade jag nåt med det att göra! Jag stod emot grupptrycket rätt bra. Det var väl därför jag offrades..? Äh, jag vet inte varför jag just kastade ur mig ett frågetecken – jag får ju aldrig några svar.

Några svar får jag aldrig.

                                                                                                                                                            Jag känner mig modig. Jag har ringt samtal jag har bävat för och tagit reda på fakta och information. Inte vet jag om jag fick veta allt jag ville veta, men… Jag FICK veta att jag måste vänta med att skicka in blanketter ett tag till. Och så fick jag veta att blanketterna innebär att jag ANSÖKER om a-kassa. Det är alltså inte säkert att jag får nån. Bara det…

Medan jag slevade i mig fil och müsli pratade jag med Fästmön i telefonen. Fast det var lite svårt för hennes telefon höll på att ladda ur. Men jag fick i alla fall lite sympati från henne. Plus att jag fick veta att hennes läckande badrumsrör inte gick att fixa med ordinarie fastighetsskötare utan att rörmokare är tillkallade. Ibland finns det fördelar med att bo i hyreslägenhet… Dessutom fick hon nu veta hur man får upp kupjävlarna kuporna på de två taklamporna i köket vars glödlampor har varit trasiga i ett år. Så nu varde det ljus där igen. Men nåt SPÅR att peta i var det visst inte, snarare en knapp centimeterlång SKÅRA. Vi var inte så dumma, trots allt, utan hade fått fel information…

Solen skiner fortfarande och jag ska nog traska över till Tokerian för att se om de har nåt som jag kan fixa till mig själv till middag. Har sett ett riktigt surkart dra förbi utanför mitt fönster, det var en FRÖJD att se det slita och släpa lite.

Read Full Post »